Slottet

En liten text om Göteborg, dess kulturliv(-ish), och dess kommunala bolag.

—-

Det var lunchtid när K. anlände. Av Slottsberget syntes ingenting, det var höljt i diverse buskage och lövskog, precis som slottet självt; endast dess torn bröt igenom överväxten.

torn

K. hade just återvänt från stadsmäteri på annan ort, där diverse kulturentreprenörer nyttjade liknande byggnader för diverse kulturändamål. Slottet på berget skulle, tänkte K., lämpa sig väl för något liknande. Det var byggt i senrokoko-stil under sent 1800-tal, på en plats där man har utsikt över hela staden. Givet den rådande socio-ekonomiska formationen var det mer eller mindre en plikt för K. att söka ta sig in i slottet, och på så vis inleda en kulturifiering – gentrifering? – som liknar den på de andra orterna.

Väl framme vid slottets port märkte K. att slottet var igenbommat. Han noterade spår från mänsklig aktivitet – i gläntorna mellan buskagen fanns kvarlämningar från bybornas fester – men ingen av dessa verkade fått inträde till slottet. Porten var så gott som plomberad, och efter att ha gått runt byggnaden ett par varv konstaterade K. att byggnaden var hermetiskt sluten, sånär som på ett antal hål som borrats genom slottets tegel. Genom dessa löpte kablar i knippen, som böjde av uppåt slottsväggen, till diverse mobiltele-basstationer som monterats slottets samtliga sidor.

antenn

På baksidan av slottet fann K. en grävskopa. Han funderade först på hur den hamnat uppe på Slottsberget, mitt oländig terräng – Helikopter? Paranormal aktivitet? – men mötte tjugofem minuter ett par män som förklarade att de trotsat övervuxenheten och helt sonika kört upp den för berget. Nu skulle de gräva ned kablar för fjärde generationens mobiltelefoni. Männen kunde inte hjälpa K. att komma in i slottet, utan hänvisade till kommunen.

grav

K. ringde kommunen. Kommunen kunde inte hjälpa K. in i slottet, men hänvisade till fastighetskontoret. Fastighetskontoret kunde inte hjälpa K. in i slottet, men hänvisade till Göteborg Vatten. Göteborg Vatten kunde inte hjälpa K in i slottet, men hänvisade till en tjänsteman som var på semester.

– Nog med komedi nu, sade K. påfallande stillsamt till sig själv. Han öppnade sin webbläsare och började söka på begrepp som ”Landala”, ”vattentorn”, och ”fastighet”. Häpnadsväckande snabbt (0.023 sekunder) kunde K. finna ägaren till fastigheten. Denna ägare var ett kommunalt bolag, som hade i uppdrag att ”vårda och utveckla Göteborgs Stads kulturfastigheter”, och vill vara ”en utvecklande resurs för Göteborgs kulturliv”. K. läste vidare:

Ägardirektivet betonar framförallt uppgiften att vårda, utveckla och förvalta de fastigheter som bedöms ha ett kulturhistoriskt värde. Ett annat direktiv är att aktivt främja och tillgodose intressen för i huvudsak mindre företag och organisationer.

Stärkt av dessa uppbyggeliga ord ansåg sig K. ha rätt goda chanser att släppas in i slottet. Han ringde det kommunala fastighetsbolaget. Personen i andra änden av telesystemet svarade att den ansvarige endast jobbar en dag i veckan, och denna veckodag var inte densamma som den veckodag då K. ringde.

Några dagar senare kom dock K. fram till den ansvarige. Rösten i luren svarade artigt: Det går inte att komma in i slottet. Kulturfastighetsbolaget, förklarade den ansvarige, hyr ut slottet som mobiltelefonmast till en mobiltelefonoperatör.

K. blev ställd av detta svar – han hade väntat sig en diskussion med en ”utvecklande resurs för Göteborgs kulturliv” – men försökte ändå ställa någon uppföljande fråga om hur det rent praktiskt fungerar när man hyr slottet. (Det är ju en spännande fråga: Vad kostar det att använda kulturfastigheten som antenn för mobil-basstationer?) Någonstans visste K. att det inte fanns svar att få – inför den kommunala bolagsapparaten svävar man alltid i osäkerhet.

tele

I det semi-delerium som präglar ögonblicken innan sömnens inbrott lekte K. med Habermasianska tankefiguren ”den urbana livsvärlden trängs ut av det nya mobiltelesystemet”. Han fånlog belåtet för sig själv, somnade, och hade nästa morgon glömt hela historien.

10 tankar kring ”Slottet

  1. Johannes

    Nej, ge inte upp nu. Slott kommer man aldrig in i genom huvudingången. Leta en bit därifrån istället efter en lucka i marken (eller något liknande).

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Johannes, ja – K. är ju en mer eller mindre fiktiv karaktär, jag ser absolut att det finns möjligheter att fortsätta utreda frågan.

    More importantly; vad tycker du om det faktum att K. gillar Habermas?

  3. Johannes

    Såklart K gillar H. Det gör ju alla innerst inne. Det tar bara olika tid för folk att försonas med det, acceptera det och omvandla det från guilty pleasure till etos.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Preppens – finfina bilder där – tack för att du lade in länken!!

    När är bilderna tagna?

  5. Johan

    Åh, jag har haft många fina fester där uppe vid tornet, som genererat minst en par-tre-fyra förhållanden och, i det längre loppet, säkerligen lika många knodds (inte nödvändigtvis med min inblandning i vare sig förhållanden eller barnalstring, vill jag tillägga). Bodde på Övre Besvär i tre år. Och då tänkte jag emellanåt att det är märkligt att inte någon minivariant av det jippoindustriella komplexet förstått att exploatera denna pärla – man hade ju väntat sig att själva reservoaren skulle vara inhägnad för café med kvällssol och maffig utsikt, inte sant?

  6. Preppens

    Kalle, tack som tusan, bilderna är tagna i april i år.
    Johan, jag har undrat samma sak, och samtidigt nästan önskat att så inte ska hända. Mystiken skulle försvinna direkt. Att nu Telia har nån form av 3G-verksamhet där är väl kanske inte mycket bättre.

  7. Kalle P Inläggsförfattare

    Johan: Ja, exakt!
    Preppens: Hmm, det betyder ju att alla master och kablar måste kommit dit väldigt nyss? Såg nu något i den stilen när du var där? Ser inget av det på bilderna…

Kommentarer inaktiverade.