Tillnyktring

Apropå omvälvningarna.

Har inte skrivit någonting här om vårens händelser i Nordafrika. Har inte kommit mig för – jobbar bland annat med en essä baserad på material från etnografin, och inte riktigt tagit mig tid till bloggande. (Essän är, för att vara lite mer specifik, skriven i relation till etnografin, men inte baserad på detta material… well, ni får se.)

Dessutom har jag inte varit ”beredd” på dessa omvälvningar. Jag vet, ingen hade kunnat förutspå detta, men i huvudet har jag varit inställd på att världen var på väg åt ”ett annat håll”. Så mycket av det jag hållit på med på senare tid har varit relaterat till tanken att icke-demokratiska statsskick håller på att vinna mark. (Detta tema blev ju poppis för ett par år sedan, inte minst i relation till artikeln ”The return of great authoritarian powers” i Foreign Affairs.)

En del av mitt material från etnografin leder mig till att tro att begäret till ett upplyst envälde is alive and kicking, lite här och var i världen. Jag vet, det låter Ior, men ändå: Jag vågar inte köpa den upplysningsliberalism som säger att världen graviterar mot mer demokrati. Vi kan lika väl gravitera åt andra håll. Som Rorty hävdade: Tanken om demokrati som vi känner den kan visa sig vara en parentes i historien. Vi vet ju faktiskt inte.

Hur som helst, angående Libyen just nu: Det är mycket oklädsamt som rivits upp, blivit åskådligt, alltför åskådligt, de senaste dagarna. Diktaturen ser ful ut, så även vår relation till densamma. (Jag tänker på vapenaffärer, olja, tal om ”stabilitet”.) Det som omvälvningen visar på är, som man säger på engelska, ”sobering”. Tillnyktring kan ibland vara en obehaglig förvandling.

Kanske kommer vi snart – kanske under det att jag skriver detta – se att diktatorn försvinner. Låt oss hoppas att så blir fallet. Samtidigt har länder som Sverige och Storbritannien en del misstänksamhet att vänta oss från de som tar över efter diktatorn. Kanske kommer de inte vilja vara bästisar, sådär direkt och självklart.

Kommer återigen att tänka på Gregory Batesons föreläsning ”From Versailles to cybernetics”, som finns i Steps to an Ecology of Mind. Jag citerar at length:

To take a dose of LSD is all right, and you will have the experience of being more or less crazy, but this will make quite good sense because you know you took the dose of LSD. If, on the other hand, you took the LSD by accident, and then find yourself going crazy, not knowing how you got there, this is a terrifying and horrible experience. This is a much more serious and terrible experience, very different from the trip which you can enjoy if you know you took the LSD.

Now consider the difference between my generation and you who are under twenty-five. We all live in the same crazy universe whose hate, distrust, and hypocrisy relates back (especially at the international level) to the Fourteen Points and the Treaty of Versailles.

We older ones know how we got here. I can remember my father reading the Fourteen Points at the breakfast table and saying, ”By golly, they’re going to give them a decent armistice, a decent peace,” or something of the kind. And I can remember, but I will not attempt to verbalize, the sort of thing he said when the Treaty of Versailles came out. It wasn’t printable. So I know more or less how we got here.

But from your point of view, we are absolutely crazy, and you don’t know what sort of historic event led to this craziness. The fathers have eaten bitter fruit and the children’s teeth are set on edge. It’s all very well for the fathers, they know what they ate. The children don’t know what was eaten.

Jag tänker att vi har lite samma sak on our hands. Vid dessa omvälvningar kommer en massa gamla begravna fulheter i dagen. En hel del hyckleri som svalts av tidigare generationer. Det är inte konstigt om de yngre, de som skall ta över, till en början kommer att vara desorienterade.

5 tankar kring ”Tillnyktring

  1. Eddy

    Det är i dessa tider än viktigare med en kritiskt sökande och rörlig, minor science! Tror som du Kalle att det är svårt att nu se vart allt är på väg. Alldeles för tidigt att ropa faran över! Världens territorialiserande krafter har långt ifrån förlorat sitt grepp, de bara omgrupperar sig. Vårt uppdrag blir väl därför fortsatt kritiskt sökande. Ser fram emot att få läsa essän!

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Apropå kritik: Satt igår och läste om Latours ”Why has critique run out of steam?”. Alltjämt fina grejer.

    Om essän – ja, vi får prata om det någon gång. Kanske testar den på dig…

  3. Jonas Andersson

    Oerhört intressant med en analys som tar frågan om generationer på allvar utan att förenkla den till simpla resonemang om statiska kohorter av ”XX-talister” (som förutsätts a priori tänka si eller så). Jag har själv försökt tillämpa det här på medieanvändning och digitala ekologier; hur yngre generationer växer upp utan att av nödvändighet ha samma begrepp kring ”respekt” för vare sig medietexter/populärkultur, infrastrukturer eller de enrollerade mänskliga agenter som tillskrivs auktoritet. ”Vanans makt” gör kanske att vi som minns 80- och 90-talen tar auktoriteter som Carl Bildt för givet – medan det inte alls finns samma förgivettagande för någon som öht inte var med om vissa av de tillblivelsehistorier som vi skapar kring ledare och politiker. Men den viktiga iakttagelsen är att detta är en mentalitet som tenderar att åtfölja ålder men absolut inte är kausalt determinerad av ålder! Det finns 55-åringar med denna mentalitet, avseende t.ex. digitala medier, men antagligen är dessa färre än de 25-åringar som tenderar att tycka likadant.

    Vad menas med denna mentalitet? Den kan sägas handla om att ta saker mkt mer enligt ”face value”, en genuin vilja att ständigt ompröva sin egen ståndpunkt, en avsaknad av den ”skam i kroppen” som äldre generationer kanske oftare tenderar att ha.

    Två exempel:
    1) Demokrati i mellanöstern. (”Har aldrig funkat hittills,” säger gubbslemmet – men den uppgivenheten saknar 18-åringarna.)
    2) ”Vi i Egypten vill också ha fria kommunikationer!” (Medan den politiska administrationen i väst bara vill medge detta till en viss gräns för sina egna medborgare. Den gränsen vägrar 18-åringarna dra.)

    En sak till är framför allt väldigt påtaglig: den liknöjhet som också inträder hos de äldre generationer som är materiellt gynnade – jag kan se denna dels i babyboomarnas post-68-låtgåmentalitet och bekvämlighet i väst, dels i den groteska lättja som Mubarak, Gadaffi och deras anhang omfamnat. (Som ju sedan muterat och antagit megalomanisk form hos regimens söner såsom Gamal Mubarak och Saif Gadaffi, där enbart glam, hybris och destruktiv hedonism återstår.) Denna lättja blir förstås dessa etablissemangs egen akilleshäl, då de välbesuttna börjar sakna behov för det verkliga driv som håller deras egen kompetens skärpt, men än värre – de kommer också att sakna insikt om varför andra över huvud taget känner sådan hunger. ”Vi har det ju så bra i Sverige – hur kan de klaga?” ”Det finns ingen svält i mitt Egypten.” Det är vid det läget man blir omkörd av de hungriga massorna (fråga Fredrik Härén ;).

    Sedan kan vi förstås – utöver det rent numerära inflytandet av arga ungdomar – spåra andra delorsaker till de nordafrikanska revolterna:
    – Militärens roll som handelsfurstar och substitut för civilsamhälle. Som Lars Berge påpekar, och Foreign Affairs likaså, har militären som maktfaktor och ekonomisk aktör på allvar börjat underminera statens styrmedel (motvikter inom våldsmonopolet fanns hos presidentens egna garde samt polisväsendet, numerärt stora men dåligt utrustade). Militären i Egypten verkar ha växt till sig som en märkligt merkantilistisk, övergödd sammanslutning.
    – Matpriserna, inte minst priset på vete. Det peakade 2008, och trycktes sedan ner i samband med åtgärderna inom den finansiella krisen. Nu rusar de uppåt igen: en 50 % prisökning sedan januari förra året. Hungern jag nämner ovan eldas på, i bokstavlig mening, och underblåser missnöjet.
    – Minskad geopolitisk direktstyrning från USA och Europa, vilket gör att tyrannerna inte kan förlita sig på ekonomiskt och militärt stöd.
    – Ökad kommunikativ transparens, svårare för staten att komma undan med vulgärpropaganda och censur, snabbare spridning av tankesmittor. (Även om statstelevisionen visar Gadaffi-propaganda lär även de mest laglydiga bybor i periferin undra varför mobilnät och internet är nedsläckta, och därmed ana ugglor i mossen….)

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Jonas: Stor kommentar! Det är framförallt intressant hur materialen spelar roll. Vetesagensen skall inte underskattas! Eller är det kvävecykelns agens som inte skall underskattas? Nåväl.

    Inser att jag kanske verkar neggig i posten, vilket kanske är tråkigt: Vill bara understryka att jag inte tror att demokrati inte funkar i mellanöstern. När jag skriver att ”begäret till ett upplyst envälde is alive and kicking, lite här och var i världen” så menar jag inte ställen som Egypten, Tunisien och Libyen, utan snarare länder i EU, i Sydostasien osv. Därav min lite dystra ton.

Kommentarer inaktiverade.