En ny vändning i debatten om Lars Vilks verk har visat på det problematiska att tänka i absoluter. Förhoppningsvis kan vi som gillar yttrandefrihet lära oss att välja våra fajter.

Den vändning i debatten som jag talar om springer ur att Vilks övertygats att knåpa ihop och publicera en judekarikatyr, i samma stil som Jyllandspostens ursprungliga Mohammedteckningar. Plötsligt ter sig frågan om den absoluta yttrandefriheten i ett nytt ljus. Opinionen börjar svänga - att stå upp för yttrandefriheten som ett absolut värde känns inte längre lika fräscht. Nu väljer exempelvis SEMUS att backa från sina tappra försök att upprätthålla total yttrandefrihet, och fler kritiska röster börjar höras.

Samma logik sågs för övrigt i debatten om Mohammedteckningarna - såg exempelvis ett debattprogram där en tysk publicist först intog en mycket principfast hållning inför yttrandefriheten (tog alltså Jyllandspostens sida). När han sedan tillfrågades om han skulle publicera en liknande karikatyr av judar mjuknade han något: “I vår kultur gör man bara inte så”, menade han. Visst förstår man vad han menar, men poängen är väl snarare att vi - i en värld med blixtsnabba globala informationsflöden - inte kan prata om isolerade kulturer. Den tyska publicisten framstod med ens som - i brist på bättre ord - provinsiell och ignorant.

Med andra ord: Vilks verk har helt plötsligt fått en annan innebörd. DNs Dan Jönsson menade igår att Vilks rondellhundar har avslöjat konstvärldens feghet inför tanken om den absoluta yttrandefriheten. Nu verkar det snarare som att Vilks arbete har visat på det problematiska i tanken om den absoluta yttrandefriheten.

Visst är detta svårt. Jag önskar att jag kunde ha en absolutistisk hållning. Men med tanke på att yttrandefriheten alltid är hotad - och att total yttrandefrihet troligtvis aldrig kommer att uppnås - känns det som att vi är tvingade att välja våra fajter.

För det första: Visst, det är tabu att publicera nämnda teckningar, men det är faktiskt ingenting som hindrar oss att kritisera hur vissa grupperingar eller regeringar agerar, krigar, tänker eller motsvarande. Låt oss använda den möjlighet till kritik! Och, faktiskt, jag vet inte riktigt om symboliska teckningspubliceringar hjälper oss i vår kritik av grymhet och våra försök att förebygga lidande. Snarare tvärtom. Det känns inte som att mer splittring är vad som behövs för tillfället. Det är trots allt en sjuk situation att vi fortfarande, i början på 2000-talet, lyckas piska upp hat mellan religioner.

För det andra: I denna debatt försvinner alla andra hot mot yttrandefriheten och det fria spridandet av idéer. Varje inlägg i denna debatt tränger ut debatten om

  • de oroande tendenserna mot en mindre oberoende mediascen (även i de liberala demokratierna i väst),
  • den självcensur inom våra egna medier i frågor som krånglar till våra samarbeten med diktaturer - notera exempelvis hur GöteborgsPosten censurerar den journalist som ville nämna frågan om mänskliga rättigheter i Kina på en blogg, (se även här och här)
  • den enkelhet och godtycklighet med vilken svenska staten uppenbarligen kan stänga ned servrar på nätet, på klumpigast möjliga vis (som i The Pirate Bay-raiden),

För övrigt är parallellerna många i relation till den censur som Torgny Segerstedt blev utsatt för. Men skillnaden mellan nu och då är att vi har ett nytt stort hot mot yttrandefriheten att tampas mot - utvecklingen mot det som ett par författare kallat Information Feudalism. Vi ser:

  • en utveckling mot att stora organisationer kan anse sig äga det vi säger eller vet, och därför få oss i fängelse (exempelvis genom Economic Espionage Act),
  • en ofri akademi, där forskare inte vågar eller får publicera sina 5-årsprojekt för att de känner sig hotade av intressen så mycket starkare än dem,
  • en generell trend mot en samhällskonfiguration där organisationers framgång bygger på att tillförskansa sig och låsa in kunskap - och hårt sanktionera andras spridning eller användning av denna kunskap. (Även om denna kunskap pekar på missförhållanden som allmänheten borde känna till - se fallet som teckades i filmen The Insider.) 

Det senare är ett led i övergången mot ett - för att använda Deleuze term - kontrollsamhälle. Om man ser tillbaka hundra år så framstår denna utveckling med all önskvärd tydlighet - som innovationsforskaren David Nobel uttrycker det, den moderna ekonomin byggdes främst utifrån tanken om att centralisera all kunskap till slutna labb. Sedan dess har vi - både institutionellt och legalt - stött denna centralisering av kunskap. Detta är ett viktigt skäl till att 1900-talet blev hierarkiernas århundrade.

Med andra ord - jag håller med om att yttrandefriheten inte mår så bra, men menar att hoten främst kommer från andra håll än de som främst diskuteras på kultursidorna. Samtidigt är vi alldeles för få som diskuterar det faktum att utvecklingen, i enlighet med ovanstående, går åt fel håll. 

Jag önskar att jag inte behövde vara såhär pragmatisk, men som sagt - vi som gillar yttrandefrihet måste nog börja välja våra fajter. Jag har en känsla om att ni, mina vänner, som frekventerar denna blogg nog känner annorlunda. Kanske tar jag för lätt på yttrandefrihetens villkor - är jag helt fel ute här?