Det är fortfarande ett mysterium att de som säger sig studera “det politiska” i ekonomin uppenbarligen lever kvar i sin bubbla. Varför inte lära sig av feministisk teori och diskussionen om samtidskonst?

Under helgens konferens om “cognitive capital” var det mycket prat kring disciplinen “political economy”. Detta är ett fält som normalt sett domineras av marx-ekonomer - att bygga från Marx värdelära ses alltjämt som det enda sättet att diskutera “det politiska” i ekonomin.

Helgens konferens var inget undantag. Lördagseftermiddagen och den avslutande föreläsningen av Toni Negri dominerades helt av farbröder (se nedan) vars beskrivning av ekonomin - och därmed resten av världen - fångas i begrepp som värdelära, dialektik, arbete vs. kapital osv. (Negri var inte fullt lika fyrkantig; återkommer till detta.)

 

Detta är ju oerhört tråkigt. Av flera skäl. För att vänstern har hängt upp sin kritik av ekonomin på Marx i 150 år. För att denna kritik inte lett så långt. För att det skulle vara roligt med lite fler perspektiv. För att det känns som att farbrödernas teorier har stagnerat. För att det känns som att farbröderna inte är det minsta intresserade av att lära sig något av de poststrukturalistiskt inspirerade teorier (feminism, postkolonialism etc.), eller de diskussioner som förts inom samtidskonsten, som leder till andra slutsatser om “det politiska” i ekonomin. Och - framförallt - för att dessa farbröder (och deras “vetenskaplighet”) cementerar det ekonomiska system som vi alla ser som problematiskt.

Jag har ju tjatat om detta tidigare. Skall försöka att inte upprepa mig alltför mycket. Denna gång kan vi börja i den fråga som Andrew Barry ställer till Michel Callon, i en intervju som urspungligen publicerades i Economy & Society:

Isn’t capitalism itself and the framing of the economy as capitalism, itself a product, to put it very crudely, of the whole history of critical political economy and anti-capitalist political movements and the various technical devices they have deployed to make this thing capitalism apparent? (Callon, Barry & Slater, 2005: 113)

Barry slår sedan in på en sjukt viktig bok, som skrivits av duon Julie Gibson och Katherine Graham, The End of Capitalism (as we knew it). Jag håller helt med i det som Sasha Roseneil sade på genuskonferensen i Karlstad - Gibson-Grahams bok är tragiskt nog alltför oläst; den “mest glömda” bok som kommit ut sedan 90-talet? I denna beskriver de hur de - Marx-ekonomer som konfronterats med poststrukturalistisk feminism - insett att de tidigare valt fel strategi i att förändra ekonomin. Tidigare, som mer traditionella ekonomer, hade de beskrivit

en värld i vilken ekonomi, politik, kultur och subjektiviteter förstärkte varandra, och bar ett kapitalistiskt ansikte. Genom att jaga illusionen att jag kunde förändra världen genom att förstå den, hamnade jag i gamla mönster, och behövde bara se över axeln för att beskåda – som ett resultat av mitt arbete – ett ‘kapitalistiskt samhälle’ som var mer väldefinierat än när jag började. […] Jag tänkte inte på att min representation [av kapitalismen] utgjorde en del världen (Gibson-Graham, 1996: ix. Min översättning)

Här bakar man alltså in tankar om performativitet - hur vetenskapen inte bara beskriver världen, utan även konstituerar den - i den roll som en ekonom har. Det är inte ovanligt att spela detta kort i analysen av neoklassisk ekonomisk teori; Gibson-Grahams bidrag är att de applicerar performativitetstanken på marx-inspirerade teorier om ekonomin.

På ett sätt är det konstigt att detta inte gjorts tidigare. Och att inte fler ser det inkonsekventa i vänsterns hållningar. Man är bra på att kritisera patriarkatet genom att såga essentialism (tanken om den Naturliga Kvinnan etc.), men när man skall diskutera kapitalism låter man gubbar med en starkt essentialistisk världsbild helt dominera samtalet. Som Gibson-Graham skriver:

Varför anses det problematiskt att säga att USA är en kristen nation, eller en heterosexuell sådan, trots den allmänna uppfattningen att kristendom och heterosexualitet är dominerande majoritetspraktiker i sina respektive fält, samtidigt som det anses legitimt och “sant” att säga att USA är ett kapitalistiskt land? […] Varför används inte holistiska tankar om strukturer som patriarkatet längre bland feministiska teoretiker, samtidigt som liknande tankar om kapitalismen som maktstruktur är vanliga och seglivade? (2)

Gibson-Grahams poäng är att det är en grov förenkling att säga att ekonomin är “kapitalistisk”, överallt och alltid. Allt som sker i termer av produktion, utbyte, eller ekonomisk aktivitet kan knappast sägas följa en “kapitalistisk logik”. En stor del av de aktiviteter som sker inom ekonomin är informella, oregistrerade och oavlönade – och det är inte sällan kvinnor som utför dessa aktiviteter. All ekonomisk verksamhet sker inte heller inom ramen för stora, vinstutdelande aktiebolag – en mångfald av olika ekonomiska former samexisterar.

Problemet är, såklart, att så länge vi plattar ut analysen av ekonomin till att säga att den “i slutändan” är en kamp mellan arbete och kapital - eller än värre, att alla ekonomiska skeenden kan beskrivas utifrån värdeläran - så dödar vi möjligheten för att dessa andra ekonomiska former skall kunna vidareutvecklas. Genom att ha en “kapitalocentrisk” världsbild, så kan vi inte bygga vidare på allt det där som inte passar in i den Totala Kapitalismen; kapitalocentrismen håller alltså de gamla maktstrukturerna på plats. (Gibson-Grahams kritik av kapitalocentrimen är alltså parallell med feminismens kritik av fallocentrism och fallogocentrism.)

Kapitalismen, och beskrivningen av ekonomin som blott och bart en Kapitalism, är alltså en olycklig myt som replikerat sig själv inom vänstern. Den verkar som en del av de “expressiva komponenter” som håller samman det ekonomiska systemet. Dessutom leder begreppet Kapitalism till felslut om den moderna ekonomins utveckling - ger lätt ett fokus på “marknadens” övertagande, inte på det faktum att den moderna ekonomins utveckling har inneburit hierarkisering, disciplinering och byråkratisering (alltså mindre marknad, mer anti-marknad). Det är detta som gör att Manuel DeLanda har slutat använda K-ordet:

Braudel himself prefers to keep the word “capitalism” and change its meaning (so that it refers exclusively to nonmarket- competition, i.e., big business). However, such an entrenched meaning cannot be changed so easily. That is why I prefer to use a different term altogether […] otherwise we will be confined, when thinkning about possible routes for social development, between two choices that are equally hierarchical: capitalism and socialism. (1997: 288-289)

Detta betyder självklart inte att kapitalismen är en social konstruktion. Som vi lärt oss av Science Studies-hjältar som Donna Haraway och Bruno Latour så går det ju inte att separera natur och kultur, icke-mänskligt och mänskligt. Självklart finns det en infrastruktur av icke-mänskliga aktörer som verkar i symbios med de kulturella replikatorer (exempelvis diskurser om ekonomin) som vi människor sysselsätter oss med.

Här kan vi tänka i evolutionära termer - precis som det finns en ekologi av idéer (detta har vi ju lärt oss av Bateson), så finns det ju en ekologi av apparater och teknologier, vilka kan vara mer eller mindre bra på att överleva och utvecklas över tid. (Det är detta som vi fångar genom att studera maskiners fylogenetik.) Exempelvis kan vi ju förstå det moderna, vinstutdelande aktiebolaget som en teknologi - som en konkret maskin för att producera andra konkreta maskiner, genom att “suga in” resurser enligt vissa sätt (som i sin tur utformats i enlighet med ekonomiska teorier).

Det är när dessa olika komponenter (något förenklat; ekologier av idéer och ekologier av teknologier) hamnar i samklang, i resonans med varandra, som stabila strukturer uppstår. Det är ju så Deleuze och Guattari pratar om “molära överkodningar” av strata (av hierarkier): De transcendenta representationerna (i detta fallet Marx-inspirerade teorier om ekonomin) överkodar ekonomin, i resonans med vissa konkreta maskiner/teknologier. En icke-linjär historieskrivning, i linje med DeLandas, pekar just på hur kontingenta möten av dessa replikatorer/ekologier kan skapa systematiska helheter, genom emergens.

Det är även här som vi måste börja om vi vill fundera kring att förändra ekonomin. Vi måste få en känsla för vilka “komponenter” - materiella och expressiva - som hakar i varandra och skapar en systematisk helhet. Vi måste sedan se var det finns öppningar för att bygga nytt, bygga annorlunda. Detta byggande kan vara materiellt såväl som expressivt - tror dock att de största möjligheterna finns i det materiella. Efter trettio år av textbesatthet har vi negligerat den “ontopolitiska” aspekten; möjligheten att skapa nya världar genom att bygga nya materiella lösningar.

Tidigare har jag skrivit om detta i relation till “pluralistisk ekonomi”, social enterprise osv. Där finns möjligheter att bygga nytt utifrån de “queera” eller icke-kapitalistiska praktiker som faktiskt existerar. Samtidigt kringskärs dessa möjligheter av den vänster som hela tiden säger att

  • det är omöjligt att bygga nytt; “i slutändan” är det alltid kapitalismens järnlagar som visa sitt fula tryne
  • det är borgerlig ideologi att tro något annat
  • det är nyliberalism att tycka att det är vackert med avhierarkisering av ekonomin

Idag ser vi inte minst en massa “ekonomiskt queera” praktiker växa fram i anslutning till öppen källkod och fildelning. Här är även den ontopolitiska aspekten stark - det handlar verkligen om att skapa en materiell verklighet som inte behöver resonera med de molära överkodningarna om Kapitalismen. Tråkigt nog ser vi även där samma problematik - myten om Kapitalismen gör att dessa experiment avfärdas som politiskt lönlösa, borgerliga och nyliberala. (Se ex här.)

Det finns alltså mycket som “politisk ekonomi” kan lära sig av det poststrukturalistiska perspektivet - eller kanske än mer science studies-perspektivet. Om vi istället vänder oss mot samtidskonsten kan vi finna diskussioner som leder oss fram mot en annan världsbild. Om vi skippar essensialistiska apriori-antaganden om ekonomin - värdelära, homo oeconomicus, klasskamp etc. - finns det då en annan ontologi som också fångar maktförhållanden? 

Inom diskussioner om relationell estetik och community art tycker jag mig finna ett intresse för själva tillblivelsen av politiska kollektiviteter. Detta intresse har en direkt parallell i dagens diskussioner inom sociologi, där man lyfter fram Deweys publics-begrepp i relation till demokratisk teori. Här märks även Tardes fokus på att det politiska finns i formationen av gruppen, inte i konfrontationer mellan fördefinierade grupper (typ arbete-kapital).Detta är inte att förneka “strukturens” existens, men det är en förskjutning i hur vi ser på strukturer. Som Callon skriver i nämnda intervju:

It does not mean that there is no structuring process, but that the structuring process as such is at stake. (Callon, Barry & Slater: 112)

I konsten märks ett liknande intresse: Notera Nicolas Bourriauds framhävande av Guattaris tanke om “molekylär revolution” i hans Relational Aesthetics. Som jag ser det är just D&Gs mer öppna ontologi ett sätt att kunna prata om maktstrukturer i ekonomin som inte faller in i essensialistiska skildringar av ekonomins naturlagar. I denna existerar främst territorier och stratifieringsprocesser, vilka kan komma att aktualiseras i maktrelationer mellan arbete och kapital, men även i helt andra maktkonstellationer.

Negri är ju inne på alla dessa tankar: Ju mer han pratar Spinoza, och ju mindre han pratar Marx, desto mer spännande blir det. (Då är han ju helt inne på de frågor som konstvetarna diskuterat.) Det är även finfint att Negri dissar värdeläran på de sätt han gjorde igår; då har han ju underminerat en del av det “vetenskapliga” fundament om ekonomins naturlagar som de andra gubbarna hela tiden ville hänvisa till.

Men samtidigt är ju Negri alltför mycket kvar i apriori-antagandet om att ekonomin ytterst är en spänning mellan arbete och kapital. Det är därför lätt frusterande att höra honom tala - om och om igen öppnar han upp med Spinoza, bara för att två sekunder senare stänga ned med Marx. Det är i tillblivelsen/kärleken/affekten vi skall experimentera… i Arbetarnas/Folkets intresse. Typ.

Men det är klart, man får ju komma ihåg att Negri kommer från någonstans. Givet hans bakgrund är ett fokus på arbete-kapital, och en tendens att fokusera på offentligheten, inte publics, självklar. Och detta kan man väl tycka är helt OK, så länge det finns andra perspektiv. Marxdominansen är ju lite kvävande. DeLanda säger ju något liknande om Deleuze och Guattari:

Well, frankly, I think Marxism is Deleuze and Guattari’s little Oedipus, the small piece of territory they must keep to come back at night after a wild day of deterritorializing. Who could blame them for needing a resting place, a familiar place with all the reassurances of the Marxist tradition (and its powerful iconography of martyrs and revolutionaries)? The question is whether we need that same resting place (clearly we need one, but should it be the same? Shouldn’t each of us have a different one so that collectively we can eliminate them?).  

Med andra ord; vi är inte Negri. Vi kan ha ett annat ställe att komma tillbaka till efter en hård dags deterritorialiserande. Dags börja läsa Spinoza?

— 

Referenser 

DeLanda, M. (1997) A Thousand Years of Nonlinear History. New York, NY.: Zone.

Callon, M., A. Barry & D. Slater (2005) ‘Technology, politics and the market: an interview with Michel Callon’, in A. Barry & D. Slater (eds.) The Technological Economy. London: Routledge.

Gibson-Graham, JK. (1996) The End of Capitalism (as we knew it). Oxford: Blackwell Publishers.