Respekt till Rorty

Mitt i all villervalla av sol, vind, vatten och MR-demonstrationer hade jag missat att Richard Rorty gått bort.

Fick av Johan K höra att Rorty avlidit, och vi konstaterade båda att alldeles för lite har skrivits som bortgången i svenska media. Det enda jag funnit finns i Sydsvenskan; en text av Lars Trägårdh. Denna artikel träffar rätt väl, och lyfter fram varför Rorty är relevant för svenska vänstern. I Achieving our Country kritiserar nämligen Rorty den amerikanska vänstern:

Efter att först ha förläst sig på Marx och hans suggestiva men verklighetsfrämmande visioner av ett klasslöst samhälle bortom marknad och individualism kom [vänstern] sedan att göra om samma misstag, denna gång med postmoderna husgudar som Foucault, Derrida och Lacan.

Dessa var filosofer som var lika smarta och sexiga som de var oanvändbara i det praktiska politiska arbetet, speciellt i USA. Rorty uppmanade istället politiskt engagerade intellektuella att tala i mer handfasta termer om hur ett mer rättvist och jämlikt samhälle skulle kunna skapas på ett alldagligt, pragmatiskt och, jo, lite tråkigt sätt.

Faktum är att dagens svenska vänster kan sägas drabbats av samma dubbla fälla. Old-school-vänstern har förläst sig på Marx, och den mer framåttänkande vänstern har fastnat lite väl djupt i den postiga – och därmed identitetspolitiska – litteraturen.

Missförstå mig inte, identitetspolitik är viktigt. Risken är dock att alla goda, frihetliga, Arena-läsande vänstermänniskor överger diskussionen om mer ”materiellt inriktad” politik. Detta gör att de tråkiga, osexiga områdena – skatter, jobb, ekonomi, socialt utanförskap som inte är identitetsrelaterat – fortfarande domineras av oreformerade marxister.

Detta leder till att nya sätt att förhålla sig till den tråkiga politiken aldrig tas upp av den goda vänstern. Detta är synd, för just nu händer det mycket inom samhälls- och kulturvetenskaperna som kan användas för att tackla gamla, tråkiga problem. Det senaste exemplet på hur den goda vänstern har fastnat i identitetspolitiken är just det senaste numret av Arena: I specialen om DJ-kultur väljer man att uteslutande prata genus – och förbiser därmed en möjlighet att öppna upp för en diskussion om postproduktion, basarer vs. katedraler, självorganiserande system, katallaxi osv. (Kort sagt, den goda vänstern håller kvar 68-tänket, och öppnar inte upp för 99-tänket.)

Hur som helst, Rorty är även viktig läsning för de liberaler som står tryggt fast i upplysningsliberalismen. I det senaste numret av Fronesis försökte jag och ytterligare några Göteborgare introducera Rorty – och ”en annan liberalism” – till en svensk publik. (Tidningens redaktionsråd gav oss smeknamnet ”göteborgsliberalerna”.) Målet var att lyfta fram den goda, mer radikala liberalismen som faktiskt existerar – dock främst utanför Sverige.

Det som svenska liberaler bör ta med sig av Rorty är att han visade hur man kan släppa upplysningsliberalismen, och ändå hamna i en position som försvarar demokrati och liberala rättigheter. Rorty var, under hela sin karriär, helt klar i sitt försvar av de liberala demokratierna i väst, och i sin kritik av kommunistiska system. Han kostade till och med på sig att vara stolt över de goda aspekterna av amerikanska samhällsbygget.

Den som vill läsa mer kan kolla upp introtexten till Rorty i Fronesis-numret, ”En pragmatistisk liberalism”, skriven av mig tillsammans med Johan Lindgren.

8 tankar kring ”Respekt till Rorty

  1. Pingback: The disease that killed Derrida | Mothugg

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Hmm, helt OK, men mer av en dödsruna än en analys. Verkar som att Rorty är relativt oläst bland kulturskribenterna i Sverige.

    Sitter just och kollar igenom min Fronesis-text, och kommer ihåg att det är en hel del vettigt som Rorty stod för. Framförallt är det två saker jag tar med mig från honom:

    >> En kritik av den höger som säger sig vara liberal, men bara förbehåller denna liberalism och pluralism för ekonomi – inte epistemologi. Med andra ord: Rorty ville att skapa ”flexibla marknader” och konkurrens i processer som rör sanning och kunskap. Alltför få inom den upplysningsliberala högern vågar låta sina decentraliserings-instinkter gälla även kunskapsskapandet – de tenderar till att vara fast i den essensialism och ”platonism” som Rorty så ihärdigt kritiserar.

    >> En kritik av den vänster som inte kan ”bli kvitt sitt teoriberoende”, och som pratar kursplaner i litteraturvetenskap istället för den ”gamla” typen av politik. (Nämnt ovan.)

    Intressant är att på bägge dessa punkter skjuter han in sig på samma frågor som Manuel DeLanda diskuterar. Även DeLanda är ju emot platonska essenser och text-besatt teori.

  3. Pedro Rodriguez

    Glöm för all del inte bort att Rorty använde ordet ”liberal” i betydelsen hämtad ur den specifikt amerikanska kontexten, dvs ”inte republikan”. Han talade sig ofta varm om svensk socialdemokrati (bland annat när jag träffade honom) och jag skulle räkna honom som europeisk socialdemokrat snarare än anglosaxisk liberal. Han talade ofta om hur viktigt det var att behålla den politiska delen av upplysningen och dumpa den filosofiska. Han kommer att bli djupt saknad!

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Pedro,

    jag tror nog att Rorty var precis den typ av tänkare som amerikanska högern hatfullt kallar ”liberal”. Precis som Bobby Kennedy kallas liberal.

    Det är ju just detta som är grejen – folk i Sverige förknippar liberalism med Timbro, folk i anglo-amerikanska länder förknippar liberalism med en tolerant, kulturradikal, ofta vänstersinnad person med hjärtat på rätta stället.

    Jag tycker vidare att liberal är en bättre benämning på Rorty än socialdemokrat, eftersom han inte kan inordnas i en socialistisk tanketradition, var en väldigt uttalad kritiker av kommunism osv. Dessutom är hans främsta influenser – förutom Dewey – liberaler som Isaiah Berlin.

    Men det är som sagt svårt att jämföra mellan det svenska och det angloamerikanska. Vi har ju olika traditioner. Om Rorty vuxit upp i Sverige, som inte tog samma avstånd från socialismen som hans hemland, skulle han eventuellt kallat sig socialdemokrat. Men det är ju alltid svårt att spekulera om sådant..

  5. Pingback: 99, our 68 » Ã…rskrönika: Politiskt tyckande under 2007

Kommentarer är stängda.