DeLanda-intro i Ord & Bild

Som ChrisK redan noterat – nya Ord & Bild är ute. Förhoppningsvis är min text – ”Lava, kött och memer” – en någorlunda läsbar ingång i hela DeLanda-grejen.

Texten tar avstamp i DeLandas sammansmältande av Deleuze och samtida naturvetenskap (komplexitetsteori och evolutionärbiologi), och diskuterar sedan mexikan-amerikanens syn på såväl det mänskliga subjektet som politisk ekonomi.

Greppet är att nysta upp dessa frågor utifrån de lätt provokativa uttalanden som DeLanda kläcker med jämna mellanrum. Så, del ett, ”Faktiska flöden och verklig virtualitet” cirklar kring följande:

Det som främst hindrar folk från att förstå Deleuze är hans stil. Han skriver som om han vill bli missförstådd… Han byter terminologi i varje bok (det virtuella beskrivs som ett ”konsistensplan” i en bok, en ”kropp utan organ” i en annan, ett ”maskiniskt fylum” i en tredje) och ger aldrig explicita defintioner (eller döljer dem väl). Jag antar att detta var ett försök från hans sida att motverka att terminologin stelnade till för tidigt, att hålla den flytande och brokig. Okej – men jag orkar inte med detta, och kan inte heller förvänta mig att komplexitetsteoretiker skall göra det. Därav poängen med att skriva boken Intensive Science and Virtual Philosophy, som ett sätt att visa hur komplexitetsteoretiker kan använda Deleuze tänkande.

Del två, ”Subjektet och språkbesatthet”, bygger på DeLandas förvissning om att

… lingvistikens och semiotikens dominans… har haft en negativ effekt, även inom konsten. Idag utbildas konststudenter av [postkolonialt] skamsna semiotiker eller postmoderna teoretiker, vilket gör dem rädda för materialiteten i deras valda medium, vare sig det är måleri, musik, poesi eller nya media. … Vi borde fästa mindre vikt vid språket; erkänna den roll det spelar som kommunikationsmedium, men sluta dyrka det såsom om det utgjorde verkligheten självt.

Del tre, ”Hierarkisering och hacking”, tar avstamp i följande:

Jag ser marxism som Deleuze och Guattaris lilla oedipus, den lilla bit av säkert territorium som de måste komma hem till på kvällen efter en lång dag av vilt deterritorialiserande. Vem kan klandra dem för att behöva någonstans att slå sig till ro, en bekant plats med all den trygghet som skänks av den marxistiska traditionen (och dess kraftfulla ikonografi av martyrer och revolutionärer)? Frågan är om vi alla måste slå oss till ro på samma ställe? (Självklart behöver vi alla ett sådant, men måste vi alla välja samma? Borde vi inte alla ha olika ställen att slå oss till ro på, så att vi kollektivt kan utrota dem?) Jag anser att den främsta uppgiften för dagens vänster är att skapa en ny politisk ekonomi.

Dessa citat har jag ju redan ältat på denna blogg, men ändå – väl värt att upprepa. Framförallt sista delen är relevant i relation till TPB-rättegången. Efter ovanstående marxism-diss fortsätter texten enligt följande:

Låt oss spekulera lite i hur en sådan politisk ekonomi kan se ut. Ett första steg är att vi förskjuter vårt fokus från hur vi karaktäriserar den samtida ekonomin. Under de senaste århundradena har de västerländska samhällena – och ekonomierna i synnerhet – genomgått en markant homogenisering och hierarkisering. Även här utgår DeLanda från Foucaults arbete om modern disciplinering, men framställningen bygger även på ekonomhistorikern Fernand Braudel, som beskriver framväxten av den moderna ekonomin just som en hierarkiseringsprocess. Maktrelationen mellan arbete och kapital är, ur detta perspektiv, en av flera yttringar för denna hierarkiseringsprocess.

Denna framställning bryter alltså mot den gängse uppfattningen om att dagens ekonomi präglas av lika delar ”kommodifiering”, ”marknadifiering”, ”liberalisering” och ”individualisering”. Sådana begrepp har säkerligen viss relevans – men vi kan trots allt konstatera att produktion och konsumtion aldrig varit fullt så hierarkiskt organiserade och fullt så centralstyrda som idag. Till exempel är fler än hälften av världens hundra största ekonomier idag företag, inte stater. Ett annat exempel är att de ekonomiska spelreglerna främjar tillblivelsen av monopolistiska och oligopolistiska företagshierarkier. Detta förhållande är kanske som mest påtagligt om man ser till utvecklingen kring ägandet av immateriell egendom.  

Det är alltså till denna nivå som TPB-diskussionen måste lyftas. Det är mycket viktigt att denna vidare kontextualisering når ut till alla de som inte är pirater eller deleuzianer. (Här har Isobel spelat en viktig roll.)

— 

För övrigt är det kul att Ord & Bild gör ett nummer om just ”människan efter människan”. Det börjar bli allt svårare att säga att posthumanismen/flödesontologin/”den göteborgska neomaterialismen”/smittontologin/whatever har en såndär klädsam outsider-aura. Epidemin har ju nått även de senaste numren av Glänta och OEI.

7 tankar kring ”DeLanda-intro i Ord & Bild

  1. Thomas Svensson

    Jag håller just på att läsa DeLanda, men tycks tyvärr inte ha möjlighet att vara med på era gruppdiskussioner. Jag får försöka förstå själv, och återkomma med mina Popperianska reflektioner.

    För övrigt tycker jag att posthumanismen/flödesontologin/”den göteborgska neomaterialismen“/smittontologin/whatever rätt och slätt kan kallas för Göteposthumanism, vilket, speciellt om det uttalas på göteborgska, blir tilltalande.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Helt briljant, Thomas! ”Jöttepossthummanism”… Det är detta jag menar – bara det faktum att du jobbar göteborgshumor tyder på att du är en av oss… vare sig du vill det eller inte. 🙂

    Vi skall se om det finns något sätt att göra det möjligt att hänga med på distans. Har du boken ifråga – A New Philosophy of Society?

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Utmärkt – vi får se om det hela går att köra långdist.

    Ja, ett finfint smöknamn!

  4. Marcin

    Inte för att lägga mig i, men OM det på något sätt går att hänga med göteborgsfraktionen på distans så vill jag gärna veta mer! 🙂

Kommentarer inaktiverade.