Aleksijevitj och Sennett; körer och kammarorkestrar

Satt häromdagen och lunchade kring nya filmprojektet om framsyn och jubileumsarkitektur. Frågan om användning av intervjumaterial kom upp. Jag slängde fram tanken om att omvandla intervjumaterialet till en röst. Detta skulle vara i linje med Too Late-filmen, om än baserat på empiri istället för teori.

I Too Late talar en fiktiv person delvis baserad på en person jag träffat. Jag skrev samman ett pratspår baserat på vad jag tänker mig att den personen skulle säga om den skulle visa mig runt på Tempelhof och vid Crystal Palace. Jag riffade alltså loss utifrån min bakgrundsresearch på dessa platser, och kopplade till Sloterdijk, Tsing osv. Det blev alltså ett samhällsteoretiskt informerat resonemang om byggnader och tidsligheter.

Detta förfarande bara blev. Jag hade gärna gjort ett pratspår grundat i intervjuer, men jag lyckades inte säkra dessa. I avsaknad på intervju skapade jag något eget, baserat på vad jag inbillade mig att den personen skulle säga eller göra. För övrigt gjorde Orbital något liknande när de inte lyckades få till ett samarbete med Stereolab. När Stereolab inte kunde remixa Orbitals ”Style” gjorde Orbital själva en remix – ”New Style” – utifrån vad de föreställde sig att Stereolab skulle skapa.

Så, denna gång skulle jag vilja göra det som Richard Sennett berättar om i hans ”How I write”. Han jämför omvandlingen av intervjuer till skriven text med kammarorkesterns repande:

In rehearsing, the players have to achieve a coherent collective sound yet equally must preserve the distinctiveness of each instrument. I draw in my sociological work on just this experience of musical rehearsal, even when I interview people individually. Typically, I will try to interview in depth about 30 to 50 people who share something in common, such as the middle ranking computer programmers I interviewed for my book ”The Corrosion of Character” [”När karaktären krackelerar”]. I then ask them to talk about this shared condition. In writing about their varied interpretations, I try to stage something like a group rehearsal on the page, one in which individual beliefs or experiences mean more when played together with others. Hopefully, the reader later joins the rehearsal. If the writing works, it does not, I want to emphasise, beget generalisations about all programmers; rather, it activates the process of symbolisation, in which their experience acquires more than individual meaning through association.

Så – går det att åstadkomma något liknande i anslutning till nya filmen? Att omvandla intervjuerna med arkitekter, planerare, byggare, och ägare till ett sammanhängande stycke, något som säger om var vi är och vad vi är idag? Går det att få det hela att komprimera till en röst som rymmer alla intervjuade röster?

Vi kom då in på att tala om Svetlana Aleksijevitj – hennes intervjubaserade arbetssätt skulle kunna vara en annan inspirationskälla här. Detta är lite lite i ropet – lyssnade just på Marit Kapla prata i Lundströms Bokradio om hur nobelpristagarens arbete informerat henne. Som det står i programtexten:

Ett stort intervjumaterial har kondenserats och skalats ner, i Maris Kaplas bok så pass att de intervjuade personernas ord liknar dikter, ibland med bara några få ord på sidorna.

Även i fallen Aleksijevitj och Kapla används musikaliska metaforer. I motiveringen till Aleksijevitj Nobelpris omnämns hennes ”polyfoniska skrifter”. Kritiker karaktäriserar hennes arbeten som litterära körverk; intervjumaterialet omvandlas till ”körer vars samlade stämmor möter oss med kraften hos en ökenstorm”. På samma sätt beskrivs hennes verk Tiden second hand som en ”fulländad komposition, med körer och soloröster och en växling av mörka och ljusa, korta och långa avsnitt i meningsfull följd”. Kaplas Osebol omnämns i samma termer – ”polyfont diktverk, en kör av erfarenhet”.

Metaforikerna kring kören respektive kammarorkestern pekar inte åt radikalt olika håll. I bägge fall handlar det om att omvandla polyfoni till en komposition som fungerar som en enhet. Resultatet får gärna vara sammanhängande, koherent, men detta mål är förrädiskt – som forskare eller skribent är det ofta alltför lätt att kondensera materialet på ett sätt där polyfonin omvandlas till den monofoni som bäst passar ihop med ens favoritteori. (Det är också frestande att skapa den typ av monofoni av lättförståeliga och triggande budskap som gifter sig väl med medialogiken.)

Så, bortsett från koherens måste man skriva mot andra mål – exempelvis det mål som Sennett är inne på ovan; att varje ton betyder mer när det ställs i relation till andra toner. Här skriver han om samma fenomen:

In rehearsing chamber music, the players of course have to achieve a coherent collective sound yet equally must preserve the distinctiveness of each instrument. If that balance can be struck, then each instrumental part seems to loom larger, mean more, than when the player rehearses alone – even though he or she is playing the very same notes. This is how a purely musical process of symbol-making occurs in group rehearsals; the notes of each part are transformed in value while remaining the same in material fact.

Att komponera polyfont, att sätta samman något som funkar trots att det inbegriper röster eller toner som stör mönster, är såklart utmanande. Resultatet är väl oftast verk som ses som kan beskrivas som ”rika” eller ”nyanserade”, men som bara ibland blir catchy och fångande.

I det slutgiltiga resultatet på sidan – mer specifikt rösten – skiljer sig dock Aleksijevitj-/Kapla-texten från Sennett-texten. Hos Aleksijevitj presenteras röst efter röst, ordagrant, i långa textsjok av respondentens berättelser. I Osebol samma sak, men med handpåläggning som förvandlar berättelserna till dikt. I båda fallen innefattar författarens arbete såklart även ett urval. Aleksijevitj kostar på sig att tala själv, i form av intervju med sig själv – exempelvis i Bön för Tjernobyl.

Sennett, å sin sida, gör mer av sin egen röst. Han skriver om en dubblering av perspektiv – att varje sida av text måste innefatta två röster som försöker tolka världen. Han omnämner Dilthey’s Verstehen – texten skall innefatta ett seriöst försök att återberätta informantens sätt att tolka världen – men menar att detta inte är tillräckligt. Även författarens eventuella invändningar eller alternativa tolkningsmodeller bör finnas i textraderna. (Detta gäller framförallt om man förhåller sig till informanter vars idéer man inte delar; han refererar till sitt tidigare arbete, då han intervjuade en del personer med tvivelaktiga åsikter.)

Noterar att The Sociological Review just publicerat ett specialnummer om annorlunda och mer kreativt sociologiskt skrivande – återkommer nog snart till ämnet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.