Om epidemin och web 1.0-devisen

Skriver idag på SVT Opinion om torsdagskvällens Debatt.

Är osäker på om jag tillför något till debatten – det har varit glädjande att se hur diskussionen gått vidare, från fredag och framåt. Sedan finns det ju folk som kan detta ämne så mycket bättre än jag – tack till både Jonas och Rasmus för såväl idé-bollande som korrande. (Alla fel är självklart mina, inte deras.)
Men hur som helst, det var kul att skriva om spridningar och epidemier, antagligen det mest Tardianska jag skrivit utanför denna blogg (och follow the phlegm-pappret). (Lite Latouriansk översättning också – att spridningen kräver investering/arbete, inte är som ringar på vattnet.) Texten är även lite affekt-inspirerad – det är mellan nya och gamla media som det sjuka uppkommer – hade just skrivit om affekt-vändningen här på bloggen.

Se även Jonas after-thoughts.

13 tankar kring ”Om epidemin och web 1.0-devisen

  1. Marcus

    Klockrent, Kalle! Det var just den här diskussionen jag ville åt efter din ”väldigt viktiga tanke”. Web 1.0-devisen är grejen; du är så jäkla bra på att göra de där kopplingarna och vändningarna som verkligen säger mer än mina tusen ord…

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Roligt att du tycker så, Mac – din poäng i den där posten var viktig, fick nog mig att tänka lite vidare – ”vi *har* ett problem här” – jag hamnade i den text som nu kom upp på SVT Opinion. Danke! 🙂 Kanske borde nämnt detta i denna post, men det framgår i ”Som på högstadiet”-posten.

    I Debatt, när jag sade (lite lagom intetsägande) ”det är ju så otroligt svårt”, så var det just detta jag hade tänkt att gå in på… men insåg att jag inte hade tid.

  3. Marcus

    Äh, det är ju inte credden jag är ute efter… Hur är det nu ni säger där i Göteborg: Vi bygger! 🙂

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Nej, jag vet att det inte är det som du inte fiskar efter. Hur som helst – såg du vad fina grejer Monki skrev borta hos Isobel?

  5. jimmy

    Bra! Jag uppskattar att du fick med det där om att offentlighetsprincipen, som den formulerades en gång, bygger på en viss tröghet i informationsspridningen. Personligen tycker jag att det här – Hur skapar vi en Offentlighetsprincipen 2.0? – är en extremt viktig diskussion. Kanske viktigare än FRA-debatten (även om de naturligtvis går in i varandra).

  6. markus

    länken till ”din poäng i den där posten” pekar till denna sida.

  7. Kalle P Inläggsförfattare

    Japp, Jimmy – du kan nog ha rätt – offentlighetsprincip-grejen är viktig – jag kan bara mindre om den än FRA (eller rättare sagt panspek)…

  8. Kalle P Inläggsförfattare

    Sorry Markus – WordPress krånglar alltid till det när jag vill länka till kommentarer – nu åtgärdat.

  9. Tindra-Annette Broström

    Superbra artikel som vanligt och jag kallade hyenabeteendet för skallgång.

    Ja det är onekligen en utmaning att skapa en offentlighetsprincip 2.0.

    Vi hörs. Och ha en fin helg i götet.

  10. Kalle P Inläggsförfattare

    Tack, tack – ser fram emot en lite lugnare helg här nere – ha en bra helg du med!

  11. Tindra-Annette Broström

    Till er som läser Kalle P studera lite om Rolf Edberg. Han skrev en bok 1939 som heter ge dem en chans här finns en artikel http://www.nwt.se/ArticlePages/200712/13/20071213110130_840/20071213110130_840.dbp.asp

    ”Det finns tekniska, ekonomiska och politiska lösningar på alla problem.

    Det enda som är i vägen är enfald. Det enda man kan göra mot enfald är att slåss, att kämpa och inte ge upp”

    ett av Rolf Edbergs Ledord

    Det är en fröjd att få följa era kommentarer här.

  12. Marcus

    Jag spinner vidare kring det där med Web 1.0-devisen…

    Det slår mig att vi faktiskt ser hur uppmärksamhet som knapp resurs inverkar på logiken redan hos kvällstidningarna, och där finns också en distributionsteknisk fråga i grunden. Det handlar inte om att få materialet till läsaren (vilket är precist själva knäckfrågan för en morgontidning – det var här Metro gjorde en avgörande innovation när man kom på att utnyttja tunnelbanan), utan att få läsaren till materialet – att få läsaren att uppmärksamma det (och sedan fatta ett köpbeslut).

    Precis som för morgontidningar installeras dock automatiskt ett moraliskt filter i det att det spatiotemporala utrymmet för det som ska distribueras också är knappt – antalet köpare av produkten måste maximeras för att det ska bära och ge överflöd tillbaka av den energikrävande distributionen av den. Moral, eller moralism, i de här sammanhangen är ju inte något annat än den rådande majoritetsuppfattningen om vad som är acceptabelt beteende i olika situationer. Att uttolka denna ”moral” är faktiskt en nödvändig del av varje publiceringsbeslut i gammelmedia.

    Varför kvällstidningarna, med uppmärksamhet som knapp resurs, är våra värsta spekulativa moralister blir härvid uppenbart, inte sant?

    Spekulativa och därtill rent provokativa publiceringar blir följden av uppmärksamhetens knapphet också på nätet. Men delnings-funktionaliteten upplöser samtidigt alla spatiotemporala begränsningar. Uttolkandet av den allmänna moraluppfattningen behöver därför aldrig vara del av publiceringsbeslutet.

    Slutsats: Den mer avgörande knappa resursen är sökbarheten – eller snarare finn-barheten. Och det är här som gammelmedias pekande mot Arbogabilder på TPB får sina konsekvenser. Men det går också att åskådliggöra genom länkanalyser – ett stort antal hypertextuella pekningar ökar finnbarheten och därmed uppmärksamheten för ett visst material. Man förstår också varför sökmotorer som Google och Knuff har så stor betydelse. Och så vidare…

  13. Per Herngren

    Att hålla sig ute…

    Marcus: ”Men det går också att åskådliggöra genom länkanalyser – ett stort antal hypertextuella pekningar ökar finnbarheten och därmed uppmärksamheten för ett visst material. Man förstår också varför sökmotorer som Google och Knuff har så stor betydelse. Och så vidare”¦”

    Jag skulle vilja haka på Web 1.0 analysen utifrån organiserandet av motstånd. Och visa att problemet för motstånd kan bli omvänt:

    Inom delar av plogbills- och civil olydnadsrörelsen har vi sett för stor uppmärksamhet på Internet och i massmedia som ett problem. Ifall media gör en rörelse ”inne” så är den snart ”ute”. Att uppmärksamma och göra något dagsaktuellt blir då en maktteknik som massmedia använder för att döda en rörelse. Den upphöjs och därmed faller den. (detta ska inte förstås konspiratoriskt som avsikt utan som funktion eller mekanism)

    För att motverka ”nyhets-neutralisering” har vi utvecklat olika tekniker för att hålla oss lite vid sidan av:

    Pressmeddelanden skapar en demokratisk möjlighet att lägga sig i motståndet och kritisera motståndsgruppen. Men genom att undanhålla ex åtalspunkt eller brottsmålsnummer slipper man TT notiser och nyhetsnotiser. (Att göras till information ses som neutralisering.) Men de medier, ex tidskrifter som vill skapa en narrativ berättelse, reportage, eller intressantare diskussion, de tar självklart reda på sådana fakta utan problem. Detta är en teknik att undvika att bli nyhet som sedan görs gammal. Att istället för information eller nyhet erbjuda berättelsen som berättelse. (Tack Andreas Hedfors på Ofog för detta tips.)

    En annan teknik är att själv sätta fart på ett tåg, hjälpa varandra hoppa på, sätta sig tillrätta och följa med. Denna kontinuitetsteknik är ett sätt att undvika att bli en reaktion på dagsaktuella problem och därmed bli utdefinierad som gammal fråga senare.

    När ens fråga då och då råkar bli inne finns det risk att man ser det som en belöning för lång och troget arbete. Men ramla inte i fällan, tänker vi. Vi har då gjort så att vi undvikit att lägga oss mitt i virveln utan en bit ut. Strömmen gör att vi ökar farten men genom att då fokusera ännu mer på innovationer och personliga möten och fysiska träffar kan man motverka att bli media-hype.

    Deleuze bojkottade ju tv och radio för att han tyckte frågorna i media var förhörs-frågor istället för problem-frågor. Inom flera motståndsgrupper jag varit med i har vi haft roterande media-representation så att inte vissa individer görs inne – för att sedan dödas genom att bli ute. I några av motståndsgrupperna har vi även bara deltagit i kollektiva intervjuer för att lyfta fram samtal/grupp snarare än representerande-individ. Vi har också i förväg skapat principer för att ha verktyg att säga nej till vissa intervjuer eller avbryta dem. Jag fick en utskällning en gång av en känd rapport-reporter för att jag inte ställde upp. Men tio år senare träffade jag honom vid en mer intressant debatt. Han sa då att han senare fick stor respekt just för att jag inte hade ställt upp på något bara för att det var tv och Rapport.

    Någon annan som har tips på hur man kan hålla sig utanför den värsta uppmärksamheten men ändå finnas tillgänglig och vara välkomnande för de som vill fördjupa engagemanget/samtalet??

Kommentarer inaktiverade.