Tankar om geofilosofi, anteckningar inför bidrag till vänbok.

Satt igår på ett möte där den samlade skaran av göteborgsbaserade forskare kom att diskutera relationen till forskare elsewhere. Slogs av hur lätt man – läs ”jag” – har för att sugas in i det alltför välkända göteborgsmentaliteten: Lillebrorskomplexet, underdogpositionerandet. Man riktigt känner när dessa sentiment liksom verkar igenom en; det kan ibland kännas som en out-of-body experience. Samma sak när jag, i Stockholm härom veckan, skulle fråga om vägen – sprang på en göteborgare. Plötsligt agerar man som Veiron i Ottan, när han äntligen får prata med en göteborgare. (Understryker göteborgska uttalet, agerar som om det finns någon form av brödraskap, pratar om Stockholm på ett ytterst distanserat vis etc. etc.)

Alltså: Uppenbarligen har man (förlåt ”jag”) upparbetat en kapacitet till detta beteende. Frågan är hur? Kan det vara något i den göteborgska geografin som producerat denna kapacitet, denna latenta benägenhet, dessa sentiment? Detta skiljer alltså dessa kapaciteter exempelvis kapaciteten att sugas med i mikrofascism, som jag antar är mindre geografiskt betingad. (”Allmänmänskligt”, even? Får vi använda ett sådant ord?)

Hur som helst, jag har blivit ombedd att skriva ett bidrag till en Vänbok. (Vi kallar det ”vänbok”: Att skriva en ”festskrift”, där olika personer på beställning skriver högtidliga hyllningar till eller kring en viss person, skulle ju vara pretentiöst.) Mitt bidrag till denna Vänbok kommer att vara en hyllning kring föremålet för vänboken, vars tänkande formats av the very same geografi som även jag vuxit upp i. (Jag tänker att vi kan använda en hel del bildmaterial från uppväxt, skoltid osv.)

Uppmärksamma läsare har redan gissat vart detta leder: Ja, just det, mot Nietzsche. Till min hjälp har jag den fina tidskriften Journal of Nietzsche Studies, som publicerat ett par fina artiklar om den store (”great” inte ”big”) Friedrich och det som Deleuze och Guattari senare skulle komma att kalla hans ”geofilosofi”. (Gunzel, 2003; Shapiro, 2008) Låt oss nu gå igenom dessa texter, och sedan diskutera det tänkande som uppstår i Kålltorp. Min disposition för den kommande texten är som följer: Geofilosofi; Kropp; Tyskland; Kålltorp; Europa.

GEOFILOSOFI

Min hyllning måste inledas med en förklarande diskussion om vad geofilosofi är. Shapiro skriver:

”Geophilosophy, say Deleuze and Guattari, recognizes that thinking goes on not between subject and object but, rather, ”takes place in the relationship of territory and the earth.” (S 10)

Detta kan förstås i en abstrakt mening, men även på ett högst konkret plan. Filsofi, enligt D&G, uppstår som en geografisk tillfällighet:

”The birth of philosophy required an encounter between the Greek milieu and the plane of immanence of thought.” (D&G, What is Philosophy?, Qu’est-ce que la philosophie?, citerad i S 15)

I samma bok härleder de denna sensibilitet för relationen mellan geografi och tänkande till den store Nietzsche.

”Nietzsche is concerned with what it means for human life to flourish in a thoroughly immanent world. But this, I suggest, involves more than individuated human bodies; Nietzsche could have agreed with Marx, who called the earth the human”™s inorganic body.” (S 9)

Jorden som människans icke-organiska kropp. Ytterst vackert: Hjärnan kan inte förstås om man inte ställer den i relation till jorden, tänkandet kan inte förstås om man inte ställer det i relation till platsen. Som så ofta annars i Deleuze-Nietzsche-land hamnar vi i samma refräng – låt oss undvika referenser till transcendens/utomvärldslighet, och förklara allt i termer av immanens. Naturligtvis bör vi alltså, precis som Gunzel,

”adhere to the characterization Nietzsche himself gave the teaching of Zarathustra: the ”˜meaning of the earth”™ [Sinn der Erde] literally signifies a radical this-worldly orientation that includes the air, the sea, the mountains, and all sorts of landscapes, as long as their conception is connected to the surface and does not imply any form of transcendence.” (G 81)

KROPP

I samma anda kan vi förstå Nietzsches eget tänkande utifrån hans kropps relation till platser. Många är de Nietzsche-kännare som framhållit att

”the landscapes appearing in Nietzsche”™s texts, especially in Thus Spoke Zarathustra, were representations of actual landscapes experienced by Nietzsche, which subsequently became inner landscapes for him, ones in which he kept wandering while writing his notes and composing his books.” (G 78-79)

Detta är ett intressant sätt att se på saken: Shapiro hävdar att vi måste komma ihåg när, och hur, den gamle Friedrich jobbade:

”In the late nineteenth century the world was becoming markedly smaller through a market-driven excess of measurement. We should look more attentively at the space and time of industrial capitalism in which Nietzsche was fashioning his crucial ideas. Nietzsche was perhaps the first railway philosopher; not only did he live an itinerant, nomadic life traversing the European continent and corresponding through the bureaucratized postal system, but his thought also responds to the globalization that the railways, telegraph, and telephone were spearheading during his lifetime. In his working notes for Daybreak Nietzsche strategizes how to present aphorisms to the modern, mobile, traveling reader.” (S 12)

Samtidigt finns det en annan aspekt av detta fokus på det materiella, det kroppsliga, det landskapliga. Som vi alla vet präglades Ns liv av diverse krämpor. Gunzel lyfter fram denna aspekt, och pekar på att vi måste vara lite försiktiga när vi pratar om ”det upplevda” i fallet Friedrich:

”Nietzsche”™s poor health did not allow him to visit all the places he described, and his poor sight did not allow him to see everything clearly or in detail. One consequence of this is that Nietzsche”™s descriptions of landscapes consist in more or less stereotypical literary descriptions that he applied to the places he imagined himself to be. Another consequence is that a second realm in Nietzsche”™s writings is much more elaborate than his poor visual descriptions of his environment; namely, tactile and somatic descriptions of climatic impressions, especially with regard to temperature and humidity.” (G 79-80)

Något av detta kommer vi märka i Ns beskrivning av det tänkande som uppstår i Tyskland.

TYSKLAND

Låt oss alltså se vad Nietzsche skrev om ”den tyska själen”. OK, detta kan vara lite problematiska domäner, speciellt givet hur vissa läst och använt gamle Friedrich, men häng kvar – det kommer gå fint detta. Shapiro skriver följande om Ns beskrivning av det tänkande som uppstår i Tyskland:

”The German soul is a multiplicity, far beyond even the duality acknowledged by Goethe”™s Faust. This is not surprising when we recognize its variant origins and observe the assemblage from diverse components. […] the Germans are ”a people of the most monstrous mixture and medley of races.” They are ”people of the middle” not simply with regard to their geographic place in Europe but because they are a crossroads, an area of intersection, of so many currents.” (S 17)

Han fortsätter med ett citat, som jag (av självklara skäl) väljer att köra på tyska:

”als »Volk der Mitte« in jedem Verstande, sind die Deutschen unfaßbarer, umfänglicher, widerspruchsvoller, unbekannter, unberechenbarer, überraschender, selbst erschrecklicher, als es andre Völker sich selber sind – sie entschlüpfender Definition und sind damit schon die Verzweiflung der Franzosen.” (Jenseits von gut und böse, achtes Hauptstück, 244)

Aha – det tyska är det som är svårförståeligt, det som är okänt, det som är överraskande, det som undslipper definition. Kort sagt, det tyska är lite nebulöst. Nebulöst? Som engelskans ”nebulous”? Hmm, det kanske inte är ett svenskt ord? OK. Tänk ”dimmigt”, från tyskans ”Nebel”. Och där är vi alltså rakt in i de ”tactile and somatic descriptions of climatic impressions, especially with regard to temperature and humidity” som Gunzel talade om. Fortsättningen i avsnitt 244 lyder:

”Und wie jeglich Ding sein Gleichnis liebt, so liebt der Deutsche die Wolken und alles, was unklar, werdend, dämmernd, feucht und verhängt ist: das Ungewisse, Unausgestaltete, Sich-Verschiebende, Wachsende jeder Art fühlt er als »tief«. Der Deutsche selbst ist nicht, er wird, er »entwickelt sich«.”

Där har vi det: Tysken själv är inte, han blir, han utvecklas (vecklar ut sig?). Stort. Nu ser vi även varför det inte finns någon essensialism i Ns perspektiv. Vi kan alla bli tyskar.

KÅLLTORP

På samma sätt kan vi alla bli Kålltorpare; vi kan alla sammandocka våra sinnen med den kålltorpska topologin, det kålltorpska klimatet osv. Kan vi säga något om detta? Well, detta skall ju bli en icke alltför pretentiös text – det är ju trots allt en vänbok – så jag kommer inte att göra anspråk på att göra en lika genomgående analys som N. Följande är endast ett uppslag. (Måste kolla med redaktörersteamet, vilket med största sannolikhet innefattar föremålet för vänboken.)

Topologi: Gränsen mellan Kålltorp/Fräntorp och Björkekärr präglas av en stigning. Kålltorpsskolan ligger just nedanför denna stigning. Här kan man fråga sig vilket tankeklimat som uppstår i en miljö där flertalet elever lever ständigt på den lägre avsatsen, medan somliga lever sitt liv enligt en daglig rytm: Nedstigning på morgon, aufhebung efter skolan. (Cue Hegelreferenser, som jag sedan måste distansera mig ifrån.)

Klimat: Stadsdelarna ifråga, framförallt Björkekärr, präglas av en högre, kallare, torrare luft. Relativt sett är dock Kålltorp mer nebulöst än Björkekärr. Även här kan man tänka sig att en intressant dynamik uppstår mellan det dunkla-dimmiga, och det något mindre dunkla-dimmiga – ställt i relation till ett centrum (i en sänka och hamn) som ju präglas av än mer dunkel-dimma och inte minst inversion.

Sannolikt måste jag i detta avsnitt relatera till det tänkande som producerats av Kålltorpare som Jan Eliasson, Leif Pagrotsky, och Harald Treutiger. Måste göra mer research här. Intressant dock att denna miljö producerar endera kosmopolitiskt, EU-kritiskt eller bara allmänt lulzigt tänkande. Intressant fyrfältare där: Kålltorpstänket kan indelas i kosmopolitism vs EU-skepsis, lulzigt vs icke-lulzigt. Eliasson icke-lulzig kosmoplit, Pagrotsky lulzig EU-skeptiker, Treutiger lulzig någonting-som-jag-inte-vet. Hur som helst: Kosmopolitik/EU-spåret leder oss till det avslutande avsnittet i mitt bidrag till vänboken.

EUROPA

Varför allt detta tal om Tyskland, och kontinenten? Jo, för att vi nu ser en ny generation av goda européer, vilket aktualiseras i just denna vänbok. Detta är helt in ordnung. Vi vet ju alla ”daß Europa eins werden will” (Jenseits von gut und böse, achtes Hauptstück, 256).

Vad betyder då detta? Jo, de goda europeerna

”are all hybrids (or monsters). Each proceeds differently, and there is no grand synthesis, only different adventures. They exemplify a spirit of experimentation freed of nationalistic insanity, even if occasionally misunderstanding themselves as patriots, in moments of ”weakness or in old age.” Wagner is the main example. Despite his egregious German nationalism, Wagner”™s work, Nietzsche claims, is intimately related to the French romanticism of his youth. So he was never an echt German as a musician. Here is further confirmation of German multiplicity.” (S 25)

Vackert, vackert – att vara god europé är att inte vara nationalistisk, att vara jenseits sådant trams. Som gamle Friedrich skriver:

”Gewiß ist, daß der gleiche Sturm und Drang sie quälte, daß sie auf gleiche Weise suchten, diese letzten großen Suchenden!” (Jenseits von gut und böse, achtes Hauptstück, 256).

Shapiro förstår ovanstående enligt följande:

”It is a new way of seeking, a Versuch or experiment, not an end sought, that is significant. ”Becoming one” means joyfully experimenting beyond the limits of nationality. These harbingers of the future are united only insofar as they model (often unknowingly) new forms of hybridity and cosmopolitanism.” (S 25)

Detta är i sanning en värdig avslutning på min hyllning – min hyllning till Kålltorp, till Europa, till föremålet för vänboken, och till mig själv.

—

Referenser (förutom de där självklara böckerna som vi alla kan utantill på orginalspråk och inte ens behöver listas):

Gunzel, Stephan, ”Nietzsche”™s Geophilosophy”, The Journal of Nietzsche Studies, Issue 25, Spring 2003, pp. 78-91.

Shapiro, Gary, ”Beyond Peoples and Fatherlands Nietzsche”™s Geophilosophy and the Direction of the Earth”, The Journal of Nietzsche Studies, Issue 35/36, Spring/Autumn 2008, pp. 9-27.