Makten, motståndet och fildelningsprotokollet

Såhär efter slutpläderingarna i the Spectrial: Här finns ett utdrag ur en kommande text som diskuterar politiken kring den ”farliga” fildelningsteknologin.

I somras skrev jag lite kort om min medverkan i en kursbok om makt och motstånd. Är osäker på om boken ifråga – Motstånd, se sida 97 i detta dokument – finns ute i handeln, så det känns som att ett utdrag från kapitlet är på sin plats en dag som idag.

Som några av er kanske minns: Mitt kapitel är en genomgång av olika sätt att se på politisk ekonomi – från Veblen och Marx, fram till Marcuse och J.K. Gibson-Graham – i kontexten av filmen Fight Club. Slutet av texten ägnas åt samtida tankar kring teknologi, vetenskap och politik. Vissa menar nämligen att teknologier (såsom exempelvis fildelningsprotokoll) bör ses som centrala aktörer i politisk-ekonomiska maktspel:

— — — — —

Detta sätt att se på samhälle och politik växte fram inom vetenskapsstudier, och det har därefter börjat påverka vår syn på hur ekonomins maktsystem hänger samman (jfr Latour 1999). I Michel Callons bok The laws of the markets (1998) finner vi ett perspektiv som delvis liknar Gibson-Grahams: den ekonomiska vetenskapen påverkar den ekonomiska verkligheten. Nationalekonomin är alltså, som nämndes i föregående avsnitt, performativ. Men Callon förutsätter inte att detta sker av sig självt, utan studerar alla de apparater och teknologier som håller ekonomin på plats. Vad är det, i vår omedelbara materiella omvärld, som gör att vi börjar agera i linje med de teorier som ekonomer använder? Vilka apparater och materiella arrangemang gör oss till ”en blixtsnabb kalkylator av lust och olust” (som Veblen kallat det)? Och vilka arrangemang av människor och teknologier öppnar respektive stänger möjligheter till förändring av ekonomins maktstrukturer? 

För att konkretisera detta perspektiv kan vi studera ekonomin kring filmen Fight Club. Produktionen, distributionen och konsumtionen av film är ett arrangemang bestående av ett flertal mänskliga och icke-mänskliga aktörer – produktionsbolag, skådespelare, mediakonglomerat, regissörer, distributörer utspridda runt om i världen, biografer, filmkritiker, biobesökare etc. Detta virrvarr av aktörer måste samordnas genom att man försöker få hela systemet att fungera enligt den logik som ekonomernas teorier föreskriver. Målet är att producenter av olika varor och tjänster ska sammankopplas med konsumenter, och att deras relation ska regleras genom prismekanismen. För att allt detta ska fungera skapas det regler och lagar, exempelvis kring upphovsrätter.

Upprätthållandet av en sådan struktur brukar fungera rätt bra, så länge arrangemanget av människor och teknologier är någorlunda stabilt. Samtidigt kan tillförseln av nya aktörer öppna för möjligheter att agera utanför den ”marknadslogik” man vill skapa. När exempelvis webbsajten The Pirate Bay – och framför allt den BitTorrent-teknologi som den bygger på – pluggas in i arrangemanget förändras ekonomin kring filmen Fight Club. Den tidigare så sammanhållna ”marknadsmekanismen” börjar öppna upp sig, och små fickor av ”gåvoekonomier” uppstår. Filmen blir inte bara någonting som enbart flödar från mediakonglomeratet till filmkonsumenten, den blir även någonting man delar med sig av.

Notera att det inte bara är människor som agerar i detta exempel. Visst är fildelningens framtid någonting som delvis kommer att avgöras på debattsidor och i lagstiftande församlingar, men själva BitTorrent-protokollet är också en central aktör i sammanhanget. Det är nämligen just denna aktör som får arrangemanget att gå från sluten enhet till öppen potential.

De människor som är de främsta politiska aktörerna i sammanhanget är alltså de ”hackare” som utvecklar denna politiska innovation. De som utvecklar olika lösningar för ospårbar fildelning är alltså inte bara hackare i meningen ”duktiga programmerare av datorer”. De följer även en viss ”hackeretik”, som kan appliceras på all ekonomisk verksamhet. De har alltså ett intresse för politiken i de materiella ting som håller samman ekonomin – och en optimistisk (stundtals naiv) förhoppning att deras intresse för det materiella kan göra framtiden mer öppen. Det finns flera exempel på denna typ av ekonomiska ”hack” – tänk på utvecklingen av mikrokrediten (Palmås 2006) eller de lösningar som växer fram inom ramen för rättvis handel. I bägge fallen handlar det om framgångsrika försök att ”tämja” ekonomiska arrangemang, att öppna för möjligheten till nya ekonomiska logiker, och att få ekonomin att hänga samman på ett nytt vis. (Läs mer om detta i Otto von Buschs kapitel i denna bok.)

I denna analys av ekonomins maktrelationer ryms även en alternativ historieskrivning. Ofta beskrivs den samtida ekonomin såsom en expansion av den flytande ”marknaden” och en parallell nedmontering av etablerade institutioner och hierarkier (välfärdsstaten, sociala band etc.). Samtidigt visar ju filmindustriexemplet på det omvända: att ordna filmekonomin är att skapa homogenitet och hierarki. I någon mening skulle man kunna säga att fildelarnas bidrag till att lösa upp denna homogenitet är att skapa en mindre hierarkisk ekonomi kring film. Kom ihåg: att skapa ordning i filmekonomin byggde på att skapa en strikt uppdelning mellan filmindustrin (som producerar och säljer film) och konsumenterna (som passivt köper och konsumerar film). Fildelarnas intåg löser upp denna uppdelning, suddar ut de olika rollerna och skapar något som liknar en gatumarknad eller basar.

Det finns flera ekonomiska tänkare som valt att beskriva den moderna ekonomins utveckling på detta sätt. Ekonomin kan inte sägas vara mer ”marknadslik” nu än för, säg, två eller tre hundra år sedan. Sedan dess har nämligen ekonomin alltmer kommit att läggas till rätta, inom ramen för olika former av hierarkier. Den ekonomiska aktivitet som tidigare sköttes av enskilda handlare, hantverkare och bönder kom under 1800- och 1900-talen att alltmer inordnas i stora beslutshierarkier – först genom olika organisationer för långväga handel, vilka ofta var sammankopplade med militära flottor, och sedan genom framväxten av det moderna storföretaget.

Mekanismerna och teknikerna för att skapa denna homogenitet har, under dessa århundraden, generellt kommit från militären. Under 1700-talet kan man exempelvis se hur ett särskilt så kallat ”disciplinärt” organisationssätt spred sig som ett virus mellan olika organisationer – från arméer och fängelser, till fabriker, skolor och sjukhus (Foucault, 1977; Deleuze, 1999. Se även Christopher Kullenbergs kapitel i denna bok.). På samma sätt kan man se hur den massproduktion som kom i gång under tidigt 1900-tal hade sitt ursprung i innovationer inom vapenproduktion, samt hur efterkrigstidens moderna företag alltmer kom att styras av logistiska metoder utvecklade under andra världskriget.

Speciellt 1900-talet kom att innebära en stark hierarkisering av ekonomin. För det första började storföretag integrera alltmer aktiviteter inom sig, exempelvis genom att köpa upp underleverantörer. Detta möjliggjordes av framväxten av en ny kader av mellanchefer, vars jobb det var att bringa ordning i de allt större företagshierarkierna (Chandler 1977). För det andra började teknologisk utveckling alltmer ske inom ramen för dessa företag. Ingenjörer som tidigare hade jobbat som enskilda uppfinnare började arbeta inom ramen för storföretag, vilka i sin tur blev ägare till ingenjörernas patent (Noble 1977).

Under mitten av 1900-talet stod det alltmer klart att det inte var Adam Smiths ”osynliga hand” som styrde ekonomin, utan företagshierarkiernas utomordenligt ”synliga hand”. Ekonomin skulle inte förstås som en perfekt marknad, utan som en ”teknostruktur” – en samling företagsbyråkratier, mer eller mindre sammanvävda med staten (Galbraith 2007). Sedan dess har denna utveckling fortsatt, inte minst genom att dessa hierarkier kontrollerar merparten av den kunskap som används för att producera varor och tjänster. Det är i denna kontext som gör-det-själv-produktion (se von Buschs kapitel i denna bok) kan ses som en motståndsstrategi.

Den hierarkiseringsprocess som skissats här är dock inte på något sätt total. Det finns flera exempel på hur ekonomisk produktion och konsumtion nu sker utanför dessa homogena, hierarkiska strukturer. Inte minst i kontexten av datorer och elektroniska media ser vi stora ”svärmar” av entusiaster och experter som deltar i att bygga nya produkter och tjänster, utan ekonomisk ersättning – tänk på Wikipedia eller open source-programmering (von Hippel 2005, Shah 2005, Shirky 2008). Här är Gibson-Grahams devis – ”att krossa kapitalismen medan man hemarbetar på sin fritid” – i allra högsta grad relevant. Denna typ av ”självorganisering” (Gleick 1987, Holland 1998, Johnson 2001) har skapat nya förhoppningar om en ekonomi där de stora hierarkier som kontrollerar dagens ekonomiska aktivitet alltmer får konkurrens av självorganiserade svärmar av helt vanliga människor som just hemarbetar på sin fritid.

En av dem som teoretiserat om ekonomin på detta sätt är Manuel DeLanda. I A thousand years of nonlinear history skriver han just om möjligheten att lösa upp ekonomins hierarkier, genom att vi alltmer lär oss att förstå självorganiseringens principer. Motståndet mot makthierarkier består alltså i att experimentera med det alternativa organisationssätt som självorganiseringen innebär. Här är han försiktigt optimistisk:

Även om självorganiserade processer nu existerar i flera delar av världen, så har hierarkiska strukturer en två- till trehundraårig ledning, vilket kan avgöra saken, speciellt nu när homogeniseringen blivit internationaliserad. Men även om framtiden visar sig tillhöra hierarkierna, så kommer detta inte ske eftersom någon ”kapitalismens lag” på något sätt bestämmer utfallet uppifrån. Mänsklighetens historia är en berättelse om tillfälligheter, inte nödvändigheter (1997 s. 99).

Notera hur DeLanda, precis som Callon, hamnar i en syn på makt och motstånd som inte bara fokuserar på mänskliga subjekt. Varken Callon eller DeLanda hyser politiska förhoppningar som kan summeras såsom en ”kamp” mellan olika människor. Callon tar in teknologier och artefakter i analysen av ekonomisk makt och motstånd – tänk på ovanstående diskussion om fildelarna, filmindustrin och BitTorrent-teknologin. DeLanda, inspirerad av Deleuze och Guattari (1988), tänker dock i ännu mer abstrakta termer: han fokuserar de ”tillblivelselogiker” som format samhällets strukturer under de senaste århundradena. Vi människor har tidigare lärt oss att tämja hierarkibyggandets logik. Kan vi nu, inspirerade av utvecklingen inom nya media, lära oss att tämja självorganiseringens logik? I så fall väntar ett århundrade där vi inte längre behöver förlita oss på 1900-talets hierarkier. 

Referenser

Callon, Michel (1998), The laws of the markets. Oxford: Blackwell.

Chandler, Alfred D. Jr. (1977), The visible hand: The managerial revolution in American business. Cambridge, MA: Belknap Press of Harvard University.

DeLanda, Manuel (1997), A thousand years of nonlinear history. New York: Zone.

Deleuze, Gilles (1999), Foucault. London: Continuum.

Deleuze, Gilles & Félix Guattari (1988), A thousand plateaus: Capitalism and schizophrenia. London: Athlone.

Foucault, Michel (1977), Discipline and punish: The birth of the prison. London: Penguin.

Galbraith, John Kenneth (2007), The new industrial state. Princeton, NJ: Princeton UP.

Gleick, James (1987), Chaos: Making a new science. London: Penguin.

von Hippel, Eric (2005), Democratizing innovation. Cambridge, MA: MIT Press.

Holland, John H. (1998), Emergence: From chaos to order. Oxford: Oxford UP.

Johnson, Steven (2001), Emergence: The connected lives of ants, brains, cities and software. London: Scribner.

Latour, Bruno (1999), Pandora”™s hope: Essays on the reality of science studies. Cambridge, MA: Harvard UP.

Palmås, Karl (2006), Att hacka ekonomin. Glänta, 1–2.

Shah, Sonali (2005), Open beyond software. I: D. Cooper, C. DiBona & M. Stone (red.), Open sources 2.0. Sebastopol, CA: O”™Reilly Media.

Shirky, Clay (2008), Here comes everybody: The power of organizing without organizations. London: Penguin.

7 tankar kring ”Makten, motståndet och fildelningsprotokollet

  1. RikMatts

    Tack för en intressant post!

    Strömningen att lösa upp ekonomins hierarkier uppfattar man spontant som en positiv kraft. Men om man läser Joseph Tainters ”The collapse of complex societies”

    http://en.wikipedia.org/wiki/Joseph_Tainter

    blir man lite fundersam. Nog blir livet bättre för många när hierarkierna löses upp/komplexiteten minskar. Men det är hierarkierna som under sin två- till trehundraåriga ledning möjliggjort att det finns i häradet 7 miljarder människor på jorden just nu. Och en ”decomplexing” (jfr finanskrisens ”deleveraging”), kommer initialt att innebära ett oerhört stort lidande för många människor. Och i slutändan finns betydligt färre människor på jorden. Det sista är tro, inte vetande.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Absolut RikMatts – DeLanda är, i linje med D&G, mycket klar på denna punkt. Det är farligt om vi tror att det går att gå in och försöka avhierarkisera på ett alltför brutalt och korkat vis. Vi måste erkänna att vissa hierarkier/stratiferiade strukturer är nödvändiga för vår samexistens. Vidare måste vi – i de fall vi avstratifierar strukturer – finna olika sätt att få världen att hänga samman på nya vis (enligt självorganiserande principer). Kom ihåg – självorganiseringen är ju inte en avsaknad av ordning.

    Eller, som D&G skriver:

    “Staying stratified – organized, signified, subjected – is not the worst that can happen; the worst that can happen is if you throw the strata into demented or suicidal collapse, which brings them back down on us heavier than ever. This is how it should be done: lodge yourself on a stratum, experiment with the opportunities it offers, find an advantageous place on it, find potential movements of deterritorialization, possible lines of flight, experience them, produce flow conjunctions here and there, try out continuums of intensities segment by segment, have a small plot of new land at all times”

    Detta är för övrigt – som jag ser det – en viktig skiljelinje mellan dagens ”abstrakta hacktivism” och stora delar av 68-grejen. Det räcker inte med att kritisera och dekonstruera hierarkier – man måste bygga också!

  3. Marcus

    RikMatts: Sorry for butting in, men det är lite av min specialitet… Jag läser Tainter själv just nu (fast itne den text du hänvisar till) och vill påpeka att han också driver tesen att komplexitet kostar. Det kommer en point där komplexitet kostar mer än det smakar, till exempel när upprätthållandet av det komplexa systemet kräver mer energi än vad som finns att tillgå… Detta är med andra ord kopplat till hela hållbar-tillväxt-prylen; mer självhushållning (inte för att vi behöver gå så långt) innebär mindre ekologiska skostorlekar, utan vilka de där 7 miljarderna människor ändå kommer att fp problem.

    Det är viktigt att ha med sig, menar jag.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    OK – ni har båda läst denne Tainter – något jag missat med andra ord… värt att kolla upp…

  5. Marcus

    Jag försöker just nu koppla ihop social, kulturell och biologisk komplexitet, via exterioritetsrelationer på det lilla Darwin (remix)-projektet. Då har Tainter dykt upp… Post kommer (men inte mycket explicit Tainter dock).

  6. Per Herngren

    Marcus: ”tesen att komplexitet kostar”

    Under mina träningar i konfliktingripande använder jag formeln för individuella relationer i en grupp: n(n-1)/2.

    Fem deltagare blir 10 individuella relationer. 7=21, 9=36, 11=55.

    Om man översätter relationerna till att försöka förstå någon eller hantera konflikt så blir enligt formeln en grupp på 9 personer nästan dubbelt så komplex som en grupp på 7.

    Jag har en tes att ett samtal aldrig kan bestå av fler än ca sju-åtta deltagare. Blir gruppen större slutar man svara några personer, eller så övergår de själva till att bli åhörare.

    Jag tror egentligen inte att relationerna i en grupp främst är mellan individuella noder, snarare mellan handlingar, rumslighet, kroppslighet, flöden. Men formeln är en förenkling som visar hur snabbt komplexitet ökar.

Kommentarer inaktiverade.