Hommage till Patrick Swayze, och hans främsta rollprestation - “Bodhi” i Point Break.

“Nyckelscenen i filmen Point Break (1991) utspelar sig i bränningarna utanför Los Angeles. Bodhi (Patrick Swayze) har övertalat Utah (Keanu Reeves) att följa med ut på en nattlig surfsession. Det är här som Utahs förvandling tar sin början: från stiff och tävlingsinriktad kontrollmaniker – så typisk för amerikansk fotboll – till stoisk surfare. Det är även här som vi inser djupet av Bodhis väsen.”

Så inleds artikeln “Bodies without Bodhis”, som finns med i nästa nummer av Glänta. Tanken är att fånga upp filmklichén “den spirituelle surfaren”, såsom den artikuleras i Point Break, och sätta denna kliché i relation till kritiken av Deleuze (som ofta refererade till surfing). Genom att förstå surfaren på ett alternativt vis - surfing är inte en spirituell eller transcendent aktivitet, det är en högst materiell aktivitet, där surfaren manövrerar i materians immanenta kapaciteter - så kan vi även förstå Deleuze på ett produktivt sätt.

OK, OK - det är lite “Madonna studies“-varning på att läsa in alltför mycket i Point Break. Men icke desto mindre - jag gillar Swayzes “Bodhi”, mer än Reeves “Utah”. Trots att “Bodhi”-klichén är olycklig, och trots att - som jag skriver i artikeln - “Utahs surf-sublimering är föredömlig i relation till Bodhi, som ju står för allt det [förvästligad pop-buddhism; upplösning av regler; det postmoderna överjaget - njut!] som Zizek vänder sig emot i sin ideologikritik”.