Spekulationer om ”öfverindividuella lif”

Statsvetenskapens objekt är ”lifvets och personlighetens”.

Fredagsquiz: Vem har skrivit följande, och vem är det som avses?

I ett intellektuellt klimat där all våghalsighet i hypotesbildning länge brännmärkts som oansvarig spekulation, framstår emellertid NN dristighet som en uppfriskande fläkt. [”¦] Det är – enligt mitt förmenande – hög tid att forskarsamhällets utdömda ostracism av honom upptas till allvarlig revision.

Jag vet, det är svårt. Om jag säger att författaren är en statsvetare, och att texten är från 1992? Just det, Gunnar Falkemark. Och personen som omskrivs? Vem är det som spekulerar på ett så uppfriskande vis? Jo, Rudolf Kjellén.

Johan K har gått hårt åt mig under den senaste tidens LSE-skandaler. Jag tänkte blidka honom genom att göra en liten post, som ett tack för han pekat mig i Rudolf Kjelléns riktning.

Kjellén är ju, för att använda ett populärt ord, ”problematisk”. Hans tankar växte fram i kontexten av en diskussion kring hur mark och befolkning förhåller sig till varandra. Denna fördes främst i Tyskland, och dess främste företrädare var Friedrich Ratzel, den tyske geograf som i sitt verk Politische Geographie myntade begreppet lebensraum. Icke desto mindre var det detta verk som ledde fram till myntandet av begreppet geopolitik – studiet av hur geografiska faktorer inverkar på uppkomsten och upprätthållandet av en stat.

Kjellén insorteras i allmänhet under den ”tyska skolan” av geopolitik. Och mycket riktigt; Kjellén var i allra högsta grad en vän av Tyskland, i så motto att han menade att Sverige borde stödja Tyskland under första världskriget. Politiskt var han högerman, nationalist, och socialt orienterad konservativ. Detta, och det faktum att såväl hans som Ratzels idéer kom att bli referenser i tredje rikets propaganda, gjorde Kjellén till paria inom svensk statsvetenskap. Därav Falkemarks tal om ”ostracism”.

Vad var då Kjelléns ”grej”? Jo, i slutet av 1800-talet reste han till Göteborg och började tänka om kring vad statsvetenskapen skall vara. Man skulle till och med kunna säga att han, som lärare på Göteborgs Högskola, kom att intressera sig för staters ontologiska status. År 1901 utnämndes han till professor, och under höstterminen 1908 höll han en serie populärvetenskapliga öppna föreläsningar i Göteborg. Rubriken var: ”Staten som livsform, konturer till en empirisk statslära”.

Jaha, ”empirisk statslära”, vad menade han med det? (Diskutera gärna på förfesten ikväll.) Jo, han vände sig mot den då rådande (”liberala”) synen på vad statsvetenskapen skulle vara – en form av ”författningskunskap”. Kjellén tyckte nämligen att denna syn på vad staten omfattade var alldeles för snäv. Om inte annat stod det klart, menade han, att staten i början av 1900-talet hade blivit någonting mer – någonting mer substantiellt – än bara en laglig konstruktion.

Den bild af staten, som sålunda möter oss i den omgifvande verkligheten, är mycket olik den äldre liberalismens ideal af en stat som endast konserverade rätten, medan individerna skötte framsteget. Vår moderna stat är själf en progressistisk kraft, och af alla den ojämförligt största.

En progressivistisk kraft indeed – i början av 1900-talet såg vi ju att staten faktiskt gjorde saker. Dessutom talade vi om stater som om de vore personer. I introt till boken Staten som livsform diskuterar han, i referns till första världskriget, hur stater förhållser sig till varandra.

Dessa stater tala ju och handla, sitta samman på kongresser eller kämpa på slagfält, afundas och hata eller sympatisera med hvarandra, locka och fly hvarandra, hjälpa och stjälpa hvarandra, som andra lefvande väsen i en samhällighet. Hvar och en uppträder som en individ för sig, med sin särskilda karaktär, sina särintressen, sitt handlingssätt, sin känslovärld.

Därför:

Vi endast konstatera det faktum, att staterna, sådana vi i historien följa dem och i verkligheten ha att röra oss inom dem, äro sinligt-förnuftiga väsen ”” som människorna.

Statsvetarna måste alltså börja se stater som faktiskt levande och kännande entiteter. Detta levande objekt är ”statskunskapens objekt”. (Detta är för övrigt titeln på en artikel som blev intro till nämnda bok.) Vad kan man säga om den ”enhet” som statsvetaren skall studera? Jo, denna

enhet är lifvets och personlighetens: Den nya statskunskapen är djupt genomandad af öfvertygelsen [”¦] att det i dess objekt är frågan om öfverindividuella lif, lika verkliga som privatindividerna, endast ojämförligt större och mäktigare i sin utvecklingsgång.

Stater blir alltså, från detta perspektiv, ett slags liv som överlever våra individuella liv:

Regeringar växla, generationer skifta, men makterna synas i grunden förblifva sig lika [”¦] De äro objektiva realiteter utanför och ofvanför individerna – på samma gång som i dem – och stå på sitt sätt äfven de under, makten af lifvets grundlagar.

Ni som är inne på vitalismer och spekulativa realismer ser ju hur skoj man kan ha med Kjelléns grejer. Samtidigt är det ju som sagt ganz problematich, rent politiskt. Som jag redan varit inne på gäller det nog att frikoppla tanken om statens liv från organismmetaforen. Skriver alltså om detta även i senaste numret av Grönt.

83 tankar kring ”Spekulationer om ”öfverindividuella lif”

  1. chrisk

    En annan risk är ju risken för containerteori om samhället, att man tänker sig att staten finns som en organisk helhet.

    Kan en stat finnas? Eller är det enda som finns en rad institutioner som agerar ”statligt”, som en stat?

    Khadaffi menar ju att det inte finns någon stat, ej heller att han skulle vara staten. Istället är folket staten och han är bara ett uttryck för folkviljan. Det är en skum metafysik, eller rättare sagt, en galen sådan.

    Hitler sade ju även ”Nicht der Staat befiehlt uns, sondern wir befehlen dem Staat, wir schaffen uns unseren Staat…”. Här verkar han tänka att staten varken ska vara Lagen, dvs. den negativa kraften (typ Hegel), utan den positiva kraften som kommenderas direkt av folket och exekverar folkviljan. Den fascistiska flyktlinjen mot döden.

    Tanken om staten som enhet tenderar att vara väldigt vanlig bland de fascistiska abstrakta maskinerna. Gäller då det samma för de auktoritära?

    Går vi sedan vidare till Foucault så försvinner ju tanken om att staten är ett. Makt är dispersiv och distribuerad över lokala praktiker, dess spridningssystem är hela tiden utsatt för förhandlingar.

    Oj, det blev lite grötigt där 😀

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Bäste Herr Kullenberg,

    vad mig anbelangar önskar jag stundtals att jag voro djupt genomandad af öfvertygelsen att makterna äro sinligt-förnuftiga väsen – som människorna. Denna världsbild äro – enligt mitt förmenande – så vacker och samtidigt skrämmande, att jag finna den högst appellerande. Emellertid kan även jag tvifla på tanken om staten som lefvande väsen. Inte minst av skola man vidtaga försiktighet med en sådan som Professor Kjellén. Vhilken grad av ansvar skola man utkräfva även av öfvertygelser som säga sig vara våghalsiga spekulationer, ”oansvariga” eller ej?

    ~~

    Som sagt, jag ser att övergången organism>>ekosystem, såsom Gamle Gilles och Galne Manuel pratar om dem, motverkar risken för containeriserande av staten. Staten som emergent struktur, som en av flera nivåer av liknande strukturer:

    Verkligheten består alltså av kaskader av flödande tillblivelseprocesser, som i sin tur består av kaskader av flödande tillblivelseprocesser. Tillblivelser i en lägre spatio-temporal skala ligger till grund för tillblivelser i en högre skala. På detta sätt kan man beskriva världen »nerifrån och upp», genom att studera hur en tillblivelse leder in i en annan.

    (Vet inte hur #OOONT löser problemet med ”staten som icke-containeriserande objekt”; vad sägs Macster?)

  3. chrisk

    Så som Deleuze och Guattari löser det är ju att göra Staten till en form nästintill. Något som ritar ideala cirklar, premierar Logos före Nomos, territorialiserar släta rum etc. Vi minns Nomadologin.

    D&G löser ju på så sätt staten som objekt, och istället dyker de på nästa problem; idealism. Deras insisterande på att det inte rör sig om en slags platonism har ju varit under debatt länge. Dvs, förhållandet assemblage-abstrakt maskin.

    D&G gör ju så att de formatöverskrider staten. Man kan ha en stat i huvet (auktoritär personlighet, paranoia), en stat kan realiseras över ett territorium (Nationalstat) och en stat kan skapas i en grupp (möten, protokoll, subjektivering av medlemmar).

    Jag är i praktiken en anhängare av detta synsätt. Men jag har fortfarande inte arbetat mig ur de problem det medför. Frågan är om D&G undviker eller inför en ny Totalitet här. Jag är öppen inför svaren.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Min ingång i D&G var just att de har ”ett tänk” kring uppkomsten av hierarkier/strata som erkänner viss autonomi för dessa strata. Deras, och sedan DeLandas, beskrivning av de morfogenetiska processer som bygger strata (dubbelartikuleringen) kändes fiffig. Efter att ha umgåtts en del med hierarkier var jag på jakt efter någon beskrivning där man kunde tänka strata som sammanhållna, om än artificiella, ”varelser”. Jag kom från ANT/Latour-hållet, där man hellre pekar på strukturen som sammanhållen av ständiga machiavelliska maktspel – där finns ju ingen hänvisning till ”det virtuella” och ”abstrakta maskiner”, och jag tyckte det var gött med dessa koncept för att beskriva just ”sammanhållningens” logiker.

    Om Totaliteten: Jag tycker inte man hamnar där, framförallt inte om man insisterar på att inte använda organism-metaforen. Även D&G lyfter ju fram att ingenting är totalt stratifierat, och att ingenting heller kan vara helt destratifierat. Och – framförallt – eftersom vi har att göra med en processontologi så inges ju känslan av att någonting nytt hela tiden kan komma att produceras. Om något så är det ju för detta flödiga och föränderliga som Deleuze et.al. stöter på kritik – från såväl OOOnt som mer traditionella Marx-perspektiv.

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    … gamle Gilles, och även Whitehead, kritiseras ju för att företräda en slags ”brandslangsmetafysik”, där den ständiga, flödiga förändringen blir lite de trop. Som gubben Graham H säger – om allt förändras så förändras inget. (Håller inte nödvändigtvis med honom om detta.)

  6. chrisk

    Mjo, men brandslangen är nog ibland lite oförtjänt. Det heter ju ex. Micropolitics AND segmentarity, sediment, strata, axiom, fångsapparater etc. Att det skulle saknas begrepp för att beskriva statiskhet, transhistoriskhet, och beständighet är ju inte sant.

    Däremot ifrågasätts ju om dessa måste stå i opposition till förändring. Dvs. nedbrytandet av dikotomier. Ex, är det så att mikropolitik är antitesen till segmentaritet? Nja… de är ju förutsättningarna för varandra.

    Vad D&G skyr är väl snarare repetitionen av de Totaliteter som i en tidigare filosofi har tagits för givna och sedimenterat tänkandet. Ex. Staten, Kapitalet, Förnuftet, det Undermedvetna osv.

    Sen kan väl flöden vara totaliserande även om de är momentära. Lava från Vesuvius var rätt totaliserande för invånarna i Pompeiji, utan flödet av gaser i stratosfären steks vi till döds, och utan det ständiga flödet av människor som vill bli underhållna till döds så försvinner Eventstaden(tm) Go:teborg, utan flöden av kakao och tobak försvinner imperiestaden Gothenburg, och utan flödet av Kinesiskt Kaptial(tm) försvinner arbetarstaden Gôteborg.

  7. monki

    Karl: Utan att ha läst hela tråden tänkte jag svara på detta:
    (Vet inte hur #OOONT löser problemet med “staten som icke-containeriserande objekt”; vad sägs Macster?)
    Nu vet jag inte om det är oOo detta, men det relaterar till en grej vi pratat om de senaste dagarna.
    Man kan se det så att staten inte bildas genom att innesluta sina delar. Detta skulle vara containertänk, eller motortänk.
    Istället bildas en helhet genom att bara låna ett fåtal aspekter av sina delar. Så staten är mindre än varje enskild del eftersom den bildas av bara lånar vissa aspekter och bara vid vissa tillfällen av sina delar.

    Detta leder in på ett annat projekt i görningen, nämligen ”Vi tar isär en Volvo för att göra den större”. En Volvo bildas av att bara används sig av vissa aspekter av sina delar. Bara de aspekter som fyller funktionen att skapa en så effektiv bil som möjligt. Men om man tar isär Volvon och använder delarna till mer än det så kan man skapa massa nya helheter, från nya maskiner till mode-föremål.

  8. Marcus

    Strålande, monki! Och det är absolut väldigt ooo… Det är den konstiga mereologin som är en av huvudpunkterna med hela grejen.

    Jag återkommer med lite mer kommentarer senare.

  9. Kalle P Inläggsförfattare

    Monk och Marc: Ja, well, den där ”konstiga mereologin” är ju barock/monadologisk, snarare än OOO. Den finner vi hos Tarde, hos Whitehead, i Deleuze Leibniz, och på senare tid även hos Latour. Jag är helt för den!

  10. Kalle P Inläggsförfattare

    Sorry, kan inte låta bli:

    In general, there is more logic in a sentence than in a talk, in a talk than in a sequence or group of talks ; there is more logic in a special ritual than in a whole credo ; in an article of law than in a whole code of laws, in a specific scientific theory than in the whole body of a science; there is more logic in each piece of work executed by an artisan than in the totality of his behaviour. (Tarde, Social Laws)

    With this principle we should not consider that the macro encompasses the micro, but that the micro is made of a proliferation of incommensurable entities – what [Tarde] calls ’monads’ – which are simply lending one of their aspects, ’a facade of themselves’, to make up the provisional whole. (Latour, Reassembling the social: 243)

  11. Marcus

    Ja alltså inte exklusivt ooo. Kom ihåg att Leibniz, Whitehead och Latour är viktiga referenser för Harman…

  12. Christopher Kullenberg

    Yes, det är som monki säger som är rätt väg fram. Staten blir alltid större när vi plockar isär den. Det finns ett stort antal komponenter (institutioner, register, artefakter, praktiker, förfaranden, regler) som i komposit producerar det vi kallar staten. Men dessa är inte ”single purpose”. En enskild soldat, en enskild sten i riksdagshuset, ett pass som passerar en gräns har en högre komplexitet än den binära staten (inne eller ute ur containern).

    Detta är i linje med D&Gs syn på staten som en viss sammansättningslogik.

    Det finns ett antal sätt att bygga vidare här. Den ena vägen är fraktalmatematiken. Komplexiteten ökar med förstoringen, samtidigt som det finns en ”self similarity” ned i djupet. Alltså, vi har ett betraktningsläge som ser en iteration. Vi ser riksdagen, Reinfeldt, lagboken och geografiska konturer av ”Sverige” i en kartbok. Denna form kan sedan itereras i riktning Åmål. Här ser vi kommunfullmäktige, representanter osv. Fortsätter vi ned ser vi Ove och Lisa som är med i en förening som har stadgar och möten och ”demokrati”. Fortsätter vi in i Oves medvetande ser vi att han har principer om världens universalitet, om lagen, om ordningen. Han har upprättat en liten stat i sin skalle. Denna har svaga, mycket svaga, likheter (self similarity) med den där föreningen i Stockholm som Reinfeldt är medlem i. Men det är inte samma sak. Dock är Oves mikroskopiska handlingar något som producerar klubben i stockholm. Han röstar, lyder lagen, har ett pass och anmäler sin inkomst till skatteverket.

    Leder det här rätt eller fel tror ni?

  13. Christopher Kullenberg

    Kan ju tillägga att fraktalstaten inte är deterministisk. Detta beror på att delarna alltid är mera komplexa (större) än helheten. Om ove blir vred (day of rage anyone) på Reinfeldts politik byter han till en annan logik. Kanske går han ut och väljer att göra något annat än att lyda lagen en vacker dag. Kanske sätter han sig samman med Lisa och bygger om den där föreningen han är med i.

    Statfraktalen är på så sätt alltid ”svagare” än multituden. Något som Mubarak fick smaka på för inte så länge sedan.

  14. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, jag tror att vi kan enas om att vi väljer den barocka, snarare än romantiska, synen på helheter.

    Utifrån denna barocka hållning är det genom att ”titta ner” på enskilda beståndsdelar, genom att fokusera på det infinitesimalt lilla, som vi kan få en känsla för helheten. Samtidigt är denna bild alltid partiell: Den enskilda monaden är en spegel av hela världen, men alltid från just sin position. (Monadologin, avsnitt 63: ”every monad is a mirror of the universe in its own way”.) En enhetlig överblicksbild står inte att finna. (Det är därför vi hånar ”sociologists-of-the-social”.)

    Den alternativa, romantiska synen på komplexitet, gör det motsatta; den ”tittar uppåt” för att se just en sådan överblicksbild. Alltså: ”Romantisk holism tittar uppåt, barock komplexitet nedåt”.

    Men, det ser alltså ut som att vi jobbar barockt här i tråden: Låt oss alltså titta ned på det infinitesimalt lilla, det är vackrast så.

    Det fraktala är – som Law och gänget pratar om i denna bok – i allra högsta grad en barock grej. Komplexitetsteorin ser Law et.al. som en del av den rörelse ”tillbaks mot det barocka” som präglat naturvetenskapen under andra hälften av 1900-talet.

  15. Kalle P Inläggsförfattare

    … för övrigt gillar jag att vi valt just ”Ove” som hypotetisk medborgare. 🙂

  16. Christopher Kullenberg

    Yes. Men man får inte förblindas av spegelns positivism. Det är inte som i matematikens rena värld så att algoritmer går att derivera fram och tillbaka.

    Dvs. I Ove finns inte den exakta modellen för staten i stockholm. I stockholm finns å andra sidan ingen som vet vem Ove är förrän man slår upp hans personnummer i ett register. Även då ser man bara en partiell bild av honom.

    Så varje repetition är ju alltid en skillnad. Och det är ju skillnaderna som skapar haecceiteter. Den Ove där, i Åmål just nu. Vi får ej glömma die Diesheit. Eftersom komplexiteten ökar med förstoringen så ökar även skillnaderna. Det är ju inte så mycket skillnad på typ Sverige och Danmark när vi betraktar dess Stat-heter. Typ samma styrelseskick, samma regler, samma institutioner. Men Ove i Åmål och Birgitte i Århus skapar stor skillnad enär de är vackra små dettaheter i kosmos. Dock är de båda större än staterna!

    #civilsociologi

  17. Christopher Kullenberg

    Och, Ove och Birgitte är inte mera ”olika” i betydelsen att de skulle vara från ”längre ifrån varandra”. Tvärtom besitter ju högkomplexitetshaecceiteter många fler protokoll för att kopplas samman och bilda nya sammansättningar. Ove och Birgitte vet protokollet för att fika, att störta en diktator, att mötas på en gata, att faxa varandra, att /och, och/.

  18. Christopher Kullenberg

    Behövde en minoritetsfraktal som inte var från Åmål som Lisa, utan från Danmark. Första danska namnet som dök upp in min komplexa hjärna, som hastigt kastade sig mellan synaptiska händelser, avtryck i bakre frontalloben och som formerade en hastig sinnesbild av det så kallade landet i söder.

  19. Christopher Kullenberg

    Detta konstituterar även en ny form av regeringskonst. Det duger inte längre att basera makt på den genomsnittliga svensken eller dansken. I panspektron är det istället Google som genom djupgående dataminering kan upptäcka det ögonblick där, när Birgitte är i rörelsen av att köpa en ny cykel. Hon hade sagt det över gtalk till en vän, googlat på lite cykelbutiker och läst ett par cykelbloggar. En datum flaggar grönt – det är dags att injicera ett adword i Birgittes liv. Kanske fungerar det, kanske inte. Ty det går ju aldrig att helt förutse något i högkomplexiteten.

  20. Kalle P Inläggsförfattare

    Nej, det där finner jag högst intressant. Exakt hur bra är the state of the art inom monadkännedom för marknadsföringssyfte? Skulle vara kul att forska lite på.

  21. Marcus

    1. Objekt vs process handlar här inte om en konflikt mellan det statiska och det föränderliga. Tänk bort det. Objekt är inte statiska även om de förblir samma objekt genom enorma förändringar…

    Alltså, från det att vi var nyfödda knyten till de ståtliga män vi är idag har vi bytt ut alla celler och atomer i våra kroppar många gånger om, vår fysionomi och anatomi är förändrad, i vissa fall till oigenkännlighet, för att inte tala om allt som har hänt med vårt tänkande… och ändå har vi varit precis samma objekt hela tiden – vart och ett av våra objektskap har aldrig brutits ner, förstörts eller spritts för vinden; det har bara förändrats. (Min treåriga son begriper numera utmärkt skillnaden mellan att vara likadan och att vara samma – hur har ni det? 😉 )

    Det där att ”om allt förändras så förändras inget”… Den verkliga poängen med det påståendet i sitt sammanhang är att all förändring är en förändring av något.

    2. Ett objekt kan alltså förändras, fundamentalt och genomgripande, utan att bli ett annat objekt. Det kan naturligtvis också förstöras, delas upp i två, tre, många; men en förändring av ett objekt innebär inte nödvändigtvis att objektet blir ett annat.

    Härifrån kan vi ta avstamp in i kritiken av brandslangsmetafysik, för den handlar om skillnaden mellan procedur och process. Processen utspelar sig på en tidslinje, längs en räcka nun med arbiträr början och slut, medan proceduren består av avgränsade operationer. Processen drivs från ett nu till nästa såsom vattnet i brandslang. Proceduren bryr sig inte om tid. Tidens gång är bara hur en utomstående betraktare upplever procedurens verkningar. Proceduren tillhör konkreta och fullt aktuella (är det egentligen bättre med ”aktuala”?) objekt, som producerar (upplevelsen av) det vi kallar tid och rum.

    Problemet med processtänket är egentligen vad som driver ett nu att övergå i nästa. Alla lösningar på detta problem verkar vilja dela verkligheten i två. Det behövs eternal objects som kan överlappa actual occasions i en annan dimension. Det behövs en virtualitet som överskrider det aktuala. Vi behöver skillnad i sig och repetition i sig, som något slags magisk urkraft i universum. Eller så gör vi tiden som sådan till en supplementär dimension till verkligheten, något som obevekligen tickar på alldeleles oavsett vad som pågår i den (notera ”i den”; detta är ibland en slags containerteori, där tid – ofta tillsammans med rum – är en stor tom behållare där verkligheten utspelar sig).

    Nu tänker jag mig flöden som ett perspektivfel: Vi stirrar på ett utsnitt av ett större objekts (till exempel solens energisystem, jordens dragningskraft etc) verkningar och tänker oss att flödet är något i sig. Jag accepterade dock länge den infinitesimala skillnaden i sig och repetionen i sig, accepterade dem som några slags urkrafter, att universum kom med en – återigen supplementär! Detta är inte immanens… – inneboende vilja att ständigt differentiera sig. Men utöver att vi bara får acceptera den där viljan som ett axiom (som motsägs av universums färd mot entropidöden: Upphör universum att existera när allt har slutat flöda? – Nej.), möter vi också det väkända problemet med vad en infinitesemal egentligen är.

    3. För ooo finns inga infinitesimaler som utgör grunden för universum. Likheten mellan barock mereologi och ooo-mereologi ligger i att helheten bara ”lånar ett fåtal aspekter av sina delar”, men ooo accepterar helheten som något självständigt existerande, som något emergent i ontologisk bemärkelse. Lika lite som komponenter kan reduceras till vad de är för den sammansatta helheten, så kan sammansättningen reduceras till sina delar. För Leibniz, mer än för Deleuze, skulle jag säga) och för Tarde exempelvis, innehåller de minsta delarna universums fulla komplexitet, medan ooo är radikalt icke-reduktionistisk (frågan är hur Latours irreduktionism egentligen förhåller sig till detta. Känns inte helt konsekvent?).

    Jag tycker inte att påståendet att delar alltid är mer komplexa (”större”) än helheten håller. Är Staten mindre komplex än den lag som den byggs av och upprätthåller? Mindre komplex än människor möjligen, men inte mindre än varje tänkbar komponent. Detta är inget som kan generaliseras till metafysik och därför är jag tveksam till monadologin. Dock att Leibniz monader inte är små i något slags spatiotemporal betydelse, om jag fattat det rätt: De kan vara enorma, även om de inte kan bli mindre, det vill säga reduceras ytterligare.

    Men ooo accepterar alltså avslutade helheter på alla nivåer, och undviker containerfällan genom sin mereologi.

  22. Marcus

    Kan lägga till under 2: Vitalister försöker gärna injicera något slags axiomatisk livskraft i sina universum, för att kunna hålla processen igång.

    Det blir här lätt en rad ögonblick, som vart och ett konstitueras på ett fält av relationer (relationismen), och då måste något läggas till som får detta relationella system att förändras, som drar fram filmen till nästa ruta, nästa nu, nästa ögonblick på tidslinjen. Om varje punkt i varje ögonblick konstitueras av sina relationer så måste vi uppfinna en supplementär kraft som verkar i en separat tidsdimension, och som ger upphov till förändring i detta system av relationer. Det är en stor fråga det här!

  23. Kalle P Inläggsförfattare

    Bara en sak, innan vi fortsätter: Det sägs att den så kallade ”spekulativ realist-rörelsen” bara existerar i huvudet på några så kallade ”bloggare”. Det sägs även att det så kallade ”internet” inte är lämpligt som medium för seriös filosofisk debatt. Vidare är det inte heller okej att koka ihop en filosofisk rörelse genom skamlös exploatering av lättledda magisterstudenter och doktorander. Så vad gör vi nu? Lägger av?

  24. Kalle P Inläggsförfattare

    … trams åsidå: Bra kommentar där!

    Om det infinitesimala: Jag vet inte hur Latour löser det där med att det är ”monader hela vägen ner”.

    Om monader: Nej, de jobbar ju inte rumsligt på det sättet. De har ingen utsträckning alls, inte alls pytteliten sådan, och har ju ingen ”insida”, utan är bara en spegel.

    Om att ha en intelligens som en treåring: Jag tror att jag förstår. Fast någonting liknande säger ju Whitehead om Cleopatras Nål på Embankment. Objektet förändras hela tiden – molekyler införlivas och slipper ut, monumentet smutsas ned och tvättas av – men det är fortfarande Cleopatras Nål. Detsamma gäller Tarde, och hans ”to exist is to differ”: Genom ständig förändring kan man bestå i sitt varande; in su esse persevere eller vad det nu heter.

    Varken Whitehead eller Tarde skulle, som jag förstå det, säga att entiteter som monumentet på Embankment eller Ray B inte existerar. Jag ser inte skillnaden här.

  25. Ingemar

    Staten måste vara något skillt från folket, individerna eller människorna för att kunna förtrycka eller utsuga dessa. Om jag har ett destruktivt förhållande med en tjej så har vårt förhållande en egen agenda skiljs från både hennes och min. Mitt hjärta har inte en identiska agenda som min lever.

  26. Kalle P Inläggsförfattare

    Alltså, termodynamik: Staten förutsätter ett säkert flöde av materia-energi för att ordningen skall hållas på plats. Olja är viktigt, så även mat.

  27. Marcus

    Nej, jag var nog orättvis mot Tarde där… Latour diskuterar precis detta problem med Leibniz monadologi ser jag nu, i essän om ”Gabriel Tarde and the End of the Social”: http://www.bruno-latour.fr/articles/article/082.html

    Tarde, Latour och Whitehead är objekt-orienterade i många aspekter – Harman är mycket uttrycklig på den punkten (har faktiskt mejldiskuterat just Tarde med honom personligen). Det är i alla fall inte just på den här punkten som de brister i objekt-orientering…

  28. Kalle P Inläggsförfattare

    Ingen stat har någonsin förökat sig; de besitter icke en fungerande reproduktionscykel. De bara växer tills de viker; dör.

  29. Ingemar

    Kollar länkar senare. Jag tycker det är intressant att fundera över var det kan uppstå konflikter. Mellan stater? Mellan stat och folk? Mellan mitt hjärta och min lever? Mellan cancer och resten av organismen? Mellan en atom och dess molekyl?

  30. Kalle P Inläggsförfattare

    Ingemar: Självklart är allt detta ett sammelsurium av olika tankar om statens ontologi, jag försöker bara ta Kjelle på allvar. Man måste – enligt mitt förmenande – lämna organism-grejen, men kan dock spekulera kring tanken om ”Staten som livsform”. Det är – enligt mitt förmenande – roligare att se staten som Kjelle, snarare än att se den endast som en man-made författning utan egen agens.

    Jag tänker lite som uppkomsten av den varelse vi kallar ”företaget”. Som domare John Marshall skrev 1819:

    Företaget en artificiell varelse, [”¦] En av de viktigaste [egenskaperna] är odödlighet, och, om uttrycket tillåts, individualitet; egenskaper som möjliggör att ett ständigt flöde av personer som efterträder varandra kan betraktas som en och samma person, och att dessa agerar som en enskild individ. [”¦] På detta vis kan ett ständigt flöde av individer som efterträder varandra bli kapabla att befrämja detta objekt, som om det vore en odödlig varelse.

    Vi kan tänka stater på liknande vis.

  31. Kalle P Inläggsförfattare

    Konflikter mellan stater är, utifrån någon slags geopolitisk position, det som uppstår då det där flödet av materia-energi (som är nödvändigt för räfflandet) inte kan säkras.

    Konflikter mellan stater och de ”fångas” av staten måste nog – enligt mitt förmenande – förstås i termer av begärsstrukturer. Eller i termer av hur väl en regent lyckas leka ”Leibnizgud” – lyckas vara den som berör alla monader, liksom medelst magnetism, lyckas vara den som programmerar deras inre till att bilda Gudomlig ordning.

  32. Christopher Kullenberg

    En stat måste hela tiden äta, annars finns den inte längre.

    Olja i den energibaserade tidsåldern, territorium genom primitiv ackumulation i den imperiala tidsåldern, arbetskraft, mat, vissa metaller (vapen) etc.

    Staten är en slags fördelare av dessa flöden, och i sista instans måste de försvaras med vapenmakt (Gazprom).

    Inför staten är vi skinkan på julbordet. Men som tur är så är vi ju så mycket mer, även sillen, brysselkålen, och snapsen.

    (Fotnot: prata om julmat i mars är fail)

  33. Kalle P Inläggsförfattare

    Johan: Bra att du joinar – det är som sagt via dig som jag hamnade hos Rudolf. Håller med – jag förvånades av att hans tänk producerades i GBG, jag har alltid trott att han var en Uppsala-produkt. Men, som sagt, mellan tidigt 1890-tal och 1916 var han baserad i GBG. Jag hade tänkt att staden var helt anglofierad då… en tyskvän som dissar ”liberal” ”författningskunskapig” statsvetenskap känns väldigt icke-göteborgskt, om man nu tänker GBG=Handels & Sjöfartstidningen etc etc.

    Christopher: Jag gillar tanken på att staten äter, att det måste finnas ett ”tryck” av materia-energi… men hur skall man tänka ihop detta med att staten är en abstraktion, en helhetsbild skapad av vissa ”fasetter” av de svärmande monaderna? Kanske måste man hålla sig med en idé om statens ”dubbelnatur” – som ljus, både partikel och våg?

  34. Christopher Kullenberg

    Kalle: Som Ingemar säger. Både konkret abstraktion och energikrävande köttkropp. Dubbelartikulerad är den alltid!

    Vi måste tänkar hummern här va. Ena klon pekar mot expressiviteter; landet, nationen, folket, Lagen, arbetsdelningen, stratifieringarna. Andra klon mot jorden; oljan, vetet, metallerna, värmen. Hummern håller dem samman i ett fast grepp.

    Men samtidigt rör de på sig. Oljan sinar och nya pipelines måste byggas, vetet infekteras av smitta, hela den energireserv som motverkar entropin undergrävs då och då. Då måste staten ta ett ”outside object”, till och från vilket den säkrar flöden (aka ”utrikespolitik”). Det är här som Bildts ”flow control” kommer in i bilden.

  35. Kalle P Inläggsförfattare

    Sant! Vill bara lägga in ett citat till, från boken Stormakterna, från 1905, hittade ett finfint ex av volym ett på Rönnells häromdagen. (Citatet finns även med i Staten som lifsform, från 1916.) Det lyder:

    Vi se dem födas och växa, vi ha ock sett dem vissna och dö som andra organismer. De äro sålunda former af lif; bland alla lifsformer på denna jord de mest inposanta. Som sådana måste de kunna bli föremål äfven för ett så att säga biopolitiskt studium, som söker utforska lagar för deras utveckling.

    Cool. Jag trodde ordet ”biopolitik” kom in först kom in i bilden först i den senare boken.

  36. Kalle P Inläggsförfattare

    … dessutom – apropå att det går åt energi att abstrahera (Ingemar) – kan inte låta bli att blanda in en annan gammal stöt här – just det, Öfverläkare Bror Gadelius:

    Känslobetoningen är […] en, på ett eller annat sätt utvecklad kroppsvärme, vilken i det ögonblick tanken födes omsätter sig i rörelse ungefär på samma sätt, som när förbränningen skapar muskelarbete.
    ” Skapande fantasi och sjuka skalder” (1927)

  37. Christopher Kullenberg

    Frågan är om inte Rönell och Gadelius blir aristotelianer. Det beror ju på var Rönells vitalism landar, men tanken om hettan som grund för känslolivet återfinns ju redan hos grekerna.

  38. Heiti Ernits

    Hehe. Rolig diskussion detta. Finns det inte en risk att dra på sig liknande kritik – som James Lovelock drog på sig om sin ”gaiahypotes” om molära feedbackmekanismer i biosfären -gällande staten som en ”organism”.

    Är lite inne på ChrisK”™s (14) kommentar. Låt oss försöka hacka sönder stadsapparaten i dess beståndsdelar. Staten blir till i skärningspunkten mellan miljön och organismen. Staten är ett semiosfäriskt fenomen. Sen måste vi definiera miljön i dess breda definition: artefakter, a-biotiska faktorer (från jordmån(en) till månens gravitation), bio- och ekologiska faktorer och olika slags semiotiska markörer (texter, böcker, fysisk bebyggelse, landsskap etc. det vill säga: vår ”™umwelten”™). Semiosfären är ett dynamiskt häxkittel.

    Vår (i vårt fall: människan) ”umwelten” hänger tätt ihop med en omfattande minneskapacitet. Vår arts unika mobilitet, minne och färdigheter att kunna nyttja teche och semiotiska zubehör, gör att våra statskonstruktioner skiljer sig från ex en smörblomma. Våra semiotiska zubehör tillåter oss dessutom att utsträcka våra minnen till vår fysiska omgivning (från tatueringar till Internets) samt mellan generationer: historiska och framtida inskriptioner. Vi kan delvis fly den stokastiska evolutionära processen. Nu finns det visserligen rön som säger att evolution kanske inte är så stokastisk ändå (enter: neolamarckism), men det är en annan diskussion. Så: Staten existens kräver ett minne. Även om det bara är ett minne (den enögde konungen i de blindes rike). En gränsdragning, ett territorium eller ett rum fodrar barriärer eller semiotiska markörer som anspelar på ett minne. En vägskylt som fysisk entitet, syftat till att teckna ett territorium. Ett trafikljus är en barriär som syftar (via minnen som bygger på minnen som bygger”¦) att styra någonting, hindra någonting annat eller inhibitera en rörelse. Skylten är en fysisk manifestation av en lagstiftning – av staten. Vi rör oss i den statssemiosfäriska ”Lag-rummet” kallat för Swerige. Lagstiftningen är ett minne (en semiotisk markör), som via sin fysiska manifestation (skylten), lockar fram ett minnesspår hos organismen, som förväntas att agera därefter. Staten ”blir ständigt till” genom en myllrande ekologi av artefakter, organismer, andra stater, klimat, meteorregn, energitillgång och biologiska samhällen. Den ”stelnade” (staten som nyss var) staten blir ett semiotiskt sediment, som skvallrar om en ögonblickbild i semiosfären. Vi kan grotta i förarbeten till lagstiftningen, filosofiska strömningar, texter, artiklar, debattinlägg, politisk utspel, teknologiska artefakter, gasledningar i östersjön, tektoniska rörelser, askmoln, andra staters intrång (en stridsvagn är som en vägskylt, men med lite mer affordance), klimatförändringar etc. De säger bara var staten ”var” och inte vad staten är eller vad staten kommer att bli. Det räcker men en stridsvagn som kör över ”gränsen” (som är en representation av ett visst minne) och som vi ”minns” som tillhörig en ”annan stat” för att intrånget mellan ”stater” skall kunna äga rum. Obs! Den främmande Stridsvagnen (från ex: norska lagrummet) äger-rum i ”lag-rummet” Sverige. En symbol från en annan umwelt som penetrerar en annan umwelt. Stridsvagnen är fullständigt likgiltigt för en smörblomma, som är fullt upptagen med att försöka skapa en rum- och tidsslig korridor för en humla. Staten i våra huvuden.

    En av poängerna är att vi dels har en rörelse utifrån in till organismen, och en rörelse inifrån ut från organismen till omgivningen (vi har också kommunikationsprocesser inom organismen mellan celler, DNA etc: endosemiosis).

    En kidnappad Eskimo i Sverige kan (förmodar vi) inte relatera till vägskylten (statsmanifestationen); den lockar inte fram relevant minnesspår. Det krävs andra aktörer (eller aktanter) som måste berätta för hur man skall agera (röra sig) i relation till den svenska ”lagrummet”. Den mest effektiva konstitutionen av en stat får vi när ut- och in semiosen är brusfri, samt att alla kan påminna varandra om ”minnena”. Om inte: militären och polisen kan påminna oss extra mycket om statens nödvändiga imperativ (”för allas bästa”). Man kan ju alltid skrämma med Leviatan eller anarkister. Sen finns ju Foucault här i kulisserna. Om våra minnen fungerar bra, och vi inte är Eskimoer eller sinnesslöa, så förväntas vi ständigt frammana minnen via självdiciplin: utbildningsväsendet, uppfostran, vägskylten eller en annan medmänniskas blick, fungerar som minnesarkiv. Om vi inte har de ”rätta” minnen, eller inte följer territoriet pga. att vi medvetet struntar i imperativet, så korrigerar man våra minnen genom obehag.

    Så: egentligen kan vi inte säga att staten gör si och så. Staten blir till genom otaliga mikrohandlingar i relation till olika semiotiska processer som konstitueras i relation till infrastruktur, biologi, teknologi, artefakter, omvärldens ”tryck” (miljö, andra stater, energi etc). Att vi pratar om staten som molär struktur beror väl på att vi har svårt att greppa komplexiteten av alla dessa mikrohandlingar – vi måste ha en karta som är en representation av en representation av”¦

    Sen kräver alla organismer, infrastruktur, teknologi energi – hur dessa fördelas och distribueras styrs naturligtvis av en massa semiotiska faktorer (från ekonomiska system till fysisk bebyggelse/barriärer, lagstiftning, uppfinningar etc) och det är där vi kan prata om ”socioekonomisk samhällsmetabolism”. Men den metabolismen är också konstituerad en massa beslut på mikronivå. Så ingen ”organism” som äter olja här heller. Det gör jag, du, vi.

    Oj, blev lång och spekulativt inlägg”¦vet inte om jag fick fram vad jag tänkte riktigt”¦ 

  39. Kalle P Inläggsförfattare

    Heiti: Oj, rejäl kommentar där – skall kolla…

    ChrisK: Vad hände med Ove? Och hur mår Birgitte nu för tiden?

  40. jimmy

    Spännande diskussion! Visste inte heller att Kjelle var en GBG-produkt. Så var ju också i viss mån Ernst Wigforss, vars Uppsala var Lund. Wigforss tog stort intryck av Kjelles föreläsningar om staten som livsform. Det borde skrivas mer om GBG:s betydelse inte bara för GBG-lib, utan också för dessa gubbar.

  41. Kalle P Inläggsförfattare

    Jimmy: Ja, någon borde reda ut det här med den göteborgska realismen/geopolitiken/biopolitiken/konservatismen/nationalismen.

  42. Kalle P Inläggsförfattare

    Heiti: Har nu läst – gillar att du trycker på semiosfärens roll i det hela. Lätt att glömma det, i all ”diskursdissig” önskan att komma bort från språkbesatthet. (Gillar även ord som zubehör!)

    Om att staten inte äter olja: Ja, jag vet hur du menar, det är ytterst människorna som skall ha mat och energi. Om de inte får detta så vänder sätts krigsmaskinen igång; multituden kommer, staten viker. (Det är delvis detta som vi sett i Nordafrika.)

    I någon mån är det rätt att staten inte existerar som ”lifsform” – den är, i någon mån, ett spöke som enbart existerar by virtue of mobiliserandet av monader. Detsamma gäller diktatorn: Det är bara någon som bringar ordning genom att ”leka Leibniz-Gud”, någon som lyckas fånga monadernas begär och övertygelse. Diktatorn är ”bara en människa”. Som Gabbe skriver i Monadologie et sociologie:

    But, no matter how intimate, how harmonious a social group is, never do we see emerging ex abrupto, in the midst of its astonished associates, a collective self, which would be real and not only metaphoric, a sort of marvelous result, of which the associates would be the mere conditions. To be sure, there is always an associate that represents and personifies the group in its entirety, or else a small number of associates (the ministers in a State) who, each under a particular aspect, individualize in themselves the group in its entirety. But this leader, or those leaders, are always also members of that group, born from their own fathers and mothers and not born collectively from their subjects or their constituency.

    Diktatorn kan aldrig vara ”ett barn av folket” (inte heller en far åt detsamma); diktatorn kan bara sägas tala för folket med hjälp de ”associeringsverktyg” som håller en stat samman. Samtidigt är det just denna apparat som hålls ihop om det finns tillräckligt med mat i magarna för att begäret och övertygelsen skall vara intakta. Och denna mat produceras av energi. Det emergenta resultatet blir en struktur som agerar som en aktör, men den kan endast existera förutsatt ett flöde av materia-energi. (Så tänker jag nu i alla fall…)

  43. Heiti Ernits

    Kul att du orkade genom spekulationerna 😉
    Håller med dig.

    När du skriver ”den emergenta resultatet blir en struktur som agerar som en aktör, men det kan endast existera förutsatt ett flöde av materia-energi”.

    Det kanske låter som en petitess, men frågan är ifall denna emergenta stuktur ’agerar som en aktör’ _i sig_, eller ’uppfattas’ som en aktör av de ingående aktörerna. Måhända handlar det om hur mycket man zoomar ut. När vi zoomar ut, tappar vi ”greppet” när komplexiteten ökar, vilket gör att vi kanske tenderar att tillskriva ”staten” en viss agens i sig. Däremot påverkar alla ingående artefakterna, som är manifestationen av staten (som exemplet med vägskylten), oss dagligen, de är aktanter. Det vill säga: den andra ”semiotiska rörelsen” handlar om en rörelse som går från denna ”emergenta struktur” tillbaks till aktörerna. Lite som den klassiska citatet från Churchill: ”we shape our bildings, and thereafter our buildings shape us”. En dubbelriktad förelse där vi aldrig kommer att veta vad som är definitiv ”™orsak och verkan”™ eller ”™hönan eller ägget”™. Kanske.

    Dessutom skulle jag vilja vara lite promiskuös i själva ”statsdefinitionen”. Vi borde kunna se ett hus på landet med egen brunn, territorie, lite odling etc, som en ministat. Det är samma slags flöden och protokoll som styr hur huset manifesteras i relation till ex: en omgivande skog eller andra hus. Liksom en röhake som inmutar en ekologisk nisch på en grangren, som med sången definierar ett territorium eller skapar en korridor genom ”gränsen” för att locka till sig en partner. Assemblaget: rödhake, gran, gren, spindlar, insekter, luft, sång och andra organismer i rummet, bildar en slags stat. Ty det är en massa olika protokoll som styr de olika rörelser och flöden längst nischen.

    En fråga: Skulle staten ”försvinna” ifall alla i Sverige vaknade en morgon med en total minnesförlust om allt som har med staten att göra (alla protokoll som styr statens tillblivelse och våran relation till den statliga tillblivelsen). För statens existens kräver minne, och en minnesförlust gör att alla aktörer som besitter de olika roller (institutioner) som krävs för utövande av stat, plötsligt inte intar sina ”positioner” en morgon. Vi får förutsätta att Norge inte kommer att påminna oss, och inte heller ”ta över” rummet.

    Angående språkbesattheten så ser jag det semiotiska som en ren materiell företeelse. Diskurser, om man så vill, är materiella mönster i rummet (oavsett om det är 3-dimensionella associationer i våra hjärnsynapser eller mönster på ett papper eller en vägg). Här kanske vi kan förstå ”smittotanken” á Tarde genom att analysera hur de olika materiella mönstren transporteras i rummet genom att de kan lagras upp i organismer (perception->tolkning->lagring). Diskurser är genom detta sätt att de det en ytterst materiell företeelse. Däremot uppstår det en massa bias och ihopblandning av befintliga associationer. Bläddrade precis i Latours ”Artefakternas återkomst” och hittade ett citat som verkar stämma överens med tanken:

    ”För att förklara spridningen i tid och rum av en order, ett yrkande, en artefakt, finns det två möjligheter. Den första är att förläna ordern, yrkande eller artefakten – låt oss kalla det en symbol – en inre kraft liknande den som trögheten har inom fysiken. Enligt tröghetsprincipen kommer symbolen att röra sig i samma riktning så länge som det inte finns något hinder. I en sådan modell – låt oss kalla den för diffusionsmodellen – behöver inte en symbols rubbning i tid och rum förklaras. Vad som behöver förklaras är den ökning eller minsking av symbolens hastighet som är resultatet av andra människors handlande eller motstånd [min anm: minne?]” (latour: s.43)

    Denna ”diffusionsmodell” liknar väldigt mycket tidsgeografen Torsten Hägerstrands modell för tankespridning. Vi har också komponenter som närhet och associationsmöjligheter. Vilket gör att en ”stad” (eller en stat) som har hög densitet och många associationsmöjligheter i kombination med internet (vilket ytterligare ökar ”närheten” till andra tankar) är en ypperlig grogrund för att en stat/rum/stad skall kunna, som du uttryckte det, ”vika”.

    Ops. Lång kommentar igen”¦hur lyckas jag 🙂

  44. Heiti Ernits

    En sak till slog mig: ju mer tröghet och buffrar det finns i ett ”system” – desto mer tycks vi uppfatta som att den har en egen ”vilja”. För konsekvens/effekt är tidsskiljt från orsak (prima causa).

    (även minne är ett slags buffer eller en buffert är en minne om man så vill – en kraft/symbol lagras upp och det kräver ofta energi eller metabolism)

  45. Marcus

    Vi bör klargöra vad som skiljer en stat från ett samhälle. Stat är för mig en institution med en speciell funktion, i sammansättningen av samhällen, att utföra inkorporeala transformationer av olika objekt (både mänskliga och ickemänskliga som husdjur, grödor och internät).

    Vad är en inkorporeal transformation? Ja, det är ju på D&G-vatten det här, i foucauldianska djup, som vi fiskar dylik neologism… En inkorporeal (”ickekroppslig”) transformation förändrar ett objekts, ska vi säga: ”status”, utan att förändra objektet i sig. Den sorterar eller kategoriserar en människa som brottsling, en byggnad som fängelse, en vara som tullpliktig, en annan nation som skurkstat och så vidare. Huruvida en människa har sorterats som brottsling eller inte förändrar ju inte den människan, även om det förändrar de förutsättningar den människan möter i framtiden. Byggnaden är vad den är vare sig den används som fängelse eller som museum eller till tv-lekar för halvkändisar. Och så det berömda vidare.

    Vi ska här exempelvis notera att människor inte är medborgare i staten, utan medborgare för staten. Medborgaren är ett sinnligt objekt på insidan av det verkliga objektet Staten. Staten uppfattar en människa som medborgare eller inte medborgare; ingen människa har dock denna sinnesförmåga. Men staten använder sig även av olika (mcluhanska) medier – ett pass, till exempel – som extensions, tidrumsliga utsträckningar av sina sinnliga objekt (låt oss med Rasmus säga att de ”äger rum”). Andra objekt relaterar kan relatera till dessa tidrumsliga utsträckningar av Statens sinnliga objekt. Inte minst öppnar och stänger de dörrar på olika vis, bokstavligen och inte-så-bokstavligen.

    Vad statens institutioner behöver för dessa konststycken är i princip sinnesförmågor (övervakning), algoritmer (Lag) och procedurer som utför sorteringen av sinnesintrycken (tillämpning av Lag). Detta kan ske på insidan av ett nästan oändligt antal tänkbara sammansättningar av människor och andra ting (institutioner). Institutioner är objekt.

    Staten ger upphov till vissa sammansättningar (samhällen) snarare än andra. Den är ett viktigt politiskt verktyg och ska inte enbart förstås som en repressionsapparat. En sådan apparat kan även ses inkarnerad i kyrkor, företag, familjer och andra grupper – men jag tänker inte falla för frestelsen att kollapsa dessa institutioners alla olikheter i en likhet mellan vad de på ett abstrakt plan gör. Det vore ju relationism! 😉 Istället för att framhärda med att samma virtuella tillblivelselogik (som skulle finnas exakt var i verkligheten?) kan ge olika aktualiserade uttryck i individualiserade former, så bör vi se hur olika autonoma entiteter kan bli till eller göra på något som är samma sätt för oss.

    Är då staten lika lik en näbbmus som en kantarell är – det vill säga: Kan vi kalla staten för en ”organism”, utan att göra alltför mycket våld på den kontraintuitiva förståelsen av ordet? Nej. Jag tycker inte det. Inte heller ett samhälle är en organism. Jag kan knappt definiera ett samhälle på något annat sätt än ”en sammansättning där minst tre biologiska, heterotrofa organismer av samma art ingår, men där individer är kausalt redundanta (dvs de individuella organismerna kan bytas ut utan att samhället upphör att vara ett samhälle)”.

  46. Marcus

    ”Kan vi kalla staten för en “organism”, utan att göra alltför mycket våld på den intuitiva förståelsen av ordet?” menar jag naturligtvis…

  47. Heiti Ernits

    Hmm”¦vet inte riktigt om jag håller med dig om distinktionen mellan stat och samhälle.

    Kanske handkar det snarare om en skillnad i skala, granden av formalisering och mängden av institutioner (i dess breda definition).

    Men inte minst: graden av ”minne”. Ett fängelse fordrar ett minne som överlever fängelsevistelsetiden.

    Det du uttrycker som ”inkorporeala transformationer” sker väl överallt ändå, även i icke-mänskliga dominerande biologiska samhällen?

    Du skriver ”staten uppfattar”. Men det är ändå institutioner och i slutändan människorna eller lukthundarna som uppfattar? Kan vi dra denna generella slutsats?

  48. Heiti Ernits

    Angående sista meningen, ett förtydligande. Jag har varit med om att statliga institutioner i form av tull och gränsverksamhet (i Estland) på individuell nivå tog beslutet om att ”se mellan fingrarna” om en viss situation som handlade om undertecknad gällande visum, vilket i slutändan ledde till att det inte fanns någon ”statlig metvetande” i termer om att ”staten uppfattar”. Staten, dess gränser och symboler ligger för ständig omförhandling. Dess formella maskineri är mycket beroende av olika slags feedback.

  49. Marcus

    Heiti: Jag menar att det är just staten som mycket precist uppfattar objekt på ett sätt som individuella människor inte kan. Individuella människors sinnesförmågor är dock ofta, lika väl som datamaskiner etc, en del av statens perceptionsapparat. Människor, lukthundar och kabelspaningsutrustning används av staten för att uppfatta omvärlden. (Jag menar f ö också att alla objekt – gråstenar, kväveatomer, bakmaskiner, solsystem och mollusker – har en perceptionsapparat, sitt egent unika sätt att registrera vissa begränsade aspekter i omvärlden som stimuli och översätta dem till information.) Vi ska dock komma ihåg att ingen helhet uttömmer sina delars hela existenser, inte ens i närheten (se diskussionen ovan, efter monkis kommentar):

    En människa som är tulltjänstemän är ju mycket mer än tulltjänsteman. ”Tulltjänsteman” är bara statens inkorporeala transformation av honom eller henne. Det är bara en liten liten del av den människan som staten använder för att existera. Därför är det inget konstigt att den människan väljer att inte vidarebefodra sinnesintryck till staten och att inte agera som en statlig institution. FRA:s superdator kan användas till många andra saker än att övervaka datatrafik. Och så vidare.

    Kanske finns det primitiva statsfunktioner som utför inkorporeala transformationer i säg en vargflock eller ett myrsamhälle, men jag är inte så säker, särskilt inte om man understryker att staten består av institutioner. Vilket jag alltså gör. Jag påstår heller inget annat än att statsinstitutioner i hög grad kräver minne, till och med – det är det viktiga – ett minne som är större än den enskilda individens. Den lagrar information och algoritmer för att precessa informationen i Lag, i en mängd olika medier som fungerar som extensioner av staten i tid (minne) och rum.

    I slutänden vet jag alltså inte riktigt vad din invändning var… 🙂 Dock vill jag säga att jag tror att det är viktigt att inte se staten som en viss typ av samhälle, en gradskillnad snarare än en artskillnad. Att erkänna staten som en entitet vid sidan om människor och andra objekt gör det enklare att angripa den som möjligt verktyg för politisk förändring.

  50. Marcus

    Apropå att hacka staten…

    Att hacka är att närma sig något som ett autonomt objekt och (exempelvis via experimenterande=att flytta objektet till ett nytt sammanhang) undersöka vad mer det objektet kan göra. Det handlar om att rent ut sagt strunta i vilket sammanhang/sammansättning/helhet ett objekt för tillfället ingår i, att inte se en komponent för vad den gör för helheten, utan vad mer komponenten som ett objekt i sig kan göra.

    Anledningen till att ett objekt uppför sig på olika sätt i olika sammanhang är inte att det konstitueras av sina relationer, utan att det alltid är mer än vad som uttrycks i det sammanghang, det relationella fält, den för tillfället ingår i. Annars skulle det inte vara möjligt att alls flytta objektet till ett nytt sammanhang. Vi skulle behöva definiera om sammanhanget i varje (cinematiskt) ögonblick i förflyttandet, och då inte kunna ge någon grund till förflyttningen överhuvudtaget – vi skulle bara kunna beskriva förändringen, men aldrig lokalisera grunden till den. Frågan om var förändringen börjar skickas vidare, distribueras över hela det oändliga fältet av relationer, utan att någonsin landa någonstans.

  51. monki

    Marcus: Samtidigt är det också att bryta med objektet som objekt eftersom dess objektsskap kommer av en viss sammansättning av delarna. Hackern ser inte datorn utan hur alla de enskilda delarna samverkar och att dessa delar kan tas ur sitt sammanhang. Så det handlar på något sätt om att förskjuta objektskapet.

  52. Marcus

    monki: Säg så här, det känns för mig just nu mer intressant att argumentera mot en sådan reduktionistisk approach än en relationistisk. Har redan börjat bli tjatig åt det relationistiska hållet… 🙂

    Återkommer!

  53. Marcus

    monki: Ja, precis. Alla objekt är sammansättningar av delar. Och de delarna är i sin tur objekt sammansatta av delar. Och så vidare. Familjära relationer är inget problem för en objektorienterad teori om hacking, så länge som delarna som har dessa relationer i sig är självständiga objekt. Att varje del är större än vad något sammanhang förmår att utnyttja är som jag ser det en förutsättning för att det ska gå att bryta in någonstans och hacka…

    Jag ser alltså inget förskjutande av objektskap – då hade vi varit på väg mot att reducera världen till sina minsta beståndsdelar -, utan att hackaren helt enkelt väljer på vilken sammansättningsnivå hon bryter in.

    Vidare vill jag poängtera att ändrar man de familjära (endo-)relationerna så ändras objektet, men inte om man ändrar de främmande (exo-)relationerna. Det kan dock få ett objekt att uttrycka sig på ett annat sätt, vilket är nog så spännande. Att joxa runt med exorelationer vill jag dock kvalitativt skilja från hacking; det är mycket mer precist vad experimenterande är.

    Ser du någon poäng med att göra en sådan distinktion?

  54. Marcus

    monki: Jag ska försöka precisera lite mer. Är liksom alltid på väg till en buss eller ett blöjbyte känns det som, så jag blir aldrig riktigt klar med något resonemang…

    ”Hackern ser inte datorn utan hur alla de enskilda delarna samverkar och att dessa delar kan tas ur sitt sammanhang.”

    Jag skulle vilja säga att hackern ser att det inte är delarna som utgör datorn, den består inte av sina delar, utan relationerna mellan delarna. Varje enskild komponent – och komponents komponent etc – är i sig ett självständigt objekt som består av relationerna mellan sina komponenter.

    Ett objekt är inte sina effekter, det är inte vad det gör. Ett objekt kan teoretiskt sett existera utan att ha någon effekt alls på världen omkring (fast då kan vi inte upptäcka det), och det existerar alltid på fler sätt än de som det för tillfället lämnar avtryck med. När man experimenterar med exorelationer så visar man ju just detta – att objektet inte uttrycker hela sin existens i något sammanhang/sammansättning.

    När vi hackar så visar vi å andra sidan just att det är endorelationerna som utgör objektet och inte komponenterna, som istället alltså är autonoma objekt i sig, som naturligtvis kan utsättas för experiment. Hackande och experimenterande kan ju bytas av flera gånger under en kväll i hackespacet.

    När vi är inne i en sammansättning och rotar kan vi alltså dels undersöka ”Vad är detta för rolig mojäng?” och experimentera med den i olika sammanhang/sammansättningar, eller behålla blicken på sammansättningen och fråga oss ”Hur samverkar dessa mojänger?”.

    Vad vi gör då är ju just inte att ”förskjuta objektskapet”, utan att hela tiden ha det för ögonen… Eller? Det är ju först om reducerar hackandet till experimenterande, och helheter till delar (ner till en minsta- eller lägstanivå) som något sådant sker.

    I nästa steg kan vi tala om vad detta resonemang betyder för mejkandet… 🙂

  55. Marcus

    En anteckning innan jag går AW:

    Identiteten som konsument är relations-orienterad. Den påstår att du är vad du omger dig med.

    Identiteten som mejker är objekt-orienterad. Det är DU som bygger den, det du mejkar är en utsträckning av dig.

  56. Marcus

    Hmmm… Men ingen har väl pratat om ”medvetande” här? Och jag vill gå ontologiskt djupare än ”mind” – jag hävdar ju att en atom har förmågan att uppleva världen på ett för atomen unikt sätt, men en atom har knappast ”mind”. Den har inte mer direktkontakt med andra ting än vad en människa har. Den kan uppleva vissa aspekter av världen omkring den, men den missar det allra mesta. Och inom ooo är poängen att den bara kan influeras av = relatera till de aspekter den förmår att sinnligen uppfatta.

    Du kan exempelvis inte relatera till en atom och en atom kan inte relatera till ig. Du har aldrig haft kontakt med en atom, och en atom har aldrig haft någon som helst kontakt med dig. Däremot kan, åtminstone teoretiskt, era respektive effekter på andra ting omkring er översättas i långa, långa kedjor av ting som är ting för varandra…

  57. Marcus

    Oj, det föll visst bort något där. Tanken är att jag från och med ”Den har inte mer direktkontakt…” försöker förklara på vilket sätt en atom kan sägas ha sinnesupplevelser. Okej?

  58. Heiti Ernits

    Macster!

    När jag tryckte på ”skicka kommentar” så läste jag om din kommentar och ordet ”medvetande” fanns nog, som du säger, enbart i mitt medvetande. Srry 🙂

    Tänkte nog egentligen på denna mening: ”Staten uppfattar en människa” (exakt citat)…

  59. Heiti Ernits

    Ah! Spännande! Håller med dig, tror jag…Peirce var väl inne på liknande tanker. När du skriver: ”Du har aldrig haft kontakt med en atom, och en atom har aldrig haft någon som helst kontakt med dig.”

    Beror på väl hur man definierar ”kontakt”.Man är sammanlänkad genom assemblaget ”människokroppen” som består av en atomer->molekyler->celler->organeller->organ etc…
    Assemblaget bildar väl ett nytt ”objekt” enligt ooo? Sen är det en annan sak att atomerna ständigt flödar genom kroppen…

  60. Marcus

    Heiti: Ja, men det är just här vi måste jobba för att undvika container-tänket. Atomer är ju fullkomligt kausalt redundanta för dig, vare sig vi ser dig som kroppen eller som något slags kognitivt mönster eller vad du nu kan vara. Det är helt enkelt inte atomernas sammansättning som utgör Heiti-sammansättningen – de ingår inte alls i ”assemblaget”!

    Din kropp är sammansatt av organ, och till och med gentemot organen äger kroppen en viss kausal redundans. Det blir inte en annan kropp för att du genomgår en hjärttransplatation, till exempel (faktiskt inte ens om du genomgår en hjärntransplantation! Personen Heiti skulle dock sannolikt inte längre existera…).

    På varje sammansättningsnivå uppstår ett autonomt objekt för ooo. Ett objekt är nämligen inte det som finns inom en på något sätt avgränsad tidrymd: Det vore containerteori, som strax får problem att förhålla sig till ”flödandet” genom den tidrymden, till fluxet. Just detta problem hos en del objektteorier leder oss att tänka mer processorienterat istället. Men processteorier har enligt mitt förmenande svagheten att behöva en slags supplementär dimension för att kunna förklara att de alls processar…

Kommentarer inaktiverade.