Om Ferris syster Jeanie, mikrofascism och medborgargarden.
Fira med Ferris handlar om mikrofascism. Filmen, som för övrigt visades på TV4 igår, borde egentligen ha titeln Högstadieressentiment, eller: Hur jag lärde mig att komma över min mikrofascism. Den centrala karaktären är nämligen inte spexige Ferris, inte heller nervige Cameron, utan frustrerade Jeanie (Jennifer Grey). Ja, berättelsen är ytterst en kartläggning av hur Jeanie blir alltmer hatisk, misantropisk och missunnsam av sin brors överskridanden – och sedan lyckas skaka av sig detta ressentiment.
Mikro-fascismen – såsom D&G beskriver den – korresponderar med en översvällande önskan att olika former av kodning skall komma till undsättning då ens tillvaro präglas av en viss avkodning. Detta intensiva begär är i allmänhet pådrivet av den avkodning som skapas av kapitalism/modernisering: Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och ett våldsamt begär till den tidigare så etablerade ordningen slår till. I filmen är det inte främst kapitalism/modernitet som är avkodningens motor – denna motor är unge Ferris, som finner olika sätt att undslippa skolans koder och räffling. Han hånar de konventioner som skolkamraterna tvingas acceptera som heliga, vilket väcker Jeanies önskan att nagla fast honom i samma ordning.
(Detta ordnar ju sedan upp sig. Om jag minns rätt förändras hon av mötet med Charlie Sheen. Fånigt.)
Finns det Jeanies i London? I förra posten klagade jag på att vi hört så lite från de som deltagit i upproren. Vi har, däremot, hört något från de medborgargarden som tagit på sig uppgiften att försvara ordningen – familjen, närområdet, och nationen. (Hmm, the Enfield Army påminner lite om den Terry/Jeanie som Mike Skinner möter i ”The irony of it all”.)
Mikrofascismen har alltså en koppling till det som D&G kallar paranoia-begär – en drift mot ökad kompartmentalisering, mot det som Bonta och Protevi i Deleuze and Geophilosophy kallar ”molekylär molaritet”. Paranoia-begäret är alltså det som får människor att – som i Om jag vänder mig om – vilja bli inmurade i sitt hus.
Nu verkar det som att medborgargardena har lugnat sig. Kusliga är de, hur som helst – inte minst när man ställer denna uppenbara kapacitet till celldelning i relation till den generella frammarsch som europeiska extremhögern står för. Fascistiska stater byggs, enligt D&G, av mikro-fascistiska energier:
Rural fascism and city or neighborhood fascism, youth fascism and war veteran’s fascism, fascism of the Left and fascism of the Right, fascism of the couple, family, school, and office: every fascism is defined by a micro-black hole that stands on its own and communicates with the others, before resonating in a great, generalized central black hole [den fascistiska staten]. (ATP, sid 20)
Slutligen: I vilken utsträckning kan man säga att denna mikrofascistiska ”logik” eller ”abstrakta maskin” faktiskt verkar i medborgargardena? Well, i vanlig ordning kan vi inte veta innan vi placerat fenomenet i en kontext där objekten kan invända mot våra föraningar (i detta fall om mikrofascism och paranoia-begär).
Hmm… jag har länge varit trogen den deleuzeoguattarianska tanken om mikrofascismen, och i viss mån är jag det fortfarande.
Men, det känns som att vi har så många nya verktyg att jobba med nu. Dels den pentalektiska analysmodellen, där ju fascismen bara är en av fem intensitetspunkter för hatet, förödelsen och destruktionen. Samt att det svarta hålet numera även kan konceptualiseras enligt svartalfilosofin/svartnaivismen.
Fascismens suicidala flyktlinje, den andres destruktion som i förlängningen leder till förintelsen av allt och en själv, är ju trots allt ett ganska sent stadium i fascismen.
Jag tänker att fascismens första stadier mycket väl kan vara väldigt heterogena. Där har D&G helt rätt i att det finns en fascism både till höger och till vänster, bland arbetare och bland borgare etc.
Den europeiska fascismen lyckas alltid träffa helt rätt här. Ex. SD är ju lika mycket ett vänsterparti som ett högerparti, och kan locka fram mikrofascismen ur socialdemokratin på ett lyckat sätt. (”lyckat”)
När många således gör analysen att det är klassamhällets fel att fascismen växer, begår de det analytiska felsteget i att de tänker att fascismen har en ”ideologi”. Det har den inte. Fascismen är inte primärt transcendental, utan den är ”ett sätt att röra kroppar”. Den är en speciell form av gravitas, en rörelse mot det svarta hålet som kan legitimera sig med vilken åsikt som helst.
Det är precis därför den är så bedrägligt farlig.
Motkrafts-analysen av fascism – som återfinns exempelvis här http://guldfiske.motkraftblogg.net/taggar/fascism/ – talar mycket om att fascismen hamnar i symbios eller självsvängning med de molära högerprojekten. Håller med dig chrisk att den är ett sätt att röra kroppar och att den lånar ideologiska diskurser lite här och var är inte det viktiga (Vad den ska låna ifrån kan den låta PR-avdelningen avgöra med några metrics), men sen kopplar den upp sig mot vissa typer av politiska projekt som på egen hand inte skulle kunna kallas fascistiska.
Ja, alltså fascismens egna antifascism är ju en klassiker. ”Vi ska bygga solidaritet” står väl i SDs valkampsbroschyr….