Att ”gå i värn”

Om det vackra i den urbana ekologin, och om det kusliga i att söka sig bort från densamma.

I Caminos julnummer diskuterar jag och Ylva Lundell huruvida det är olyckligt att vi spenderar mindre tid ”ute i naturen”.

Ur Camino

I vanlig ordning passar jag på att köra hela ”det finns ingen ren Natur, det finns ingen ren kultur”-argumentationen:

Det vackra med en stad är att man går in i en gemenskap och att man litar på den gemenskapen. Det är inte finare att gå ut i skogen än vad det är att gå på ett fik […] Det finns inget som är ren natur. Att säga att de ”kulturella” sakerna vi människor gör inte har med ”naturen” att göra är förmätet, människochauvinistiskt.

Låt oss lämna diskussionen om människochauvinism för nu, och istället fokusera på staden som gemenskap. Det finns något kusligt med ”survivalism”, den hållning som får folk att klippa banden till ömsesidiga beroenden, som en förberedelse för det värsta. Det finns något mycket mörkt i denna rörelse, bort från det gemensamma. Dels finns det ju något deprimerande i att någon tappar tron på det gemensamma, men mörkast är när denna rörelse leder in döden.

Denna känsla fångas väl i Om jag vänder mig om. (Se här, 7.30 in i klippet, ”det här som vi kallar civilisation, det håller ju på att braka samman fullständigt”, samt 13.00 in, ”vi har fanimej betalt skatt på våra förvärvade inkomster, det är sådana som vi som försökt hålla det här samhället under armarna, medan du och dina jävla kompisar…”) Paret i filmen bygger sig en bunker, som de aldrig kommer att lämna. I någon mån dör de redan när dörren murats igen, oavsett hur mycket Corn Flakes de bunkrat upp med.

Det här är mikrofascismen par excellence. Fascismen kan ju (i linje med D&G) ses som ett av paranoia uppkommet krig mot sin den egna populationen. I Om jag vänder mig om ser vi hur samma paranoia, samma beröringsskräck (fast i en annan skala), leder till att ett par som utövar krig mot sina egna liv. (Ett liv innebär ju, som bekant, en massa interrelationer med andra entiteter/kroppar.) Återigen, fascismen är en krigsmaskin, som för eller senare vänds inåt. Den är, som Virilio slagit fast, ett tillstånd som driver mot självmord; Untergang. På en middag någon vecka sedan var det någon som kallade detta att ”gå i värn”: Att stänga ned verksamheten, i väntan på slutet.

Så, alla ni som är tillbaka i frånflyttade hemstäder, var inte rädda, se nu till att ta er till närmsta urbana tätjungel ikväll för lite juldagsutgång. Skäggmannen i Tillsammans är corny, men har rätt när han säger att vi människor är som havregryn, som först kommer till vår rätt när vi blivit en gröt.

3 tankar kring ”Att ”gå i värn”

  1. Stefan Molnar

    Jag tolkar det som att ni rör er med två olika tolkningar av begreppet ”natur” i er diskussion. Å ena sidan det som du pratar om, natur som någonting orört, autentiskt. Men å andra sidan får man bilden av att Ylva snarare med begreppet natur menar växter, träd och annan grönska – stora grönområden..

    Här ligger det väl närmast till hands att förkasta den första synen på natur, men samtidigt omfamna att vi behöver natur i den andra bemärkelsen. Detta utan att såklart höja denna ”natur” högre upp än urbana ekologier.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Hello!

    Well, jag kan känna att det i tanken om ”att vara bland träd gör oss till mer harmoniska människor” finns en hel del kvar av den gamla tanken på ”Naturen därute”.

    Frågan är vad som menas med att ”behöva naturen”. Självklart behöver vi kretsloppet, men jag betvivlar att vi behöver denna natur för att kunna skapa neurologiskt sunda hjärnor.

    Behöver vi verkligen spendera tid bland träd och annan grönska för att bli bättre och mer harmoniska människor? Jag är inte säker på det. Är inte ens säker på att de som umgås mycket med träd i allmänhet skapar ett mindre ekologiskt fotavtryck.

  3. Heiti Ernits

    ”jag betvivlar att vi behöver denna [bioekologiska] natur för att kunna skapa neurologiskt sunda hjärnor.”

    Hmmm…om vi skall utgå från det rent estetiska/rekreationsmässiga som ekostystemstjänster tillhandahåller våra samhällen: så kanske kan man säga att generellt sätt inte _alla_ behöver växter och bioekologiska landskap för att kunna skapa ”neurologisk sunda hjärnor”. Men jag tror också att många behöver det. Det finns ju en hel del forskning som tycks underbygga detta (även om man kan vara kritisk mot sådan forskning).

Kommentarer inaktiverade.