Har knåpat ihop en text till DN Kultur (som de säkert inte kommer att publicera) – ett svar till deras recension av utställningen ”Take action!”, som också hamnade i 68-fällan.
På Världskulturmuseet i Göteborg finns konstnären Stephanie Syjucos handvirkade märkesväskor utställda. Skall dessa tolkas som en ”kritik mot konsumtion och varumärkeskultur”? Eller som ett försök att kringgå privat ägande av kunskap och legala hinder mot kulturell produktion?
Kulturskribenter på svenska morgontidningar har uteslutande valt den förra tolkningen. Deras förståelse av ”Take action!” känns säkert igen av de som var med kring 68: Samhället är en gigantisk exploaterande motor, vars absurditet döljs av en förtryckande masskultur. Sådan ”kritisk teori” var grunden för 68ornas ”counterculture”, återupplivades av Naomi Kleins ”No Logo”, och märktes tydligt i förra årets konsumismdebatt.
Den senare tolkningen ställer Syjucos väska i relation till de samhällsteorier och politiska perspektiv som vuxit fram i kontexten av nya media. Hackers, konstnärer, akademiker och aktivister utforskar en ny politik och estetik, där 68-generationens strategier (exempelvis detournement och dekonstruktion) blivit alltmer daterade. Att avslöja, att ”se igenom”, och att göra ”subversiva läsningar” är inte längre effektiv kritik. Vägen framåt stakas snarare ut av koncept som hacking, DIY, open source, copyleft och självorganisering.
Uppenbarligen har detta skifte ännu inte nått de svenska kultursidorna. Även den yngre generation som så gärna kritiserar fyrtiotalister och 68-nostalgi – minns reaktionerna på Peter Birros ”Upp till kamp” – lever tankemässigt kvar i det mytomspunna år då ”allt var i rörelse”.
Det finns (minst) tre tankemässiga trender som gjort 68-tänket obsolet. Den första berör synen på politisk mobilisering. 68-generationens politik handlade om mobilisering av folkmassor. Den nya generationen fokuserar på mobilisering av människor i samspel med icke-mänskliga aktörer (teknologier, artefakter). Denna ”tingens politik”, som utmejslats av tänkare som Donna Haraway och Bruno Latour, märks tydligt i samtiden: Kulturproduktionens framtid påverkas av fildelningsteknologiers beskaffenhet, den personliga integritetens framtid påverkas av övervakningsteknologiers utveckling.
Även organisationer som AdBusters har börjat arbeta utifrån artefaktens politik. Efter tio års subverterande av reklambudskap – 68-tänk par excellence – har deras fokus riktats mot att bygga faktiska alternativ till de produkter som man tidigare häcklade. Den blotta existensen av en fairtrade-sko får nämligen politiska konsekvenser. Samma materiellt inriktade ”hacker-etik” märks även Do-It-Yourself-trenden – varför vara beroende av storföretag, när du själv kan bli en producent?
Kultursidorna, däremot, verkar inte riktigt se tingens politik. I recensionerna av ”Take action!” är det påtagligt att 68-generationens diktum lever kvar: Endast folk på gator kan förändra världen! Endast den iscensatta konflikten kan skapa uppmärksamhet!
En andra tankemässig trend berör synen på ägande. Den klassiska marxistiska analysen av varufetischism och kapitalets kontroll över produktionsmedlen har alltmer förskjutits till att beröra ägandet av kunskap. För att återgå till Syjucos virkade handväska: Poängen är inte att en den får oss att ”se igenom” konsumismen, utan att den producerats genom att den bakomliggande kunskapen gjorts öppen. Den bygger alltså på samma filosofi som ligger bakom open source-mjukvara som Linux.
Begreppet copyleft (fridlysningen av kunskap) har på senare år spridits utanför datorkontexten. Debatten om upphovsrätt och immateriellt ägande har förändrat vår syn på ekonomiska maktrelationer – se exempelvis konstnärsgruppen Superflex projekt kring drycken Guarana Power. Sverige ligger långt framme i denna debatt, inte minst tack vare organisationer som Piratbyrån och Piratpartiet. Därför är det besynnerligt att, återigen, dessa teman helt förbises i recensionerna av utställningen.
Slutligen har tanken om självorganisering blivit central för omvärdering av politisk förändring. Den framväxande ”99-generationen” har ärvt 68-generationens kritik av hierarkier, men har tagit den ett steg längre. Nya media har fungerat som laboratorium för experiment med decentraliserad organisering. Open source-projekt, wikipedia och bloggosfären är alla exempel på dessa självorganiserade strukturer. Intressant nog sammanfaller Linux-hackarnas tal om basar-strukturer med den rhizomatik som Deleuze och Guattari skriver om.
68ornas fokus på att riva hierarkier har alltså ersatts med försök att bygga fungerande alternativa system. Sådana system förutsätter att kunskap är fridlyst, att färdigheter sprids (exempelvis genom manualer), och att protokoll för spontan ordning fastställs. Detta är inte den typ av konfliktpolitik som recensenterna förväntade sig när de skulle se en utställning om aktivism. Icke desto mindre är det en politisk kamp som sannolikt är mer effektiv än 68-generationens poserande.
Med andra ord: Utställningen problematiserar – men inte på det sätt som recensenterna hade väntat sig. Visst hade en studie av den flytande gränsen mellan aktivism och terrorism varit intressant, men samtidigt rätt förutsägbar och överflödig. Andra aktörer gör redan det jobbet på ett alldeles utmärkt vis. ”Take action!” problematiserar rådande perspektiv på aktivism och samhällsförändring – det legat från 68 som nu utmanas av nya tankar. Av recensionerna att döma är den i allra högsta grad relevant.
Gott Kalle!
Funderar dock på om det i en 68-skalle verkligen framgår någon skillnad mellan en ”kritik mot konsumtion och varumärkeskultur” och ”ett försök att kringgå privat ägande av kunskap och legala hinder mot kulturell produktion”?
För att knyta an till den förra diskussionen om kultursidornas mottagande av utställningen: Kanske är problemet inte att hacking inte uppfattas som motstånd, utan att protesten i sig faktiskt gör det? Det där ligger djupt inbäddat i 68-tänket för mig, och har också en motsvarighet i borgerlighetens mossiga snack om att ”ta avstånd” och ”fördöma” sådant man inte gillar… Protester och fördömanden (samt krav på avståndstagande) förekommer frekvent på den politiska pajkastningens arena, som ju domineras av studentrevoltörer respektive kårordföranden från 68.
Att protestera respektive ta avstånd motsvaras idag av att hacka och Staël von Holstein-entreprenera. Eller så…
Jaa,
sedan är ju jag lite väl polemisk när jag kör 68/99-grejen. Men det är ju mest en retorisk grej.
Samtidigt: Jag är genuint förvånad att recensenterna från både DN (Johanna Paulsson) och GP (Daniel Levin), som uppenbarligen är i vår ålder, helt missar referenserna till copyleft, open source, självorganisering, och DIY. Dessa borde ju ändå ha nått någon form av mainstream vid detta laget, eller?
Jag hoppas på att Be Kind Rewind kommer få folk att fatta…
Kolla trailern på YouTube, så kommer du fatta filmens upplägg. Kolla även de andra filmerna som är ”sweded” (DIY-postproducerade)… Ghostbusters, 2001 osv.
Filmens devis säger allt:
BE KIND REWIND says ”If You Love It, Swede It!”
Bra sammanställning!
Klurar lite på en text om 1968-jubiléet. Det blir en annan infallsvinkel än din, men tänkte ta upp lite om 99-generationen också. Vill gärna ha synpunkter från dig (och andra) när jag lagt upp den.
Glömde att säga: Hoppas DN tar in den!
Gärna – jag kollar när du lägger upp!
Nå, låt oss bli deleuzianska istället:
Man ska kanske inte underskatta den sortens begär som själva gammelmedias kultursidor producerar, nämligen ett som drar åt sig folk med en romantiserad bild av motstånd som kritisk läsning och protest. Det kanske inte handlar om ålder eller strömningar i andra delar av verkligheten utan om ett uttryck av DN Kulturs specifika egenskaper som emergerar ur just den sammansättningen av kroppar, teknik, kod och överkodning, etc…
(Ser fram emot Be Kind Rewind! Verkar lovande… 😀 )
Det är inte bara kultursidorna som befinner sig i en 68-låsning. Även 80-talister kan finna någon form av lockelse i marx+freud+ingenting-kan-förändras-egentligen-diskursen. Well, det kanske är en ingång… dock föga produktiv enligt min mening.
99-tänket är inte bara en idé, utan en abstrakt maskin. Och som neo-materialist vet man därmed att varje abstrakt maskin har sitt konkreta assemblage. Samhället finns inte där före oss, utan görs hela tiden. Det är i Brownsk rörelse – låt oss därför pressa energin mot det bättre istället för att ge upp hoppet som ätits upp av det s.k. falska medvetandet.
Dags för en slogan: ”Love your laptop like the world, and the BwO of the Internets will have a revolutionary potential”
… and if you love it, swede it!
”the Internets”? Vilken bushism…
@Jimmy: ”Write with slogans”, eller som McLuhan sade en gång i tiden: ”Cash is the poor mans credit card”, eller ”The medium is the message”.
Chris, jag tror att Jimmy syftade på pluralis-formen…
Det gjorde jag. Men du menar kanske att man bör tala om ”Internets” i plural?
@Marcus.
Intressant! Jag har faktiskt inte reflekterat över uppmaningarna till avståndstagande i termer av 68-tänk.
Lite mer 68-bashing (av en ur 68-generationen):
[http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=756534]
Japp… men efter att ha skummat igenom texten känner jag att hans kritik av 68 inte är samma som min: ”Marxismens anstormning inom universiteten, menar han, kom att röja vägen för allsköns destruktiva irrläror som postmodernism, postkolonialism och feminism”.
Mitt problem med det som jag kallar 68-tänk är den motoriska världbilden. Relaterat till denna finns även en textbesatthet och antropocentrism som vi måste gå vidare från. Men vägen vidare kan inte vara en återgång till oreformerad tilltro till ”upplysningen”, ”framsteget” – och allraminst till Platon.
Jimmy: Jomenvisst. Det går åt en hel del politisk debattenergi till att ”reda ut” huruvida man tillräckligt tar avstånd från gulag/Guantanamo, terrorism/islamofobi och så vidare – som om det vore ens i närheten av konstruktiv politik. Suck!
Och ang Svante Nordin i DN: Ett steg fram (kritiken mot 68-marxismen), ett stort kliv vidare (kritiken mot vulgär-förståelsen av det postmoderna) och så ett gigantiskt baklängesskutt (upplysning, framsteg och Platon!)… 😀
Ahmen Kalle. Kanske är det en symbios vi har ändå: Upplysning, framsteg, Platon – det var knapparna att trycka på!
Roligt, Marcus – våra slutklämmar är identiska! Skrev vi detta oberoende av varandra? Snacka om kollektiv slime mould-intelligens..
Igen – samma post!! Galet!!!
@Kalle: Svante Nordin är väl snarare ganska typisk för en ur 68-generationen som ångrat sin ungdoms synder…?
@Marcus: Visst tar det energi, det har jag aldrig ifrågasatt. Men det är intressant att betrakta det som en del av den protestkultur som vi bör övervinna. (Såg förresten att Per Herngren skrivit om postprotest och hacking på Resistance Studies-bloggen.)
Oj, nu hann ni före mig. 😉
Jimmy: Ja, precis. Jag menade inte att det tar av min eller vår energi direkt, utan 68:ornas egen. Själv har jag inte brytt mig om att debattera på vilket avstånd jag vill hålla Stalin på rätt länge… 🙂
Jimmy, förresten: Det går att relatera den diskussionen till din om Kina-OS… Vem fördömer högljuddast, vem misslyckas med att ta säkert avstånd, vems protest var minst kontraproduktiv? – It’s all pipes!!
@Marcus: Vad jag är ute efter är inte så mycket frågan om vem som tar avstånd mest, utan snarare vem som har möjlighet att påverka (om någon har det) och i så fall hur. Men du får gärna problematisera på min blogg. 😉
Hej.
Mycket intressant diskussion och hoppas man får läsa den färdiga artikeln i DN (som jag sedan länge slutat prenumerera på pga. deras tröttsamma kulturelitism).
En kommentar/fråga till Marcus&Jimmie: Jag tycker inte ni skall ducka frågan om (i) vem som tar avstånd, (ii) varför och (iii) hur mycket, då detta faktiskt direkt kan kopplas till olika aktörer/gruppers möjlighet att påverka.
Klassiska teorier om sociala rörelser (von Stein, Tilly, McCarthy, Zald, etc. – låt vara att även denna forskning haft en slagsida åt 68:orna) pängterar starkt att andra gruppers ”motstånd” och avståndstagande är en starkt identitetsskapande som kan såväl utveckla/passivisera/radikalisera en social rörelse – uppståndelsen kring Pirate Bay och de stöd som växte fram kring dem på grund av ”antipiratbyrån:s” tilltag är ett bra case in point. Det antyder att avståndstagande faktiskt kan vara ett viktigt – om man jag inte får någon att ta avstånd ifrån vad jag skriver kan det lika gärna kvitta?
Sedan tror jag visserligan man kan göra en ganska stark distinktion mellan aktivt motstånd och mer passivt avståndstagande – det senaste verkar ju vara comme il faut inom nutidspolitik – speciellt här in the land of the brave
[http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/7297943.stm]
Nu undrar jag hur man kan upplysa sig om vad som menas med en vulgär-förståelsen av det postmoderna? Snackar vi Runar?
Hej Karl – kul att du last texten! Vi far se, fortfarande inget svar fran Sveriges mest katedraliska kultursida…
Om vulgarforstaelsen av det postmoderna kan du lasa om har.. en text om Axess nummer om postmodernismen.
Personligen har jag inget emot identitetsskapandet as such, dock kan navelskadandet bli ett problem – nar jag pratar om ”abstraherad hacktivism” ar det framst tanken om att praktiskt bygga alternativa losningar vs. att gora symboliska motstandshandlingar som ar min beef..
Hej Kalle (och andra)!
Jag läste texten och det poppade upp några frågor i mitt huvud när jag läste den.
För det första, den alternativa motståndsstrategi som du ser i uställningen, står den verkligen i opposition till andra, mer 68-aktiga arbetsmetoder? Jag fick lite det intrycket, men kanske var du polemisk i syfte att spättsa till artikeln lite. Men jag tänkte, att göra skor á la Adbuster står väl inte i opposition till att också försöka avslöja och synliggöra vad man anser är förtryckande (samhälls-)strukturer?
För det andra, många som söker sig till motståndsrörelser av något slag, tror jag gör det de söker ett slut på något som de inte gillar, en frigörelse från något. Är det inte ofta så? I det avseendet tänker jag mig att dessa 99-aktiga motståndshandlingar är lite klena (om man bara ska använda sig av sådana). Visst kan man göra sin egna produkter om man är en driftig person och om man har kunskapen, verktygen och materialet. Men under rådande förhållanden ter det sig för mig som en ganska begränsad motståndshandling om man vill komma åt det som ofta framställs som de större problemen. För många är det nog en fundamental förändring, ett omgörande av de rådande (samhälls-)förhållandena som är det som man vill åstadkomma. Jag vill inte låta vulgo här, men det är väl tillgången till de rent materiella medlen som krävs för produktion som i slutändan bestämmer vad man kan producera, oavsett hur produktionen sedan går till, eller?
Varken gummit till skon eller internetuppkopplingen är väl gratis för de flesta? Även om informationen på nätet sedan kan vara gratis. Det kanske är ett dåligt exempel med internetuppkoppling, men du fattar nog vad jag menar.
Nu är det sent och jag är ganska trött, så jag vet inte om allt blev så genomtänkt men, men.
*spetsa till det…
Karl: Fast då pratar vi nog om två olika saker. Det avståndstagande/fördömande jag avser är på en ofantligt löjlig metanivå där X kräver att Y tar avstånd från Z, eller där media finner det oundgängligt att rapportera om allvarsamma utrikesministrar och presidenter som fördömer och tar avstånd från diverse på tryggt avstånd belägna oegentligheter.
Jag siktar inte mot debatten protest/postprotest här, även om den naturligtvis är relevant även för ’99-’68-diskussionen, utan om etablerandet av en motståndsdiskurs, som inte är något annat än just diskurs, textproduktion, etc. Precis som den romantiserade/nostalgiska bilden av ”verkligt” motstånd som att gå i ett demonstrationståg i Flen och protestera mot Vietnam-kriget…
Hej Kim,
och kul att du (också) tagit dig igenom texten!
Absolut – jag är alltid lite extra polemisk när jag skriver om detta, dels för att göra klart vad ”99-tänk” är, och dels för gnälla lite på de 68or som menar att vår generation är opolitisk, initiativlös och icke-innovativ. (Brukar använda Nils Schwartz som exempel på denna åsikt.)
Samtidigt är det ju så att 99orna har ärvt 68ornas kritik av hierarkier. Och mycket bra hände i slutet av sextiotalet – jag är exempelvis att femtiotalets skola inte längre finns kvar.
Dessutom är det ju inte så att ett nytt tänk helt ersätter ett gammalt. Som vi skriver i abstract hacktivism: Urverkstänkandet blev kvar när motortänket tog över under industrialismen. På samma sätt kommer datortänket ligga och köra parallellt med tankar inspirerade av urverket och motorn. (Sorry för att lassa denna filosofi på dig!)
Med andra ord: Självklart är det bra att folk försöker göra symboliskt motstånd, och hålla på med mer ”textiga” strategier (som att finna den heteronormativa diskursen som ligger dold i en bok/film/pjäs/låttext/whatever).
Samtidigt känns detta förhållningssätt alltmer obsolet, i ljus av 1) det motstånd som man ser i exempelvis hacker- och fildelningskretsar 2) samtida social teori. Vi ser en rörelse mot idén om att samhället måste omkonstrueras, på ett handgripligt sätt. Fyrtio år av (diskursiv) dekonstruktion har inte skapat den fantastiska värld vi hoppats på.
Visst – alla har inte råd med att starta sin egen skofabrik, eller att ha bredbandsuppkoppling. Men du kan välja att stödja Blackspot istället för Converse, och du kan vara del i ”freie netze”/hive networks-rörelsen (som bygger upp helt fritt internet genom trådlösa routrar).
I bägge fall rör sig detta om motståndshandlingar som gör någon form av ”body work” – som arbetar på materialitet (och inte på den förment hegemoniska ”kulturen”). De förutsätter dessutom – och här är det datortänk – att samhällsmaskinen kan förändras genom att bygga alternativ, som (till en början) kör marginellt/parallellt och därefter växer. Bygg dig runt problemet! Konstruktion och produktion!
Men – som sagt – det ena utesluter inte det andra. Känner dock att det är kul med nya tankar – och att det är olyckligt att kultursidorna uppenbarligen sover.
Hej igen.
Tack för svaret, kul att läsa. Fast jag kan inte riktigt släppa det där med det materiella, själva ägandet. Jag menar, att välja mellan blackspot och converse, det må vara en aktiv handling till stöd för schyssta produktionsförhållanden i skofabriker mm. Men jag tror att många tänker sig att det endå mest är att behandla en symptom, och inte det verkliga problemet (läs: kapitalismen). De som jobbar i Converse fabrik får det inte nödvändigtvis permanent bättre för att de får konkurrens av Adbuster som säljer skor genom att ha etiskt riktig tillverkning (och kanske för att Adbusters dojor också kan vara snygga). De ekonomiska spelregler som pressar ner löner etc finns ju kvar oavsett vilket märke man väljer.
Då känns det liksom lite futtigt som moståndshandling – även om det givetvis är bra i sig. Jag tror att det som attraherar de flesta är hoppet om en inkluderande (gärna allomfattande) lösning, som går till roten med problemet. Jag tror att flera tänker såhär, och att det nog kan vara en del av svaret till att det du kallar 99-perspektivet inte får något större genomslag på kultursidorna.
Kim (om jag få lägga mig i): Jo, men det du beskriver är ju själva 68-tänkandet som en förklaring till varför DN Kultur har så svårt att att till sig 99-perspektivet. Men det är ju inget egentligt försvar för att tänka 68.
Den första poängen för mig, som liksom flera av oss andra här är materialist, är att 99-motståndet just är materiellt, till skillnad från 68-motståndet som just inte åstadkommit särskilt mycket materialitet alls… Det är hoppet om den totala samtidiga lösningen som attraherar, som du säger, frågan är om det hoppet är realistiskt? Det tycks snarare skapa en massa ursäkter för att fortsätta reproducera kapitalismen som vanligt så länge man bara tågar med på första maj (för att spetsa till det).
Den andra poängen är att den materialitet som skapar 99-tänket – kalla det informationssamhället eller något mer välfunnet – är ett tecken på att de stora strukturerna redan har förändrats på djupet. På vilka grunder kan man hävda att de materiella ägarförhållandena alltjämt är de samma? Det finns många kapitalistiska strukturer kvar att bekämpa om man vill det, men det växer just i detta nu fram nya strukturer – och det är inte tack vare 68-ornas protester. Man måste vara blind eller kulturskribent för att misssa det. (Jag är som sagt materialist så jag vill också framhålla att det inte heller är 99-ornas protester som skapat den nya materialiteten, utan den nya materialiteten som skapat/möjliggjort dem…)
Marcus: Det var intressant sagt, så du får gärna lägga dig i 🙂 . Nej, särskilt realistiskt är det nog inte att tro på den totala omvandlingen som löser alla problemen, men möjligtvis är det detta nästintill nativt romantiska hopp om en slutgiltig förlösning som gör det så förföriskt attraktivt…
Det kan nog stämma det du skriver, om att strukturerna har förändrats. Fast jag är osäker på om de har förändrats så mycket. Kanske är inte ägandeförhållandena riktigt desamma som för, men har de förändrats så pass mycket så att det är värt att tala om en ny era?
På sätt och vis är det också lite bökigt det här med 68-begreppet. När jag läste Kjell Östbergs bok ”1968 – När allting var i rörelse” för några år sedan minns jag att han förlade ett tidsperspektiv på ”68” som sträckte sig från 1958(!) till någon gång in på 1970-talet. Fast å andra sidan så tog han fasta på en (protest)rörelses uppgång och fall, så det är väl kanske rimligt att töja begreppet så att det täcker in både upptakten och hur det sedan fick sitt slut. Men i alla fall, i den skildringen som han gav rymdes det mer än endast dekonstruktion och demonstrationståg, till exempel lade han in sexualliberalismen som en av 68:as frågor (tänk exempelvis på Vilgot Sjömans filmer som kom då). Med Östbergs tidsperspektiv tycker jag nog att man kan tala sexualliberalismen som något som ”68” bidrog med och som gjort ett beständigt och faktiskt avtryck på eftervärlden. Även om det givetvis fanns en del andra krafter där som snabbt visste att uttnyttja denna frihet till att känna pengar på det, men i alla fall.
När jag läste igenom mitt inlägg så tänkte jag att jag skulle förtydliga några saker. Jag skriver ganska ofta slarvigt när jag skriver något första gången (varför jag aldrig skulle fixa att blogga):
”Nej, särskilt realistiskt är det nog inte att tro på den totala omvandlingen som löser [de flesta] problemen, men möjligtvis är det [också denna i mina ögon ofta romantiska tro] på en slutgiltig förlösning som gör det hela så förföriskt attraktivt”¦”
Så, nu la jag in mina förändringar så ni ser dem.
En annan sak tänkte jag på också: En artikel om 68 kontra 99-perspektiv där man också tar upp det här om viljan att tro på den Den Stora Förändringen, det tror jag skulle bli en utmärkt kulturartikel. Vore inte det något, Kalle? (Förutsatt att du är inne på samma tankegångar).
Mycket intressanta tankar! Kul att få en nyansering av de förhärskande maximerna.
Det finns naturligtvis inte bara ett sätt att se på problemet som kan analyseras ur många perspektiv. Jag har dock några funderingar:
Jag håller med Kim om att man kanske inte skall sätta dessa metoder i motsatsförhållande, och jag förstår att du polemiserar för att skapa ringar på vattenytan så att säga. Jag ser gärna att dessa metoder kompletterar varandra; samhället har förändras och vi har helt andra drivkrafter, problem och redskap idag.
”Att avslöja, att “se igenom”, och att göra “subversiva läsningar” är inte längre effektiv kritik.”
Finns det någon som tyder på att metoden inte längre är effektivt (forskning, empiri, dyl)?
Jag tror att metoden, som i många fall har bevisat sin effektivitet tidigare i historien, i sig inte är ineffektiv, men det s.k. ”™ineffektiviteten”™ (som jag enligt din tes förmodar att den lider av) beror snarare på att samhället nutilldags inte på samma sätt är lämpad för metoden.
I grunden handlar all kritik om att uppenbara ett problem och därefter agera, detta oavsett val av metod. Att man uppfattar en företeelse som ett ”™problem”™ handlar till syvende och sist om värderingar och ideologi. T.ex. En ”™grön”™ ideolog ser förmodligen rovdrift på människor, djur och natur, bristerna med storskalig produktion och företagande, centralisering, utsugning av utvecklingsländer osv. En socialist ser globaliseringen och kapitalismen som roten till det onda och inriktar sin kritik på dessa områden. Osv. Osv.
Det finns iaf. minst två komponenter: Information/kunskapsspridning (t.ex. texter, konst, protest, osv) och aktion (t.ex. bojkott, medveten konsumtion). Det förväntas att det ena leder till det andra. Informationen uppenbaras – i sin valfria form- som förhoppningsvis leder till kunskap och i slutändan till en vilja att agera. Men det kanske är det ”gamla” sättet att se på saken. Effektiviteten bör ju vara ett mått på hur effektivt aktionen kommer åt grundproblemet. Att maximera antalet människor som deltar i aktionen bör ju vara ett uppenbart mål.
Men det är här som enligt mig problemen kommer in. Det är visserligen väldigt geocentriskt påstående, men mycket tyder på att viljan att agera och engagemang har minskat betydligt bland de nyare generationerna i alla fall i Sverige (80-talisterna och uppåt).
Mycket tyder på att engagemang i politiska-, frivillig-, och andra typer av organisationer har minskat markant. Rättsväsendet har idag stora problem med att rekrytera yngre nämndemän. Det är både ett demokratiskt problem och ett problem för rättssäkerheten. Det kanske är lite långsökt, men jag skulle vilja påstå att detsamma gäller den ”Kritiska Teorin” som kräver aktion.
Kanske är det metoden som är föråldrad, kanske är det människor som är ovilliga att använda sig av metoden.
Frågan är varför och vad man kan göra åt saken.
”Den nya generationen fokuserar på mobilisering av människor i samspel med icke-mänskliga aktörer (teknologier, artefakter).”
Mycket intressant och säkert tillämpningsbart på många områden. Men återigen de olika metoderna är bra och tillämpningsbara på olika problem också beroende på kontexten (t.ex. kultur, politisk situation osv). Har du några konkreta exempel på hur ett sådant aktion i den teknologiska sfären kan motverka eller lösa ett konkret problem (t.ex. produktionsförhållanden)? Du ger ett exempel på Fair Trade, som i grund och botten (i sin ursprungliga form) inte hade något teknologisk koppling. Utan snarare föddes ur ett tydligt problem som ettt antal människor med tydliga ideologiska förtecken startade (http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_fair_trade).
” Samma materiellt inriktade “hacker-etik” märks även Do-It-Yourself-trenden – varför vara beroende av storföretag, när du själv kan bli en producent”
Helt rätt! Men frågan är om alla har resurser, kunskap och inte minst Tid att själva bli producenter. De som har tid och kunskap har nog i praktiken väldigt svårt att få upp de volymer som det skulle krävas. Men återigen så ger detta förhoppningsvis ringar på vattnet. Hur många är beredda att köpa lite ”dyrare” och mer etiskt producerade produkter? Det problemet finns redan idag. Stora massan föredrar billiga och det massproducerade? Hur vänder vi trenden? Kunskap? Information? Aktion? Men då är vi på 68-generationens spår igen.
” utan att den producerats genom att den bakomliggande kunskapen gjorts öppen.”
Jag tilltalas mycket av tanken. Men frågan är om det hjälper i det uppenbara problemet: arbetsförhållanden och miljöförstöringen (rent hypotetiskt) i utvecklingsländerna. ”™Hemligheten”™ bakom väskan har gjort öppen. Men har inte den alltid varit öppen? Det är en lätt sak att hitta information om hur saker och ting skall konstrueras. Snarare är de mjuka frågorna som yrkeskunskap och erfarenhet som är den svåra bitarna. För att tesen skall vara giltig (ha bäring) så måste folk börja producera själva i högre utsträckning alternativt utnyttja en skräddare eller andra småskaliga producenter. Dvs. Konsumera tjänster i högre utsträckning istället för massproducerade konsumtionsvaror. Vilket jag gillar skarpt!
Kim: Det är ju, som Kalle påpekade, inte så att den i huvdsak industriella produktionens ägandeförhållanden bara hux flux har ersatts av något annat, men dels uppstår hela tiden icke-marginella noder och företeelser som bygger på en annan struktur och dels ser den industriella produktionens strukturer sig tvungna att anpassa sig efter inte minst (men inte bara) den nya tekniken. Även industrialismen och det Marx skulle kalla kapitalismen hänger ju ihop med en teknikrevolution (bland annat).
Man kan väl säga att det är alltför lätt att underskatta vad till exempel Linux, Wikipedia och bloggosfären är, eftersom deras gemomslag inte är uppenbart (ibland knappt märkbart) där 68-orna letar efter produktionsförhållanden att analysera – i stora imperialistiska företag.
Heiti: Metoden blir alltmer föråldrad, ja. Det är faktiskt vad jag tror. Och lite grand är du inne på orsaken: Att engagera och organisera massorna har alltid på något sätt varit vänsterns mål (att disciplinera dem har varit högerns), vilket i en tid av stora och uppenbara orättvisor hade en viss effekt. Själva det man identifierat som kärnan i problemet (ägandeförhållandena) har man dock knappt ens naggat i kanten.
99-perspektivet innefattar istället en mängd lokala lösningar som aggregerade leder till storskalig förändring (som dock, liksom kaos, inte är möjlig att planera eller förutse) – vilket faktisk är en viktig idé inom den gröna rörelsen. Det förstockade att ”Det är ingen idé att lilla jag gör något om inte alla andra gör det” är en direkt konsekvens av 68-tänkets grundidé om att bara den organiserade massan kan åstadkomma förändring.
Bra slutkläm med kopplingen till den gröna rörelsen! Jag tror att de gröna egentligen har mer gemensamt med hacktivism och annat 99-tänk än med 68-generationens motortänk (vilket antyds redan av de grönas kritik av industrialismen).
Men du får gärna förklara ”icke-marginella noder” för en i den deleuzianska terminologin relativt oinsatt som jag själv… I mina ögon framstår utrycket som beskrivning av ett etablerat maktcentrum, men jag övertolkar säkert (eller är fast i 68-tänk).
Kommentaren var alltså @Marcus, om det inte framgick.
Jimmy: Jo, det var nog ingen bra eller särskilt genomtänkt formulering, det där med ”icke-marginella noder”. 🙂 Vad jag menar är att det hela tiden öppnas nya noder=nya kopplingspunkter på den existerande kapitalistiska strukturen, där patchar=lokala nyskapade påbyggnadssystem på många sätt undflyr den repressiva och infångande ”naturen” hos sin ”värd”. Att de är icke-marginella betyder bara att detta återkommande fenomen inte längre kan betraktas som marginellt, dvs isolerat och av ringa betydelse för ”det stora hela”.
Om det nu blev klarare så… Tack för påpekandet hursomhelst! (Och visst har den gröna ideologin mycket mer 99 än 68 i sig – det är ju det som är häftigt med den…)
Något klarare, tack! 😉
(Jag hoppas du ursäktar mina ordmärkerier; annars får du säga till om du tycker jag går för långt. Det är inget illa ment mot dig, men jag ser en tendens i den här teoribildningen – liksom i alla teoribildningar när personer börjar ta till sig dem och bli ”frälsta” – att vokabulären blir svårtillgänglig för de icke redan frälsta. Jag är sympatiskt inställd till Deleuze et al, och jag har själv uppvisat sådana tendenser i andra sammanhang, men jag tror att man nästan alltid kan välja sina ord så att fler än de i den redan invigda kretsen förstår. Som sagt, jag hoppas att du verkligen inte tar det personligt.)
Det är alldeles lugnt! Jag har inte som primär ambition att bli förstådd (utan fördjupa min egen förståelse), men om någon drabbas av ambitionen att i sin tur vilja förstå mig så är det naturligtvis bara kul – märk på bara…
Det är en mycket sympatisk inställning att i första hand ha målsättningen att fördjupa sin egen förståelse, snarare än att basunera sitt eget budskap.
Jag tycker ändå – och det här är mitt budskap som jag basunerar ut 😉 – att en jargong, präglad av att en grupp samlas kring en text (i det här fallet Deleuze och Guattaris böcker; i andra fall Marx och Engels böcker), riskerar att stärka gruppsammanhållningen men isolera gruppen från omgivningen och stänga ute personer som själva skulle vilja fördjupa sin förståelse.
Men jag utgår bara från mig själv här: Jag är ytterst ambivalent inför den deleuzoguattarianska terminologin. Å ena sidan känner jag att den har något intressant att säga, och jag är mycket nyfiken på det. Å andra sidan tror jag att man kan överdriva valet av ord som inte är bekanta inom vardagsspråket, och jag stöts till viss del bort av de orden.
Jodå, bortstötandet/utestängandet är en konsekvens som jag räknar med, men jag ser det inte som vokabulärens funktion. Begreppen syftar ofta på företeelser som knappt har namngivits tidigare (finns det något vardagsord för rhizomatisk organisering?) men även – nog så viktigt – på en pågående och mångtusenårig filosofisk diskussion (jag tänker exempelvis på att tala om immanent/transcendent istället för inneboende/överförd).
Dessutom, som vanligt och som vi diskuterat tidigare: Om jag pratar om självorganisering som en funktion av dissipativa strukturers förmåga att exportera entropi till sin omgivning (vilket jag skulle vilja prata om någon gång!) så renderar det svårtillgängliga i språket helt olika reaktioner från omgivningen beroende på om den betraktar mig som teoretisk fysiker, som filosof, eller – värst av allt – som samhällsteoretiker. 🙂
Vad menar du med ”funktion”? Vokabulären kan väl ha en sådan funktion även om den inte är avsedd?
Jag har inget emot att man använder uttryck som t ex ”rhizomatisk organisering”, men jag tycker att det är viktigt att det tydligt framgår av sammanhanget vad ett sådant uttryck innebär. Så att det inte bara framstår som att man slänger sig med tjusiga ord för att signalera en grupptillhörighet och bli erkänd av de invigda. (Jag vet att du inte har den avsikten, men det kan få den följden. Även om detta kan vara ett ”textigt” sätt att se på det hela, så tror jag icke desto mindre är en del av ”gubbslemmets” framväxt – gubbslem i största allmänhet, inte bara det specifika som diskuterats här på bloggen.)
Jag skulle gärna vilja läsa om din syn på dissipativa strukturers förmåga att exportera entropi på sin omgivning! Om du inte vill göra comeback på din egen blogg: Varför inte en gruppblogg? Jag föreslår namnet 99-generationen.
Ojoj, här har det rullat på med kommentarer.. hinner inte kommentera allt nu, bara ett svar till Kim och Heiti.
Frågan är – hur skall vi kritisera dagens ekonomi? Skall vi se att ”kapitalismen” (förstådd i termer av Marx värdelära) är det stora problemet, eller finns det något annat som spökar här? Behöver vi inte – efter 150 år av samma gamla värdelära – någon annan analysram?
Vi kan komma åt frågan via Heitis kommentar:
Grejen är att de invändningar som Heiti och Kim kommer med är relevanta – och det är just dessa invändningar som leder oss fram till en politisk agenda. Hur kan vi skapa en ekonomi där inte bara datorer kan hackas/manipuleras? Där DIY-etiken kan råda utanför egenproducerade kläder? Där inte bara rika folk i väst kan manipulera sin materiella verklighet?
Samtidigt förstår jag att man – om man kommer med Marxglasögonen på sig – inte ser hur detta ideal kan vara eftersträvansvärt. Alltså behöver jag förklara hur jag ser på problemet med den samtida ekonomin.
Så – med risk för att bli svår och Deleuziansk – problemet med ekonomin är att vi, under 1800- och 1900-talen, har skapat en ekonomi där
1. vi är beroende av stora, slutna hierarkier, som kontrollerar produktion och distributionsnät
2. dessa hierarkier (”strata”) har kunnat uppstå för att vi – under dessa århundranden – lärt oss att skapa organisationer enligt hierarkins logik (”abstrakta maskin”).
3. denna logik bygger på skalekonomier, vilket skapar incitament till ytterligare hierarkisering (”stratifiering”)
4. detta system fungerar för att vi hierarkierna ensamrätt till den kunskap med vilken saker och ting produceras. Vi har alltså skapat en artificiell ”brist” på kunskap.
5. systemet med hierarkier och ägande av kunskap har även lett till en separation av producenter och konsumenter, professionella och amatörer, Kapitalister och Proletärer osv.
Med hjälp av go teori från D&G (och en massa andra), samt härliga experiment bland hackare/konstnärer/kulturproducenter osv. har vi börjat se sätt att skapa fungerande ekonomiska logiker som inte bygger på ovanstående. (”självorganiserande, autokatalytiska system” som bygger på ”rhizomatiskt” tänkande kring kunskap och social organisation.)
Det är utifrån dessa nya experiment i att skapa faktiska alternativ, som fungerar enligt en annan logik (”abstrakt maskin”), som vi måste gå vidare. Det är endast så vi kan hacka ”kapitalismen”. 150 år av marxistisk analys har endast cementerat allt det jag nämner ovan – i allt sitt tal om ”kapitalismens” järnlagar har dess effekt varit att stoppa försök till att bygga alternativa ekonomiska strukturer: Dels för att järnlagarna säger att bärkraftiga alternativa organisationslogiker inte kan skapas inom ”kapitalismen”, dels för att man inte insett att ”kapitalismen” inte handlar om marknad, utan hierarki. (Med mitt sätt att se det är det hierarkiseringen/stratifieringen, inte det som ofta kallas ”Marknaden”, som är problemet.)
Denna analys är inte så främmande från en del av det man hörde kring 68. Skillnaden är att vi nu – i remixkultur, opensourcevärlden, genom copyleftdiskussionen – har sett hur en annan värld, utan hierarkier, är möjlig att skapa. 68orna visste att hierarkierna är onda – men inte vad de kan ersättas med.
Så, 99-tänket är en form av motstånd – information, aktion etc. är inte förbehållet 68orna. Skillnaden är, som sagt, att vi bygger alternativet, medan de trodde att de kunde stoppa Den Kapitalistiska Motorn genom sex, droger och rock ’n roll..
@Jimmy,
visst är det en krånglig terminologi. Jag försöker komma ifrån den genom att göra vissa ordbyten
– strata = hierarkier
– abstrakt maskin = (organisations- eller flödes-)logik
osv.
Samtidigt är det svårt att helt komma ifrån att detta är rätt ointuitiva idéer – inte för att de är ”krångliga” i sig, utan för att de bryter så med det etablerade. Det är egentligen rätt fantastiskt hur ingrodda tankar från Platon, Marx och Freud är – hur folk som säger sig vara oteoretiska kan följa exempelvis idéer från värdeläran, Freuds drömtydning osv. (OBS: Detta gäller inte någon i denna tråd!)
Dessutom – menar du att det intellektuella samtalet är jargongfritt, bortsett från vår lilla krets? Det finns en hel del krånglig terminologi även på din blogg, eller hur? När du går loss med din religionshistoria, då hänger inte jag med… även om jag försöker. 😉
Det är för övrigt intressant att de tankar som ansågs obskyra och dunkla när de introducerades av fyrtiotalisterna idag är intellektuellt allmängods och inte anses kräva djupare förklaring. Diskurs? ”Den andre”? Normativitet? Exotism? Dekonstruktion? (För att inte tala om ”falskt medvetande”, eller ”det undermedvetna”, som introducerats långt tidigare.)
Så – med andra ord – döm oss inte för hårt! 😉
Jag förstår vad du menar; krångliga ord kan vara uteslutande, och kan vara en viktig faktor i bildandet av gubbslem. Jag tror dock, i vårt fall, att slembildningen drivs av andra faktorer. (Uppenbarligen finns det ju killar som känner sig uteslutna av den Deleuzoguattriska terminologin, medan vissa tjejer – som dock inte läser/kommenterar bloggar – är helt med på grejen.) Vi får se hur follow-the-phlegm-grejen utvecklas…
@Kalle: Jag vill inte alls döma vare sig dig eller Marcus. Men så gillar jag ju hela 99-tänket också.
Jag tvivlar inte alls på att det kan finnas en del krånglig terminologi även på min blogg. Det är ju en del av det jag menar – för den som är införstådd är inte terminologin krånglig alls. Men jag har verkligen inget emot om någon påpekar när jag skriver krångligt.
Du har också en klar poäng vad gäller 68-generationens terminologi. Fast jag har rätt svårt för ett överdrivet användande av ordet ”diskurs” (fast det är det nog fler på den här tråden som har). Det är inte alltid det beror på att jag har svårt för ordets innebörd (eller att jag inte förstår ordet), utan att ordet används slarvigt (och det är inte alltid användaren verkar förstå det).
Sedan vill jag tillägga att jag gillar det ”ointuitiva” i många av de deleuzoguattarianska idéerna. Det är nog inte så mycket det som är problemet; snarare ger det mig ofta aha-upplevelser (vilket kanske talar emot att de skulle vara ointuitiva – snarare bryter de mot det inlärda).
Japp, Jimmy, det är kanske fel att använda ordet ”ointutivt” – ”bryter mot det inlärda” är nog mer relevant.
Och visst, mycket av det deleuzianska är inte helt självklart – inte minst att tänka att en sak (ett företag, en människa, en stad, en våg) hela tiden blir till, och inte är, vilket förskjuter fokus till just den logik med vilket någonting blir till.
Jag har inget emot om någon ber mig förklara i mer detalj: Det är bara frustrerande att folk tycker att man är arrogant eller gubbslemmig för att man inte lyckas koka ned en hel intellektuell tradition (från Lucretius till DeLanda, via komplexitetsteori) till en kort bloggkommentar… vilket ganska ofta hänt på denna blogg. Folk verkar liksom kräva att man skall kunna tanka upp allting man någonsin läst till deras huvud – och om man lyckas är man
– för postig
– inte tillräckligt postig
– en akademiker som kastar bort sin tid på obskyra grejer
– en akademiker som kastar bort sin tid på självklara grejer
Det går liksom inte att vinna, och det är – som sagt – frustrerande.
Jag förstår att det känns frustrerande, och det är inte alls så jag egentligen menar. Ledsen om det verkar så. Jag kan ha uttryckt mig på ett dumt sätt. Men jag tycker inte att vare sig du eller Marcus är arrogant eller gubbslemmig.
Det var precis det här som lockade in mig i det deleuzianska tänkandet, för det är något som jag haft med mig sedan tidigare. Det är exempelvis helt centralt inom buddhistisk filosofi (något jag skriver med risk för att upptattas som New Age:ig).
För övrigt vill jag tillägga att du, Kalle, är väldigt bra på att ”koka ned en hel intellektuell tradition (från Lucretius till DeLanda, via komplexitetsteori)”. Inte minst genom de ordbyten du nämner.
Kanske är det tanken om att det här kan vara ”the Next Big Thing” som gör mig extra petig? Jag vill ju vara med på tåget. 😉
Jimmy – jag bör också förtydliga – ovanstående gäller inte dig – i kommentar 51 menade jag andra tillfällen. Så, nejnej, du har inte uttryckt dig olämpligt! 🙂 Försöker nog bara ursäkta mig inför andra läsare..
Jag kan bara konstatera att jag tycker det här är riktigt intressant…Skall idissla lite på kommentarerna, återkommer…
Kalle P och Marcus:
Även om teorierna förstånde verkar lite esoteriska och suddiga så får man mycket bra svar när man ställer följdfrågor….
Jag kan förstå begreppskomprimeringen: den är till viss del nödvändig om man vill ha en snabb kommunikation. Att målgruppsanpassa (beroende på målgrupp) tar mycket mer tid och kraft i anspråk.
Det gäller att ställa följdfrågor och få ’oklara’ (okomprimerade) begrepp klargjorde.
Jag hoppas att du/ni orkar med detta 😉
@Kalle: Det glädjer mig att det inte finns några hard feelings. 🙂
Med tanke på att jag sagt (kommentar 45 och 47) att jargong mycket väl kan vara en del i stratifierandet (!) av gubbslemmet, och jämfört D&G-anhängare med ortodoxa marxister, så är det fullt förståeligt om din kommentar 51 varit riktad mot mig. 😉
@Heiti: Visst har du rätt i att det tar en del kraft att målgruppsanpassa, särskilt när man inte vet vem målgruppen är (som fallet är på en blogg). Och jag instämmer i att både Marcus och Kalle är bra på att besvara följdfrågor.
Jimmy: Det där med ”funktion” (kommentar 46-47) blir ju faktiskt intressant. För mig är ”funktion” alltid behäftad med ett visst syfte, den är kopplad till ett ”varför” och inte bara ett ”vad”. Det är till exempel ett gemensamt drag bland de olika betydelserna av ordet ”function” hos Wikipedia. Jag säger det inte för att bevisa att det är jag som använder det ”rätt” – så banal är jag inte – dock komplicerar det problemet vardagsspråk-jargong på ytterligare sätt.
Vi kan också ta exempelet med att använda ordet hierarki istället för strata: Det funkar ju utmärkt i de flesta samhällsteoretiska sammanhang, men det gör kopplingen till sedimentering av sten v-ä-l-d-i-g-t långsökt vilket försvårar att argumentera för förekomsten av abstrakta maskiner/flödeslogik. Och så vidare. Begreppeen formas ju av varandra i väldigt hög grad, de ingår i ett begreppssystem och det är därför svårt att generellt översätta till vardagsspråkliga termer. Det beror på ambition och kontext helt enkelt.
I slutänden mynnar detta ut i att jag tror att det är ett stort misstag att se jargong som ”att man slänger sig med tjusiga ord för att signalera en grupptillhörighet och bli erkänd av de invigda”. Jargongen är en produkt av en viss sammansättning av materia, kunskap, flödeslogiker etc och får inte göras till dess orsak. Då fastnar vi i texten, återigen.
(Och liksom både du och Kalle: Det här är en principdiskussion, inte ett utbyte av anklagelser och försvar. Inget i mina kommentarer är en anklagelse mot dig, Jimmy, utan bedrivandet av en diskussion jag tycker är intressant. Frid!)
Marcus:
Jag håller med dig att den är en viktig idé inom den gröna rörelsen. Men jag vet inte om jag kan hålla med dig om att meningen: ”Det är ingen idé att lilla jag gör något om inte alla andra gör det” är en direkt konsekvens av 68-tänkets grundidé. Är inte 68:ans grundidé att ”Om vi är tillräckligt många så gör vi mer verkan”; Någonstans måste rörelsen få sitt momentum, det börjar med att enstaka människor agerar & gör-sig-hörda vilket förhoppningsvis leder till en accelererande tillväxt av ”™aktions-massan”™. Problemet ligger, enligt mig, på den individuella nivån. Det vill säga: en underskattning av den egna förmågan, den egna positionen. Man reducerar sig själv till ett obetydligt kugge i maskineriet för att det är enklare: lathet? Ovilja? Tid? Jag är tveksam om man skall skylla den psykologiska-inställningen på 68-tänkandet.
@Marcus: Jag får böja mig vad gäller ordet ”funktion”. Mina associationer är att saker och ting ”fungerar” på ett visst sätt, oavsett om någon avsett dem att fungera på just det sättet. Dvs funktion är inte lika med intention. Men som du påpekar används inte ordet funktion på det sättet i en vetenskaplig vokabulär. Problemet här är nog att jag är humanist och inte naturvetare. 😉
Jag håller med om att strata och hierarkier inte är helt synonyma begrepp. Men i ett visst sammanhang får man gärna använda dem växelvis, när det funkar. Alternativt slänga in ett kort förtydligande första gången man använder ordet i ett visst sammanhang (vilket jag inte påstår att Kalle inte gjort). Personligen har jag emellertid inga problem med just ordet strata. Och Kalle har helt rätt i att man inte kan tvingas förklara en hel tanketradition varje gång man diskuterar de här sakerna.
”Dvs funktion förutsätter inte intention”, skulle jag ha skrivit.
@Marcus. En sak till:
Kan man inte se en växelverkan? Och, om vi bortser från just fallet deleuziansk terminologi, menar du att jargong *aldrig* kan ha funktionen (oavsett om det finns någon medveten intention) av att stärka en gruppkänsla?
Kalle P:
Jag håller med dina punkter. Men den punkten som man skulle kunna prata länge är punkten fyra: varför fungerar detta system? Ett sätt att se på saken skulle kunna vara att man skapar en artificiell brist på kunskap som du beskriver. (Jag skulle vilja ha en närmare förklaring, om det går, om hur denna ”™mekanism”™ fungerar).
Ett annan begrepp som jag skulle vilja mynta är ”Funktionssamhälle” som står i motsats i den samhällstyp som fanns före industrialismen.J ag skall ta ett enkelt exempel: En funktion skulle man kunna kalla ”Vatten-i-kranen”. Jag slår på vattenkranen och det kommer vatten, det låter banalt och enkelt, men det det inbegriper en hel del psykologiska/filosofiska problem. Vi ser inte bakom (genom) ”™funktionerna”™, de blir ogenomskinliga. Kunskapen (insikten) saknas om hur många komplicerade processer (subfunktioner) det krävs för att man skall kunna begagna mig av tjänsten vatten-i-kranen. Vi har tappat kopplingen till det ”™ursprungliga”™ (Naturen, processerna, arbetet osv). Det gör också att vi tar saker och ting förgivet, vi tappar den personliga kopplingen och den kausala känslan av samhörighet med vår omgivning / tingen. (Skall utveckla tanken om det behövs, och jag hoppas att ni förstår vad jag menar)
Detta kan också förlängas till det mesta i samhället: mat, vatten, sophämtning, konsumtionsvaror etc. När vi inte förstår hela processen, eller har koll på subfunktionerna, så kan vi inte heller handla. Det tror jag leder att man blir förlamad. Vi har inte koll på vad en västa tillverkad i ett offshoreparadis i t.ex. Indonesien ställer till med: arbetskraftsutsugning, miljöförstörning etc. etc.
Ett politiskt exempel (IRL):
Kommunen bestämmer sig för att skärpa vattenskyddsområdet kring ett antal sjöar.
Folk runt sjöarna måste skaffa avsloppsrenare med hög-funktionskrav = merkostnader.
Folk överklagar till regeringsrätten = de ser till den egna sfären (funktionen). De ser inte kopplingen mellan dålig avlopp => övergödda sjöar & fekalier i vatten => biologisk katastrof och i slutändan dålig dricksvatten. Kunskapen saknas = funktionen (som man tar förgivet) är ogenomskinlig.
Du är delvis inne på lösningen i ditt inlägg.
Se också detta:
http://mp.se/files/142900-142999/file_142946.pdf
Heiti: ”Om vi är tillräckligt många så gör vi mer verkan” funkar som formulering av grundidén, men vad säger den i så fall? Under alla omständigheter riskerar den att nedvärdera 99-strategin, som inte bryr sig om hur många som är involverade i den specifika aktiviteten.
Och ett problem kvarstår ju… Trots att 68-orna tidvis mobiliserat stora massor har den aldrig åstadkommit den genomgripande strukturomvandlingen. Det går dessutom att hänföra nästan varje faktisk strukturförändring till lokala ”99-revolutioner” – så frågan är: På vilka grunder hävdar man egentligen att man åstadkommer en större verkan på detta sätt?
Jag tror för övrigt att 68-strategin har spelat roll och har en roll att spela även framgent. För mig handlar Kalles opposition 68-99 mer om att 68-orna nedvärderar 99-strategi, än tvärtom. Min kommentar att det kanske är 68-ornas ”protesterande” som ska sluta kallas motstånd bör nog alltså läsas som en effektsökande retorisk formulering, för att problematisera 68-ornas nedklassning av oss 99-or.
Jimmy: Nu närmar vi oss det verkliga djupet i diskussionen…. Sweet! (Och än en gång: Funktion-grejen var inte att jag hade ”rätt”, utan att detta ords vardaglighet var bedräglig… Det är notoriskt svårt att avgöra vilken betydelse ett ord har i vardagsspråket (eftersom det aldrig definieras rent formellt) men det kan hända att din association var väl överensstämmande med en sådan betydelse – och då tänker åtminstone inte jag hävda att den ”vetenskapliga” meningen har företräde.)
För det första så tror jag att jargongen – begreppen, formuleringarna, referenserna (direkta och subtila) – har en materialitet och ingår i sammansättningen som sådan. Därtill har den en expressivitet, det vill säga en påverkan på organisationen av materian. Därmed har den – om vi nödvädnigtvis måste rangordna – kanske en mer avgörande inverkan i valfritt gubbslemkomplex än många andra materialiteter.
Men här finns det radikala: Jag tror i alla fall inte att det handlar om en växelverkan mellan två skilda nivåer av verkligheten, där begreppen/jargongen är en och flödet av energi-materia det andra. Detta är dock det moderna, och för den delen platonska, sättet att se på förhållandet. Jag ser begreppen och det övriga energi-materia-flödet samverka och skapa effekter (bland annat kunskap), en växelverkan på samma nivå. Begreppen är inte re-presentationer av verkligheten, även om föreställningen om att de är det naturligtvis också har en påverkan i en ändlös feedback-loop.
Så visst kan jargong ha funktionen att stärka gruppkänslan, men kanske sällan så intentionellt som vi föreställer oss. Ska vi gå på en höna-eller-ägg kan man ju fråga sig om det inte är den speciella gruppsammansättningen som producerar jargong som en av sina stabiliserande ”strategier”?
Hmm… Inte helt klockrent kanske, men förstår du vad jag är ute efter?
@Marcus: Vi kan släppa det där med ”funktion”; jag tror inte att du är ute efter att bevisa att du har rätt och jag har fel. Tvärtom visar det hur betydande det kan vara med terminologi.
Jag har heller aldrig trott att det är två ”skilda nivåer av verkligheten” som växelverkar. Vem skulle egentligen tro något sådant? (Du behöver inte invända – visst kan den uppfattningen ha sina anhängare.) Och som du kanske förstår av mitt, möjligen felaktiga, sätt att använda ordet ”funktion” har jag heller aldrig trott att det ligger något intentionellt i hur jargong befäster gruppkänsla – till gagn för sammanhållningen, men till följd att utomstående utestängs. Det var aldrig intentionen jag var ute efter, bara den faktiska konsekvensen.
Kalle: Ang post nummer 48.
Kommer man inte alltid få en stratifiering (och eventuell hierarkisering) om människor har olika tillgång till produktionsmedlen? Oljan, gasen och kolen är ju grundläggande för energin som driver ganska mycket av vår världs produktion. Dessa källor finns inte heller i överflöd (alternativen kärnkraft, vindkraft, vattenkraft mm kan väl i dagsläget inte heller producera något som kan liknas vid ett energiöverflöd, om jag inte misstar mig?). Är ägandet av dessa källor i privata händer så undrar jag hur man ska undgå en stratifiering.
Jimmy: Ledsen om det verkade som att jag anklagade dig för något. Jag ville bara redovisa min egen uppfattning, som bör ses i kontrast mot de moderna föreställningarna dialektiken och uppdelningen subjekt/objekt. Låt oss gå vidare!
Hej igen, Kim
Visst spelar ägandet en viktig roll, men frågan är vad som är orsak och verkan. Enligt mitt sätt att se det är det hierararkiseringens logik som skapar och cementerar skillnader, inte tvärtom.
Samtidigt är det ju detta som är krångligt att ta till sig från den Deleuze-influerade filosofin – att den faktiska verkligheten (av materia och energi) organiseras av ”logiker” i den ”virtuella” delen av verkligheten. Om man inte köper detta kan det vara svårt att se att politiken finns i tillblivelseprocesser, i det virtuella.
Detta leder hur som helst till en förskjutning av det politiska projektet – från att behålla en värld där hierarki-logiken råder (om än i socialistisk/kommunististisk form), till att experimentera med en värld där hierarki-logiken blir mindre framträdande.
Det kan vara värt att påpeka att ovanstående är närmare DeLanda än Deleuze – den senare hittade på en hel del krångliga tankekonstruktioner för att kunna kasta ut Platon men behålla Marx…
… kan även vara värt att tillägga, Kim, att projektet att ”experimentera med en värld där hierarki-logiken blir mindre framträdande” är svår att acceptera för en traditionell vänster. Dels för att den mobiliserats kring just frågan om ägande och kring Marx analys av ”kapitalismen”, dels för att den alternativa logik som jag talar är något som appellerar till såväl nyliberaler som för anarkister/autonoma…
@Marcus: Nejnej, jag har inte alls fått känslan att du anklagar mig för något. Verkligen inte.
För att gå till saken: Jag tror att du har helt rätt i att det finns en massa saker som samverkar. Men man bör kunna se det här med en gemensam jargong, tillsammans med uttalanden om att ha funnit ”the Next Big Thing”, som skapandet av en grupp (med insida och utsida). Fast det är väl aldrig någon som hävdat motsatsen egentligen? Det är nog jag som går på med självklarheter… 😉
Min avsikt är inte att kritisera ER, utan snarare OSS, och föreslå sätt att motverka gubbslemmets negativa sidor. Därmed inte sagt att jag gör anspråk på att undervisa er andra i hur man ska skriva. Någon sådan syn på min egen förträfflighet har jag inte. (Jag hoppas att ingen har uppfattat det så.)
Så, nu kan vi lämna det här sidospåret kanske? Ledsen att jag tjatat så. Ämnet för i dag är trots allt hur 68-tänket kan problematiseras. Sorry, Kalle. 🙂
No problems, Jimmy – ärligt talat är jag också mest excited kring follow-the-phlegm-projektet just nu… Är väldigt mån om att slutföra det, men har annat jag måste skriva på först. Skall dock presentera något om det den 21a denna månad, på Goldsmiths i London, med Jonas och eventuellt Rasmus, så någonting måste vara färdigt då.
Marcus:
”Trots att 68-orna tidvis mobiliserat stora massor har den aldrig åstadkommit den genomgripande strukturomvandlingen.”
Och visst, det är mer än befogat att ställa sig frågan om metoden har egentligen varit så effektiv. Det tydligaste kanske skulle vara det fackliga engagemanget. Men här kanske den ”™gamla”™ metoden är just mer lämplig. Sen beror det på vad du läser in i begreppet strukturomvandliggen. Är det kapitalismen? Ja då måste svaret bli: Verkningslöst.
PS.
Jag kanske skrev lite för fluffig kommentar igår. Jag har försökt att leta efter motsvariga begrepp och problemformuleringar. Funktionssamhälle, som jag använde ovan, är ett dåligt begrepp, då den används tydligen inom ekologisk ekonomi, fast då i en positiv bemärkelse”¦
Jag snubblade, av en slump, över en text av Elin Wägner idag; jag tar mig friheten att koka ihop essensen i hennes mening:
”Vi dricker vatten ur rör som kommer från sjöar vi aldrig sett”
Det är ganska talande eller hur? Applicerbart på alla moment i samhället.
Kunskap, förståelse, insikt: Nyckelfaktorer eller verkningslöst? Systemteoretisk & ekologisk tänkande förutsätter att strukturer blottas, cykler och samband reds upp.
Äh, fortfarande fluffigt 😉
Läste din (=Kalle) text om att Hacka kapitalismen. Riktigt intressant!
Jimmy: Gott, Jimmy!
Heiti: Kapitalismen är ett vanskligt begrepp i sig. För mig är den en logik som skapar återkommande strukturer, vilka kännetecknas av att kunna koppla samman separata/separerade flöden av kapital och arbete i produktionen av varor (och tjänster) för att sedan dela kapitalet och arbetet i separata flöden igen.
Har något hänt med just denna logik och dessa återkommande strukturer? Ja. De har naturligtvis långt ifrån ersatts av något annat, dock finns det en tydlig tendens vill jag mena, att produktionen av tjänster främst, men även varor, numera produceras i ett flöde där kapital och arbete inte är separerade, åtminstone inte på samma sätt som tidigare. Logiken har förändrats, inte minst tack vare den nya tekniken, och detta skapar också bland annat ett nytt förhållningssätt till vad motstånd är. Den kapitalistiska logiken skapar ett motstånd, den nya produktionslogiken (vad vi nu ska kalla den) skapar ett annat.
Du talar om kunskap, insikt, förståelse och omvandlingen av detta till aktiv handling, medan jag kanske snarare talar om hur infrastrukturen för att sprida kunskap och utföra aktiva handlingar har förändrats – denna förändringen utgör själva kontrasten mellan 68 och 99. Möjligen är det därför vi har talat förbi varandra…
Heiti – kul att du gillade Glänta-artikeln – den skrevs tidigt i mitt utforskande av 99-tänket…
Marcus och Heiti: Japp, jag tycker att K-ordet är svårt. Köper DeLandas kritik av användningen av det. Använder därför scare quotes när jag måste använda det..
Jag håller åtminstone med DeLanda att om man med kapitalism avser ”marknadsekonomi” (här använder jag scare quotes) så faller begreppets och den marxistiska analysens relevans ihop. Men det känns inte som läge att dra iväg i ytterligare ett sidospår om just det… 😉
Som del av 68-rörelsen när det begav sig kan jag inte låta bli att ta åt mig en del av den kritik som kommer fram här, men jag känner egentligen inte igen mig. Den 68-rörelse som jag själv engagerades i var FNL-rörelsen i slutet av sextiotalet. Denna rörelse vill jag påstå var just en ”själv-organiserad” rörelse. Den initierades inte från någon teori, utan växte fram ganska spontant bland ungdomar genom de upprörande bilder som media förmedlade från Vietnam.
När Marcus så i inlägg 32 i föraktfull ton skriver : ” Precis som den romantiserade/nostalgiska bilden av “verkligt” motstånd som att gå i ett demonstrationståg i Flen och protestera mot Vietnam-kriget” och vidare i 35 ””¦68-motståndet som som just inte åstadkommit särskilt mycket materialitet alls” så känner jag mig faktiskt lite kränkt. Vi gick i demonstrationer, vi sysslade också med en omfattande penninginsamling och informationsspridning genom ett idogt ideellt arbete. Vi gjorde, som jag ser det, en avgörande insats för att svänga den västerländska opinionen och därmed bidra till att Vietnams folk faktiskt besegrade USA militärt så småningom. Utan den opinionen skulle USA mycket väl ha kunnat utrota hela befolkningen för sina principers skull. Har 99-orna åstadkommit något i den vägen?
Jag inser att min definition av 68-or inte riktigt sammanfaller med er och kultursidorna läser jag sällan. Jag ville bara nyansera 68-begreppet något.
Jag finner också den nya tekniken oerhört intressant och era försök att göra en teori av det fascinerande. Jag medger också att vi står för helt nya möjligheter och utmaningar för att bryta makthierarkier och invanda tänkesätt. I en avhandling jag nyss läst beskrivs Rhizom-begreppet som ett svampmycel eller ett biologiskt system som vitsippor. Det är kanske inte så dumt beskrivet, vad säger ni som vet? I så fall skulle jag kanske ännu hellre likna det vid en asps system. I aspens fall är det nämligen tydligt att om man hugger ner makthavaren, det stora trädet, så poppar genast en massa nya aspiranter upp inom något hundratal meter, tidigare har rotsystemets försörjning hållts på sparlåga genom snål tilldelning från makthavaren, men när tilldelningen efter nedhuggning helt upphör så sätter en omfattande process igång för att rädda systemet.
Jag har tidigare debatterat användningen av nya begrepp och håller med Jimpans inställning här. Diskussionen blir tyvärr lätt abstrakt och eftersom man inte kan måla i svart och vitt har ju alla rätt på denna nivå i någon mening. Denna tråd bjuder emellrtid på ett bra konkret exempel, tycker jag:
Christoffer Kullenberg skriver i ett av de första inläggen (nr. 10): ” Samhället finns inte där före oss, utan görs hela tiden. Det är i Brownsk rörelse – låt oss därför pressa energin mot det bättre istället för att ge upp hoppet som ätits upp av det s.k. falska medvetandet.” Notera här begreppet ”Brownsk rörelse”. Den oinvigde blir kanske imponerad. Jag konstaterar att begreppet används helt fel enligt den association som jag har från den matematiska statistiken, där begreppet är starkt etablerat. En av de viktigaste egenskaperna hos Brownsk rörelse i statistiken är nämligen att den bildas av oberoende tillskott, helt ”ovetande” om såväl historia som mål. Detta är knappast vad Kristoffer menar med att ”samhället görs hela tiden”. Han vill förmodligen betona att det finns en oförutsägbar ingrediens i utvecklingen som kan modelleras som slumpmässig. Men då kunde han ju använt ordet slumpmässig eller något liknande som de flesta förstår ungefär och sombättre beskriver vad han menar. Det kan förstås också vara så att de böcker som just Christoffer har läst definierar Brownsk rörelse på ett helt annat sätt, vilket gör den presumptive läsargruppen ynka liten.
Hej Thomas,
min beskrivning av 68 gäller det intellektuella bidraget – kritisk teori, Marx möter Freud = Marcuse, counterculture – som främst betecknar det amerikanska 68. (Denna kritiska teori lever även vidare i mycket av den dekonstruktionsfokuserade kritik och politik som nu är dominant inom det intellektuella samtalet.)
Svenska 68 var en blandning av nämnda ”counterculture”-tänk med mer traditionellt vänstertänkande. Det senare tycker jag är rätt ointressant – det är inte specifik för 68, och det intellektuella eftermälet till 68 berör den förra tendensen – och därför har jag fokuserat bara på just counterculture-68.
När vi skriver om självorganisering pratar vi i en rätt strikt mening (alltså inte bara platta organisationer, som ju diskuterats länge), men säkert fanns det inslag av den självorganiserande logiken i mycket av det som gjordes 68 – precis som den självorganiserande logiken varit en del av samhället ännu tidigare (i medeltida gatumarknader osv.)
Poängen med 99-tänket är att vi nu – genom komplexitetsteorin som vuxit fram under de senaste årtiondena, och genom att ha sett faktiska exempel som Linux, Wikipedia osv. – fått en ny förståelse för självorganiserande system.
Det är påtagligt hur ord som ”basar”, ”rhizomatisk”, och ”katalys” nu är en del av politisk diskussion. Det är alltså först nu som vi ser en systematisk diskussion om hur vi kan lära oss att tämja självorganiseringens logik på samma sätt som vi – under 1800- och 1900-talet – lärt oss att tämja hierarkins logik.
Här menar jag att det finns en skillnad gentemot 68 – framförallt ”counterculture”-versionen – som var fokuserad på att sätta stopp för motorn, snarare än att bygga parallella system som fungar enligt självorganiseringens logik.
Förstår dock att det inte är kul att höra folk dissa en hel generation. Det är självklart inte meningen – kritiken rör ju främst det faktum att 68-tänket fortfarande står modell för vad politik och aktivism är.
Det är ju faktiskt vanligare att vårt tänkande kritiseras än det som vi kallar 68-tänk. Herregud – hur ofta hör man inte någon säga att vår generation inte är engagerad/uträttar något/inte tänker nytt/blablabla? Hur tror du vi känner när vi hör detta? Vad har detta gjort med vår generations självkänsla? 😉
Ovanstående är ju faktiskt skrivet utifrån det faktum att den utställning jag jobbat med under hösten helt dissas av kulturkritiker – i vår ålder!! – för att utställningen inte passar in i deras 68-tänk. Så – jag förstår hur du känner, och det är olyckligt, men det är nog så att det är vi som är den kränkta minoriteten i sammanhanget…
Menmen, jag får låta Marcus svara för sig.
Jag skall även låta Chris K för också svara för sig, men vet att du ogillar att vi använder naturvetenskapliga referenser. Skall inte kommentera just detta fall – Chris kan bättre än jag vad han menade – men bara säga att det finns en poäng med att släppa på den separation av humaniora och naturvetenskap som vuxit fram sedan 68.
Det är inte heller första gången du tycker att vi skriver för en ”ynka liten” grupp personer. Som jag skriver i kommentar 51 är det ofta svårt att koka ned en hel tanketradition till en kort bloggkommentar som denna, där vem som helst kan (i ditt fall, kräver att) förstå.
Det finfina med den nya tekniken är att mediautbudet inte måste vara som en standardiserad Hylands Hörna som alla skall älska, utan att även små, specifika grupper kan tillåtas utbyta tankar med varandra – utan att anklagas för saker och ting.
Thomas: Som jag säger lite senare i kommentarerna är det inte så mycket att klassa ner 68-ornas motstånd jag är ute efter, som att kritisera 68-ors tendens att inte erkänna 99-ornas strategier som verkligt motstånd. Min ”föraktfulla ton” är en retoriskt använd spegling av den föraktfulla ton hacking etc möts av… Att kränka någon var med andra ord inte min avsikt, och jag ber om ursäkt om du uppfattade det så.
Men en annan viktig fråga är om det verkligen var opinionen som fick USA att dra sig ur Vietnam? Jag tror att det säkert var en faktor bland många, så jag försöker inte skriva det ur historien, det 68-iga jag kritiserar är snarare en tendens att övervärdera den faktorn. Var FNL-gruppernas opinionsarbete så betydelsefullt att det med rätta nästan ensamt upptar vår historieskrivning av orsaker till att kriget tog slut, före det vietnamesiska folkets direkta motstånd, före oljekrisen 1973 i en helt annan del av världen, eller varför inte före det sydostasiatiska klimatets, topografins och florans inverkan?
Denna tendens att övervärdera barrikadernas och slagordens betydelse hänger direkt ihop med tendensen att inte se lokala ”hack” som verkligt motstånd. Du är uppenbarligen inte så svårt anfrätt av den tendensen. Det är bra. Då är du inte fast i det som jag vill kalla 68-tänk och det är nog inte du som ska ta åt dig.
Vad har då 99-orna åstadkommit? Jag väljer för diskussionens skull två exempel som 68-orna varken erkänner som motstånd eller framgångar: En kris för de starkt hierarkiserande upphovsrätts- och patentskydden, och en begynnande upplösning av den hierarkibildning som facken och näringslivet tillsammans utgör genom att inte söka sig till de traditionella (68-iga) arenorna för politisk påverkan.
Ja, och så hann Kalle före där igen…
”Samtidigt är det ju detta som är krångligt att ta till sig från den Deleuze-influerade filosofin – att den faktiska verkligheten (av materia och energi) organiseras av “logiker” i den “virtuella” delen av verkligheten. Om man inte köper detta kan det vara svårt att se att politiken finns i tillblivelseprocesser, i det virtuella.”
Om du har tid och lust, skulle du inte kunna utveckla det där?
@Marcus: Japp, så sa vi samma sak igen..
Bra fråga Kim! Det är som sagt en ganska lång diskussion, men man kan säga att Deleuze verklighetsbeskrivning ibland kallas flödesontologi. Han fokuserar inte på vad saker är, på ett statiskt vis, utan hur de hela tiden blir till, dynamiskt, genom vissa logiker.
Verkligheten är således att flöde av materia och energi, som hela tiden skapar strukturer. Detta skiljer sig från den dominanta synen på verkligheten, som är mer fix.
Denna uppdelning fanns redan hos de gamla grekerna, där Lucretius stod för den förra postionen (-ish), och Platon stod för den senare. Problemet var att Lucretius viftades bort som romantisk poet, medan Platon blev grunden för västerländsk vetenskap.
Hur som helst – Lucretius perspektiv, och Deleuze – har dock fått upprättelse genom komplexitetsteorin, som hävdar att världen faktiskt består av flöden, som verkas på av flödeslogiker.
Det är dessutom dessa logiker som gör att saker och ting får vissa egenskaper, en viss identitet.
Ett exempel: Ett flöde av vatten kan, om man ökar hastigheten på flödet, börja uppvisa turbulens. Ett kvalititativ skifte uppstår, en ny egenskap uppstår.
En sådan turbulens-virvel är inte statisk, utan den består av ett konstant flöde av nytt vatten – precis som våra kroppar består av flöden av materia-energi, eller ett företag består av flöden av kapital, råvaror osv.
Denna virvel är inte heller fix, eller samma alltid och överallt. Den uppstod ju vid en högre intensitet av flödet, och den försvinner om flödet minskar. Det är alltså som om en viss logik verkar på vattnet, vid vissa tillfällen, givet vissa parametrar. Varje vattenmolekyl har alltså förmågan att bli en del av denna effekt – men det betyder inte att den måste utvecklas till en virvel, eller att en uppkommen virvel alltid kommer att existera. (På samma sätt kan ett företag ”lösas upp” som struktur, och bli annan ekonomisk aktivitet.)
Detta gör att Deleuze kan konstruera en världsbild där vi kan tro att strukturer existerar, att de kan ha vissa egenskaper, men att dessa inte är fixa – att de representerar en essens (i vatten, människor, företag). Han lyckas alltså komma runt de farhågor som alla postiga tänkare lyfte, men ändå vara realist.
Jag vill nämna en sak på metaplanet också: Att vi alla i den här tråden (och i andra trådar kring detta ämne) formerar oss kring antingen 68 eller 99 och utöver kritik mot det andra lägret utifrån två olika logiker tyder om inte annat på att oppositionen är välfunnen… Cred till Kalle (och Otto)!
@Marcua: Man tackar! Men det främst vårt lilla gäng som använder den. Plus Dennis, såklart.
Menar du att Dennis använder just 68-99-oppositionen? Det har jag missat isf…
Jag höll på att skriva en kommentar när jag råkade trolla bort vad jag skrivit. Om det skickades iväg kan du ta bort den. Jag gör ett nytt försök istället.
Jo, även om jag förstår polemiken mot marxismen som ett försök att göra en poäng och gå vidare är jag rädd att man är på väg att kasta ut barnet med badvattnet när man t ex lättvindigt attackerar värdeteorin (och Marx ekonomikritik i stort?) osv. Deleuze och Guattari påpekade själva vikten av Marx. Deras analys av kapitalismen som axiomatisk är ju Marx rakt igenom. Är det Delanda som överskuggar Deleuzeläsningen? Även om jag har respekt för Delanda (uppskattade mycket hans War in the age of intelligent machines, som är det enda av honom som jag läst) tror jag att det finns en risk att låta en seriös Marx-Deleuzeläsning lida för den produktivistiska politiska ontologin som ju faktiskt passar den kapitalistiska subjektivitetsproduktionen som handen i handsken. Hur vedervärdig Zizeks Organs without bodies än är måste jag ge honom rätt för hans kritik av den ytliga Deleuzeläsning som inte är helt ovanlig, en ytlighet som i mångt och mycket beror på negligerandet av D&G:s ofrånkomliga ”marxistiska” kärna.
Om jag får lov att vara lite fräck skulle jag vilja påstå att det finns ett tydligt drag av 68-tänk kvar i avståndstagandet från Marx.
Hej iammany,
absolut – jag försöker alltid påpeka (se kommentar 68) att jag är närmre DeLanda än Deleuze – gillar den förres av-marxifiering av den senare.
Som sagt – min uppfattning är att Deleuze försök att göra upp med den västerländska tilltron till Platonska transcendenta essenser gör hans krampaktiga fasthållande av Marx problematiskt. (Guattari var ju för övrigt än mer fäst vid Marx.) Som DeLanda himself skriver:
Jag är ingen expert på just axiomatik-biten, men ändå – jag köper tanken om att det finns en form av ”överkodning” av de strata som utgör ekonomin. Min (och andras) poäng är att marxistisk teori i allra högsta grad är delaktig i att skapa och upprätthålla denna överkodning.
Teorin bidrar alltså, för att använda en annan term, till performeringen av ekonomin som just ”kapitalism”. (Samma analys har ju förts fram från flera håll på senare år, av post-/ex-marxister som J.K Gibson-Graham, såväl som av vetenskapssociologer som Michel Callon.)
Alltså tror jag att projektet att ”hacka” ekonomin kräver att vi – eller åtminstone en stor del av oss – släpper de där tankarna om Kapitalismen och de där järnlagarna som marxister verkar ha så svårt att komma ifrån.
Dessutom är jag på DeLandas sida när han försöker att komma ifrån begrepp som den ”kapitalistiska subjektivitetsproduktionen” i beskrivningen av ekonomin – till förmån för hans mer komplexitetsteoretiska (och mindre textiga) fokus på de hierarkiseringsprocesser som präglat den moderna ekonomin. (Kolla upp A thousand years of nonlinear history!)
Gillar din slutkläm: På vilket sätt menar du att önskan att gå vidare från Marx är 68-tänk?
@Marcus, japp – Dennis är helt med på noterna!!
68-tänket menar jag finns i det ideologiska tänkandet (Marx = marxism = dåligt), att inte tänka ”nomadiskt” och ständigt underkasta teori viljan till politik. Att mycket marxistisk teori har varit delaktig i upprätthållandet av axiomatiken så att säga står bortom allt tvivel (arbetarrörelsen och vänstern överhuvudtaget har ju mer eller mindre alltid varit det), men att avfärda en seriös Marxläsning (som D&G:s faktiskt är, och också helt annorlunda än traditionell marxortodoxi i kommunistpartiernas ledband) är krasst uttryckt lite fånigt. Kritiken är helt enkelt kritik av MarxISM och har nödvändigtvis inte mycket med Marx att göra.
Förtydligande: jag menar alltså att underkastandet av teori under viljan till politik är ideologiskt tänkande.
Absolut – jag försökte att hålla mig till att kritisera marxISM ovan, inte Marx himself, som man ju kan läsa på olika vis. (Blev lite bråttom – missade nog lite här och där.) Samtidigt, om man börjar släppa tankarna om kapitalismens järnlagar – vad skall vi då behålla från Marx?
Om att låta teorin vara viktigare än viljan till politik – vem är det som är teoretiker respektive nomad i detta sammanhang? Din ingång i denna tråd var ju att vi inte får släppa värdeteorin, att vi måste göra en ”seriös Marx/Deleuze-läsning”, att de Stora Teoretikerna Deleuze & Guattari ”påpekade vikten” av den Ännu Större Teoretikern Marx.
Jag antar att du inte har samma erfarenhet som jag, men om det är någonting som hindrat mina politiska projekt så är det just vänsterns tilltro till marxistisk teori. Inte minst i relation till att experimentera med alternativa ekonomiska lösningar har jag ofta fått höra att ”vi vet ju att detta är omöjligt inom ramen för Kapitalismen”.
Hur som helst – jag är öppen för att lära mig mer om hur Marx kan läsas på nomadiska vis… hur kan hans teorier användas på ett sätt som öppnar upp och inte stänger ned politik?
Inte bara Dennis Töllborg, utan också kulturjournalisten Per Sinding Larsen är med på tåget. Sade i dag på Morgonpasset i P3, apropå kinesisk populärkultur, att det finns många sätt att göra motstånd på. I Sverige har vi enligt honom någon mossig föreställning om att man som musiker bara kan göra motstånd genom att spela Staten och Kapitalet.
Ett litet inlägg i marxism-debatten måste jag göra. Har inte självdisciplin nog att låta bli. 🙂
För mig är det två helt skilda saker att se Marx historiska relevans för de teorier jag tror på idag, och att se den marxka teorin som ideologiskt rättesnöre.
Jag ser inget självändamål med att behålla Marx eller marxism, att ”gå tillbaka till rötterna” eller något liknande, alldeles oavsett om Marx har något vettigt att säga eller inte. I den mån Deleuze är marxist finns ju Marx där. OCH: I den mån DeLanda helt enkelt missriktar mycket av sin kritik och själv står för ett slags marxism så finns han ju där också. Jag vill påstå att det inte är en slump att nedbrytandet av modernitetens och nyplatonismens begrepp skett i en marxistisk diskurs, även om det lett teorin så långt från den ”ursprungliga” marxismen att det inte är nödvändigt att kalla det marxism längre.
@Jimmy: Roligt!
@Marcus: Absolut – jag tror att du kan ha rätt. Men jag vet för lite om Marx för att veta vad det är i hans arbete som går igen i arbetet att komma ifrån platonska essenser. Jobbade han också med immanens, utifrån Lucretius osv.? Eller menar du att mycket av postmodernismens uppgörelse med det moderna gjordes med marxistiska förtecken?
Det tydligaste exemplet (som jag dock inte läst själv) är Marx doktorsavhandling från 1841: http://www.marxists.org/archive/marx/works/1841/dr-theses/index.htm’
Den inleds med den spännande kapitelrubriken ”The Declination of the Atom from the Straight Line” och behandlar Epikuros fysik och Lucretius utnämns till ”the only one in general of all the ancients who has understood Epicurean physics”. Jag vet inte vad Marx slutsatser är, men det verkar under alla omständigheter som att han tar den epikuréiska fysikens parti när han vill vederlägga föreställningen bakom att ”Epicureans, Stoics and Sceptics are regarded as an almost improper addition bearing no relation to its powerful premises.”
Men någonstans förutsätter också Marx hela ansats till en materialistisk teori om historiska utveckling tron på immanenta processer, snarare än transcendenta essenser. Om den faktiska teorin sedan motsvarar denna höga och för tiden mycket ovanliga ambition är en annan sak. Där är jag inte lika imponerad…
Länken fick visst ett tecken för mycket: http://www.marxists.org/archive/marx/works/1841/dr-theses/index.htm
Och ett av citatens innebörd bör kanske förtydligas: “Epicureans, Stoics and Sceptics are regarded as an almost improper addition [to greek philosophy] bearing no relation to its powerful premises”.
Det går lite för fort här…
(Och jo: Även pomo-spåret börjar ju i mångt och mycket i marxistiska kretsar…)
Aha! Coolt – hade ingen aning om att det fanns en sådan koppling – roligt!
Som sagt, jag menar allvar när jag säger att jag vill höra mer om denne filosofiske Marx – jag är medveten att det finns en annan Marx än den som normalt diskuteras (i anslutning till värdelära osv.)
Det skulle vara intressant om du kunde komma över hit till GBG och vår Mille Plateaux/remixar-/gubbslems-grupp någon gång och föreläsa om spåret Lucretius-Marx-Deleuze… Vore inte det kul? 🙂
Som sagt: Jag har inte själv läst Marx avhandling så jag vill inte kalla mig expert på området. Jag vågar inte ens säga att kopplingen till Lucretius är särskilt stark, vilket dock kan ses som en poäng i sig: ”Våra” filosofer vinner ju på att betraktas som föräldralösa! Marx största problem är snarare hans talrika barnaskara som inte alltid gör pappa stolt. Deleuze i sin tur lider av att någon känner ett behov av att avmarxifiera honom… Och så vidare. Det här med genealogi är ett jäkla skit, helt enkelt – arborescent skit!
(Det vore hursomhelst kul att få slemma IRL någon gång! Jag får väl hoppas att Dennis T blir min nya chef så jag kan utverka (betald) ledighet för dylika arrangemang…)
Jag ber om ursäkt för att bryta er nya diskussion, men har inte hunnit med tidigare. Här är alltså en fortsättning på kommentarerna 76-78:
Kalle:
Jag håller med om att vår självorganiserade FNL-rörelse inte är jämförbar med Linux, Wikipedia, Latex eller R (som är de två verktyg av denna typ som jag själv använder flitigt) och jag tycker själv att det är högintressant vad det kommer att bli av dessa självorganiserade strukturer. De två jag själv refererar till är av hög klass och faktiskt mer förtroendeingivande än kommersiella motsvarigheter. De organiseras ändå på något sätt, vilket antagligen finansieras av skattemedel genom akademin. Men, jämfört med de kommersiella är den övergripande arbetsinsatsen försumbar och användarna själva tycks göra den stora arbetsinsatsen.
Jag ogillar inte alls naturvetenskapliga referenser. Vad gäller kaosteorin som vi diskuterat förut, tycker jag tvärtom att det är en väg till ömsesidig förståelse och för mig klargör det lite hur ni tänker, utan att ta mig igenom de tusen platåerna. Därmed blir jag i och för sig mer kritisk, men det skadar väl inte. Vad gäller mitt aktuella exempel är det så att kopplingen är så dålig att jag ifrågasätter om användandet av uttrycket var seriöst, men som sagt, det får väl Christoffer förklara om han önskar.
Marcus:
Jag hävdade ju inte alls att vår opinionsinsats var avgörande för krigets utgång, men jag tror (och hoppas) att det var betydelsefullt. Men du tillskriver heller inte mig den åsikten, vad jag förstår. Vilka är det egentligen som påstår att ” ”¦ FNL-gruppernas opinionsarbete [var] så betydelsefullt att det med rätta nästan ensamt upptar vår historieskrivning av orsaker till att kriget tog slut”¦”? Jag känner inte igen historieskrivningen.
Vad gäller dina två exempel på 99-verkan är det en överraskning för mig att du hänför dessa företeelser till ett visst ”tänk”. Jag har alltid sett piratkopieringen som en naturlig följd av den tekniska utvecklingen. På 60-talet gjorde vi motsvarande illegala kopiering till rullband, vilket dock inte fick riktigt lika stora konsekvenser på grund av den teknikens begränsningar och kostnader. Upplösningen av den korporativa hierarkin i form av facket/storfinansen startade enligt mitt förmenande när facket successivt upphörde att vara en fackförening och därmed förlora allt medlemsengagemang. Processen med fackets dalande inflytande och därmed maktens minskade intresse för den, pågår alltjämt.
@ Thomas:
är det inte snarare så att Kalle hänför tänket till företeelserna, snarare än tvärtom? Lite av grejen med 99/rhizom/nomadgrejen är ju, som sagt, att det inte finns en enda, singulär rot från vilken allting kan härledas. Det var ju inte riktigt så att det Kalle kallar för 99-tänket var något som hittades på då (och av vissa speciella personer), utan något som uppstod då kapitalismen trädde in i en speciell relation med den teknologiska utvecklingen. Att ett nomadiskt hackertänkande kom att ersätta ett mer dialektiskt ”motkultur”-tänkande hade att göra med processer som redan länge varit verksamma men som ”renderades tänkbara” i stor skala någon gång i höjd med bristandet av IT-bubblan.
Thomas – ja, visst är det coolt med självorganiserande strukturer! Som sagt, det finns nog en hel del potential i att lära sig mer om att kontrollera denna logik. Det är i alla fall värt att testa!
Allt gott,
KP
Jakob – helt riktigt! Kommer att låna från, citera, din kommentar. Utan denna poäng blir AbHack-boken rätt konstig – inte minst teknikdeterministisk.
Kalle: väl bekomme!
Tycker mig se en välgörande skillnad mellan denna diskussion, där folk faktiskt vill förstå varandra, och det eländiga tvåfrontskrig som utspelade sig några inlägg bakåt i tiden, med Sanning och Frihet och Konservativhögern och Pomovänstern och allt. Bra saker blev skrivna där också, men tonen var fientlig och båda läger oförändrade efter ”debattens” slut – tres orhizomatiskt, och diskussion då den är som mest förhatlig.
Det här gillar jag, och då jag gillar att gilla så trivs jag bättre här. Dessutom så är det här jag har möjlighet att lära mig något (om 68-rörelsen, fackföreningarna, motstånd då och nu, vad har du) – om nu rhizomatik är så förbannat bra (VILKET DET ÄR!), så förutsätter det att det inte är den ena parten som skall vinna och tillintetgöra den andra för att själv få vara The King. Båda måste lämna mötet förändrade. Etik, inte moral.
(Vilket betyder att jag tycker Thomas S gör ett darned good job i sina ansatser att översätta vår lingo till ett för honom hanterbart format! Hoppas att vi kan vara lika receptiva och ta tillfället i akt att låta hans bidrag få ta sig in i vår deleuzianska hemmaborg också.)
Absolut – I like too – jag försöker vara lika nomadisk som Thomas S – vi liksom drar i de olika trådar som kopplar mot Marx respektive 68/99/självorganisering/naturvetenskap. STORT!
Thomas: Jag behöver inte tillföra något känner jag, mitt svar är helt i linje med Jakob här. Att exempelvis piratkopiering är en konsekvens av tekniken, och att tänket utvecklas ur teknikens möjligheter och begränsningar snarare än tvärtom, är en central del av hela filosofin. Samma resonemang gäller kring att det finns mängder av orsaker till att facket inte längre känns lika relevant – lika fullt anklagas 99-orna för att inte engagera sig fackligt i tillräckligt hög utsträckning, och lika fullt organiserar 99-orna sig på andra sätt, eller låter icke-organiseringen vara en del av motståndet.
Och liksom Kalle och Jakob: Du resonerar på ett helt annat sätt än det jag vänder mig mot. All respekt för det, Thomas!
Jag bara konstatera: Jag är ’hackad’. Som ett virus, prider sig idéerna och formerar mina tankebanor. Tack för det!
Jag skall smälta och läsa om alla kommentarer, och hoppas på att ni fortsätter de intressanta diskussionerna. Har tidigare haft vaga, dunkla tankar i dessa banor(=99-Tänk?) men inte, förän nu, kommit i kontakt med dessa tankar….Keep upp the work!
Om jag bara ska säga något mer klokt (?) om Marx-spåret, eller snarare kasta ner en not: Storskägget hade nog kommit ännu längre om han hade identifierat revolutioner i (vad Michel Serres skulle kalla) den ”mjuka teknologin” snarare än i den ”hårda teknologin”. Kanske är detta också en avgörande skillnad mellan det vi här kallar 68 och 99: Att den materialistiska analysen 68 fokuserade på hård teknologi, medan den sedan 99 fokuserar på den mjuka teknologin; motorn blev datorn.
Heiti: Gott och härligt!
Deleuzianen Eugene Holland har skrivit ett fullkomligt lysande ”tanke-experiment”, som jag hade velat men inte kunnat skriva själv. Det ligger helt i linje med min uppfattning av Marx och marxism (som också är färgad av Althusser (och dennes lärljunge Foucault, som dock knappast kallade sig marxist)). Negri och Deleuze är centrala för Hollands resonemang, men nämns bara i föregående. Obligatorisk läsning på temat alltså: ”Spinoza and Marx”
Några valda citat:
”Much of what passes as Marxist philosophy of history — including much (though not all) of Marx’s own — merely translates or inverts Hegelian idealism into a ”materialism” that nonetheless retains the transcendental subjectivism and the teleologism: classes act as transcendental subjects in the historical ”dialectic” of class struggle, which will according to necessary laws produce a classless society with the collapse of capitalism at the end of history.” Men…
”A materialist dialectic derived from Spinoza might indeed bear comparison with one of the philosophies of history found in Marx himself: the one positing a dialectic of forces and relations of production instead of class struggle as the ”motor of history.” This is perhaps the least Hegelian of Marx’s several philosophies of history, inasmuch as it eschews the transcendental subjectivism of the class struggle model.”
”Althusser had, in his Essays in self-criticism, already outlined some of the benefits of Spinozan materialism to the project of freeing Marxism from Hegelian idealism: a conception of ideology as a ”materialism of the imaginary” and of science as basically mathematical (derived from the first two of Spinoza’s three kinds of knowledge); a model of non-transcendent causality whereby the (”absent”) cause is immanent in its effects (which Althusser later regretted calling ”structural” causality); and a view of human action and history that was anti-subjective and resolutely non-teleological.”
Sweeeet!
Kalle P: Oj vad det går undan med kommentarerna här.. svårt att hänga med. Jo, så vad behålla från Marx? Eller, hur rakar vi av skägget och formulerar en filosofiskt renrakad Marx (som Eric Alliez uttrycker det)?
Är det en motsättning mellan att intressera sig för teori och tänka nomadiskt? Jag tror inte att det är den marxistiska teorin som varit (det enda eller största) hindret för vänstern, då vänstern (och politik öht egentligen) alltid varit drivet av ressentiment. I en mening ger jag dig rätt; Marx är den store anti-politikern, något som för mig är väldigt tilltalande. Min bakgrund i vänstern påverkades mycket av den kritik av aktivism och ”summit hoppin'” som cirkulerade bland aktivistkretsar efter gbg2001, och som för en liten klick jag var involverad i utvecklades till en kritik av vänstern i stort och nu senare av politiken som sådan. (Det innebär inte att jag inte strävar efter något ”annat”, utan att det har fört in mig mer på etik och (anti-)ontologi a la Levinas, Derrida och Blanchot etc.) Det är intressant det här med omöjligheter (och lite bekymrande att du vill bort från det) som är så centralt för det ”mindre”, rhizomatiska hos D&G. Se bara deras fina bok om Kafka t ex. De menar som bekant att mutationerna (”hackingen”?) uppstår i trängda situationer. Deleuze går till och med så långt och säger att ”A creator who isn’t grabbed around the throat by a set of impossibilities is no creator.” I det här sammanhanget är det jävligt intressant det där med den kinesiska populärkulturen som Jimmy nämnde ovan.
Men nu någongång framöver ska jag så att säga put my money where my mouth is och skriva mer utförligt om en filosofisk rakning av skägget. (Du lär väl få en trackback när det dyker upp.)
Angående Marx och den ”mjuka teknologin”: det här är ju något exempelvis Paolo Virno går vidare mycket med när han tar upp Marx teori om det allmänna intellektet. Finns några bra artiklar om det i Fronesis Arbete-nummer. Virnos Multitude between Innovation and Negation kommer nog bli mycket intressant läsning.
Tack för era vänliga ord! Men vad menar du med ”nomadisk”, Kalle (i 106)?
Hej Thomas,
sorry för sent svar – tänk ”fri i tanken”, ”inte slaviskt följande hierarkiskt inordnade tanketraditioner”, typ…
Tack för förklaringen…och smickret!
Väl bekomme!
En annan kritik mot 68-tänket och revolution-illusionen, som i psykologisk mening måste ses som hoppet på förlösandet från smärtan av att vara människa (precis som drömmen om den rena kärleken), motviljan mot att ta ansvar för sig själv och sin omvärld, är att det går inte genomföra en revolution på ett demokratiskt vis och därmed kommer den att medföra ett övergrepp mot andra människor. ÖVERgrepp neråt är just revolutionens kärna och därmed kommer den aldrig skapa en djupgående bestående förändring i människan, revolutionen rör sig bara vid ytan.
Ansvaret är livets väsen (viktor frankl).
I ca femtio år har vi varit ungdomar, innan dess var man bara barn sen vuxen. Först var vi rebeller, raggare, sen kom motståndet i 68-rörelsen, sen planade vi ut lite. I 99-tänket mognar vi och tar ansvaret, vill vi ha något så klagar vi inte på politikerna, vi bygger det själva.
Demokratin har dött och den behöver återupplivas. På 20-30-40-talet så var den mer levande, den generationen hade vunnit den och visste hur värdefull den är, att den bygger på ömsesidig respekt & acceptans. Nu har vi fallit ner i roller som undergivna (självförtryckta) och våra ledare tar gärna och förvaltar vårat ansvar. Alla grupper kommer att söka efter en ledare som är villig att axla ansvaret för resten av gruppen. Det är enkel grupp psykologi a la Fromm, det spelar ingen roll om det är landsgruppenm, den lilla föreningen, eller kompisgänget. Problemet är att vi vill inte ha demokrati. Vi vill inte ha ansvar.
Demokratin bygger på delaktighet. Bristen på delaktighet är en av sakerna som 99-rörelsen dels protesterar mot och dels gör sig delaktig genom att ”hacka” systemet.
Här tänkte jag skriva om min rädsla för 99-rörelsen begränsning. Men beslutar mig för att det är för mig JUST DET som är skillnaden mellan 68-tänket och 99-tänket på ett psykologiskt plan.
I 68-tänket så skulle jag försökt berätta för någon ”hur man skall göra” i syfte att hjälpa den personen. Medans i 99-tänket så är jag förändringen och förebilden.
HÄR är något mycket intressant. Ni talade tidigare om att ”Ta avstånd” ifrån. Vad som händer på ett psykologiskt plan när man tar avstånd och skjuter ifrån sig något är att man låser in det man tar avstånd ifrån (den eller de människorna) i sin position. Man lämnar inte något utrymme för att låta människan omvärdera sin position.
Om man istället accepterar människan, ifall man inte har som ambition att förändra den andra människan, så ger man människan den existentiella bekräftelsen som säger du är ok som du är och DET lämnar utrymme för den människan att förändra sin position.
Ambitionen att förändra den andra människan skapar en psykologisk motvåg som gör att man inte lämnar utrymme åt den andra människan att förändra sig.
Detta är något jag känner finns i 99-tänket, men jag vet inte om det har pekats ut mer än att fokuset generellt har förändrats till aktion från motstånd. Men detta är verkligen en poäng som bör pekas ut och tänkas lite på.
Det handlar om frånvaron av ambitioner att förändra den man möter (Crafoord) och erkänna dennes totala rätt att existera i det hon är (From). Detta skapar rum för
inre utveckling och kallas också för ett främjande (lösningsorienterat/salutogent) synsätt (Furman).
Hur skall man handskas med ungdomsrasism (utan att ta avstånd) på ett hacktivistiskt vis? läs.
http://www.laxvik-aha.se/texter/om_ungdomsrasism.pdf
Som slutkläm, det är omåttligt intressant att gå in i sitt eget system (mitt inre) och hacka sin gamla mjukvaror (roller), föra in nya protokoll, och bygga nya nätverk (bäriga relationer).
http://www.laxvik-aha.se/texter/barande_relationer.pdf
Men just i klivit in i det inre är det kanske dags att sluta med hacktivismen så man inte blir alldeles fartblind.
Mvh, Mathias
**dags att sluta med abstracta hacktivismen, menade jag.
Mvh, Mathias
Mathias – oerhört stort – fantastiskt att läsa hur du tänker! (Har dock ännu inte hunnit kolla upp dina refererade texter.)
Gillar att du tar det abstraherade hackertänket till att studera psyket – det är någonting som jag inte hunnit kolla på (även om det är högst relevant). De psykologi-/psykoanalys-intresserade människor jag främst sprungit på tror jag använder motortänk. Mycket roligt!
Skall kolla igenom dina texter så snart jag får tid!
mvh
Kalle P
Människan är kärnmodulen. Samhället är en i ständigt omkodande programvara för att få modulerna att fungera tillsammans i nätverket.
Med en dåligt kodad kärnmodul så blir programvaran obstrukterad. Det blir dåliga lösningar och mer lösningar för att täta lösningarna.
Varaktig förändring sker genom att koda om kärnan. Hur väl programmerat mjukvaran än är så går det inte lägga det på en kärna som inte är kompatibel (delaktig). Det är kärnmodulen som kodar systemet. Kärnmodulen är sin egen levande programmerare.
Kanske kan det fungera som en gimmick för att få 99-rörelsen och dess generation att ta till sig pedagogik.
Mathias – du borde skriva bok om detta!
PS. Jag kan för lite om operativsystem – är kärnmodul samma som ”kernel”?
Ja det är kernel jag menar. Jag kan inte heller så mycket om operativsystem, bara låssas 😛 säger det som passar.
Men det har skrivits massa böcker om detta redan, det är inget nytt, även om det inte får så mycket ljus i offentligheten. Vi letar ju efter snabba lösningar, eller nåt att skylla på så vi slipper lösa nåt alls.
Har du inte läst Erich Fromm´s böcker ”Att ha eller vara”, ”det friska samhället”, ”kärlekens konst” hans böcker skrevs runt femtiotalet och är helt fantastiska böcker? Fromm är startskottet!
Martin Buber är en annan judisk filosof som har liknande tänk. Viktor Frankl är en psykoanalytiker som utvecklat sina tankar om livets mening i samband med ansvaret.
Thorsten Laxvik som har skrivit de texter
jag refererade till är inspirerad av alla dessa tre och har använd den inspirationen i sitt praktiska arbete med ungdomar, det rapporterar han om i några av sina texter på sin hemsida.
Men det är ju inte populärkultur på nått sätt, ingen smeka smeka plåstra plåstra terapi, det är svåra jobbiga jävligt smärtsamma insikter som tvingar till att ta ansvar för den egna själens smärta.
Det finns många genom historien och säkert många idag också som har liknande tankegångar. Själv tycker jag man för sin egen skull hittar mycket gott matrial bland pedagogik riktat mot ungdomar idag (men inte allt naturligtvist).
Per Naroskin, ”På spaning efter den vuxna människan” är en annan bok som står i bokhyllan också inspirerad av Martin Buber och en katolsk filosof Emmanuel Mounier, det alla dessa har gemensamt alltså Buber, Mounier och Fromm är om relationens oupplöslighet.
En grundsats jag tror är gemensam för dessa tre är att de flesta människor lever som objekt istället för subjekt. Bubers tänkande säger att relationen är utgångspunkten och också målet för det mänskliga livet. Buber säger att människan förhåller sig antingen till världen på ett av två sätt. Antingen genom en JAG och DET relation eller en JAG och DU relation. Ifall det är en DET relation så ser jag inte vad världen, jag är förblindad av en mängd olika saker, så världen blir ett objekt.
I min tanke skulle det sägas så att den inre smärtan som vi omedvetet bär med oss från barndomen forcerar oss till att skylla ifrån oss. Det är världen som blir problemet. Inte vi själva. För att skydda oss från smärtan och ansvaret så skyller vi på världen. Då blir världen och människorna i den endast objekt som vi målar våran smärta på. Skyller våran smärta på. Det är hans fel han gjorde så, det är inte mitt fel, det var den, det var det, osv osv. Det är ett stort problem eftersom när det sker så tar vi inget ansvar och utan människor som tar ansvar så är det enna kört.
”Den levande gestalt som träder emot mig kan jag inte lära känna och inte beskriva, jag kan bara förverkliga den.” – Buber
Dessa tankar har utryckts så bra tidigare, det enda jag gjorde är att dra en del kopplingar och se likheter med delar av hackarnas tänk. Intressant strömmning det där!
Mvh, Mathias
Pingback: Röster om 1968 « strötankar och sentenser