EMU handlar om ekonomiskt självbestämmande

Alternativet till EMU stavas Washingtonkonsensus. Om vi verkligen vill förändra de politisk-ekonomiska spelreglerna, om vi vill bli friare att forma vårt samhälle, så bör vi bidra till att skapa ett starkt EMU.

Ursprungligen publicerad i GöteborgsPosten.
Jonas Sjöstedt berättar i GP Debatt om Portugals ekonomiska problem sedan landet
introducerat euron. Hans synpunkter är relevanta: EMU-projektets största
svaghet är den instabilitet som kan uppstå då ekonomier med en gemensam
penningpolitik råkar i otakt. Det är viktigt att vi diskuterar hur vi skall
hantera dessa situationer i den mån de uppkommer.
EMU nödvändiggör dock inte några ”fundamentalistiska” åtgärder, såsom
åtstramningspolitik mot inflation och arbetsmigration för att reglera
arbetslöshet. Urban Bäckströms förslag att aktivt använda momsen som
stabiliseringsinstrument tyder på att EMU inte behöver innebära att
medlemsländerna nyliberaliseras köksvägen.
Vidare förbiser Sjöstedt det faktum att verkligheten utanför EMU knappast
innebär totalt nationellt självbestämmande och upprätthållande av
välfärdspolitiken. Nationers ekonomier har blivit mer beroende av kapital från
internationella finansmarknader, vilka kräver en riskpremie från länder med
stora offentliga utgifter. Ambitiösa välfärdsprogram har därför blivit relativt
sett dyrare att upprätthålla.
Globaliseringsfällan
Utanför ”EMU-fällan” väntar således ”globaliseringsfällan”. Sjöstedt spekulerar
i att ett Portugal utanför EMU hade stötts av Internationella valutafonden.
Sådant stöd ges dock inte utan motkrav på kapade offentliga utgifter,
privatiseringar och avreglering av arbetsmarknaden – sannolikt en beskare
medicin än EMU:s föreskrifter. Med andra ord, alternativet till EMU stavas
Washingtonkonsensus.
Vänstern beklagar sig över finansmarknadernas makt och konformiseringen enligt
den nyliberala mallen. Samtidigt stöder den indirekt samma världsordning genom
att hålla fast vid illusionen av nationellt självbestämmande. Om vi verkligen
vill förändra de politiskt-ekonomiska spelreglerna, om vi vill bli friare att
forma vårt samhälle, så bör vi bidra till att skapa ett starkt EMU. EMU har
alltid handlat om ekonomiskt självbestämmande. Europeiska ledare lyfte frågan då
president Nixon efter Vietnamkriget valt att täcka USA:s kapitalbehov genom att
trycka upp dollarsedlar. Detta skapade oro i världsekonomin, och eftermälet
blev att europeiska skattebetalare indirekt tvingats finansiera ett krig de
starkt motsatt sig. Den dåvarande EU-kommissionären för finansiella ärenden
författade därefter en plan för en union som skulle skapa större oberoende för
de europeiska ekonomierna.
Visionen har sedan dess varit en euro stor nog att utmana dollarn i dess roll
som reservvaluta. Ju fler länder som ansluter sig till EMU, desto större andel
av företags och institutioners valutareserver måste hållas i euro. Under hägnet
av en stabilt efterfrågad euro kan EMU-länderna välja att bibehålla sina
relativt stora offentliga utgifter utan att behöva betala fullt så höga
riskpremier. De europeiska ekonomierna blir alltså friare att själva forma sina
samhällsmodeller.
Ny makroekonomisk politik
Som stöd för detta undersöker EU-kommissionen en ny makroekonomisk politik,
baserad på inflationsmål och mer aktiv penningpolitik. Den kritiserade Tillväxt-
och Stabilitetspakten skulle i så fall skrotas. Förslaget innefattar även
instiftandet av ett institutionellt ramverk för att samordna medlemsländernas
finanspolitik och ge enskilda länder större spelrum för offentliga utgifter.
Målet är den ”samtida Keynesianism” som brittiske finansministern Gordon Brown
förespråkar. Samma ambition ser vi i välfärdsparagraferna i förslaget till en
EU-konstitution.
Det är därför paradoxalt att många inom vänstern befarar att en monetär union
(och eventuell EU-konstitution) kommer att göra de europeiska samhällena till
ett nytt USA. I själva verket pågår den fruktade ”amerikaniseringen” oberoende
av EU, och EMU är snarare en utmanare till den nyliberala normen.
När vi så väger unionens fördelar mot dess nackdelar måste vi våga att lyfta
blicken: från makroekonomisk stabilitet, till frågan om hur vår värld skall se
ut. EMU-medlemskap innebär möjligheter och ansvarstagande: Möjligheter att
själva välja vårt sociala skyddsnät, och ansvarstagande för en pluralistisk
världsordning.