Har knåpat ihop en text till DN Kultur (som de säkert inte kommer att publicera) - ett svar till deras recension av utställningen “Take action!”, som också hamnade i 68-fällan.

På Världskulturmuseet i Göteborg finns konstnären Stephanie Syjucos handvirkade märkesväskor utställda. Skall dessa tolkas som en “kritik mot konsumtion och varumärkeskultur”? Eller som ett försök att kringgå privat ägande av kunskap och legala hinder mot kulturell produktion?

Kulturskribenter på svenska morgontidningar har uteslutande valt den förra tolkningen. Deras förståelse av “Take action!” känns säkert igen av de som var med kring 68: Samhället är en gigantisk exploaterande motor, vars absurditet döljs av en förtryckande masskultur. Sådan “kritisk teori” var grunden för 68ornas “counterculture“, återupplivades av Naomi Kleins “No Logo”, och märktes tydligt i förra årets konsumismdebatt.

Den senare tolkningen ställer Syjucos väska i relation till de samhällsteorier och politiska perspektiv som vuxit fram i kontexten av nya media. Hackers, konstnärer, akademiker och aktivister utforskar en ny politik och estetik, där 68-generationens strategier (exempelvis detournement och dekonstruktion) blivit alltmer daterade. Att avslöja, att “se igenom”, och att göra “subversiva läsningar” är inte längre effektiv kritik. Vägen framåt stakas snarare ut av koncept som hacking, DIY, open source, copyleft och självorganisering.

Uppenbarligen har detta skifte ännu inte nått de svenska kultursidorna. Även den yngre generation som så gärna kritiserar fyrtiotalister och 68-nostalgi – minns reaktionerna på Peter Birros “Upp till kamp” – lever tankemässigt kvar i det mytomspunna år då “allt var i rörelse”.

Det finns (minst) tre tankemässiga trender som gjort 68-tänket obsolet. Den första berör synen på politisk mobilisering. 68-generationens politik handlade om mobilisering av folkmassor. Den nya generationen fokuserar på mobilisering av människor i samspel med icke-mänskliga aktörer (teknologier, artefakter). Denna “tingens politik”, som utmejslats av tänkare som Donna Haraway och Bruno Latour, märks tydligt i samtiden: Kulturproduktionens framtid påverkas av fildelningsteknologiers beskaffenhet, den personliga integritetens framtid påverkas av övervakningsteknologiers utveckling.

Även organisationer som AdBusters har börjat arbeta utifrån artefaktens politik. Efter tio års subverterande av reklambudskap – 68-tänk par excellence – har deras fokus riktats mot att bygga faktiska alternativ till de produkter som man tidigare häcklade. Den blotta existensen av en fairtrade-sko får nämligen politiska konsekvenser. Samma materiellt inriktade “hacker-etik” märks även Do-It-Yourself-trenden – varför vara beroende av storföretag, när du själv kan bli en producent?

Kultursidorna, däremot, verkar inte riktigt se tingens politik. I recensionerna av “Take action!” är det påtagligt att 68-generationens diktum lever kvar: Endast folk på gator kan förändra världen! Endast den iscensatta konflikten kan skapa uppmärksamhet!

En andra tankemässig trend berör synen på ägande. Den klassiska marxistiska analysen av varufetischism och kapitalets kontroll över produktionsmedlen har alltmer förskjutits till att beröra ägandet av kunskap. För att återgå till Syjucos virkade handväska: Poängen är inte att en den får oss att “se igenom” konsumismen, utan att den producerats genom att den bakomliggande kunskapen gjorts öppen. Den bygger alltså på samma filosofi som ligger bakom open source-mjukvara som Linux.

Begreppet copyleft (fridlysningen av kunskap) har på senare år spridits utanför datorkontexten. Debatten om upphovsrätt och immateriellt ägande har förändrat vår syn på ekonomiska maktrelationer – se exempelvis konstnärsgruppen Superflex projekt kring drycken Guarana Power. Sverige ligger långt framme i denna debatt, inte minst tack vare organisationer som Piratbyrån och Piratpartiet. Därför är det besynnerligt att, återigen, dessa teman helt förbises i recensionerna av utställningen.

Slutligen har tanken om självorganisering blivit central för omvärdering av politisk förändring. Den framväxande “99-generationen” har ärvt 68-generationens kritik av hierarkier, men har tagit den ett steg längre. Nya media har fungerat som laboratorium för experiment med decentraliserad organisering. Open source-projekt, wikipedia och bloggosfären är alla exempel på dessa självorganiserade strukturer. Intressant nog sammanfaller Linux-hackarnas tal om basar-strukturer med den rhizomatik som Deleuze och Guattari skriver om.

68ornas fokus på att riva hierarkier har alltså ersatts med försök att bygga fungerande alternativa system. Sådana system förutsätter att kunskap är fridlyst, att färdigheter sprids (exempelvis genom manualer), och att protokoll för spontan ordning fastställs. Detta är inte den typ av konfliktpolitik som recensenterna förväntade sig när de skulle se en utställning om aktivism. Icke desto mindre är det en politisk kamp som sannolikt är mer effektiv än 68-generationens poserande.

Med andra ord: Utställningen problematiserar – men inte på det sätt som recensenterna hade väntat sig. Visst hade en studie av den flytande gränsen mellan aktivism och terrorism varit intressant, men samtidigt rätt förutsägbar och överflödig. Andra aktörer gör redan det jobbet på ett alldeles utmärkt vis. “Take action!” problematiserar rådande perspektiv på aktivism och samhällsförändring – det legat från 68 som nu utmanas av nya tankar. Av recensionerna att döma är den i allra högsta grad relevant.