Machiavellis politiska kosmologi

Hade ett seminarium på STS-avdelningen igår, där jag presenterade material kring design och Machiavelli. Om nu Machiavelli såg världen som corruptible, skall man då förstå detta i termer av entropi?

Bra fråga! Det korta svaret är nej. Jag sprang på ett intressant papper från det glada nittiotalet. A.J. Parel skriver i The Review of Politics om just frågan om M och naturvetenskap, mer specifikt om huruvida M kan sägas vara modern. Parel tar avstamp i Strauss, som beskriver M som den förste moderne politiska teoretikern:

Modern political philosophy, Strauss claims, arose out of the war against the classics and Christianity, against Athens and Jerusalem, and the person who first declared this war was Machiavelli. Out of this war emerged a new mode of thought, philosophic in character, but no longer Greek. ”It is in trying to understand modern philosophy that we come across Machiavelli.” Machiavelli, not Hobbes, is the founder of modern modern political philosophy. (320-321)

Detta, menar Parel, är fel. Artikelns tes är att M förvisso företräder ett brott mot den då existerande kanon, men att han trots allt är förmodern. Detta för att han lutar sig mot en kosmologi som är förmodern. Hans världsbild innefattar varken en modern syn på människans natur, eller en modern vetenskap.

Men, vänta lite här nu, låt oss undersöka resonemanget i mer detalj. Tillbaka till Strauss:

According to Strauss, his modernity consists, first, in his attack on the classical political philosophy of Plato […] secondly, in lowering the standards of politics from what ought to be to what is; thirdly, in his plan to conquer fortune or chance; and finally, in his wanting ”to make probable, if not certain, the actualization of the right or desirable social order.” In support of his claims, he asserts that there is ”a hidden kinship be ical science and the new natural science.”

Detta är intressant: När man läser M undrar man lätt om just ”fortuna” – vad är det som styr den? Hur uppstår chance? Det är här kosmologin kommer in. Det har att göra med himmelska kroppars rörelse, och dess relation till jordbornas maktspel. ”All motions in the world, both natural and human, are thought to depend on the motions emanating from heaven, the planets and the stars.” Det är ytterst dessa röresler som skapar rörelse, ordning och makt i människans värld.

This dependency on cosmic motion account only the regularity and the predictability but also the pattern of the rise and fall of civilizations, states, and religions.

Detta formar Ms bild av historiska skeenden. Kristendomen följer en linjär historiesyn, och missar att vi är dominerade av himmelska cykler. Redan här ser vi alltså en samhällsontologi som

  1. inte lutar sig mot tanken om entropi, termodynamikens andra lag osv – men det hade ju varit tokigt, givet hur tidigt M skriver, och
  2. följer någon slags urverksmetaforik – detta är ”urverkseran” – men att det är en modifierad transcendens som vridit upp klockan.

Här är M själv, i Discorsi:

Since human affairs (le cose umane) are always in motion, either they rise or they fall. So a city or province can be organized for well-planned government by some excellent man, and for a time, through that organizer’s virtù, it can keep on always growing better. (Återgivet på sidan 323. ”Alltid”, som artikeln kommer in på senare, inte riktigt korrekt. Återkommer till det.)

Det är intressant hur nyanserat detta resonemang är. Det hela låter ju lite särskilt vetenskapligt, och det är intressant på vilket sätt han bryter mot kristendomen. M tror ju på att ”himlavärlden” spelar roll, att den styr jordelivet, men inte på det sätt som de kristna menar. De kristna vill komma till himlen, vilket gör dem bortkollrade i de maktspel som sätts igång av himlen:

Christianity countered the cosmological notion of the heaven (il cielo) with the theological notion of paradise (paradiso): ”This (the Christian) way of living, then, has made the world weak and turned it over as prey to the wicked men, who can in security control it, since the generality of men (l’universalitá degli uomini), in order to go to paradise, think more about enduring their injuries than about avenging them. The contra-position of il cielo and paradiso highlights the contrast between Machiavelli’s political cosmology and Christian theology. (328)

(Detta ansluter till något som Skinner är inne på i sitt Google-prat: M säger ingenting om den dom som väntar den omoraliske prinsen, han är tyst om det dygdiga i att fundera på vad som väntar efter döden.)

Parel fortsätter sedan med att förklara hur denna politiska kosmologi ligger till grund för Ms bild av innovation. Jag har tidigare sett att M skriver om innovation som ett sätt att reparera och restorera, men inte sett det större sammanhanget. Det är som att innovation har möjigheten att vrida tillbaka uret; att återgå till en tidigare fas i cykeln.

Although ”all the things of the world” … have a limit (il termine) to their life, some of the can prolong it, if they periodically renew themselves by going back to their beginning. The things that can renew their lives in this way are … republics, monarchies, and religions.

Det rör sig endast om att temporärt förlänga – det går inte att skapa evigt liv för dessa entiteter. Detta är viktigt för Parel, som ju vill skriva emot Strauss: M talar om intentionen att förlänga livet på republiker och monarkier, men total kontroll av fortuna kan inte skapas. Detta har, i sin tur, betydande konsekvenser vad avser frågan om Ms eventuella modernism. Om människor inte kan kontrollera fortuna, så är de alltså slavar under himmelens försyn. Vi är inte masters of our own destiny, och historien har ingen riktning som vi kan påverka.

Apropå fortuna; uppenbarligen diskuterar M fortuna på två sätt – dels som gudinnan Fortuna, dels som den mer världsliga tendensen till o/lycka mot vilken virtù kan användas. (En annan dubbelhet som diskuteras: Att astrologi – efter Ptolomeo – handlar om det universella och det partikulära. Läste M P?)

Slutligen; M har ingen modern bild av människans natur. Indeed,

[t]here is no formal analysis of human nature in Machiavelli. But there is, no doubt, a coherent view of human nature underlying his political philosophy. (334)

M ser inte, som tidigare tänkare, att människan som ett djur vars öde (eller naturliga disposition) är att vara en del av en politisk gemenskap.

humans come to recognize justice, goodness, and virtue, only after the ”state” has been established on the basis of the need for of the need for security and power. In other words, his conception of human n neither Platonic nor Aristotelian nor Christian.

(Teaching note: Här passar M in perfekt mellan Platon och Hobbes. Frågan om rättvisans nature – från Staten – underordnas den realistiska orienteringen mot hur ordning rent praktiskt skapas. Tanken om statens skapande av säkerhet som överordnad kommer sedan tillbaka i Hobbes.)

Ms bild av mänskliga subjektet är i linje med den förmoderna tanken om temperament (se Durers Melancholia), och kopplas till en hållning där han tror väldigt lite om människors godhet. Från Discorsi:

founders of republics should presuppose that ”all men are evil (rei) and that they are always going to act according to the malignity of their spirit (animo) whenever they have free scope; and when any malignity remains occult for a time (occulta un tempo), the reason is some occult cause (occulta cagione) which, in the lack of any experience of the contrary, is not recognized, but then its discovery is brought out by time (il tempo), which they say, is the father of every truth.

Det är först Hobbes som företräder en mer modern syn, baserad på en newtonsk världsbild. Alltså – det är Hobbes som är den förste moderne politiska tänkaren.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *