Det var ju för tur ändå: igår kväll var Giddens tillbaka i sitt vanliga jag - tredjevägsgurun med både pondus och humor. Lämpligt nog gjorde han och andra en återblick på tio år med New Labour - och den avgående Tony Blair.

Med sig hade Tony en massa intressanta Labourites - Neil Kinnock, Ed Miliband och Oona King (som var moderator). Old Theatre var knökfull. Jag kände igen en hel del krönikörer - exempelvis Steve Richards från The Independent - alla måste ju skriva någonting i kontexten av Blairs avgångstal idag.

Först pratade panelen de tio åren som gått. Giddens menade att New Labour har varit den mest framgångsrika mitten-vänstern i väst - har förändrat mer än Clintons stint i Vita Huset, och Schröders Neue Mitte i Tyskland. Han räknade också upp en massa triumfer - investeringar i vård och utbildning, civila partnerskap, Nordirland osv.

Intressant nog menade han att hotet mot Labours fjärde term inte har att göra med Tories eller Cameron - det är tre Labour-problem som kan göra att Brown inte klarar ett återval:

  • Labour associeras med spin.
  • Folk blir alltid trötta på ett parti som sitter i tre terms.
  • “The elephant in the room” som ingen pratar om: Irak.

Stephen Twigg sade någonting intressant: New Labours främsta framgång är att man dragit mitten av politiken vänsterut. Idag är det omöjligt för Tories att kampanja för gammal högerpolitik (ex. minskning av investering i vård och utbildning, euro-skepticism, konservativ inställning till etnicitet/genus/sexualitet).

Twigg lyfte dock ett varningens finger - misslyckandet i Irak kan göra kommande generationer rädda för legitima interventioner. Labours största misslyckande är dock att deras policys har blivit lite för top-down, för teknokratiska, för präglade av “managerialism”. (Jag håller med - detta är mitt främsta problem med New Labour: Man har dessvärre återuppfunnit gammalt, modernistiskt socialingenjörsskap - och kallat det professionalism..)

Ed MIliband, lillebror till underbarnet David med titeln “Minister for the Third Sector”, kept it real - menade att New Labour har misslyckats när det gäller barnfattigdom och kriminalitetsbekämpning. Han menade dock att han aldrig förväntade sig en snabbt systemskifte -97 - Labour skall stå för en uthållig reformpolitik - som i Skandinavien.

KInnock pratade om att New Labours främsta framgång är ekonomisk - tillväxt och låg inflation har nu blivit norm. Detta är nu någonting som folk förväntar sig av brittiska regeringar. Till skillnad från Old Labour ses New Labour som det mest kompententa partiet när det gäller att styra ekonomin på ett ansvarsfullt sätt.

Sedan pratade panelen framtid. Giddens pratade, i kontexten av de ökande klyftorna, om att “in the future, leaving the rich alone won’t do”. Han vill se över skatteflykten från de allra rikaste, och vill öka filantropin. Han pratade även utrikespolitik - i kontexten av Irak. Han förväntar sig nu ett starkt tal från Brown om utrikespolitik, där den nye Labour-ledaren talar om

  • en återgång till multilateralism, men
  • ett fasthållande av tron på demokratiska värderingar, och
  • en fortsatt tro på att interventioner ibland är nödvändiga

Sedan började Giddens dra Bush-skämt - hann med två stycken innan kvällen var slut. (Tony verkar inte vara en stor fan av varken Bush eller hans administration.)

Kinnock avslutade i god politikerstil - gjorde ett brandtal som rev ned jubel och stående ovationer. En poäng var att Labour måste följa det som är “the nordic convention” (begrepp myntat av Giddens i hans nya bok, “over to you mr brown”) - kontinuerligt förbättrande av förhållandena för de som har det sämst i samhället, tillsammans med hög sysselsättning. Jag såg flera åhörare, däribland Giddens själv, torka en tår i ögonvrån..