100 år av krigsvälfärd

Orkade mig inte ut på lördagskvällen. Fastnade hemma framför SVT24s sändning från Svensk-Amerikanska Handelskammarens 100-årsjubileum; en tillbakablick på krigsindustrilandet Sveriges ekonomiska utveckling.

Seminariet från NYC var ett samtal med en samling visa män som representerade IBM, Google, Ericsson och Saab. Dessutom satt en Nobelpristagare i någon naturvetenskap med i samtalet. Tråkigt nog missade jag inledningen, så jag missade namnen, men forstod att IBMs representant var Paul Horn (Senior Vice President, ansvarig för R&D) och det var självaste Vint Cerf (som var med och skapade TCP/IP-protokollen) som representerade Google.

Hur som helst, det var en samling rätt teknikoptimistiska män som satt och pratade om det svenska industiella och teknologiska undret. Som vanligt fick vi höra (inte minst från Ericsson och Saab) om hur bra de svenska företagen är på att satsa på R&D (Sverige lägger mest pengar på R&D per capita i världen). Vi fick även höra om hur detta har säkrat – och kommer att fortsätta säkra – välfärden i vårt land.

Mest upplysande, och mest uppriktigt, var Saab-mannens tal om hur Sveriges alliansfrihet var instrumentell i byggandet av den svenska välfärden. Alla de företag som vi förknippar med svensk välfärd – Ericsson, Saab, Volvo osv. – växte ju fram delvis på grund av att de

  1. producerade produkter som med garanterat höga marginaler (krigsmateriel), samt
  2. hade en säker och pengastinn kund som gärna betalade lite extra för att se till att dessa företag skulle överleva (den svenska staten).

Detta ledde till flöden av både pengar och kunnande som sedan lade grunden för de innovationer – både produkt- och processrelaterade – som vi sedan dess levt på. Detta alltför sällan i debatten. Som det formuleras i inledningen till den excellenta antologin Military Enterprise and Technological Change (red. Merritt Roe Smith, MIT Press, 1985):

Despite the fact that the military is one of the world’s oldest bureaucracies, business and economic historians generally are reluctant to assign it credit for managerial innovation. Instead they attribute the rise of modern management to the play of market forces. (Sid. 11)

A large body of literature exists about economic growth and industrial development […], but it reveals little about the military’s participation. Why? One reason is the persistence of a deeply rooted tradition that sanctions free enterprise and decries government interference in the economy. Yet, […] the military has been an important agent of technological and managerial innovation. By linking national defense with national welfare, it has sponsored all types of research and development and has served as an important disseminator of new technologies. (Sid. 36-37)

Varför spelar detta någon roll? Jo, förutom de rent etiska aspekterna i krigsinstriell produktion finns det viktiga lärdomar kring ekonomins sammansättning. Vi vill ju så gärna tro att vi lever i en marknadsekonomi där produktionen är konkurrensutsatt, där det är marknadens katalytiska självorganisering (och inte hierarkier och maktspel) som styr allokeringen av resurser, där innovationer uppstår genom ett samspel mellan geniala ingenjörer och visionära industriledare.

Att tala klarspråk om krigsindustrin är att belysa att så inte är fallet. Krigsindustrins existens underkänner hela berättelsen om den ”moderna” marknadsekonomin – den ekonomi där den objektiva osynliga handen styr allokeringen av knappa resurser. Krigsindustrins existens leder oss till att slå fast att den ”moderna marknadsekonomin” aldrig existerat i Sverige, ej heller i USA.

Med andra ord, det 1900-tal som panelisterna såg tillbaka på bör inte ses som ett århundrande av införandet av svenska eller amerikanska ”marknadsekonomier”, snarare tvärtom. Byggandet av modern storindustri innebar en ”stratifiering” av ekonomin – där en mångfald av små producenter omformades till, eller slogs ut av, allt större entitieter. Moderniseringen av ekonomin innebar därför en konstruktion av hierarkier som, i praktiken, sträckte sig hela vägen upp till statlig nivå. Det moderna storföretaget kunde inte uppstått och blivit så beständigt om det inte hade försetts med resurser från staten, vars utgifter legitimeras av olika hotbilder.

Detta är en gammal analys, men den tål att upprepas. Detta inte minst eftersom moderniseringen av ekonomin även innebar att vi började tala om ekonomin på nya vis. Vi började alltmer intala oss att vi faktiskt hade lyckats med att separera marknadens och teknologins naturlagar från de politiska och kulturella spel som pågår ”därute i samhället”. Denna officiella separation möjliggör att vi kan blanda tekno-ekonomiska processer med politiska processer mer än någonsin – dock inofficiellt. (Det är roligare att förknippas med modernitet och marknad än premodernitet och planekonomi.)

Med andra ord: Efter tunga tänkare som Fernand Braudel, George Orwell, J.K. Galbraith, Manuel DeLanda har vi nu äntligen svenska Saab (”born from jets”) som förklarar de ekonomiska sambanden för oss, än en gång. Tack för en lärorik kväll!

9 tankar kring ”100 år av krigsvälfärd

  1. Johan

    Lite off topic, men jag föreläste i fredags för utländska studenter om neutralitetspolitiken (eller rättare sagt, den officiella neutralitetsdoktrinen och den inofficiella allianspolitiken), en av de saker som gör Sverige till ett så bisarrt land, och blev nästan mörkrädd själv. Än i dag förklarar den ju en god del av Sveriges Sonderweg. Kopplingen till folkhemsbygget är klart intressant, en aspekt att utveckla till nästa gång.

  2. Karl Inläggsförfattare

    Ja, ”neutraliteten” och rollen i kalla kriget är en viktig för att förklara folkhems-Sveriges särart. Vad mer? Jag tror att socialingenjörsskapet/tilltron till expertis (som diskuteras här) också är en viktig faktor. Det måste finnas fler… det börjar lukta bokprojekt, eller vad säger du? 😉

  3. Johan

    Visst, för grejen är ju att de flesta som analyserat Sveriges Sonderweg har gjort det för att det tycker att den är bra. De gillar ett partisystem som låtit ett parti regera 80 procent av tiden sedan demokratins genombrott, de gillar en demokratisk författningstradition som gör att grundlagen är ett dött dokument, de älskar Palme och den så kallade neutralitetspolitiken. Och så vidare.

    Kanske kan man spekulera i att EU-medlemskapet 1995 är en vattendelare av en betydelse som vi inte riktigt har förstått än, för på en himla massa dimensioner tvingar det Sverige att sluta köra på sin Sonderweg och ifrågasätta sin identitet som lite bättre och lite annorlundare än alla andra.

  4. Karl Inläggsförfattare

    Absolut, någonstans kring den tiden hände mycket. Exempelvis anar jag att slutet på kalla kriget var viktig i upplösningen/omkonfigureringen av den nationella welfare/warfare-ekonomin (nämnd ovan). Vi såg även hur även det monokulturella DDR-Sverige började upplösas. Många hemskheter var nog tyvärr viktiga – Ny Demokrati och lasermannen-fenomenet satte nog ett avtryck.

    (Samtidigt skall man komma ihåg att mycket av allt det som hände med Den Svenska Modellen under 1990-talet var ett resultat av 68-generationens uppror och gradvisa nedmontering av konsensus-Sverige.)

    Hur som helst: Som du säger är de flesta Sverige-biografier som släppts på senare tid skrivna utifrån premissen att Sverige var paradiset fram till
    – Palmemordet (ex ”Välfärdsåren” av Göran Hägg)
    – finanskrisen och Rådhushögern (ex ”Saker jag inte förstår” av Lena Sundström)
    och att landet nu är blott en skugga av sitt forna jag.

    Det skulle vara intressant med en berättelse om Sverige som var lite mindre romantiserande kring tiden innan 90-talet, och mer optimistisk kring den tid vi lever i nu. (Även om mycket av kritiken kring hanteringen av finanskrisen etc. är befogad så finns det mycket goa grejjer i dagens Sverige.)

    EU-medlemskapet är spännande, för någon gång under 1990-talet började nog ett visst tvivel infinna sig i det svenska kollektiva medvetandet – vi kanske inte var bäst i världen (längre)?

    Jag gillar inte att psykologisera länder (eller ens enskilda individer), men denna knäck i självförtroendet är påtaglig i vår självbild:
    – Den märks bland annat i hur svenska bedömare blir stingsliga när Margot Wallström menar att vi svenskar måste sluta med att skriva andra länder på näsan om vår förträfflighet – och försöka lära oss något av vår omvärld.
    – Den märks i vår, inte minst vänsterns, inställning till EU-samarbetet, där vi upprätthåller en bild av ett folkhems-Sverige som inte längre är existerar (och som aldrig var fullt så vackert som vi vill minnas). Precis som när EU-kritiska britter krampaktigt håller fast i bilden av sig själva som ett världsimperium som inte behöver kontinenten.

    Det behövs en reality check för att kunna gå vidare.

  5. Pingback: 99, our 68 » “Liberale” Eriksson öppnar upp

  6. Pingback: 99, our 68 » Sverige i ett underjordiskt nötskal

  7. Pingback: Copyriot » Lästips om svensk samtidshistoria

Kommentarer är stängda.