Apropå Modernautställningen: Den konstnärliga forskningens epistemologi

Tredje posten om konst och vetenskap: Samtalet kring konstnärlig forskning skulle må bra av lite Haraway, Despret, och Stengers.

Mycket har redan skrivits om Modernautställningen, så jag tänker inte ge mig på någon rejäl recension. Rasmus har redan skrivit om tre bidrag till utställningen, jag tänker kort nämna två favoriter: Sara Jordenö och Nina Canell. Minns Massumis frågor i tidigare posten: ”What new thoughts does it make it possible to think? What new emotions does it make it possible to feel? What new sensations and perceptions does it open in the body?”

Jordenös Personaprojekt beskrivs bra i katalogen: ”när Jordenö närmar sig Ingmar Bergmans identitetsdrama finner hon inte en fullbordad, historisk artefakt, utan ett levande verk vars egen form och identitet tycks vara föremål för ständiga förhandlingar och förskjutningar” Som STS/ANT-intresserad person är det svårt att inte bli fascinerad av en artefakts liv och mångfaldighet. Tänk vad mycket Persona är/har blivit! Ett väldigt fint exempel på hur denna imitativa stråle rör sig genom världen, och på sin väg veckar den på olika vis: Den lever i de människor som vallfärdar till Fårö, den lever i juridiska dispyter i Colorado, den lever i genre-diskussioner i Los Angeles osv.

Lika fascinerande är Canells ”objektorientiering”: ”Formlösa råmaterial som elektricitet, gas och vatten tätnar till relationella bindemedel, vars ledande egenskaper ofta påminner om trevande mänskliga försök till kontakt.” Riktigt poetiskt faktiskt. Studiet av ”relationen mellan skingrande och förenande krafter” leder tanken mot en metafysik där såväl människor som icke-människor söker efter varandra. En slags panpsykism – även molekyler kan förstås utifrån deras begär och tro (det är bara så att i är dåliga på att prata med dem).


Hur som helst – kritikerna har inte varit särskilt imponerade av utställningen. Mycket av kritiken har berört inslagen av konstnärlig forskning:

Sophie Allgårdh i Svenska Dagbladet: ”Utställningens hjärncentral utgörs av fem pulpeter där lika många konstnärer gläntar på dörren till sina pågående doktorandarbeten. Det är i flera fall angelägna projekt, som verkar bedrivas med stringens och självständighet. Men varför denna rädsla för friktion och debatt?”

Sinziana Ravini i Dagens Nyheter: ”Mest frustrerad blir jag till en början av ”forskningsrummet”. Här är det precis så där separatistiskt som det alltid blir när man sätter konsten i olika fack och till på köpet reproducerar den gängse, smått parodiska bilden av vad en forskare gör – sitter vid ett bord och skriver. Det är som om andra konstnärer i utställningen inte ägnade sig åt research och fördjupning.”

Nils Forsberg i Expressen: ”Det är lite som Documenta XI i Kassel 2002, fast med bättre gränssnitt och grafikkort. Och på svenska. Åtta år senare.”

Allgårdhs och Ravinis invändningar är intressanta: Det är talande att Allgårdh associerar den vetenskapliga forskningen med ”stringens och självständighet”, men saknar ”friktion och debatt”. Vad är det för vetenskapsideal som spökar här? Ravini blir mildare inställd till den konstnärliga forskningen senare i sin recension, men pekar på något problematiskt i diskussionen om konstnärlig forskning. Inte nog med att rummet avsett för ”konstnärlig forskning” kan leda oss att tro att övriga konstnärer inte är forskare: Finns det inte även en risk för att begreppet leder oss till slutsatsen att forskare inte är konstnärer? För att anknyta till tidigare poster: Går det verkligen att särskilja affektproduktion (konst), begreppsproduktion (filosofi), och upprättandet av ”funktioner på referensplan” (vetenskap), i varje praktiskt fall? De bästa samhällsvetenskapliga arbetena producerar ju såväl begrepp som affekt?

AndersAndreas Gedin skriver i SvD:

Kritiken brukar ibland gälla den konstnärliga forskningens brist på vetenskaplighet. Det är överraskande att konstkritiker plötsligt visar ett sådant intresse för vetenskapsteori. Vi som forskar brukar tala om just forskning och undvika begreppet vetenskap eftersom det vanligtvis kopplas samman med naturvetenskap

Indeed – helt plötsligt har konstdiskussionen börjat beröra vetenskapsteori, vilket den kanske inte gjort tidigare. Samtidigt är ju detta en möjlighet: Konstvärlden är ju fri att välja bland olika vetenskapsteorier, och vi forskare kan finna nya kopplingar till konstvärlden, via just sådan teori. Det tråkiga är bara att det känns som att diskussionen om konstnärlig forskning kommit att luta sig mot rätt så tradig vetenskapsfilosofi. Gedin skriver:

Den konstnärliga forskningen ger konstnärer en position att tala om sin och andras konst utifrån.

Eh – här börjar det lukta rätt så unkna vetenskapsideal: Precis de ideal som STS-världen har spenderat de senaste årtiondena att klä av. Notera exempelvis Donna Haraways beskrivning av Vetenskapsmannen som ”the modest witness”:

the modest witness is the legitimate and authorized ventriloquist for the object world, adding nothing from his mere opinions, from his biasing embodiment. And so he is endowed with the remarkable power to establish facts. He bears witness; he is objective; he guarantees the clarity and purity of objects. His subjectivity is his objectivity.

Alltså – Vetenskapsmannen är den man som talar för objekten, men inte för sig själv. Vetenskapsmannen är alltså inte som vi andra; när man är Vetenskapsman kan man stå tala utan att vara i en viss position – man kan inta Gud-perspektivet. Hela moderniteten, menar hon, är baserad på denna uppdelning mellan objekt och subjekt – med vetenskapsmännen som den medlande parten:

The world of subjects and objects was in place, and scientists were on the side of the objects. Acting as objects”™ transparent spokesmen, the scientists had the most powerful allies. As men whose only visible train was their limpid modesty, they inhabited the culture of no-culture. Everybody else was left in the domain of culture and of society.

Nu tror jag inte att Gedin står för detta ideal: Ravini beskriver hans arbete som en dekonstruktion av vetenskapsbegreppet. (Antagligen är det för detta ändamål som Gedin har Karl Poppers – förlåt Sir Karl Poppers biografi på sitt arbetsbord.) Det är bra, för rollen som klassisk Vetenskapsman har börjat framstå som alltmer anakronistisk – i alla fall om vi skall tro Haraway. Hennes Modest_Witness@Second_Millennium är en beskrivning av en värld där vetenskapen blivit allt sämre på att avsluta politiska dispyter med ”rena” fakta. Vetenskap kan inte längre vara det som sluter, det som enar. Idag kan vi bara inta den klassiska rollen som Vetenskapsman lite tounge-in-cheek – vi kan bara ta på oss den vita labbrocken for the lulz. Denna roll är kliché, den är retro – så låt oss gå vidare. Men varför stanna på en dekonstruktion av det existerande? Varför inte skaffa oss en ny epistemologi?

När man läser ArtMonitor och andra fora för konstnärlig forskning känns det dock som att Popper et.al. alltjämt tillåts få definiera vad ”vetenskaplighet” är. Detta är synd; vi ”icke-konstnärliga forskare” behöver en konstnärlig forskning som inte dömer oss till livstidsstraff i hypotestestningens helvete. Frågan är, vad finns det för alternativa epistemologier? Well, den konstnärliga forskningen kan ju alltid luta sig mot Vinciane Despret och Isabelle Stengers. Har redan skrivit om saken – sen nämnda vinpost – men tänkte utveckla resonemanget om hur Despret/Stengers skiljer sig från Popper.

I posten om BADco – och i posten om sommelierskap – var vi inne på Vinciane Desprets tankar om kroppslighet: Att ha en kropp är att utforska alltfler möjligheter att bli berörd – att sättas i rörelse – av andra kroppar, vare sig dessa är människor eller icke-människor. I förlängningen innebär detta även en strävan att bli välartikulerad: Att lära sig att bli affekterad är att lära sig att artikulera olika nyanser av olika entiteter.

Denna modell av kroppslighet skiljer sig från den klassiska modellen av världen: Vi subjekt i ”kulturen” försöker bringa klarhet i de objekt som finns därute i ”naturen” – vilka är dess essens? Bryggan mellan de rena subjekten och de rena objekten är språket, symboliserandet, representationen, och den anses alltid bristfällig. Vetenskapen är, utifrån detta perspektiv, ett försök att säkerställa att representationen blir så tillförlitlig som möjligt, genom att reducera objektet till primära egenskaper. Viktigt i sammanhanget är att separera dessa primära egenskaper från de subjektiva, sekundära egenskaperna som uppstår i de mänskliga subjektens huvud/livsvärld. I relation till vin skrev jag:

Den klassiska modellen av objekt och subjekt leder oss att tro att vinets ”primära kvaliteter” kan reduceras till det som kemister bevisar, och att vår erfarenhet av vinets ”sekundära kvaliteter” är någonting som kommer inifrån oss själva. Det är först om vi bryter denna tråkiga allians mellan kemister (som pratar om objekt) och fenomenologer (som pratar om subjektiva världar) som vi kan börja förstå vinet på roligare vis.

Ett ”roligare” sätt att se på saken är – om vi skall följa Latour, i sitt papper* om Despret och Stengers vetenskapsteori – att koppla till kroppslighet, affekt och artikulationer. Vad är det då som artikuleras? Latour använder ordet propositions – ett ord som först och främst pekar att artikulationen har en adress, är situerad, pro-position. Begreppet hintar även att detta inte är en auktorativt fastslagen Sanning – det är en pro-position. Dessutom kan den gå samman med andra propositions, och skapa com-positions. Vetenskapen skall inte förstås som ett försök att finna den perfekta representationen av objektet, genom att fånga primära egenskaper genom ”statements”, och på sätt reducera verkligheten till en enhet. Vetenskapen skall förstås som försök att locka fram så många artikulationer som möjligt. Visst skall världen enas, men inte av den reduktionistiska Vetenskapsmannen. Vad är då detta för värld?

To name such a world, I will employ the term multiverse, put to such good use by James: the multiverse designates the universe freed from its premature unification. It is exactly as real as the universe, except the latter can only register the primary qualities while the former registers all of the articulations. The universe is made of essences, the multiverse, to use a Deleuzian or a Tardian expression, is made of habits. This does not mean, as we shall see in the final section, that we abandon unity, since we do not go from one universe to multiple worlds – we still talk about the multiverse – but that we do not want a unification which would have been done on the cheap and without due process. (213)

Vi ser redan här en ett utsuddande av gränserna mellan vetenskap och konst: Utifrån detta vetenskapsideal går det inte att privilegiera någon viss praktik att artikulera olika propositions ur världen. Vi har alla att göra med ett multiversum, som vi försöker artikulera på olika vis. Men vad är då vetenskap? Vad skiljer ”bra” vetenskap från ”dålig”? Hur vet vi att någonting är ”vetenskapligt”? Finns det några som helst normativa riktlinjer att följa, utifrån ovanstående? Ja, menar Latour. I Stengers och Despret arbete finner vi en samling kriterier som på många vis påminner om Poppers falsifieringsprinciper:

If the world is made of propositions, and if the action of knowledge is conceived as articulation, we are not left without any normative stance. On the contrary, it might be possible to recast a falsification principle that would be more finetuned, more discriminatory and more sharp-edged than the one devised by Karl Popper. From the writings of Isabelle Stengers and her colleague Vinciane Despret, a coherent picture for an alternative normative political epistemology emerges (214)

Exempelvis listar Latour kravet att vetenskaplighet kräver att forskningen är intressant: ”Fecundity, productivity, richness, originality are crucial features of a good articulation (Rheinberger, 1997). ”˜Boring”™, ”˜repetitive”™,”˜redundant”™, ”˜inelegant”™, ”˜simply accurate”™, ”˜sterile”™, are all adjectives that designate a bad articulation.” (215) Samma kan sägas om Popper, men Stengers-Despret har ställt upp ytterligare kriterier, exempelvis att vetenskaplighet kräver att forskningen vågar ta risker i relation till det som studeras:

Instead of asking the comminatory question: ”˜Do you answer ”yes” or ”no” when I ask you a question?”™ (with falsification only able to hope for a ”˜no”™ reply that starts the search again, while ”˜yes”™ replies would prove nothing), the Stengers–Despret criterion requires the scientist to say: ”˜Am I asking you the right questions? Have I devised the laboratory setting that allows me to change as fast as possible the questions I ask depending on the resistance of your behaviour to my questioning? Have I become sensitive to the possibility of your reacting to artifacts instead of to my questions?”™ […] Stengers and Despret”™s principle requires the scientists also to jeopardize this privilege of being in command. The two quality checks are not the same: one may raise falsifiable questions and thus pass Popper”™s exam, but fail pitifully when faced with Stengers and Despret”™s requests. (216)

Vetenskaplighet kräver att man försöker maximera ”forskningsobjektets” motstävighet: ”devise your inquiries so that they maximize the recalcitrance of those you interrogate.” Vetenskaplighet är alltså att få det som tidigare var ”stumt” att börja tala, utan att lägga ord i munnen på såväl människor som icke-människor. (Återigen – panpsykism!) Detta har ironiskt nog visat sig svårare inom samhällsvetenskapen än inom naturvetenskapens studier av icke-människor:

Contrary to non-humans, humans have a great tendency, when faced with scientific authority, to abandon any recalcitrance and to behave like obedient objects, offering the investigators only redundant statements, thus comforting those same investigators in the belief that they have produced robust ”˜scientific”™ facts and imitated the great solidity of the natural sciences! The only true discovery of most psychology, sociology, economics, psychoanalysis, according to Stengers and Despret, is that, when impressed by white coats, humans transmit objectivation obediently: they literally mimic objectivity, that is, they stop ”˜objecting”™ to inquiry, in contrast to bona fide natural objects which, utterly uninterested by the inquiries, obstinately ”˜object”™ to being studied and explode with great equanimity the questions raised by the investigators – not to mention their laboratories! (217)

Notera att meningen för ordet ”objektivitet” här förskjuts. Objektivitet är inte det som uppstår i den vetenskapliga praktik som vill representera objektets essens/primära egenskaper på ett tillförligtligt vis, utan kontimination från Vetenskapsmannens eventuella subjektivitet. Objektivitet är det man närmar sig då föremålet för studien ges maximala möjligheter att invända (”object”).

Detta kan te sig enkelt, men många etnografer är smärtsamt medvetna om hur svårt detta kan vara. Det är svårt att inte göra sina förutfattade meningar om världen till övergripande teorier (det är skönt att leka uppifrån-teoretiker), och det är lätt att bygga närmast personliga band till sina egna beskrivningar av världen. Dessutom kan det bli praktiskt krångligt och personligen obehagligt att fixa med dessa invändningsprocesser – se exempelvis David Mosses papper om ”Anti-social anthropology”. (Sedan har vi ju de ”kritiska” sociologists-of-the-social, som inte bekymrar sig om dessa frågor: De har ju bestämt sig om hur världen hänger samman, redan innan de träffar aktörerna, och därför ser eventuella invändningar som falskt medvetande, bortträngning eller motsvarande.)

Notera: Utifrån Stengers-Despret-kriterierna är det inte nödvändigtvis fel att gå in i en studie med förutfattade meningar, eller förformulerade teorier. Dessa kan vara till hjälp – kan de hjälpa föremålen för studien att börja tala? Alltså,

one must have as many prejudices, biases as possible, to put them at risk in the setting and provide occasions of manipulation for the entities to show their mettle. It is not passion, nor theories, nor preconceptions that are in themselves bad, they only become so when they do not provide occasions for the phenomena to differ. (219)

Nästa punkt kopplar till det ovan nämnda moderna forskaridealet. Är målet att ha distans, eller att vara nära?

Most protocols are said to be scientific because the scientists are as little engaged as possible in interacting with entities which are running with as little interference as possible from them. The popular ideal of science is thus made of a mute disinterested scientist letting totally mute and uninterfered with entities run automatically through sequences of behaviour. […]

The path to science requires, on the contrary, a passionately interested scientist who provides his or her object of study with as many occasions to show interest and to counter his or her questioning through the use of its own categories. This is where the Stengers and Despret shibboleth cuts differently from Popper”™s falsification principle: most set-ups that Popper would approve because they provide satisfactory instances of empirical falsification are taken as mere rubbish by Stengers and Despret because they fail to satisfy these three minimal conditions of scientificity: Is the scientist interested? Are the elements under study interested? Are the articulations interesting? (218)

Den sista punkten som Latour lyfter är mer specifikt relaterad till det politiska – mer specifikt, hur vetenskapen spelar en politisk roll. Despret och Stengers har bägge intresserat sig för de sätt på vilka den västerländska, sekulära kulturen – som ju så gärna kritiserar alla auktoriteter – trots allt underkastar sig mannen i den vita rocken. Exempelvis har de diskuterat hur vi skall tolka Milgram-experimenten:

Only in the name of science is Stanley Milgram”™s experiment possible, to take one of Stengers and Despret”™s topoi. In any other situation, the students would have punched Milgram in the face … thus displaying a very sturdy and widely understood disobedience to authority. That students went along with Milgram”™s torture does not prove they harboured some built-in tendency to violence, but demonstrates only the capacity of scientists to produce artifacts no other authority can manage to obtain, because they are undetectable. The proof of this is that Milgram died not realizing that his experiment had proven nothing about average American inner tendency to obey – except that they could give the appearance of obeying white coats! (222)

Epistemologi är politik, vare sig man vill eller inte. Poppers vetenskapsteori, hävdar Latour, utvecklades för att lyfta fram det ovetenskapliga i såväl marxism som psykoanalys, och på så vis skydda Det Öppna Samhället. Stengers och Desprets epistemologi är också politisk, men låter inte Vetenskapsmannen inta rollen som världens enare:

The problem with Popper and Lakatos”™s shibboleth is that […] they tried to insulate indisputable science from the vagaries of politics. They could render some sciences indisputable but they were stuck whenever, to their great surprise and sometimes horror, discussions continued…. Whereas for Stengers and Despret the continuation of the discussions – that is the proliferation of other enduring versions of what the multiverse is made of, even after some sciences have spoken – simply means, to use my own terms at this point, that the task of composing the common world has not been prematurely simplified. We no longer wish to have scientists coming from hard sciences to define primary qualities – the essential ingredients that really make up the world, ingredients that are invisible to common eyes and visible only to the scientists”™ disembodied and disinterested gaze – while the common men and women are limited to secondary qualities that do not refer to what the world is like but only to their cultural and personal imaginations. (222-223)

En konstnärlig forskning som skulle våga alliera sig med denna epistemologi skulle bli mycket spännande: Här har vi ju en vetenskapsteori som är i rörelse (Stengers och Despret lever ju än; bara en sån sak), skriven för vårt millennium och vår politiska situation (för att tala med Haraway). Alternativet är en avpolitiserande epistemologi, skriven i kontexten av en värld som inte längre existerar, vars enda fördel är att den kan skänka viss legitimitet till detta framväxande fält.

*: Latour, B. (2004) ”How to talk about the body? The normative dimension of science studies”, Body & Society, Vol 10, No 2-3.

Uppdatering, tisdag eftermiddag: Namn rättat.

7 tankar kring ”Apropå Modernautställningen: Den konstnärliga forskningens epistemologi

  1. Jon

    Ouff!
    Det här försöket att tala för en konstnärlig forskning kan jag bara applådera! Jag undrar om det inte är den första ”recension” jag läst överhuvudtaget som försöker gå till botten med vad konstnärlig forskning kan innebära rent vetenskapsteoretiskt. Den kommer att kräva en noggrann genomläsning för att kunna kommenteras.

  2. Andreas

    Ja, du har rätt i att jag inte menar något slags upphöjd ”position” (som en del verkar tro). Jag syftar helt enkelt på att den konstnärliga forskningen är en annan plats än den traditionella, fastklibbande objektifierade konstnärsrollen som inte minst de flesta svenska konstkritiker älskar. En plats att tala ifrån om egen och andras konst. Varken under- eller ovanifrån. Det kan låta odramatiskt men kolla reaktionerna från Forsberg, Vilks och Allgårdh som feltolkar detta. Ja, var det inte just detta som skulle bevisas?
    PS Notera gärna vad jag heter, så att det blir rätt, om det skall nu vara rätt DS

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Jon: Roligt att du tycker om det! Detta är ju främst en skamlös promotion av Stengers och Despret, illa förklädd som ”recension”. 😀

    Andreas: Ja, gissade det. Det vore roligt att höra mer om din Popper-läsning framöver; kan tänka mig att det går att säga mycket intressant om honom. Popper har ju en hel del fans – vännen och popperisten Thomas tittar in här ibland.

    Hur som helst – såg att Sophie Allgårdh skrivit igen. Noterar att hon
    1. framhärdar i sin längtan om mer ”blod, svett och tårar”, och
    2. undviker att svara på kommentarer från någon som är antingen ”skrivande konstnär” eller ”teoretiker”. (Hon verkar generellt vaksam på inspel från personer som är ”inriktade på ord”.)

    Håller med: Hade gärna hört mer om Allgårdhs vetenskapssyn, exempelvis vad hon lägger in i ordet ”kvalitetssäkring”. Mest spännande är dock hennes affirmation av kritik-som-distans; ”om jag vore konstnär skulle jag hellre se en utomstående, en kritiker, uttala sig om mitt konstnärskap än jag själv.”

    Det är denna distans som gör att hon nu tryggt kan ”sätta punkt för debatten”. How very critical of her! Detta bevisar din tes rätt väl: Helt plötsligt blev replikskiftet en fråga om tolkningsföreträde, och om affirmerandet av hennes egen ”kritiska distans”. Antar att man kan säga att hon svalde betet.

    Frågan är: Hade samma sak hänt om du, utan att vinka åt det traditionella forskaridealet, proklamerat att du nu var kapabel att själv uttala dig om ditt arbete? Hade kritiker (Allgårdh och andra) känt sig lika tvungna att poängtera vikten av den kritiska distansen?

  4. Jon

    Kalle: jo, det fick ju bli ”recension” inom citat-tecken, men det finns också en uppmaning inbyggd: skicka en artikel till gammelriksmedia nästa gång konstnärlig forskning diskuteras. Din synvinkel behövs i debatten.

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    Jon: Tackar! Jo, jag funderade på att skriva något kortare till någon tidning, men på bloggen får man ju svamla på precis hur mycket man vill, så det är alltid roligare. Sedan var jag lite sen på bollen – det hann gå tio dagar eller så innan jag fick tid att skriva något om utställningen och debatten kring densamma. (Och när jag väl skrev hade jag inte tid att korrläsa namn etc…)

    Hoppas dock att vi kan fortsätta diskussionen även utanför kultursidorna – på forskarseminarier, bloggar osv. Tror som sagt att diskussionen om, och utvecklingen av, konstnärlig forskning kan bli riktigt produktiv!

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    … dessutom – på tal om bloggen som medium för idéutveckling – idag kommer utställningen ”Everything under heaven is total chaos” diskuteras på Konsthallen. Utställningskatalogen kryllar av texter kring det nya svarta inom filosofi/social theory – objekt-orienterad ontologi/filosofi och ”spekulativ realism” – en strömning som vuxit fram just på bloggar (samt ett och annat sleminarium).

Kommentarer inaktiverade.