Något om opinionsbildning.
Jag vet inte om det är jag som inbillar mig, men det verkar som att glappet mellan akademi och kulturjournalistik är större i Sverige än exempelvis Storbritannien, Tyskland eller Frankrike. Har genom åren återkommit till kultursidebashing med jämna mellanrum – minns allt dissande av kultursidornas 68-tänk och textbesatthet – men nu var det nog ett tag sedan.
Låt oss ta Rasmus avhandling som exempel. Här har vi trots allt en akademiker som skriver mycket väl, och som är hyfsat aktiv skribent på kultursidor. Han kan definivt inte beskyllas för att vara svårläst, eller kryptisk.
Avhandlingen inleds med en elegant introduktion till den Marxska tankevärlden, men dessa kanske välkända resonemang ”störs” ganska omgående. In kommer begrepp som ”avspaltning” och ”realabstraktion”, och dessa gifts snyggt ihop med begrepp som man normalt sett inte ser tillsammans med Marx tankevärld – exempelvis Latourianska hybrider. Det nya som uppstår appliceras på det empiriska materialet i avhandlingen – men kan och bör sträcka sig mycket längre än så.
Jag skulle vilja säga att en av avhandlingens främsta styrkor är just detta teoretiserande – här ser vi en syn på ekonomin som är befriad från det ideologi- och bas/överbyggnad-fokus som många förknippar med Marx. Högst relevant i ljuset av vår tids ekonomiska kriser, högst relevant i relation till samtida politik.
Nå, vad är det då som slipper ut till en bredare allmänhet, via det filter som kultursidorna trots allt utgör? Expressen Kulturs recension är alldeles finfin, förutom det faktum att avhandlingens främsta bidrag reduceras till följande:
Med hjälp av kronologiska stolpar, och med utgångspunkt i kritisk teoribildning som manar till ytterligare fördjupning, redogörs för den moderna svenska upphovsrättens födelse och utveckling.
Visst, man kanske inte bör vänta sig mer djupgående läsning än så, men ändå – något ganska substantiellt försvinner ju på vägen. (Det finns säkert bättre exempel på ovanstående.)
Minns något som Ann Heberlein skrev i höstas;
i ett kulturklimat där det är viktigare att ha koll på samtliga HBO-serier än litterära klassiker är akademikerns sakkunskap inte längre så intressant. Med risk att låta fräck undrar jag om inte den utvecklingen är ett resultat av att exempelvis kulturchefer snarare är publicister än akademiker, hämtade från journalistiken och inte från universiteten.
Kanske är det detta som spökar? Oavsett vilket känns de svenska kultursidorna allt mindre intressanta. Oavsett om det gäller de vanliga kortkorta notiserna eller längre artiklar som är del i någon intern ”kulturdebatt” – de främsta referenserna är till övervägande del andra svenska kulturskribenter/-chefer. Skulle gärna fortsatt att gnälla om provinsialism och känslan av att de svenska kultursidorna alltid är sist på bollen, men jag slutar nog här. (Det blir nog ingen liten bok om kulturjournalistslem.) End rant.
Lite gå-i-sin-egen-fälla på den recensionen. Samtidigt som The Pirate Bay endast nämns i ett ”par meningar” i avhandlingen är handlar halva recensionen om just detta. ”Jag vet att den inte handlar om detta men jag skriver om det ändå”.
Min egen avhandling skickade jag endast till en tidning: Borås Tidning. Jag tänker att det är i provinserna som revolutionerna kommer att ske! Leve periferin!
Men sen fick jag reda på att två personer i Mexico hade diskuterat min avhandling på en fest (jag blev hemskt glad). Kanske har internet spelat ut behovet av totaliserad intellektuell debatt i nationella massmedier. Förhoppningsvis utesluter de inte varandra.
(Jag väntar fortfarande på revolutionen i Borås, men jag har tålamod)
Egentligen borde man bara släppa taget – vet att exempelvis monki bara jobbar nätledes, och helt givit upp att följa vad som står i kultursidorna. Gissningsvis är jag för gammal för att så göra. Eller: Jag är neurotisk (knyter händerna i fickan, ”dumma dumma Kultursidan!”), Monchichi är psykotisk (”vadå kultursidan?”).
(Sedan kanske jag gick i egen fälla där. Kanske borde jag klargöra mer om vad Rasmus gör med värdekritiken osv, men jag tänker att om nu någon hittat till denna bloggen så borde vederbörande/hen/personen ifråga även hitta till Copyriot.)
PS. Boråsarna vet inte hur lyckligt lottade de är!!! (Heiti? Thomas?)
Jag tycker det är bra att du är neurotisk! Borgerlig offentlighet uppstår inte av sig själv, utan kräver Kritiken (av kritiken).
Själv är jag nog schizofren. Jag vill koppla ihop min avhandling med periferin, det obskyra, det mörka och mystiska.
Antar att det även finns en Oedipal inställning: Vad sade Fadern om Avhandlingen? Ingenting! Vad sade Kultursidan? osv.
Vad citerade Fadern ur Avhandlingen VARJE JULAFTON???
2:10 – http://www.youtube.com/watch?v=R2I_zVRrksg
Samtidigt kan man ju se att de som håller den klassiska akademiska bildningen högt i en svensk kontext framstår som brunmurrigt förstockade och/eller astöntiga, förväxlande bildningens yta med djup (minns: halvfranska band och krämig cappuccino), medan de som borde vara nere med Marx och Latour sysslar med annat (vad vet jag, jentrifjeringskritik, kanske, eller identitetspolitik).
(Nu syftar jag alltså på så kallade kultur- och samhällstidskrifter, som jag alltmer finner fullständigt oläsliga av samma skäl som kultursidorna är det.)
Men kanske det bara är en effekt av just medielandskapets mejnstrim där inte ens journalister/publicister utan folk som ’jobbar med media’ dominerar. Man får liksom den opposition man förtjänar.
Sant, Johan, ”jobbar med media”-fenomenet spelar säkerligen viss roll här. Jag förstår vad du är ute efter – den goda journalistiken ger ju utrymme för mycket mer än det vi ser i kultursidesdebatterna.
Minns den där diskussionen om kultursidorna skulle heta ”kultur” eller ”nöje” eller hur det nu var. På många sätt verkar det som att kultursidorna alltmer börjat följa nöjessidornas dramaturgi – om än i relation till mer ”seriösa” frågor: Kändiskolumnister som skriver snärtiga texter om andra kändiskolumnister (med en och annan referens till konsumtionskritik eller whatever).
Om kulturtidskrifterna: Jag kan tycka att dessa medger visst utrymme för sådant som inte är tillräckligt mainstream-snärtigt för att ges plats kultursidorna – men å andra sidan kommer sådant material inte mycket längre än så i systemet… (Jag ser alltjämt kultursidorna som huvudproblemet.)
Vid närmare eftertanke: Det torde vara rätt enkelt att göra en slem-mappning av kultursidorna.
– Skapa urval av de ”stora” texterna – de som puffas för främst.
– Kolla vem som skriver, och vem som reffas.
– Omforma till tabeller, .son-format, kör SoNIA, och se hur en internrefererande kärna formeras.
Kalle: Om du lägger till ett litet skript som suger ned twitters sök-API-resultat borde du även kunna mappa ”fåren”, dvs. de som tycker, men som inte själva skriver. Ur detta skulle tesen om kultursidornas avtagande djup kunna studeras, dvs. om det finns en 140-teckens ”hen har rätt, hen har fel”-logik.
Låter bra. Är dålig på Twitters API – är det gratis? Eller är det bara stater som köper sådan info?
Intressant diskussion! Ett alls icke oväsentligt problem i sammanhanget är att recensioner av verk av Rasmus kaliber (eller för den delen, ckrisk:s) kräver att recensenten inte enbart är ”recensent” utan även akademiskt verksam för att göra verket rättvisa – och därmed: antingen blir dylika verk torftigt recenserade, eller inte alls, eftersom det inte finns några incitament för universitetsanställda att skriva recensioner på kultursidor.
Hej P O!
Har lugnat mig nu, är inte lika resignerad längre… och dessutom är ju du en fantastisk kulturskribent! (Smicker smicker 😀 )
Håller hur som helst med dig: Det finns ett problem i att ”tredje uppgiften” räknas noll om man vill ha ett någorlunda fast jobb inom akademin. Så självklart måste meriteringsgrunderna inom universitetsvärlden ändras. (Eller rättare sagt; bidrag till ”tredje uppgiften” måste märkas i praktiken, inte bara figurera som mål i visionsdokument och liknande.)
Här lurar dock ett annat problem, och detta härrör från slemmande. Tillträdet till kultursidorna är ju mer eller mindre begränsat för de flesta av oss. Den som är intresserad kan observera slemaspekten här nere i Göteborg i helgen. (Det var för övrigt upptakten till bokmässan som ledde till ovanstående bloggpost.)
Därmed inte sagt att slemmande spelar viss roll även inom akademin. Detta kan dock avhjälpas något av double-blind-peer-reviewandet… som dessvärre kapats av storförlag, vilka stänger inne materialet… vilket i sin tur ser till att bidra till akademins exkluderande av omvärlden.
PO lyfter en bra poäng: I dag ingår det liksom inte som en central del i meriteringsstrategin för akademiker att delta i den allmänna debatten i gammelmedier på svenska som det, åtminstone för vissa discipliner, en gång i världen kanske gjorde.
För litteraturvetare, t ex, antar jag att kultursideskritiken förr bara var en kortare variant av den sorts texter de skrev i mer Vetenskapliga publikationer (liksom debattartikeln för statsvetaren…), medan tidningstext nu på sin höjd relegerats till punkten ”Interaktion med det omgivande samhället” i en meritportfölj: en liten pikant krydda, men bara i måttliga mängder och definitivt inte något som avgör en anställning. Ja, det räknas förmodligen inte ens som särskilt vetenskapligt meriterande att skriva böcker som recenseras eller refereras på tidningars kultur- och ledarsidor.
Och därmed menar jag inte att det nödvändigtvis är bättre/sämre hur det fungerar i dag.
Skrev min kommentar medan Kalle skrev sin. I a f; jag är inte säker på att peer-review skyddar mot slemmande — det är minst lika ofta en fråga om competitor-review (som om HTC och Apple skulle kunna bestämma — under dubbelblind kollegiegranskning — vilka modeller Samsung skulle få släppa på marknaden) eller friend-review, som när fältet är så litet att slemspåren inte går att dölja (vilket väl är fallet med de flesta fält). Således: Inte bara förlagskatedralerna utan också granskningsmetoderna bidrar till utestängningen.
Johan: Såg att vi skrev våra kommenterer samtidigt; gött att vi båda är ”on message”, som spinndoktorerna kallar det!