Jimpan påminner sina läsare om liberalismens andra ansikte. Utmärkt, men är det inte dags att ge upp projektet att vinna ett tolkningsföreträde i frågan? Sannolikt bygger vi någonting mer spännande utan L-etiketten.

John Gray skriver i sin utmärkta Two Faces of Liberalism:

Liberalism has always had two faces. From one side, toleration is the pursuit of an ideal form of life. From the other, it is the search for terms of peace among different ways of life. In the former view, liberal institutions are seen as applications of universal principles. In the latter, they are a means to peaceful coexistence. In the first, liberalism is a prescription for a universal regime. In the second, it is a project of coexistence that can be pursued in many regimes.

The philosophies of John Locke and Immanuel Kant examplify the liberal project of a universal regime, while those of Thomas Hobbes and David Hume express the liberalism of peaceful coexistence. In more recent times, John Rawls and F.A. Hayek have defended the first liberal philosophy, while Isaiah Berlin and Michael Oakeshott are examplars of the second. (sida 2)

Det är viktigt att skriva om denna “andra liberalism”, och om det skeva liberalism-begrepp vi har i Sverige. (Har själv gjort det i Arena, i Fronesis, i Liberal Debatt, i Vägval Vänster osv.) Men samtidigt kan man ju konstatera att L-etiketten inte lett oss vidare, inte tagit oss någonstans. Det verkar snarare som att det står ivägen för replikerandet av vissa tankesmittor. Berlin-smittan, Dewey-smittan, och Hume-smittan kanske kan spridas bättre om de tillåts verka fritt, oberoende av inhiberande etiketter.

Låsning

I den svenska debatten ägs L-ordet av de “Pangloss-liberaler” som Gray kallar upplysningsliberaler. Helt och hållet. Så har det varit, så kommer det nog att förbli. Den näringslivsfinansierade höger som utomlands kallar sig konservativ har i Sverige bestämt sig för att den vill benämnas liberal. Vänstern, å sin sida, har valt att sammankoppla L-ordet med Timbro/Neo-apparaten. Givet den energi som pumpas in i dessa båda strata, givet deras dominans inom svensk opinionsbildning, så skall det mycket till för att rubba detta konsensus.

Dessutom verkar ju många insistera på att tolka de senaste årens uppgörelse med antropocentrism och Natur/kultur-separationen främst som en kritik av föreställningen om det “liberala” mänskliga subjektet. Här ser vi samma problem som ovan – att L-ordet associeras endast med en viss typ av liberalism. Man är väldigt mån om att dissa det “liberala” rationell-utilitaritaristiska subjektet, eller det “liberala” Kantska förgudade jaget. Man är exempelvis mindre intresserad av att undersöka möjligheterna i Humes syn på subjektet.

Här kan man alltså skönja en rätt tråkig tendens: Många verkar förvänta sig att dessa “nymaterialismer”, “posthumanismer”, och “nyrealismer” skall bli en ny “kritisk teori”; någonting som oundvikligen måste passa in i ett apriori-definierat Vänster-perspektiv.

Detsamma gäller samtida kritik av transcendenta essenser. Även här verkar det ligga nära till hands att kritisera dessa såsom varande “liberala”. Ta exempelvis kritiken av universella “rättigheter”: Här underkänns L-ordet för att det associeras med Kant, få bryr sig om att liberalismens “andra ansikte” avfärdar existensen av just sådana rättigheter.

Sammantaget betyder detta att L-ordet är – och sannolikt kommer att förbli – en belastning. Neo- och Timbrogängen kommer inte att ändra sig, ej heller den politiska vänstern, ej heller de akademiker för vilka “kritik” måste innebära att man tillhör Vänstern-as-we-know-it. Låt oss släppa L-ordet, och gå vidare.

Öppning

Samtidigt är det ju så att den akademiska kritiken av det förgudade mänskliga subjektet, och upplösningen av natur och kultur, har skapat en ny situation. På politisk-utopi-pratet i november nämnde jag att vi nu kan se “att allt är flöden av materia-energi, att allt är smittor, att allt är evolution” – och “att allt är ekologier”. Måhända är det endast denna tankeekologi som i Sverige kan fungera som gynnsam miljö för Berlin-smittan, Dewey-smittan och Hume-smittan?

Vi har ju redan sett hur Deweys idé om publics kan fungera i samspel med ett “generaliserat” ekologi-begrepp; bloggosfärens kloak är mindre “sanitärt säkrad” än DN Debatt. Alternativt finns ju Latours vackra omskrivning av Deweys demokratiteori: “Atmospheres of democracy”.

Tanken om världen som mer eller mindre levbara ekologier passar även väl in i Grays beskrivning av Berlins “modus vivendi”-tänkande. (Kort beskrivning: Fredlig samexistens är det enda vi kan hoppas på, eftersom vi saknar av den Pangloss-liberala tron på att samhällets värderingar konvergerar.) Det är ju detta som även Rorty är inne på när han hävdar att frågan “håller du för sant det som vi håller för sant?” ointressant. Mer relevant, menar han, är frågan “lider du?”.

Med andra ord: Istället för att sätta vår tilltro till en framtida korrespondens mellan vår världsliga existens och universella idéer, så bör vi alltså se samhället i termer av mer eller mindre levbara ekologier, som uppkommit kontingent. För att återigen saxa från utopi-pratet: “Zizek fördömer tortyren utan att luta sig mot ‘förnuft’, eller några förmodade ‘naturliga rättigheter’. Civilisationens största landvinning – utvecklingen av vår spontana moralitet – är ett kontingent utfall av olika kulturella replikatorer.”

Här ställs för övrigt två olika former av evolutionärt tänkande mot varandra: Pangloss-liberalerna låter sin upplysningstro utmynna i den “gammel-darwinism” i vilken evolutionen ses som en rörelse uppåt-framåt. Berlin är närmare de nydarwinister som hela tiden understryker att evolutionen är blind: Evolutionära processer inte är “goda”, att de inte leder “uppåt” eller “framåt” mot något förmodat framtida optimum. (Det går alltså inte att säga någonting som helst normativt med hänvisning till evolutionära processer.)

Även Hume blir – som Deleuze, och därefter DeLanda, påpekat – mer intressant i relation till en flödesontologi där det mänskliga subjektet avgudats. Här är ett utdrag ur en kommande introduktion till DeLanda:

Världen kan beskrivas som en samling emergenta fenomen. Filosofer brukar beskriva detta fenomen genom att tala om immanens, men DeLanda väljer här att lyfta naturvetenskapens studier av morfogenetiska processer. Tecken på dessa emergenta fenomen finns överallt omkring oss: Tänk dig en långsamt flödande ström av vatten. Om vattnets hastighet – flödets intensitet – ökar, så kommer den lugna vattenströmmen övergå till ett turbulent flöde. Strömmen av vatten har alltså genomgått ett kvalitativt skifte; en ny, spontant emergerande struktur har uppkommit. Vattenmolekyler har alltså en inneboende kapacitet att bilda turbulenta flöden – att “drabbas” av den dolda logik som vi förknippar med turbulens. Denna kapacitet lockas fram genom ökad intensitet i flödet av materia-energi. […]

Även det mänskliga subjektet bör, menar DeLanda, förstås som en emergent struktur. Människan är det som blir till i det kontinuerliga sammanförandet av en samling heterogena komponenter; biomassa, energi, memer, gener osv. Denna emergens-influerade modell av subjektivitet och medvetande är baserad på David Humes tankar om hur det mänskliga subjektet blir till genom sinnliga intryck. Syn-, hörsel- och smakintryck – såväl som förnimmelser av stolthet och förudmjukelse, kärlek och hat – gör alla sitt unika intryck på subjektet, med olika grader av intensitet. En bok kan vara mer eller mindre intensivt röd, en förnimmelse av stolthet mer eller mindre uppfyllande.

Det mänskliga sinnet besitter en förmåga att sätta samman alla dessa unika, heterogena intryck till ett lapptäcke av associerade idéer. Det är detta som möjliggör att människor oftast kan forma en mer eller mindre sammanhållen identitet. DeLanda är dock noga med att påpeka att denna samordning av heterogena intryck inte uppstår genom att vi omsätter dem till någon socialt uppkommen konvention; i synnerhet inte språk. Rödhetens och stolthetens intensiteter kan inte reduceras till en språklig kategori.

Här ser vi alltså en modell av subjektet som bryter med “liberalernas” förgudade jag – men även med den språkbesatta, “socialkonstruktivistiska” bild av subjektet som länge varit populär inom traditionellt vänstriga analyser av politik och kultur. Om jag fick önska skulle jag gärna se detta perspektiv spridas bland kultursidorna ASAP – skulle vara intressant att se vart det leder.

—

Visst – det är drastiskt, och lite historielöst, att helt klippa banden till etablerade -ismer. Samtidigt känns det som att möjligheterna att bygga vidare i idédebatten - se även del 1 och del 2 i denna serie - inskränks så fort etiketter som “liberal”, “socialist”, “kommunist” eller “konservativ” introduceras i diskussionen.