Frames, Goffman, Helloween, Zizek

En rapport från Helloween; någon slags kommentar till föregående post.

Påpassliga läsare noterade säkert att det finns ett ord som enar de två positioner som jag nämnde i föregående post. Det spelar ingen roll om man drar i Människan-mot-teknologi-tråden, via Heideggers gestell, eller om man drar i Callons protesmänniska-tråd – i slutändan hamnar du i begreppet ”frame” eller ”enframing”. Eftersom jag är på Callons sida här så skall vi diskutera den mening som han lägger in i ordet; han gör en stor poäng av framing i The Laws of the Markets (1998). Eller rättare sagt – vi skall följa den mening som Erving Goffman hade i åtanke när han först skrev om ”frame analysis”.

Det firades Helloween här i helgen. Hade inte riktigt räknat med hur roligt jag faktiskt hade. Det festliga med detta kollektiva klä-ut-sig-arrangemang är just att det skapar en intressant situation för Goffmaneska betraktelser av folks sätt att spela en roll i relationen till andra. Goffman älskade teatermetaforer, och pekade på hur vår samhälleliga samvaro byggde på att vi spelar vissa roller inför varandra. För att detta skall fungera måste det finnas ramar (frames), som väl avgränsar rollspelet i rum och tid.

På teatern är denna inramning väl etablerad. När ljuset släcks påbörjas föreställningen, när ridån fallit är den slut. Före och efter detta är skådespelarna ”sig själva”, inom ramen är de i rollen. Ramen är även fysisk/geografisk – onstage måste skiljas från offstage. Alla besökare känner till dessa konventioner. Detta är ju centralt; de måste veta att det är skillnad om någon av skådisarna blir slagna innanför eller utanför ramen. Innanför – då är det cool; utanför – då bör man ingripa. På detta sätt är de en del av situationen – de är en del av skådespelet.

Denna analys lämpar sig väl till att förstå flera samhälliga situationer. Även en restaurang är i allmänhet uppdelad mellan en matsal och ett kök. Svängdörren emellan dessa världar blir den känsliga punkt som medierar mellan dessa världar. Vill vi se vad som försiggår i köket? Ja, kanske, och därför ser vi att denna konvention håller på att öppnas. Igår åt jag exempelvis på en sushirestaurang där köket var öppet – men samtidigt fanns det ett fulkök bakom kulissen, som var offstage.

Detta leder oss till de mer subtila aspekterna av ramanalysen. För det första ser vi ju hur ramen ständigt omförhandlas, flyttar på sig. För det andra är det rätt lurigt att säga exakt vilka komponenter som skall sägas ingå – eller inte ingå i – inramandet. Scenen, ridån, skådisarna, besökarna… men mer då? Dörren in till teatern? Teaterns geografiska placering? (Man för sig på ett annat sätt på Royal Albert Hall/väst än på någon lokal i Shoreditch/öst.) För det tredje måste vi se att ramar kan vara nästade i varandra, och att de kan korsa varandra: Ramen för hur man är i Shoreditch och ramen för huruvida man skall se köket; ramen för om man vill se köket och ramen för om man vill se slakten av det man äter. Framförallt – hur vet man var ramen går? Hur vet man om någon är i ”in character” eller inte?

Helloween är roligt just för att man, när man rör sig i stadsrummet, hela tiden måste förhålla sig till frågan om någon är i rollen eller inte. Ibland är det hela rätt klart – typ killen på Lower East Side, iförd Ghostbusters-dräkt, som korsar en gata med robotsteg och falsettsjunger ”Everybody dance now!”. Ibland befinner folk i en position – ett ställe, en plats – där de gränslar ramen. Ett exempel: Killen på tunnelbanan, iförd finansvalp-skjorta-och-slips, med blodstänkt genomskinlig plastkappa över. Patrick Bateman, såklart. I kläder, men ännu inte på festen han skall till. Lite lätt i rollen, men ännu inte på scenen.

Dessa exempel är allra tokigast – folk på väg till scenen, iförd rätt mundering, men som ännu agerar som om de vore vanliga newyorkers på väg till jobbet: En Kingkong som är ute och går i Central Park med sin flickvän, med ful gratisväska från en sponsrad processlednings-konferens slängd över axeln; ett par cykelhjälmsbärande döskallar på Houston Street som grälar om närmsta cykelvägen till festen de skall på.

Som man betraktare är man en del av det hela. Om någon är in character är det helt OK att fota vederbörande – det sker hela tiden. Men vad gör man med de som inte är i roll? Jag vågar inte fota varken King Kong eller döskallarna. Fångar dock några ramgränslare på bild, om än på behörigt avstånd. Här en dinosaur i Central Park, på väg söderut:

Dinosaur in Central Park

Någon slags soon-to-be-stålman passar på att data lite utanför Metropolitan:

Superman outside Metropolitan

Pac-Man väntar på festsällskap i NoHo:

Pac Man in NoHo

Efter att spenderat all denna tid att betrakta folk, och undersöka om de är i roll eller inte, så börjar allting lösa upp sig. Man fotar en person på Guggenheim, som ju måste vara in character, men sedan inser man att vederbörande nog bara är ung, kreativ, och lite ironisk. Man vet aldrig, look at this f**kin hipster:

Artist at Guggenheim

På samma sätt börjar folk omkring en sluta ta en på allvar. I vanliga fall är min kappa en trenchcoat, denna helg är den en utstyrsel som signalerar att jag spelar blottare. Precis som den där killen jag stötte på på vägen hem på lördagkvällen. (Ingen fara, han spelade bara.)

Det finns dock en annan vinkel på detta. Någon kommenterade min referens till Zizek i förra posten; gillade inte att jag refererade till pajaserier. (Vill understryka att jag inte nödvändigtvis tycker så; en leninistkamrat till mig tycker så. Badiou is the real thing, enligt honom.) Låt mig därför – för att intyga att jag faktiskt tar honom på allvar – göra ett Zizek-influerat inpass.

Zizek tycker ju att det postmoderna samhället populeras av cyniker. Den ”avtraditionalisering” som Beck och Giddens skrivit om läser han som ett tecken på att vi mist symbolic efficiency; tappat tilltron till Stora A. Det faktum att vi nu ”ser igenom” institutioner – ex äktenskap, religion, lagens instanser – innebär att vi slutat ta saker och ting på allvar. Vi har blivit post-oedipala, tror att allt är bluff, och världen i slutändan hänger samman för att någon ”a bakom a” drar i trådarna.

Är det utifrån detta raster som vi skall förstå alla trolliga och lulziga fenomen som mer eller mindre blivit popkulturellt allmängods? Trollandes i kommentarsfält, trollandes i Almedalen, vindsvåning-artiklar som ju inte kan vara på riktigt etc – just nu är det mycket tal om att vi inte kan lita på att saker är vad de utger sig för att vara. Min text om ”Det barnsliga manifestet” kan ju ses som mer av samma. Kanske är detta dåligt. Kanske borde vi dra ned på misstron. Har inte bestämt mig ännu.

Samtidigt finns det ju någonting produktivt i att vara oklar över vad det är man faktiskt ser framför sig. Under Helloween-helgen – med allt rollspel, och alla försök att förstå om personen på gatan är in character eller inte, och i så fall vilken character – har man ju varit mycket mer närvarande än vanligt. Man har tvingats att möta blicken på den man möter, och se på personen utifrån fler än ett perspektiv. Man har undrat; vad mer kan denna person vara?

5 tankar kring ”Frames, Goffman, Helloween, Zizek

  1. Joakim F aka Etno-Jocke

    Intressant, KP! Extra spännande blir det väl med tanke på att du är i USA just nu: ett land som verkar ha det som central inställning just nu – man skall inte ifrågasätta Stora A. Tillbaka till hemmabasen igen. Konstigt ur det perspektivet därför att det ö h t fanns möjlighet att rösta för eller emot laglig marijuana i CA. Oavsett sanningshalt är det därför skönt att ”Kungaboken” släppts här i landet, en rejäl dos med misstro. Annars tycker jag inte att misstron gav så mycket – det är samla gamla bonusar i näringslivet, till exempel.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Jock: Jag vet inte varför posten drog iväg.. och slutade i Zizeks prat om sviktande symbolic efficiency.

    Tillbaka till hemmabasen: Ja, indeed. Skall just skriva ihop något på detta tema…

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    (Dessutom: Väldigt störande att jag konsekvent felstavat Halloween. Har i fem dagar funderat på om jag bör ändra. Hell låter ju trots allt lite ondare och roligare än Hall.)

  4. klara

    Alltså jag tror cynismen skadar folk. Det fyller en funktion att börja våga tro på saker igen och göra det öppet i stället för att förföras av ideologier man inte vet att man har. På många sätt ser jag tanken om sekularingering som det mest ideologiska av allt. På grund av att vi tror att vi inte tror kan vi liksom tro mer än någonsin och ändå tro att vi inte tror.

    Det blir nästan komiskt när marknadsförespråkare talar om den osynliga handen när man ser på samhället med de här ögonen. Hur lik är inte den osynliga handen den heliga anden liksom 😉

    Att våga tro och hoppas är idag ett politiskt statement i sig självt! 🙂

Kommentarer inaktiverade.