Tankar från senaste Cap&Schizo-seminariet, platå tio, ”1730: Becoming-Intense, Becoming-Animal, Becoming-Imperceptible… ”
Gårdagen var spännande; många referenser till D&Gs kopplingar till naturvetenskap. En hel del biologi och evolution, inte minst horizontal gene transfer, tack vare Adams fantastiska insats. Förhoppningsvis kommer begreppen redas ut på wikin hyfsat snart – det går att göra mycket med de ”neoevolutionära” tankar som lyfts i platå tio.
Platå tio handlar även en hel del om begreppsparet ”plane of consistency”/”plan(e) of organisation”. Det finns ju en hel del av dessa i Mille Plateaux – strata och BwOer, det molära och det molekylära, rot-träd-strukturer och rhizom, pouvoir/power/makt och puissance/force/kraft, extensitet och intensitet etc.
OK, vad gör då dessa begrepp? Plan(e) of organisation är aningen enklare att få en känsla för. Översättaren Brian Massumi har valt att skriva det tvetydiga franska ”plan” som ”plan(e)” på engelska – det är alltså både ”ett plan” (”plane” – yta, inte farkost) och ”en plan” (”plan”). Enklast är kanske att tänka en organisationsplan – något som skapar ordning, något som överkodar världen, något som stratifierar, något som räfflar, något som moläriserar.
Hur skall man då förstå konsistensplanet? Såhär skriver D&G om detta:
There are only relations of movement and rest, speed and slowness between unformed elements, or at least between elements that are relatively unformed, molecules, and particles of all kinds. There are only haecceities, affects, subjectless individuations that constitute collective assemblages. [”¦] We call this plane, which knows only longitudes and latitudes, speeds and haecceities, the plane of consistency or composition (as opposed to a plan(e) of organization or development)
Varför plan? Jo, konsistensplan kallas ibland ”immanensplan”, och immanens är indeed centralt i sammanhanget. Deleuze, och även DeLanda arbetar med en ”platt” ontologi, där alltings uppkomst/tillblivelse/morphogenesis presenteras som resultat av emergenta fenomen – som resultat av den morfogenetiska potentialen i all materia-energi. Konsistensplanet kan alltså ses som platt, eftersom etablerade kategorier kollapsat till en monism.
Men – kanske kan man kanske närma sig tanken om konsistensplanet på ett annat sätt, i mindre abstrakta termer. Jag gillar att tänka på det i kontexten av fenomenet planing, inte minst i kontexten av vattenfarkoster.
Då tillräckligt mycket energi drivs genom farkost-assemblaget (ex. segel-bräda-fena-seglare-vattenflöde-vindflöde), drivs det upp till ett stabilt, intensivt tillstånd. Från att långsamt plöja sig igenom vattnet (se höger i sekvensen ovan) uppnår brädan stabilt läge på det snabba vattenflödet (till vänster, ut mot horisont).
Det planande tillståndet kan ses som en resonans, eftersom det ökande flödet skapar feedback – den hastighet som uppnås i planingsläget intensifierar det flöde av vind som driver farkosten framåt. (Därför kan planande assemblages glida igenom vindhål.) Planingen innefattar en hel del ickelinjäritet – en hel del energi går åt till att komma upp i planing (se skummandet i mitten av sekvensen), men då denna tröskel är överkommen försvinner motståndet.
Fysikaliskt är det därför lite krångligt att räkna på planing; processen påverkas av flera fenomen som vi normalt ignorerar i Newtonsk fysik – friktion, turbulenta skeenden etc. Fenomenet är därför svårt att närma sig genom axiomatisk vetenskap. Detta betyder inte att byggande av kunskap kring fenomenet är omöjligt – vi ser ju hur båtmakare och bräd-shapers någorlunda har lärt sig att tämja dessa processer. Detta har dock inte skett genom att postulera axiom, ur vilka sanningar kan härledas, utan genom experimenterande och heuristik.
Detta betyder dock inte att strata inte kan dra nytta av dessa resonanser – precis som staten försöker använda krigsmaskinen för sina syften. Som D&G skriver,
the strata are spin-offs, thickenings on a plane of consistency that is everywhere, always primary and always immanent.
Hur som helst, i planingen har vi ett fenomen som bygger på den potential som finns i flöden av materia-energi, och som kan uppnås genom vissa konstellationer (som i mitt bräd-assemblage). Det är på detta sätt en ”uppskalning” av den immanenta potential som finns i allt vatten att skapa turbulens – icke-linjäritet på icke-linjäritet, på icke-linjäritet, feedback på feedback, på feedback. (På samma sätt skall vi se det assemblage där fästingen, som också diskuteras i platå tio, ingår.)
Vem som helst som har planat vet också det innebär att närma sig detta konsistensplan – inte bara i termer av hastigheten, utan mer generellt i termer av affekter. Det är, bokstavligen, en ny värld som öppnas för en. Varför lägger man annars en förmiddag på att hitta en länk mellan Deleuze och vindsurfing?
Ah… Jag gillar verkligen dina senaste platå-texter. Konkretionerna du gör är ju snorbra!
Små reflektioner:
Det riktigt spännande inträffar när planing slutar att vara en metafor för till exempel tankens frihet, och planing-tankens frihet istället blir två uttryck för samma immanenta process.
Det är ju då den ständigt pågående växelverkan med motverkande processer framstår som tydligast. Den nomadiska krigsmaskinen som slätar (planar) ut ska ju ställas mot den statliga apparatens räfflande av rummet. Och de ska se samtidigt.
En vattenkropps energi och bärkraft kan till exempel räfflas genom att dika ut eller bygga kanaler – konsistensplanet finns kvar, det är immanent, närvarande överallt och kan aldrig ledas bort, men räfflingen är en kontrollinstans som byggs ovanpå planet och verkar på det. Det är dessutom samma process som när essentialistiska kategorier verkar på tankens frihet och ”gör själen till kroppens fängelse”.
Vackert!
(Förresten borde man nog inte använda ordet ”konsistensplan”… Engelskans consistency och franskans consistance har ju båda mycket vidare betydelser än det svenska konsistens, som egentligen endast betyder ”grad av fasthet”. Förslag på ett bättre ord?)
Roligt att du gillar! Självklart är det ju lite sketchy att ”reducera” detta plan till ett fysikaliskt fenomen+de affekter som uppstår kring detta fenomen, men ändå. (Satt och tog upp tid kring detta under seminariet, just tanken på att komma upp på ett intensivt, vibrerande plan, på brädan kändes intuitivt riktig. Kände att jag ville skriva ned något..)
Håller med,
– planingen får inte vara metaforisk.
– sant! Krigsmaskinen planar ut på ett lyckat sätt
Och framförallt – som du säger – det är viktigt att komma ihåg att jag kommer upp i planingen med hjälp av olika ”plan(e)s of organisation”. Din wikipost fungerade för övrigt som bra råvara…
Tycker inte heller att konsistensplan är ett bra ord. Googlade det, och ser att många använder det. Såg att svenska översättningen, Nomadologin, använder det ordet, valde därför det. Men jag tycker att vi hittar på ett annat.
Tack för spännande funderingar!
Jag är ju också med på Cap&Schizo-seminarierna och har diskuterat överkodning och annat deleuzianskt och guattarianskt under ett antal träffar. Men när jag läser din text Karl så kommer jag underfund med att jag blir osäker på begreppet överkodning. Vad skulle skilja överkodning från kodning? Det är väl själva kodningen som blir problematisk i Deleuzes och Guattaris filosofi (kodning: härledd, indirekt och representativ mening). Vilken funktion fyller då överkodningen i deras tänkande? Vad står över- i relation till? Knappast ”lagom” …
Bra fråga, Per! I min förståelse, som nog kan skilja sig från Kalles mer delandiska, ser jag det så här:
Kodning är ett mer allmänt begrepp för applicerandet av kod, det vill säga allt från den abstrakta maskinens mer oskyldiga ”program” till överkodningar. Kodning är intimt förknippad med morfogenesen, den process som ger form, men inte enbart ”härledd, indirekt och representativ mening” – det hör snarare överkodningen till.
Överkodning är specifikt applicerandet av Statens kod, en mer totalitär kodning som verkar på andra assemblage och inom andra fält än de som har skapat den. Överkodning är den kod som skapar (illusionen av) samhällen som helheter, den verkar från en tilläggsdimension ovanpå det aktuella systemet av processer och energi-materia (ATPC 9). Överkodning centrerar, skapar enhet, totaliserar, integrerar hierarkiserar, och färdigställer under den andra artikulationen av strata (ATPC 46).
Per och Mac,
har nog förstått begreppet ungefär som Mac. Här kan man nog skilja på D&Gs ursprungliga användning av begreppet, och DeLandas förenkling.
D&G skiver:
”it is in the second articulation [’det uttalbara’ i dubbelartikuleringen] that phenomena constituting an overcoding are produced, phenomena of centering, unification, totalization, integration, hierarchisation, and finalization.” (ATPA 41)
Sedan skriver D&G även om coding, som (om jag förstått det rätt) har att göra med ’det synliga’, den första (materiella) delen av dubbelartikuleringen. Kodning är det som skapar den statistiska ordningen av materian som går in i att bilda strata.
Så, om vi pratar sandsten: Kodningen är alltså exempelvis det som gör att en viss typ av storlek på sten sorteras ut i bildandet av sandsten. (Genom exempelvis att stenar rullar på botten av en flod.) Överkodningen är det ”kitt” av lera som gör att en enhetlig massa uppstår utifrån de sammanförda och likformade stenarna.
Om vi pratar samhällshierarkier kan vi, något mer sketchy, tala om att det finns
– kodning i de materiella flöden som skapar organisationer (personer med vissa intressen hamnar, statistiskt sett, i hierarkin) och
– överkodning i de expressiva flöden som säger vad en hierarki bör vara (tänk management-teorier om företagets Natur osv.)
Här är det som sagt sketchy, det är ofta svårt att avgöra vad som är vad – hur skilja de ”kodande” processerna från de ”överkodande”? Ofta är de materiella processerna, som leder till vissa statistiska utfall, kopplade till någon form av överkodning. Här tror jag dock att D&G kan vara bra att närma sig positioner som inte är social-konstruktivistiska – det finns processer som är mer materiellt betingade än många textiga läsningar vill medge.
—
DeLanda, å andra sidan, har ju förenklat allting i sin ”assemblage-teori”. Ett assemblage består av komponenter, som kan
1 – spela en materiell roll, och
2 – spela en expressiv roll. (Notera att en viss komponent kan spela både en expressiv och en materiell roll.)
3 – Det finns även specialiserade expressiva komponenter (gener och ord), och kan fungera som ”ritning” till ett assemblage.
1 och 2 sörjer tillsammans för territorialiseringen av strukturen, 3 sörjer för kodningen av densamma. (DeLandas ”kodning” är alltså nära D&Gs ”överkodning”, om jag förstår honom rätt.)
Denna framställning är kanske aningen klarare: I fallet organisationer får vi då fysiska arkitekturer (1), icke-synliga procedurer, såsom redovisningssystem etc. (2), samt teorier om organisationens vara (3).
Vad avser 3 är DeLanda noga med att hävda inte ens gener eller ord bör ses utifrån relations of interiority.
– Det är endast tillsammans med andra komponenter som gener och ord kan (och ibland inte kan) skapa systematiska helheter.
– Dessutom är även själva generna och orden assemblages.
Mac & Kalle
Tackar tackar för att ni tog er tid att gå igenom detta så noga!!
Jag hade mer kopplat kod-tänkande till det paranoida: att saker är något annat, kod för något annat. (Den mest paranoida romanen är väl Da Vinci koden …)
Att jag var så snabb att dra den slutsatsen var väl för att det är denna meningen-bakom som gör att Derrida är så skeptisk till att använda kod som begrepp – att materian, texten skulle vara kod för en bakomliggande mening, mening någon annanstans.
Man får verkligen skärpa till sig så man inte läser in andra filosofer hur som helst i D-Gs filosofi. Tack för att ni tog er tid att reda ut detta!
Tack, Per! Sedan finns det ju absolut inga som helst skäl att tro att Mac, och än mindre jag, har fattat vad D&G menar… 😉
Huvudet på spiken, Kalle!
(Man du har nog rätt, Per, att man inte ska underskatta radikaliteten i den D&G:ska ontologin…)
Dessutom – Mac o Per (”mackapär”?!) – sitter nu med min första slemartikel, kommer att vara färdig typ efter helgen, ni kommer nog att gilla den – mycket Tarde, första gången jag skriver någonting längre och mer akademiskt om och utifrån honom… Watch this space!
Sweet!
På svenska tror jag Marcus menar ”sött”. Eller möjligtvis ”söt”, vilket i så fall syftar på Tarde antar jag?
Ifall det är sista betydelsen som åsyftas ska det förstås som en ström av imitationer.
När olika strömmar av imitationer korsas kallar Tarde det för intersektioner. I intersektionen kan strömmar motverka varandra som i bitter-sweet (Official website: http://www.bittersweetmusic.com/).
Eller stärka varandra som i very sweet chocolate (Official website: http://moscowfood.coop/archive/chocolate.html
Ok, jag kom precis hem från en trum-jam fest här i Hammarkullen! Inte skaka på huvudet så där, ok! Som bot lovar jag läsa DeLanda manana.
Per, du vet väl att man inte skall dricka och dansa salsa samtidigt? 😉