Det är den liberala demokratin, dumbom!

De senaste månaderna har debatten om företagssamhällsansvar tagit fart i Sverige. Näringslivets tankesmedja Timbro har givit ut en bok som kritiserar framväxten av en ny industri kring företagens samhällsansvar. Detta budskap har sedan kommit att stödjas av eminenta personer från den svenska finansvärlden.

Ursprungligen publicerad av Global Utmaning.

I praktiken innebär Corporate Social Responsibility (CSR) att storföretag börjat publicera årliga rapporter som redogör för deras verksamhets sociala och miljömässiga utfall. Ofta ingår även företagen i så kallade intressentdialoger med representanter från civilsamhällesorganisationer (motsvarande Amnesty, Greenpeace osv.), för att få en bättre förståelse för verksamhetens samhällspåverkan.

CSR innebär även framväxten av ”uppförandekoder” – mer eller mindre bindande regler för företags handlande i känsliga situationer. Dessa koder kan således beröra företagens agerande i utvecklingsländer, hur man kan förebygga förekomsten av barnarbete bland underleverantörer osv.

Som en del av denna utveckling finns det nu rådgivare som hjälper företag med att sammanställa årsrapporter och arrangera intressentdialoger. Dessutom har civilsamhällesorganisationer blivit alltmer professionella i att bistå i utvecklingen av uppförandekoder, samt att medverka i intressentdialoger. Slutligen har vissa fondförvaltare börjat erbjuda sina kunder möjligheter att placera sina sparpengar i företag som arbetar med CSR.

Denna utveckling är helt i linje med hur marknadsekonomin bör fungera. Det som gjort marknadsekonomier så bra på att skapa välfärd är just deras förmåga att skapa verksamheter som kontinuerligt utvecklar tidigare existerande verksamheter. Ett exempel är hur utvecklingen av bilindustrin följts av utvecklingen av bilsäkerhetsindustrin. Den moderna marknadsekonomin är alltså en ständigt pågående process av nya produkter och tjänster som skapas för att komplettera gamla produkter och tjänster.

Timbro och vissa näringslivsföreträdare tycker dock att framväxten av CSR är suspekt. De klagar över att det saknas en exakt definition av vad samhällsansvar innebär, att civilsamhällesorganisationer blir delaktiga i företagens verksamheter, att det nu finns rådgivare som tjänar på att sprida CSR, att företag används ”som verktyg för att uppnå sociala mål”, att det finns aktörer som ifrågasätter hur företag driver sina verksamheter.

Att dessa idéer förs fram av ”liberaler” som säger sig värna om marknadsekonomin säger mycket om tillståndet i den svenska näringslivsdebatten, och ännu mer om den svenska liberala debatten.

För det första visar de senaste månadernas debatt hur långt bort Stockholm ligger från resten av världen. De farhågor som förs fram i Timbros bok lades fram av konservativa i USA och Storbritannien för tio år sedan, då företag som Shell först utvecklade CSR-konceptet. Under de senaste fem åren har debatten stagnerat – för att de konservativas debattargument har sinat, dels för att företagsledare i gemen har insett att CSR är nödvändigt i dagens marknadsekonomi. Timbro försöker lyfta en gammal debatt som utanför Sverige anses avslutad.

För det andra har CSR-kritikerna inte lyckats med att hålla ordning på begreppen, utan blandar samman CSR (de företagspraktiker som nämnts ovan), corporate governance (relationen mellan ägare och ledning), Corporate Social Investment (de sparfonder som nämnts ovan), företagsetik (moralfilosofin kring företagande), och filantropi (rikas givande till fattiga). Detta har skapat en debatt på sandlådenivå, full av logiska luckor och slarvig argumentation.

För det tredje – och kanske mest oroande – uppvisar kritikerna av CSR en förvånande okunskap kring den liberala marknadsekonomins grundläggande principer. Ekonomer har visat att marknadsmekanismen kan vara en optimal resursfördelare, givet att vissa förutsättningar råder. Den viktigaste förutsättningen är att en viss verksamhet inte skapar några negativa bieffekter som inte ”tas med i beräkningen”. Exempelvis: Om en fabrik släpper ut avfall som förstör miljön för närboende – och dessa inte ersätts på lämpligt vis – kan perfekta marknader inte uppstå.

Alltså kan marknadsekonomin inte fungera utan en ständig process av att identifiera dessa negativa bieffekter. Men eftersom de ofta är kontroversiella – fabriker och närboende har ofta olika uppfattningar om hur mycket skada som avfall skapar – krävs det en fungerande debatt om desamma. Marknadsmekanismen och det demokratiska samtalet kan inte separeras från varandra.

Framväxten av CSR har inneburit detta demokratiska samtal fungerar på ett öppnare sätt. Under merparten av 1900-talet styrdes samtalet om företagens negativa bieffekter helt av tre aktörer – företagsledaren, fackförbundsbossen och näringsministern. De bieffekter som de diskuterade var främst relaterade till den vita, manliga, LO-anslutne arbetarens arbetssituation.

Idag ser vi istället att en mångfald av frågor (miljö, genusstrukturer, demokratisk utveckling, teknologiska risker osv.) diskuteras, av en mångfald av aktörer (inte minst civilsamhällesorganisationer). Det finns nu fler sätt för medborgare att medverka i styrningen av marknadssamhället – politiken har flyttat ut från partierna och fackförbunden. Det finns nu fler samhälleliga behov som företag kan rikta sina verksamheter mot – både marknaden och de demokratiska processerna blir mer pluralistiska. Denna utveckling kan svårligen ses som ett hot mot den liberala marknadsekonomin.

Slutligen tyder debatten på en minst sagt svajig liberal kompass hos svenska ”liberaler”. Den liberala hållningen innebär – främst – ett försvar av det öppna utbytet av idéer. ”Jag kanske ogillar din åsikt, men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den”, som Voltaire uttryckte det.

Timbro med flera verkar däremot inte acceptera att det finns individer som inte, för att ta ett exempel, vill stödja produktionen av militärmateriel till västerländska demokratiers nationella försvar. De uppfattningar om företags bieffekter som inte stämmer in i Timbros världsbild skall inte få uttalas, för då undermineras marknadsekonomin.

Poängen i debatten om CSR är inte att ge all makt till civilsamhällesorganisationer, CSR-konsulter och moralfilosofer för att de har ”hög moral”, eller för att de vet mest om företagens påverkan på samhället. Poängen är att den liberala demokratin kräver att vi hela tiden skapar nya arenor där alla intressenters åsikter kan komma fram.

Sanna liberaler borde inse att det är uppkomsten av dessa arenor som föder ökat deltagande i den liberala demokratin. De borde även inse att detta är det enda sättet vi kan nå fungerande konsensus om företagens ansvar – och på så vis hjälpa företagen fortsätta med att skapa värde för samhällets medborgare.

1 tanke kring ”Det är den liberala demokratin, dumbom!

  1. Pingback: 99, our 68 » Hutton om Kina i nya Prospect

Kommentarer inaktiverade.