DJ Shadow och ’99-generationen

Det är nu tio år sedan DJ Shadow släppte ”Entroducing”; ett av de album som bidragit till att prägla 99-generationens världsbild. Igår spelade han på Brixton Academy.

Igår fick jag då äntligen uppleva Shadow på lokal, via ett riktigt ljud- och visualssystem, tillsammans med en sisådär femtusen andra människor som inte heller kunde stå stilla.

Setet var mixat (no pun intended) – efter ett intro i den genre som Shadow var med att skapa (instrumentell hip hop, obskyra melodiska loopar som samsas med tunga trumbreaks) fick vi även höra lite elektro, lite Coldplay-liknande vokal musik, rap, ragga-möter-breakbeats, och slutligen lite skojande med orgelslingan från ”Organ donor”.

DJ Shadow, EntroducingDet senare är visst ett slående inslag på Shadows set, men – som han slugt kommenterar via text som projiceras mot scenen – ”it’s a crowd-pleaser”. Det är nämligen klassikerna från 1996, på Entroducing (se till höger), som fortfarande håller bäst: ”Organ donor”, ”The number song”, ”Changeling”, ”Building steam with a grain of salt”. DJ Shadow kommer alltid att förknippas med just dessa halsbrytande och respektlösa blandningar av hip hop beats och samplingar av klassiska instrument (som pianon och orglar).

Det bästa uttrycket för detta är att klassiska musiker har börjat spela Shadow (och hans sätt att spela dem). På YouTube kan man exempelvis se The Minnetonka High School Percussion Ensemble göra en uppsättning av Entroducing (närmare bestämt de två sistnämnda låtarna ovan).

Ironiskt, och vackert, eller hur? DJ Shadow har mer än någon annan framstått som den arketypiska vinylnerden – personen som spenderat timme efter timme i second hand-skivbutiker i jakt på nästa perfekta orgel-loop att sampla, och på så sätt hedra. (Se exempelvis utmärkta filmen Scratch.) Nu är det dags för denna DJ-nerd att bli hedrad – av xylofon-nerdar.

”Hedra” är ett nyckelord detta sammanhang, för att det är nämligen detta som skiljer den typ av konst eller kritik som DJ Shadow håller på med från den typ av dekonstruktion som utvecklades kring 1968 och som fortfarande är stark inom kulturvärlden – hos konstnärer, kritiker, på kultursidorna osv.

Nicolas Bourriaud har varit bra på att lyfta fram det skifte som pågår – från ’68-generationens världsbild till ’99-generationens dito. I hans historieskrivning spelar sådana som DJ Shadow en avgörande roll. Vi ser nämligen

the emergence of a new cultural configuration, whose emblematic figures are the programmer and the DJ (Postproduction, sid. 35)

Att hackers och DJs är vår tids kulturella hjältar springer, enligt Bourriaud, ur demokratiseringen av datorer och populäriserngen av samplingskultur. Detta kan synas vara ett perifert fenomen, men faktum är att detta är ett radikalt brott med de kulturella hjältar som inspirerat ’68-generationens kulturelit. Vi talar här om en hel generation av text-besatta kritiker (se Manuel DeLandas kritik av dessa här), som hellre fokuserar på dekonstruktion än rekonstruktion.

Bourriaud väljer att jämföra DJ-idealet med den situationist-rörelse som varit inflytelserik i att skapa det som idag kallas ”kritik”:

There cannot be a ”˜Situationist art”™, only a Situationist use of art, which involves its depreciation. The Report on the Constructions of Situations…, which Guy Debord published in 1957, encouraged the use of existing cultural forms by contesting any value proper to them. Detournement is ”˜not a negation of style, but the style of negation”™”¦ a ”˜game”™ made possible by ”˜devalorization”™. While the detournement of preexisting artworks is a currently employed tool, artists use it not to ”˜devalorize”™ the work of art but to utilize it. (sid. 37)

Med andra ord, DJ Shadow är ’99-generation eftersom han inte fokuserar på att dekonstrera de orgelslingor han samplar – på att visa att kejsaren inte har några kläder. DJ Shadow är ’99-generation eftersom han istället fokuserar på att konstruera något nytt utifrån denna orgelslinga – genom att experimentera för att se vilka andra liv orgelslingan kan leva. Som Bourriaud skriver:

The postproduction of work allows the artist to escape the posture of interpretation [a la 1968]. Instead of engaging in critical commentary, we have to experiment, as Deleuze asked of phychoanalysis: to stop interpreting symptoms and try more suitable arrangements. (sid. 82)

För mer om detta – håll ögonen öppna för den ”99, vårt 68”-bok som kommer att bli tillgänglig någon gång efter nyår.

4 tankar kring ”DJ Shadow och ’99-generationen

  1. redundans

    Riktigt inspirerande inlägg. Och tack för länken från The Minnetonka High School. Jag kan inte annat än att hålla med om att Entroducing fortfarande håller sig på en helt egen nivå. Jag minns hela skivan som en färd i baksätet på en Volvo 240 en regnig sommar på gotland. Men jag förvånas lite över att du inte närmer filmen Dark Days. Skuggans släpp ifrån den filmen som maxi ligger nära Entroducing men ändå långt ifrån. Den har kommit att bli en riktig favvorit med åren.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    OK – verkar absolut värt att kolla upp! Själv var det mycket DJ Shadow när jag satt och trixade med datorer (läste systemvetenskap) under sena nittiotalet.

  3. Li

    Om någon vet vem som har gjort orginalversionen av ”Organ Donor” så maila mig, snälla! Jag har den på skiva men den är bränd och det står inget på och det verkar jättesvårt att få tag på information!
    Tack tack!

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Li,

    hmm, jag har ingen aning – men om någon annan skulle veta så vore även jag intresserad av svaret.

Kommentarer inaktiverade.