FRA-antologin: Trejsande av mitt deltagande i debatten

Här är mitt bidrag till MiNimaliteters FRA-antologi.

Visst är det lite ironiskt: Den samhälleliga utveckling som skapar FRA-lagen är samma utveckling som gör att jag kan skriva denna text.

Här menar jag inte att FRA-lagen oundvikligen hänger samman med motståndet mot densamma: Jag menar inte, som antihjälten i V för Vendetta, att aktion skapar reaktion, enligt någon slags naturlag. Jag menar inte heller, dialektik-style, att FRAs övervakning är början på dess negation.

Jag vill snarare lyfta fram det faktum att vi nu lever i en värld där mer och mer av våra ”analoga” beteenden nu medieras i digital, och sökbar, form. Min möjlighet att rekonstruera mina tankeprocesser har uppstått i samma teknologiskt medierade verklighet som även möjliggör FRAs inkopplande i våra distribuerade hjärnor. (Christopher, Marcus och jag har kommit att kalla detta fenomen ”universell modulering” – en bastardisering av Deleuze ursprungliga mening med begreppet. Mer om detta senare.)

Mitt intresse för FRA-frågan är, som kanske framgår av ovanstående, forskningsrelaterat. Jag är intresserad av den övervakningslogik som kommer till uttryck i FRAs – men även i Googles, Wal-Marts och flygbolags – verksamhet. Detta går i sin tur tillbaka till ett sociologiskt intresse för hur modern organisering hänger samman med övervakning (jmfr Michel Foucaults arbete), och mer generellt hur ”det sociala” och ”det teknologiska” ömsesidigt konstituerar varandra (jmfr Bruno Latours arbete).

Samtidigt är mitt intresse relaterat till en politisk hållning. Jag minns att jag alltmer – innan valet 2006 – kom att oroas över the sorry state of västerländska demokratier i början av 2000-talet. Precis som andra frihetligt sinnade bedömare, exempelvis skribenterna på The Economist, hade jag alltmer börjat förfärats av hur snabbt nedmonteringen av medborgerliga friheter hade gått. Principer som tagit århundraden att bygga upp avskaffades i en oroväckande takt. Inte minst oroades jag över de nya former av övervakning som växt fram inom ramen för nya media.

Denna oro – tillsammans med de hopp jag kände inför de idéer som jag och Otto von Busch skriver om i Abstract Hacktivism – gjorde att jag blev en av de som röstade Piratpartiet i senaste riksdagsvalet. (Sorry Rick; jag missade att blogga om detta den femte november.)

Under sommaren 2007 intervjuar jag och Birgitta Ohlsson den legendariska Ingrid Segerstedt-Wiberg, som var mycket upprörd över folkpartiets hållning i buggningfrågan. Segerstedt-Wiberg berättade om sin erfarenhet av att vara övervakad av staten, och jag kände starkt att hon hade någonting viktigt att förmedla till vår generation.

Ungefär vid samma tid fikar jag med Evelina i Haga, som just då läser Karin Boyes Kallocain. Senare kommer samma bok ut som en bilaga till en kvällstidning. Jag läser, och en del tankar om samtida övervakning börjar falla på plats. Jag skriver en längre artikel om övervakning till Stockholms Fria, som inleds såhär:

I Karin Boyes Kallocain avfärdar först polischef Karrak tanken att upprätthålla ordning genom att studera och bekämpa de ’andar’ som finns i medborgarnas sinnen: ’När folk pratar bredvid munnen vid kvällsmatbordet eller skolkar från en officiell fest, så är det åtminstone sådant som man kan ta på, men ”andar” – nej tack…’ Till detta svarar Leo Kall: ’Vi har aldrig haft något medel att göra det… Kallocain ger oss möjlighet att kontrollera vad som rör sig i sinnena.’

Debatten om övervakningssamhället skulle må bra av att befrias från Orwells tankefigur att ’Storebror ser dig’. Risken är att vi annars missar viktiga aspekter av det samhälleliga skifte vi nu genomgår. Här är Boyes varningar relevanta: Vad händer då medborgare börjar övervaka varandra? Vad händer då nya teknologier tillåter överheten att läsa medborgarnas tankar?

Exakt – vilka möjligheter finns idag för att läsa medborgares tankar, och vilka syften (givet dagens säkerhetsläge) kan sådana teknologier tjäna?

Under hösten 2007 börjar jag och ChrisK prata övervakning och ny teknologi. Vi ses först på ett Copyriot-gig om upphovsrättens kollaps på stadsteatern i GBG, börjar sedan diskutera en text om svenska modellen på min blogg. I detta läge är vi båda djupt affekterade av Deleuze tankegods, så vi drar igång en läsgrupp, och inleder det hela med ett seminarium om övervakning och Deleuze tankar om kontrollsamhällena.

Här, i början av december 2007, dyker begreppet ”panspektrocism” upp, som ett sätt att skapa viss distans till Deleuze kontrollsamhällestes – en möjlighet att bygga något annat. I en post från januari 2008 skriver jag:

Begreppet ”kontrollsamhället/-na” kan leda tanken fel – som att ”vi går in i ett nytt samhälle”, förutbestämt och konspirerat av mörkermän. Det är bättre att tänka i termer av framväxande logiker (”diagram” eller ”abstrakta maskiner”) för att skapa ordning och ekonomiska skalfördelar. ”Panspektrocism”-logiken håller alltså på att ta över efter ”panopticism”-logiken, som gradvis mister sin effektivitet (ekonomiskt såväl som ordningsmässigt). Detta sker nerifrån-och-upp, som lappar i ett framväxande lapptäcke, snarare än uppifrån-och-ned, som en överordnad samhällsform. (Här menar DeLanda att Deleuze har en tendens att falla in i Marxistiska idéer som ”samhället som helhet”.) Med andra ord, de komponenter – teknologiska, idémässiga, legala osv. – som skapar dessa logiker sammanfaller till övervägande del genom tillfälligheter, utan någon ”masterplan”.

Vid denna punkt – kring årsskiftet – var förde (i alla fall jag) fördes en relativt generell diskussion om nya övervakningslogiker. (I alla fall från mitt håll.) Under våren 2008 kommer dock debatten om FRA verkligen igång. Inte i gammelmedierna, såklart, utan i bloggosfären. Det är talande att när Chris och jag, i slutet av april, drar igång panspectrocism.org, så har FRA blivit det mest omdiskuterade exemplet på panspektrisk övervakning. Den första posten sägs – sådär lagom spjuveraktigt – vara postad från 194.18.171.25. (I själva verket satt vi med en svajig uppkoppling på restaurang Smaka.)

Under sommaren följer en strid ström av texter relaterade till denna typ av övervakning – hur den märks vid incheckningsdisken vid Heathrows nya terminal, i Londons tunnelbana, och i nya forskningsmetodiker (av såväl människor som kor). Jag skriver även om andra akademikers arbete – om Timothy Garton-Ashs diskussion om underrättelsetjänsters roll efter kalla krigets slut, om Katherine Hayles nya projekt om hur den panspekriska övervakningslogiken kan implementeras genom RFID och databasteknologi, och om Bakers bok om ”The Numerati”.

Mycket material refererar dock till populärkultur – skönlitteratur som Jonathan Rabans Surveillance och William Gibsons Spook Country, samt film som Hanekes Caché och Linklaters A Scanner Darkly. Den mest slagkraftiga referensen visar sig dock vara Minority Report, baserad på Philip K Dicks novell, som återvinns från Stockholms Fria-artikeln till att figurera på bloggen, på YouTube och i en Expressen Kultur-artikel med Christopher och Mark Klamberg. (Innan dess hade vi tre samarbetat genom Klambergs uppropDN Debatt.) Klamberg kom även att prata på en konferens i Göteborg om just nya övervakningsmetodiker.

Sedan gick det som det gick med lagen. Intresset för det samhälle som växer fram är dock lika starkt som tidigare. Om något så finns det ju än starkare skäl för att beskriva detta samhälle – dess risker och dess möjligheter. Därför kan det vara en poäng att ta erfarenheterna från FRA-debatten, och idén om panspektrocism, utomlands – som nu senast på Chaos Communication Congress i Berlin. Det är även viktigt att nå nya målgrupper – förutom businessaspekten tror jag att det fortfarande finns mycket att säga kring vilket subjekt som skapas i dessa övervakningsmiljöer. Man kan nu läsa om panspek i senaste OEI i relation till konstnären Ann-Sofi Sidéns verk, och i senaste Glänta i relation till nya marknadsföringspraktiker.

Glänta-artikeln berör alltså möjligheten för PR-byråer att injicera tankesmittor i samhället:

De senaste årens intresse för smittor har visat sig i den ”virala” marknadsföring som blivit alltmer populär. I Jakob Wenzers avhandling ’Resonanser’ beskriver han ”The Green Room Sessions”; ett festkoncept som infiltrerar indiescenen i Göteborg. Vad ingen (eller åtminstone få) vet om är att Heineken står som värd. Den grönfärgade festen – utan brackiga Heinekenloggor – vid Röda Sten är alltså en taktisk manöver. Det hierarkiska multinationella företaget försöker injicera en smitta i indiescenens rhizomatiska kommunikationskanaler: ”Då indieinformationsmaskinen gör sin nomadiska aktion genom att hacka ett format bestående av stadens arkitektur och infrastruktur för förnödenheter, gör Heineken en likadan nomadisk aktion genom att hacka indieinformationsmaskinen.” (Wenzer, 2007:163)

Så, visst kan hemlighetsfulla mörkermän ha konspirerat för att få mig att sprida FRA-kritikens smitta. (Kanske var även Karin Boye köpt?) I så fall är det bara att tacka och ta emot. Tror aldrig att jag drabbats av en viktigare epidemi.

7 tankar kring ”FRA-antologin: Trejsande av mitt deltagande i debatten

  1. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Mikael,

    du menar ”varför ser jag det som att jag aldrig drabbats av en viktigare epidemi”?

  2. jimmy

    ”Vid denna punkt – kring årsskiftet – var förde (i alla fall jag) en relativt generell diskussion om nya övervakningslogiker.”

  3. Dennis T

    Menar du verkligen detta du skriver ovan, Kalle? Var kommer t ex vikten av att bygga sociogram ifrån? Vilka pratar, och varför, och vilka handlar, och varför? Inte tror du väl att fokus bör sättas på lagstiftningen, och samtidigt ignorera kontrollorganen? Se nu på hur redan transparensen i registerkontrollärenden släppt.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Dennis,

    jag håller med dig – det finns en hel del analyserande kvar att göra.

    Mycket av bloggdebatten kring FRA-lagen fokuserade på tekniken i frågan – om och hur FRA skall koppla in sig på den kabelbaserade trafiken.

    Mindre sades om de närmast ”eviga sanningarna” om underrättelsetjänster – de problematiker som uppstår i en värld där allting är under sekretess, och olika instanser i denna hemliga värld är stadda i konstanta machiavelliska maktspel.

    Som du säger – vi bör studera vem, i denna hemlighetsfulla värld, som vinner och vem som förlorar på ett visst skeende.

    Dessutom – kanske har det varit för mycket fokus på att skapa en strikt lagstiftning, och för lite fokus på att skapa kontrollorgan som verkligen har makt. Kanske har många av oss underskattat underrättelsetjänst-världens särskilda natur: Kläm åt verksamheten på ett ställe, och all luft flyter ut i en annan ända.

    Kanske har vi haft för mycket fokus på att ”utrota” allt spioneri: Kanske borde vårt fokus legat på att förebygga uppkomsten av en alltför stor diskrepans mellan det officiella och det inofficiella, mellan det som är lagligt/offentligt sanktionerat och det som verkligen sker inom hägnet av sekretessen.

    Alla dessa aspekter förtjänar en rejält svar – jag knåpar ihop en bloggpost om detta i helgen. Förhoppningsvis kan vi diskutera dessa aspekter mer i den.

    Allt gott!
    //KP

  5. Leo

    Sista chansen idag söndag!

    Skicka in din antologi Här och vinn boken ”Piraterna”, ”Little Brother” eller ”Att stänga det öppna samhället”.

    4 bidrag än så länge, så du har stor chans 😉

Kommentarer inaktiverade.