Legitimationsprobleme im TechnoWissenschaftlicher Spätkapitalismus – noch einmal

Uppföljning från föregående post – mer om Fraser och Habermas. (Disclaimer: I denna post ställer vi inga kritiska frågor kring kapitalismens sätt att existera, eller huruvida kristendenser är ett bra ställe från vilket att analysera verkligheten. You gotta roll with it.)

Nancy Frasers text ”Legitimation crisis?” i Critical Historical Studies är alltså ett försök att skaka till liv Habermas gamla text från 1973. Hon skriver å ena sidan att ”a critical theory of the political contradictions of capitalism is well served by Habermas’s distinction between administrative and legitimation crisis” (175) – men å andra sidan är boken “ultimately flawed” (169). Vad består dessa brister i? Well, först och främst att Habermas underskattade ekonomiska krisens återkommande karaktär. Keynesianismen löste inte allt, och blev inte heller beständig:

Writing in early 1970s, Habermas assumed that such measures had succeeded in taming the economic contradictions of capitalism. We know, with the benefit of hindsight, that he was mistaken on this point, as those contradictions erupted again soon after his book’s publication. (170)

Samtidigt:

Arguably, however, this “mistake” need not invalidate his principal thesis, which was this: even when—or, as we might say,even if—the regime circumvented capitalism’s inherent tendency to economic crisis, it did not resolve capitalism’s contradictions altogether. What it did, instead, was displace them, shifting the locus of crisis from the economy to the state, from the economic to the political field. (170)

Denna förskjutning skapar en serie kristendenser. Här är hennes beskrivning av Habermas resonemang kring dessa kriser. Först ”administrativ kris”:

On the one hand, the state assumed the task of crisis management, effectively accepting responsibility for assuring economic growth, relatively legitimate distribution, acceptable levels of employment, wage/price stability, social welfare provision—all matters previously viewed as best left to the market. As a result, it opened itself to the possibility of failure or even—in the event that its policies breached systemic limits—to the prospect of administrative crisis.

Sedan ”legitimeringskris”:

On the other hand, the state now required considerable stores of legitimation from the democratic citizenry, as increased responsibility necessitated increased public support. Yet the fundamental class character of the society remained unaltered and in principle might not withstand robust democratic vetting. Thus, the state also courted the possibility of a legitimation crisis.

Till sist, ”motivationskris”:

While inscribed as an inherent tendency in this form of capitalism, a legitimation crisis was by no means guaranteed. Such a crisis would arise, rather, only if an administrative crisis were accompanied by a motivation crisis. In that case, a critical mass of citizens would reject the privatized, consumerist, and careerist orientations that undergirded their loyalty to the regime. Throwing off the political passivity that insulated the system from challenge, they might question the legitimacy of class domination and demand its abolition. (171)

Som sagt, Frasers syfte med texten är att undersöka hur detta resonemang flyger i ansluting till ”financialized capitalism”. Det är bra, men jag är intresserad av hur detsamma kan användas i kontexten av samtalet om teknovetenskaplig kapitalism (TVK).

Även här kan man se hur administrativa kriser kan uppstå – det offentliga går in och stödjer nyckelteknologier, för att skapa tillväxt och sysselsättning. Vi vet redan att detta är vanskligt – tillväxttakten är avstannande, och det finns goda skäl att vara skeptisk inför tanken att vi kommer att uppleva samma teknikdrivna tillväxt under de kommande årtiondena. (Tänker här på Robert Gordons arbete.)

När det gäller TVK finns det även andra potentiella administrativa kriser att oroa sig för. Många av de nyckelteknologier som väntas rädda vår välfärd är behäftade med risker, vilka ofta uppfattas av medborgare. (Reflexiv modernitet etc etc etc) Deras motvilja måste bemötas på olika vis – men även här öppnar staten upp sig för kritik – vad händer om nyckelteknologierna inte bara visar sig underleverera tillväxtmässigt, utan även visar sig vara farliga?

Legitimationskristendensen kvarstår, eftersom TVK bygger på olika former av public-private partnerships, i vilka offentliga medel omsätts till privat ägarskap av immateriella tillgångar. Här är situationen lik den som Habermas skrev om 1973, även om hans intresse inte rörde teknovetenskap och de former av ägande som är kopplade till TVK. Även Habermas resonemang om svaga former av demokratisering är relevant – någon form av demokratisk förankring måste till för att legitimera regimen, men detta inflytande får inte bli för starkt – då finns risken för att offentliga-investeringar-ger-privata-vinster-situationen blir ohållbar.

Funderar lite på motivationskrisens vara idag – känns som den delen i hans analys är färgad av sena sextiotalet… men ändå. Visst kan det ske en allmän, social-psykologisk omsvängning som gör att den breda medelklassen börjar tvivla på den allmänna samhällsmodellens önskvärdhet. Tror dock att den i så fall skulle yttra sig främst i form av en slags misstro mot experter och vetenskapspersoner, vilket i så fall skulle leda medelklassen till att ”droppa ut” – men inte i en anda av sextiotalig counterculture, utan mer i relation till tjugotalig populism. Äh, vet faktiskt inte. Kanske är det mer relevant att tänka sig motivationskrisen som mer relaterad till en mainstreamad uppgörelse med modernismen, med tekniktron, med tanken om det eviga framsteget?

Intressanta punkter: Fraser lyfter fram frågan om “governance without government”, vilket hon likställer med domination without the fig leaf of consent” (179). Hur som helst är detta begreppspar – som ju inte diskuterades på samma sätt 1973 – värt att dra in i analysen.

En annan intressant punkt: EU. Fraser menar Habermas analys är otidsenlig, just för att nationalstaten inte är lika relevant längre. Dock: EU är relevant som ”polity” i detta avseende. Inte minst eftersom teknovetenskaps-policy är så tydligt kopplad till dess existensberättigande.

Återkommer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.