En vänsterliberal vokabulär: Nya perspektiv på internationalism, frihet, demokrati och marknad

Är det nu vänsterns tur att formulera en liberal agenda? Detta kapitel, ur antologin Vägval Vänster, kommer att inledas med en kritik av den svenska liberala traditionen, som på många sätt skiljer sig från det som i USA och Storbritannien förknippas med liberalism. Texten kommer därefter att presentera begrepp som är centrala för anglo-amerikanska liberaler – ord som ”liberal ironi”, ”kulturradikalism” och ”pluralism”. Utifrån detta perspektiv föreslår texten alternativa tolkningar på de svenska liberalernas stridsrop – internationalism, frihet, demokrati och marknadsekonomi.

Inledning: Sveriges Konservativa ”liberaler”

1984 gav den nyliberala tankesmedjan Timbro ut den svenska översättningen av Isaiah Berlins Four Essays on Liberty. Givet tillståndet inom den svenska liberalismen kan man undra om någon av de svenska ”liberalerna” verkligen läst boken. Svenska ”liberaler” låter gärna påskina att de går i Berlins (och andra klassiska liberalers) fotspår. Icke desto mindre verkar de för en praktisk politik som uttryckligen förkastas i exempelvis Four Essays. Detta är ett av flera exempel på att den anglo-amerikanska liberala tanketradition där Berlin (men även John Dewey och på senare tid Richard Rorty) varit inflytelserik aldrig nått den svenska liberala rörelsen. Trots sin påstådda internationalism föredrar de svenska liberalerna sina inhemska husgudar – Ahlmark, Chydenius, Tingsten.

Denna frikoppling från omvärlden har gjort att de svenska liberalerna har kunnat bli alltmer Konservativa och ändå lyckas behålla sin liberala etikett. I Sverige domineras det liberala partiet, den liberala ledarsidan och den liberala tankesmedjan av röster som i USA och Storbritannien knappast skulle kallas liberala. Will Hutton, brittisk ekonom och före detta redaktör för vänsterliberala The Observer, skriver: ”I USA är liberalism den trosuppfattning som förespråkar en genomtänkt och allmän infrastruktur för rättvisa, baserad på komplexa avvägningar mellan frihet, solidaritet och jämlikhet.” Herrarna på den svenska liberala täppan företräder snarare det ”individualistiska frimarknadstänkande” som Hutton placerar in under Konservatism. Detta illustreras av att de stora ”liberala” svenska tänkarna refererar nästan uteslutande till tankesmedjor och publikationer som utomlands kallas Konservativa.

Inte heller de nu marginaliserade ”socialliberalerna” och ”frisinnade” krafterna kan likställas med de anglo-amerikanska liberalerna. Den frisinnade är en universalist vars politik grundas på en judisk-kristen humanistisk tro. Den amerikanska liberalen är ofta en pluralist och kulturradikal. Detta gäller inte minst under senare år – dels eftersom så kallade ”kulturkrig” mot värdekonservativa blivit mer framträdande i både USA och EU, dels eftersom upplysningskritiska och ”postmoderna” tankar fått allt större acceptans inom den liberala idédebatten.

Återigen är Sverige och svenska liberaler undantagna från den process som fått utländska liberaler att komma ut som kulturradikaler och pluralister. Svenska liberaler är inte nämnvärt engagerade i något kulturkrig. Vidare är svenska liberaler alltjämt troende modernister, och därför skeptiska inför en problematisering av begrepp som vetenskap, framsteg och förnuft. Kulturradikalism och upplysningskritik finns istället representerad inom vissa (dock partilösa) delar av den svenska vänstern.

I bästa fall är de svenska Konservativa ”liberalernas” kidnappning av begreppet liberalism ett harmlöst fall av ignorans och inskränkthet – i värsta fall är den farlig. I en tid då människor med maktambitioner enkelt kan piska upp stämningar av ”fruktan, hat, dyrkan och orgiastisk triumf” är den liberala rösten oundgänglig. ”Liberalerna” inom den svenska borgerligheten har visat sig oförmögna att stå för en liberal position – nu måste frihetligt sinnade krafter inom vänstern börja formulera en sådan.

Som jag hävdat tidigare skulle liberala tankar även göra mycket gott för den svenska vänstern. En vänsterliberal rörelse skulle kunna bli en ”motvikt till en klasscentrerad vänster” (för vilken arbetaren är det enda offret, och kapitalet är den enda förövaren), ”en internationalistisk vänsterröst med en uttalat federalistisk EU-vision, och en radikal förespråkare för en ny social ekonomi”.

Men för att uppnå detta krävs det en ny liberal vokabulär, hämtad från den anglo-amerikanska liberala tradition som jag nämnt ovan. Denna vokabulär innehåller koncept som pluralism, liberal ironi och kulturradikalism. I det följande ska jag låta dessa illustreras i en omtolkning av de värden som svenska liberaler säger sig kämpa för – internationalism, frihet och demokrati, samt marknadsekonomi.

Internationalism från en liberal ironikers perspektiv

Berlins Fyra essäer om frihet avslutas med ett citat från Joseph Schumpeter: ”Att inse den relativa giltigheten hos ens egna övertygelser och ändå orubbligt stå för dem, är det som särskiljer en civiliserad människa från en barbar.” Berlin fortsätter: ”Att kräva mer än detta är kanske ett djupt och obotligt metafysiskt behov, men att låta det bestämma ens handlande i praktiken är ett symptom på en lika djup, och farligare, moralisk och politisk omognad.” Med detta menar Berlin att tron på slutgiltiga politiska lösningar – och driften att pådyvla dessa lösningar på andra – är farlig. Detta eftersom ”om någon verkligen tror att en sådan lösning är möjlig, så är knappast något pris för högt för att uppnå denna lösning”.

Lenin, Trotsky, Mao, och Pol Pot leddes av en sådan blind tro: ”Eftersom jag känner till den enda vägen till lösningar på samhällets problem”¦ och eftersom du inte vet vad jag vet, skall du inte få friheten att välja själv hur problem skall lösas. Du må säga att en viss politik gör dig lyckligare, eller friare”¦ men jag vet att du har fel. Jag vet vad du behöver, vad alla människor behöver, och om okunskap eller illvilja skapar motstånd, måste detta brytas och hundratusentals människor kanske måste dö för att miljoner människor skall bli lyckliga för all tid”. Samtidigt ser vi idag politiska ledare i väst som resonerar på samma sätt – se på de pågående korstågen i Mellanöstern, eller på de sätt med vilka den rika världen försöker bygga demokrati och utveckling i syd.

Berlin var värdepluralist – han trodde inte på allmängiltiga och slutgiltiga svar på frågor som rör moral, politik eller värderingar. Han trodde även att människors värderingar inte nödvändigtvis måste konvergera, och såg därför nödvändigheten i att skapa ett tolerant samhälle där olika värderingar och olika lösningar kan samexistera på ett fredligt vis. Denna upplysningskritiska ”modus vivendi”-liberalism kan kontrasteras mot den upplysningsbaserade liberalism som tror på en universell konvergens kring vissa värden och vissa statsbildningar – de värderingar och statsbildningar som vuxit fram i västerländska liberala demokratier.

Som redan nämnts är den svenska liberala traditionen fast grundad i upplysningstänkande och universalism. Att tala om ”den relativa giltigheten” av personliga övertygelser, och att påstå att fredlig samexistens är det enda vi liberaler kan sikta in oss på, är att underminera de svenska liberalernas tro – vare sig den grundas på Immanuel Kant eller Jesus. Därför var det liberalerna som ville sända svenska trupper till Irak – hundratusentals människor var tvungna att dö för det ideal som de tror ska göra miljoner människor lyckliga, någon gång i framtiden.

Den pluralism jag förespråkar får dock inte utmynna i likgiltighet eller uppgivenhet. Richard Rortys ”liberala ironiker” är därför en bra förebild för vänsterliberaler. Att vara ironiker är att, som Berlin förespråkade, inse att ens egna övertygelser inte är slutgiltiga och universella. Att vara liberal är att se ”grymhet som det värsta vi kan göra oss skyldiga till”. För den liberala ironikern är därför frågan ”håller du för sant det som vi håller för sant?” mindre intressant än frågan ”lider du?”. Den vänsterliberala agendan måste därför inbegripa ett aktivt främjande av både demokrati och ekonomisk utveckling runt om i världen. Denna internationalistiska kamp måste dock föras med andra medel än de som den svenska bombhögern och Timbro förespråkar.

Vid detta laget borde även de svenska liberalerna tvivla på Irak-modellen som ett sätt att främja demokrati. Istället framstår Ukraina som det exempel vi måste lära oss av. Protesterna på Självständighetens Torg i Kiev, november 2004, var resultatet av flera års demokratibistånd, riktat inte minst till civilsamhällesorganisationer. Det danska vänsterliberala partiet Radikale Venstre är ett bra exempel på hur man kan försöka sprida demokrati utan bomber: Förutom att nå enprocentsmålet för bistånd vill man även avsätta ytterligare 0,5 procent av BNP till riktat demokratibistånd.

Vidare vill Radikale Venstre stärka EU:s möjligheter att (som i Ukraina) driva demokratisk utveckling genom ”soft power” – inte minst i en tid av amerikansk unilateral ”hard power”. Få inom vänstern verkar ha lärt sig det som Javier Solana anser vara läxan från Irakkriget – att endast ett stärkt och enat EU kan skapa en värld baserad på ”effektiv multilateralism”. Notera exempelvis att en samordnad säkerhetspolitik skulle motverkat att ett fåtal europeiska statschefer, utan folkligt mandat, legitimerade USAs attack på Irak.

Främjandet av ekonomisk utveckling måste för en pluralistisk liberal bygga på erkännandet av olika utvecklingsvägar. Kreativa lösningar inom detta område kommer sannolikt inte i form av uppdateringar av Washingtonkonsensus, utan snarare från delar av den globala rättvise-rörelsen. Även här spelar EU en viktig roll. Enligt Slavoj Zizek måste vänstern fråga sig om den vill ”leva i en värld där det enda valet är mellan en amerikansk civilisation, och den framväxande kinesiska auktoritär-kapitalistiska civilisationen? Om svaret är nej så är Europa det enda alternativet. Den tredje världen kan inte skapa motstånd mot den amerikanska drömmens ideologi. I dagens värld är det bara Europa som kan göra det.”

Frihet och demokrati från en kulturradikals perspektiv

De liberaler som säger sig följa upplysningens ideal ser frihet som någonting som existerar i ett idealtillstånd, utanför samhället: ”Människan föds fri och överallt är hon i bojor”, som Rousseau skrev. John Dewey och de amerikanska pragmatisterna företrädde en annan syn på frihet. För dem existerade inte begreppet frihet utanför samhället. Frihet är en artificiell konstruktion, byggd av samhällsinstitutioner – i Naturtillståndet, om det nu fanns ett sådant, kan inget annat än ofrihet finnas. Frihet, för en vänsterliberal, handlar mindre om de tvång som staten utövar på ”den Naturligt fria individen”, och mer om individens livschanser inom ramen för givna samhällsinstitutioner.

Upplysningsliberaler definierar gärna frihet och rättvisa genom formella rättigheter. Samtidigt skapas våra friheter inte bara av lagar och regler, utan även av kulturella mönster – vanor, moraluppfattningar och fördomar. Dessa informella, socio-kulturella faktorer skapar högst påtagliga offer: Kvinnan med lägre lön än sin manliga kollega; killen med det utländska namnet som aldrig blir kallad till anställningsintervju; den våldtagna tjejen som misstänkliggörs i rätten.

Kulturradikaler har alltid hävdat att kulturella mönster – och därför även kulturella yttringar – är politiska. Detta gäller i synnerhet eftersom dessa mönster ofta materialiseras i samhällsapparaten: Berusningsvanor och fördomar om ”knarkare” materialiseras i en brist på behandlingsplatser för narkomaner; sexualmoral och fördomar om relationer som inte följer kärnfamiljsnormen materialiseras i familjepolitiken. Kring dessa och andra frågor rasar nu så kallade kulturkrig i exempelvis USA och Danmark. Kulturkriget rasar även inom EU, där kulturradikala liberaler ställer sig emot dem som vill göra unionen till en kristen klubb.

Samtidigt är kulturradikalismen en idé som växte fram under första hälften av 1900-talet. Då ville kulturradikalerna ersätta ”religionen, traditionen, naturen och familjen” med ”vetenskap, förnuft och rationalitet”. Under 1900-talets senare del har flera parallella utvecklingar inom samhällsvetenskaperna och kulturkritiken komplicerat detta projekt. Dels har vetenskapssociologer alltmer upplöst distinktionen mellan vetenskap och kulturell praktik, dels har en hel generation med poststrukturalister pekat på hur vetenskap, expertis och teknologier verkar som ett disciplinerande maktinstrument.

En av de viktigaste lärdomarna från 1900-talet är just att det finns en överhängande risk att vetenskapsmän, experter och ingenjörer ersätter gamla exkluderande och disciplinerande strukturer med nya exkluderande och disciplinerande strukturer: Medicinska experter har bestämt att födsel genom kejsarsnitt bör ha samma prioritet som skönhetsoperationer; ingenjörer designar produkter för en människonorm som inte har några rörelsehinder. Förment ”objektiva” experter har alltså fattat beslut som i högsta grad är politiska.

Att öppna upp detta expertsamhälle är ett liberalt projekt. I november 2003 (samtidigt som folkpartiet klubbade beslut om mer buggning och övervakning) samlades de brittiska Liberaldemokraterna för att diskutera demokratin. Ralf Dahrendorf varnade då för den smygande auktoritarism som breder ut sig då beslut som borde fattas av medborgare hamnar i händerna på experter. Vår generations kulturradikaler måste därför vara lika kritiska mot vetenskapsmän som mot präster.

Vad ska vi vänsterliberaler då hänga upp vår politik på, när vi inte kan lita på vare sig Gud eller vetenskapen? För John Dewey och de amerikanska pragmatisterna var svaret enkelt – demokratin. Men för dessa var inte demokrati en samling institutioner, utan ett offentligt samtal där så många som möjligt får vara med. Att främja deltagandet i demokratiska samtal – om kejsarsnitt, om byggnader osv. – och följa deras utfall är, i avsaknad av Gud och vetenskapen, allt vi kan göra.

Sett från detta perspektiv är yttrandefriheten till nytta för kollektivet (alltså inte bara individen), eftersom ju fler som deltar i det demokratiska samtalet, desto bättre blir dess utfall. Det demokratiska deltagandet är inte ett medel för att nå ett övergripande mål, definierat av någon Stor Tänkare som vet vad Folket vill ha – det demokratiska deltagandet är målet självt.

Demokratin förutsätter därför, för att kunna bära alla dessa samtal, en stark offentlig sfär. En sådan förutsätter ett friare och mer pluralistiskt medielandskap. Dessutom krävs ett gediget stöd till civilsamhälles- och kulturinstitutioner – företrädesvis i former som är mer frikopplade från arbetsmarknadens parter. En stark offentlig sfär innefattar även välfinansierade, oberoende universitet, som tar sin ”tredje uppgift” (deltagande i offentligt samtal) på allvar.

Nya styrformer för offentliga institutioner måste utformas, där externa intressenter får bättre insyn och mer att säga till om. Statlig drift är i sig ingen garant för upprätthållandet av en stark offentlighet. Dock måste vi – exempelvis inom vård, skola och omsorg – återupprätta allmänintresset som ideal. Delvis måste statusen för dessa yrken öka, men främst måste lärare och vårdanställda ges tillräckligt spelrum för att agera i allmänhetens tjänst. Dagens tilltagande disciplin, revision och centralstyrning underminerar den offentliga sfären. Istället måste vi nu börja experimentera med nya decentraliserade, allmänintresse-baserade organisationsformer.

Marknadsekonomin från en pluralists perspektiv

Som pluralist är det, som Joseph Heath och Andrew Potter skriver i The Rebel Sell, svårt att föredra ett centralplanerat ekonomiskt system framför en marknadsekonomi (ett ekonomiskt system där varor och tjänster produceras decentraliserat, av vem som vill, och där marknadsutbyte fungerar som koordineringsmekanism). Frågan är bara vad vi gör inom ramarna för detta system.

Svenska liberaler brukar tala om marknadsekonomin på samma sätt som Konservativa ekonomer beskriver den: Marknadsekonomin är framgångsrik eftersom den tillvaratar människans inneboende girighet, och därför är vinstintresset en nyckelfaktor i marknadsekonomin. Brittiske ekonomen John Kay föreslår att marknadens styrka istället kan förklaras genom att den ger rum för pluralism – att den uppmuntrar till en mångfald av flera olika sätt att lösa ett visst problem, eller möta ett visst behov. Girighet, vinstintresse och själviskhet är således inte någon nödvändig del av marknadsekonomin.

Marknadsekonomin måste således inte baseras på kortsiktigt vinstmaximerande företag – en sådan ekonomi kan lika gärna bestå av kooperativ, ideella föreningar eller stiftelser. De idag förhärskande aktiebolagen är bara en av flera olika former inom vilka produktion kan bedrivas. Att kortsiktigt vinstmaximerande företag nu dominerar ekonomin är dels ett utfall av historisk slump, dels ett utfall av att vissa idéer om ekonomi och samhälle vuxit sig starka under den moderna eran. Följaktligen är det inte omöjligt att omkonstruera marknadsekonomin.

Nyliberala ekonomer och marxister hävdar dock att så inte är fallet; dagens ekonomi har uppstått genom att historien följer vissa lagar. Nyliberaler menar att dagens företag är de som uppstått genom en evolutionär process, marxister menar att de är det nödvändiga utfallet av Kapitalismens järnlagar. Problemet är att det är just denna fatalism kring marknadsekonomins framtid – denna kanonisering av Marknadens och Kapitalismens essens – som stabiliserar status quo.

Om vi vill skapa en ekonomi med mindre lidande bör vi börja experimentera med de institutioner som finns inom ramen för marknadsekonomin. Vi måste lära oss av de praktiker – sociala företagare, civilsamhällesaktivister och anställda inom traditionella företag – som utvecklar nya ekonomiska former och inte bryr sig om att dessa inte passar in i den nyliberala eller marxistiska historiesynen.

Att experimentera med marknadsekonomin är ett liberalt projekt. Exempelvis var det de brittiska liberaldemokraterna som först föreslog att nya, icke-vinstutdelande företag ska ta över privatiserade offentliga tjänster. 1900-talets mest framstående experiment i ekonomin utarbetades av liberalen J.M. Keynes. Något som är mindre känt är att Keynes tankar även innefattade framväxten av räntefria företag. Detsamma gäller liberalen J.S. Mill, som (trots att han är mest känd för sina tankar om frihet) skissade på framväxten av en pluralistisk ekonomi, där vinstutdelande aktiebolag samexisterade med kooperativ. Det är nu dags att återigen – utan att låta essentialism och determinism hålla oss tillbaka – våga skissa på alternativa framtida marknadsekonomier.

Mot en vänsterliberal vokabulär

Detta var ett bidrag till en vänsterliberal vokabulär. Förhoppningsvis blir det fler sådana framöver – från D5, från VägValVänster och från alla andra som ännu inte kommit ut som vänsterliberaler.

7 tankar kring ”En vänsterliberal vokabulär: Nya perspektiv på internationalism, frihet, demokrati och marknad

  1. Johan

    Jag blir alltid lite fundersam när folk försöker lägga rabarber på liberalismen — den sanna, ursprungliga, bästa liberalismen. I LUF brukade vi ha ändlösa diskussioner där socialliberaler försökte förklara att nyliberalerna inte var några riktiga liberaler och vice versa.

    Kolla t ex http://liberalismen.com/, där ett gäng Frihetsfrontares högst selektivt urval av tänkare — Rand, Nozick, Moberg — upphöjs till riktiga liberaler, medan andra — Rawls, most notably — stämplas ut och förpassas till den smygsocialistiska skamvrån.

    Men gör du inte lite samma grej genom att tala om svenska ”liberaler” inom citattecken? Vad är skillnad på en ”liberal” och en liberal?

    Det verkar lura en uppfattning om vad liberalism *egentligen* är bakom de där ironiska, postmoderna citattecknen, en uppfattning lika essentialistisk och förstelnad som den Riktiga Liberalism som t ex liberalismen.com väljer att torgföra. Jag gillar idén att försöka ge liberalismen ett annat innehåll. Men jag tror att man missar poängen i att göra det om man samtidigt försöker hävda att det andra, nya innehållet är Riktig Liberalism (TM).

  2. Karl Inläggsförfattare

    Visst, det är problematiskt att bråka om ord som jag gör i ovanstående text. Jag skulle ju lika gärna kunna släppa ordet liberalism till de svenska ”liberalerna”, och kalla den -ism som jag företräder någonting annat. Då uppstår dock två problem:

    1) Jag vet inte vad detta ”någonting annat” skulle kunna vara. ”Socialdemokrati” känner jag mig inte hemma i. ”Frihetlig vänster” sammankopplas i allmänhet med liberala versioner av socialdemokrati eller socialism, eventuellt syndikalism eller anarkism. Dessutom; de tänkare jag är inspirerad av kallas i allmänhet liberaler, därför vore det konstigt att inte använda den etiketten.

    2) I slutändan är etiketter verktyg, och som sådana bör de utvärderas på basis av deras användbarhet. Det helt enkelt opraktiskt att hela tiden översätta mellan det ordbruk som används i Sverige och det som används utomlands. Det skulle vara enklare om personer med åsikter som utanför Sverige etiketteras som ”konservativa” även i Sverige kan kallas konservativa.

    Angående citattecknen: Jag håller med, det är bara akademiker från vår föräldrageneration som fortfarande tycker att det är coolt att använda scare quotes för att låta påskina på att man lyckats med att dekonstruera någon annans begrepp, eller för att visa att man är fullt medveten om världen bara består av språklekar. (Att använda engelska uttryck är dock fortfarande coolt även bland oss ungdomar.)

    I texten använder jag citattecknen för att hålla läsaren medveten om huruvida jag avser Timbroförfattarnas -ism eller ”min” -ism. Borde antagligen använt någon annan konvention eller forkortning; en som inte kan uppfattas som att den förra -ismen är en falsk liberalism och den senare är The Real Thing.

    Alltså, jag gör inte anspråk på att ”min” liberalism är Den Sanna Liberalismen. Jag tror inte att det finns någon liberal essens. Vi kan fylla ord med vilken mening som helst. Av praktiska skäl är det dock bra om alla parter i ett samtal vet vad en etikett står för. Därav mitt problem med att det svenska ordbruket avviker från det utländska.

    Med andra ord: Jag använder etiketten liberalism främst av praktiska skäl; inte för att legitimera min -ism. Förhoppningsvis tycker folk att det tankemässiga innehållet är bra, oavsett etiketten. Förhoppningsvis tycker folk att Timbroförfattarnas innehåll är sämre, oavsett etiketten.

    Paradoxalt nog är den svenska situationen omvänd från den amerikanska – i USA är liberal-etiketten något som underminerar din legitimitet. Där är det vanligt att Timbros meningsfränder använder etiketten liberal för att ifrågasätta deras meningsmotståndare. Kolla exempelvis denna bloggpost från Cato Institute, som skyller republikanernas underbara nederlag häromsistens på att de förlorande senatorerna är liberaler (och inte konservativa).

  3. Johan

    Fast min poäng var att man mycket väl både kan kalla sig själv liberal och låta ”liberalerna” vara liberaler utan scary quotes.

    Det här är ju änna lite som en annan debatt VVV:arna bara känner till alltför väl: Huruvida ”kommunisterna” (de folkmördande) var Riktiga Kommunister eller inte. Bästa vaccinet mot sådana diskussioner är ju att helt enkelt sluta bekymra sig och learn to love att begrepps meningar flyter. Där tycker vi ju lika.

    Ta centern som exempel. Den mest spännande gåtan i senaste valet är hur bondeförbundet kunde attrahera både besvikna nyliberaler som gillar Cato och besvikna socialliberaler som älskar Westerberg — och få båda att känna att de gjort ett ideologiskt riktigt — det vill säga: liberalt — val.

  4. Karl Inläggsförfattare

    Jo, jag är med dig. Vi borde låta vem som helst få kalla sig liberal – live and let live osv. (Inte minst för att man själv ändrar uppfattning om saker och ting. Jämfört med ett år sedan är jag idag ett större fan av Hayek, och ett mindre fan av tal om ”vokabulärer”.)

    Men det blir trots allt krångligt när samma etikett används för -ismer som, i min mening, trots allt är ganska olika. Men detta kan man ju lösa genom att sätta ett ”vänster” framför min -ism, samt ett ”neo” framför Timbroförfattarnas och ett ”social” framför Westerbergianernas dito.

    Samtidigt; som du säger är alla nyblivna Mauds det mest intressanta i sammanhanget. Trots alla meningsskiljaktigheter har både neo- och socialliberaler (samt även en och annan vänsterliberal) fattat att det skall vara en bonde i år. Kanske är liberalismen inte så kluven trots allt?

    Alternativt kan det vara så att de olika fraktionerna gillade olika saker i centerns budskap. Timbrofilerna gillade Federleys testballonger (exempelvis om platt skatt), medan vi andra gillar Mauds värnande om civil liberties (oavsett diverse hotbilder). Ibland lyckades Maud med konststycket att sälja samma idé till bägge sidor, genom olika ordval. Reformen av arbetsmarknaden beskrevs som ett sätt ”att göra marknaden mer flexibel”, och samtidigt som ett sätt ”att sluta ett nytt Saltsjöbadsavtal”.

    Fast mest av allt vann nog centern på att faktiskt försöka göra någonting nytt – börja mejsla ut en radikal mitten-hållning (som inte är New Labour/tredje vägen). Det finns ju liberaler i USA ibland talar om behovet av ”a radical center”. Prospect-skribenten Michael Lind har skivit en bok om detta (som starkt rekommenderas av John Gray, vår favorit-idéhistoriker).

    Är inte detta lovande för den svenska politiska (och inte minst liberala) scenen?

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, Dworkin är ju en person som ofta nämns i dessa sammanhang. (Inte minst i Sverige, av Ulf Öfverberg.)

    Jag använder dock inte honom alltför mycket – dels för att jag främst är samhällsvetare/sociolog (snarare än traditionell filosof), dels för att jag försökt hålla mig ifrån det ”rättighetsbesatta” filosofiska samtal som präglat liberalismen under alldeles för lång tid.

    Istället försöker jag föra in andra liberala tänkare i samtalet – exempelvis Dewey och Rorty, vilka jag även skrivit om i senaste numret av Fronesis. Jag menar även att de Deleuzianska/DeLandianska idéer som alltmer blivit poppis kan göra sig väl bland vänsterliberaler.

    Jag tror att den liberala scenen – inte minst i Sverige – skulle må bra av att ta in lite nya influenser. På detta vis skulle vår politiska vokabulär passa bättre in i de samtal som pågår i den bredare kultur-/samhällsdebatten. Jag tror att fler då skulle se liberalismen som en relevant politisk hållning.

  6. Pingback: Miljöpartiet i mitt hjärta « strötankar och sentenser

Kommentarer inaktiverade.