Klein, Axess, och föreställningen om Väst-som-alltid-vinner

Liten kommentar till artikeln i Internationella Studier.

Har alltså spenderat de senaste veckorna på Sri Lanka; detta var min sista fälttrippen av fem som gjorts inom ramen för det forskningsprojekt jag jobbat med under de senaste tre åren. ”Fältfasen” har alltså övergått i ”skrivbordsfasen” – om man nu fortfarande kan prata om en sådan Malinowskiesk separation.

Hur som helst, artikeln är skriven tillsammans med kollegan och Lanka-experten Jonas Lindberg, och har fått titeln ”Hambantota är fiskebyn i geopolitikens centrum”.

Internationella Studier

Det känns rimligt: Internationella Studier-artikeln fokuserar på de geopolitiska aspekter som blivit alltmer framträdande – men samtidigt inte utgör huvudspåret för projektet. Forskningen tar avstamp i hur svenska sociala entreprenörer söker sprida ekologisk odling i området, men dessa ambitioner måste ses i kontexten av det storskaliga ”politiska entreprenörskap” som pågår på samma bit mark:

2007, samma år som Kina blev den främsta biståndsgivaren till Sri Lanka, slöt de båda länderna ett avtal kring konstruktionen av sydasiens största djuphamn i Hambantota. Projektet finansieras av China Exim Bank, och byggnadsentreprenör är China Harbour Engineering Company. Dessa statsägda företag är inte bara inflytelserika i Hambantota: Det senare bygger nu hundratalet infrastrukturprojekt i Asien, Afrika och Mellanöstern, och det förra står – tillsammans med China Development Bank – för en utlåning som under de senare åren överskridit Världsbankens motsvarighet. I det område som byn Hambantota ligger i är det dock tätt mellan sådana högprestigeprojekt. Där bygger CHEC även en cricketstadion och landets andra internationella flygplats, bägge finansierade av kinesiskt kapital.

Det är intressant – jag tillhör den generation som blev mer politiskt medveten kring diskussionen om globalisering och amerikansk hegemoni. Idag känns det alltmer anakronistiskt att hänga sig kvar vid föreställningen om USA som världens enda supermakt. I IS-artikeln diskuteras detta i relation till Naomi Kleins beskrivning (publicerad så sent som 2007) av hur den nyliberalism från väst sköljde in över Sri Lanka, som en slags ”andra tsunami”:

Klein hävdar i Chockdoktrinen: Katastrofkapitalismens genombrott att tsunamin medförde att fattiga överlevande i Sri Lanka inte tilläts flytta tillbaka till den mark de tidigare bott på, och att denna mark sedan kom att exploateras av kapitalintressen. Katastrofen kom således att bli en murbräcka för nyliberalism och västerländskt kapital. Fallet Hambantota motsäger denna beskrivning: Tsunamin må ha öppnat upp för exploatering av den mark som nu omvandlas till hamn och strandhotell, men det finns inga tecken på att kapital eller ideologi från väst belägrat det katastrofdrabbade områdena.

Det som svept in är alltså något annat än ”samma gamla nyliberalism från väst”. Kapitalism och modernitet, ja kanske, men vilken kapitalism och modernitet? Och hur görs dessa processer – just där, just nu, med just de grejjer som finns att tillgå vid just denna tid?

Hur som helst – det är intressant att se hur CHEC/ExIm Bank-projekten skapar en kinesisk mjuk makt. Förra numret av Axess (2011: 7) diskuterar hur amerikansk mjuk makt delvis bygger på det attraktiva i att landets historia inrymmer olika proteströrelser. På detta sätt kan skarp intern kritik mot exempelvis Irakkriget få effekten att USAs utrikespolitiska (mjuka) makt stärks. Detta är alltså, menar Torbjörn Elensky,

en pedagogiskt enkel förklaring till varför västvärldens, och inte minst USA:s, ”mjukhet” i själva verket är ett av de bästa medlen för framgång. Vad kan Ryssland eller Kina ställa mot det?

Hmm, well, jag vet inte om det är läge att vara så belåten över det eventuella begäret till amerikansk eller europeisk liberal demokrati plus kapitalism. Här finns det ju en intressant parallellitet mellan Kleins och Axess bild av Väst-som-alltid-vinner.

För det första kan man ju fråga sig hur universellt det är att se väst/USA/EU som mer mjuka och ”protestiga” samhällen. Men – än mer intressant; det är inte självklart att just dissent-aspekten av ett samhälle ses som särskilt attraktiv. Anhängarna till lankesiske presidenten Rajapaksa lyfter snarare fram hans förmåga att driva igenom sina program genom att köra över minoriteter och kritiska röster – inte minst under slutet av inbördeskriget. (Tänk ”leda landet som man styr ett företag”.) I dessa läger fantiserar man inte om någon amerikansk dröm, utan om att bli en del av den kinesiska berättelsen om ”det harmoniska samhället”. Alltså: Elenskys artikel är inte dum alls, men det hade varit klädsamt att Axess mjuk makt-special hade sagt någonting om hur attraktionspendeln svängt under de senaste åren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>