Jimpan påminner sina läsare om liberalismens andra ansikte. Utmärkt, men är det inte dags att ge upp projektet att vinna ett tolkningsföreträde i frågan? Sannolikt bygger vi någonting mer spännande utan L-etiketten.
John Gray skriver i sin utmärkta Two Faces of Liberalism:
Liberalism has always had two faces. From one side, toleration is the pursuit of an ideal form of life. From the other, it is the search for terms of peace among different ways of life. In the former view, liberal institutions are seen as applications of universal principles. In the latter, they are a means to peaceful coexistence. In the first, liberalism is a prescription for a universal regime. In the second, it is a project of coexistence that can be pursued in many regimes.
The philosophies of John Locke and Immanuel Kant examplify the liberal project of a universal regime, while those of Thomas Hobbes and David Hume express the liberalism of peaceful coexistence. In more recent times, John Rawls and F.A. Hayek have defended the first liberal philosophy, while Isaiah Berlin and Michael Oakeshott are examplars of the second. (sida 2)
Det är viktigt att skriva om denna ”andra liberalism”, och om det skeva liberalism-begrepp vi har i Sverige. (Har själv gjort det i Arena, i Fronesis, i Liberal Debatt, i Vägval Vänster osv.) Men samtidigt kan man ju konstatera att L-etiketten inte lett oss vidare, inte tagit oss någonstans. Det verkar snarare som att det står ivägen för replikerandet av vissa tankesmittor. Berlin-smittan, Dewey-smittan, och Hume-smittan kanske kan spridas bättre om de tillåts verka fritt, oberoende av inhiberande etiketter.
Låsning
I den svenska debatten ägs L-ordet av de ”Pangloss-liberaler” som Gray kallar upplysningsliberaler. Helt och hållet. Så har det varit, så kommer det nog att förbli. Den näringslivsfinansierade höger som utomlands kallar sig konservativ har i Sverige bestämt sig för att den vill benämnas liberal. Vänstern, å sin sida, har valt att sammankoppla L-ordet med Timbro/Neo-apparaten. Givet den energi som pumpas in i dessa båda strata, givet deras dominans inom svensk opinionsbildning, så skall det mycket till för att rubba detta konsensus.
Dessutom verkar ju många insistera på att tolka de senaste årens uppgörelse med antropocentrism och Natur/kultur-separationen främst som en kritik av föreställningen om det ”liberala” mänskliga subjektet. Här ser vi samma problem som ovan – att L-ordet associeras endast med en viss typ av liberalism. Man är väldigt mån om att dissa det ”liberala” rationell-utilitaritaristiska subjektet, eller det ”liberala” Kantska förgudade jaget. Man är exempelvis mindre intresserad av att undersöka möjligheterna i Humes syn på subjektet.
Här kan man alltså skönja en rätt tråkig tendens: Många verkar förvänta sig att dessa ”nymaterialismer”, ”posthumanismer”, och ”nyrealismer” skall bli en ny ”kritisk teori”; någonting som oundvikligen måste passa in i ett apriori-definierat Vänster-perspektiv.
Detsamma gäller samtida kritik av transcendenta essenser. Även här verkar det ligga nära till hands att kritisera dessa såsom varande ”liberala”. Ta exempelvis kritiken av universella ”rättigheter”: Här underkänns L-ordet för att det associeras med Kant, få bryr sig om att liberalismens ”andra ansikte” avfärdar existensen av just sådana rättigheter.
Sammantaget betyder detta att L-ordet är – och sannolikt kommer att förbli – en belastning. Neo– och Timbrogängen kommer inte att ändra sig, ej heller den politiska vänstern, ej heller de akademiker för vilka ”kritik” måste innebära att man tillhör Vänstern-as-we-know-it. Låt oss släppa L-ordet, och gå vidare.
Öppning
Samtidigt är det ju så att den akademiska kritiken av det förgudade mänskliga subjektet, och upplösningen av natur och kultur, har skapat en ny situation. På politisk-utopi-pratet i november nämnde jag att vi nu kan se ”att allt är flöden av materia-energi, att allt är smittor, att allt är evolution” – och ”att allt är ekologier”. Måhända är det endast denna tankeekologi som i Sverige kan fungera som gynnsam miljö för Berlin-smittan, Dewey-smittan och Hume-smittan?
Vi har ju redan sett hur Deweys idé om publics kan fungera i samspel med ett ”generaliserat” ekologi-begrepp; bloggosfärens kloak är mindre ”sanitärt säkrad” än DN Debatt. Alternativt finns ju Latours vackra omskrivning av Deweys demokratiteori: ”Atmospheres of democracy”.
Tanken om världen som mer eller mindre levbara ekologier passar även väl in i Grays beskrivning av Berlins ”modus vivendi”-tänkande. (Kort beskrivning: Fredlig samexistens är det enda vi kan hoppas på, eftersom vi saknar av den Pangloss-liberala tron på att samhällets värderingar konvergerar.) Det är ju detta som även Rorty är inne på när han hävdar att frågan ”håller du för sant det som vi håller för sant?” ointressant. Mer relevant, menar han, är frågan ”lider du?”.
Med andra ord: Istället för att sätta vår tilltro till en framtida korrespondens mellan vår världsliga existens och universella idéer, så bör vi alltså se samhället i termer av mer eller mindre levbara ekologier, som uppkommit kontingent. För att återigen saxa från utopi-pratet: ”Zizek fördömer tortyren utan att luta sig mot ’förnuft’, eller några förmodade ’naturliga rättigheter’. Civilisationens största landvinning – utvecklingen av vår spontana moralitet – är ett kontingent utfall av olika kulturella replikatorer.”
Här ställs för övrigt två olika former av evolutionärt tänkande mot varandra: Pangloss-liberalerna låter sin upplysningstro utmynna i den ”gammel-darwinism” i vilken evolutionen ses som en rörelse uppåt-framåt. Berlin är närmare de nydarwinister som hela tiden understryker att evolutionen är blind: Evolutionära processer inte är ”goda”, att de inte leder ”uppåt” eller ”framåt” mot något förmodat framtida optimum. (Det går alltså inte att säga någonting som helst normativt med hänvisning till evolutionära processer.)
Även Hume blir – som Deleuze, och därefter DeLanda, påpekat – mer intressant i relation till en flödesontologi där det mänskliga subjektet avgudats. Här är ett utdrag ur en kommande introduktion till DeLanda:
Världen kan beskrivas som en samling emergenta fenomen. Filosofer brukar beskriva detta fenomen genom att tala om immanens, men DeLanda väljer här att lyfta naturvetenskapens studier av morfogenetiska processer. Tecken på dessa emergenta fenomen finns överallt omkring oss: Tänk dig en långsamt flödande ström av vatten. Om vattnets hastighet – flödets intensitet – ökar, så kommer den lugna vattenströmmen övergå till ett turbulent flöde. Strömmen av vatten har alltså genomgått ett kvalitativt skifte; en ny, spontant emergerande struktur har uppkommit. Vattenmolekyler har alltså en inneboende kapacitet att bilda turbulenta flöden – att ”drabbas” av den dolda logik som vi förknippar med turbulens. Denna kapacitet lockas fram genom ökad intensitet i flödet av materia-energi. […]
Även det mänskliga subjektet bör, menar DeLanda, förstås som en emergent struktur. Människan är det som blir till i det kontinuerliga sammanförandet av en samling heterogena komponenter; biomassa, energi, memer, gener osv. Denna emergens-influerade modell av subjektivitet och medvetande är baserad på David Humes tankar om hur det mänskliga subjektet blir till genom sinnliga intryck. Syn-, hörsel- och smakintryck – såväl som förnimmelser av stolthet och förudmjukelse, kärlek och hat – gör alla sitt unika intryck på subjektet, med olika grader av intensitet. En bok kan vara mer eller mindre intensivt röd, en förnimmelse av stolthet mer eller mindre uppfyllande.
Det mänskliga sinnet besitter en förmåga att sätta samman alla dessa unika, heterogena intryck till ett lapptäcke av associerade idéer. Det är detta som möjliggör att människor oftast kan forma en mer eller mindre sammanhållen identitet. DeLanda är dock noga med att påpeka att denna samordning av heterogena intryck inte uppstår genom att vi omsätter dem till någon socialt uppkommen konvention; i synnerhet inte språk. Rödhetens och stolthetens intensiteter kan inte reduceras till en språklig kategori.
Här ser vi alltså en modell av subjektet som bryter med ”liberalernas” förgudade jag – men även med den språkbesatta, ”socialkonstruktivistiska” bild av subjektet som länge varit populär inom traditionellt vänstriga analyser av politik och kultur. Om jag fick önska skulle jag gärna se detta perspektiv spridas bland kultursidorna ASAP – skulle vara intressant att se vart det leder.
—
Visst – det är drastiskt, och lite historielöst, att helt klippa banden till etablerade -ismer. Samtidigt känns det som att möjligheterna att bygga vidare i idédebatten – se även del 1 och del 2 i denna serie – inskränks så fort etiketter som ”liberal”, ”socialist”, ”kommunist” eller ”konservativ” introduceras i diskussionen.
Äntligen leder min inskränkhet till något produktivt! Det är klart att det ska vara du till att slutligen tjuvkoppla oss bromsklossar. Det är sannerligen på tiden…
Agree! Det är dags att göra upp med denna realiserade platonism som L-ordet utgör, på samma sätt som begreppet ”vänster”. Jag är inget föredöme eftersom jag kastade mig ut i FRA-debatten och skrek ”ni är inte alls liberaler!”. Sånt ska jag sluta med och börja zooma in på politics proper. Det är inte lätt, men detta inlägg ger många plankor och spikar för att bygga vidare.
Hej Kalle. Du har så rätt! Hur kan då jag, en stofil fostrad i sextiotalets vänsterrörelse var så överens med 99-tänkaren i denna fråga? Jag, som inte ens klarar av att läsa Deleuze, Delanda och de andra posthumanisterna (?). Jo, jag finner faktiskt att din uppfattning helt stämmer överens med min och husguds, Karl Poppers. Han brukar kalls liberal av andra, men själv tror jag inte han använde någon enhetlig beteckning på sin samhällsfilosofi. Den präglas emellertid av kampen mot historicismen, mot ”naturlagar” i samhället och betoningen av de oändliga möjligheter som vi har att göra vad vi människor vill från och med nu. Här är några brottstycken som, åtminstone för mig, stryker under Poppers överensstämmelse med ditt 99-tänk:
”Historien saknar mening, påstår jag. Men detta påstående innebär inte att allt vi kan göra åt det är att förskräckt åse den historiska maktens historia, eller att vi måste betrakta den som ett grymt skämt. Ty vi kan tolka den under beaktande av de problem inom maktpolitiken som vi väljer att söka lösningen på i vår tid. Vi kan tolka maktpolitikens historia från synpunkten av vår kamp för det öppna samhället, för ett förnuftets styre, för rättvisa, frihet, jämlikhet och för kontroll av de internationella brotten. Även om historien inte har några mål, så kan vi påtvinga den våra medel. Och även om historien inte har någon mening, så kan vi ge den mening.
…
Om vi tror att historien går framåt, eller att vi ständigt kommer att göra framsteg, så gör vi samma misstag som de som tror att historien har en mening som kan uppdagas i den och som inte behöver tilldelas den. Ty att göra framsteg är att röra sig mot något slags mål, mot ett mål som existerar för oss som mänskliga varelser, ”Historien” kan inte göra det . Endast vi, de mänskliga individerna, kan göra det. Vi kan göra det genom att försvara och stärka de demokratiska institutioner på vilka friheten och därmed framstegen beror. Och vi kommer att göra det mycket bättre i och med att vi blir fullt medvetna om det faktum att framstegen beror på oss, på vår vaksamhet, på våra ansträngningar, på klarhetn i vår uppfattning av våra mål aoch av realismen i valet av dem.
I stället för att uppträda som profeter måste vi utforma vårt eget öde. Vi måste lära oss att utföra saker så gott vi kan och att se upp för våra misstag. Och när vi har övergett tanken att maktens historia kommer att döma oss, när vi har upphört att oroa oss för om historien kommer att ge oss rätt, då kanske vi en dag kommer att lyckas få kontroll över makten. På det sättet kan vi kanske även berättiga historien, i vår tur. Den är i starkt behov av berättigande.”
Ur Karl Popper, Det öppna samhället och dess fiender,del II, Avslutning.
Bra inlägg, vi bygger! Och kul att det äntligen kommer en Delanda-introduktion på svenska. Jag tror visserligen att du är lite desillusionerad sedan din långa kamp mot timbroiterna, medan jag med min bakgrund från vänster tycker det är kul att utforska vad liberalismens andra ansikte kan ge oss.
Gillar också Popper-citatet som Thomas delade med sig av. Har inte Popper blivit lite väl dissad av vänsterakademiker? Jag tycker ofta det jag hör om honom känns klockrent deweyskt – vad sägs om det här citatet ur Historicismens elände?
Mac: Ja, att släppa hela L-grejen är i mångt och mycket något som kommit till stånd i den del av min distribuerade hjärna som är din.
ChrisK: Äh, jag tycker nog att det är en poäng att ställa liberalerna till svars för FRA-grejen – där är det ju så uppenbart att de går emot även sin egen liberalism…
Thomas: Nejnejnej, ordet ”stofil” köper jag inte – det är ju vi i väst som skall smitta rörelsen med detta tänk! 🙂
Thomas och Jimmy: Ja – har länge velat läsa Poppers kritik av historicismen – känns som att han ringar in en central problematik där. Intressant faktiskt – många av ”Pangloss”-liberalerna borde ju rimligtvis ha läst Popper.
Jimmy: Ja, denna post skulle lika gärna kunna betitlas
– ”Why I am no longer someone who insists on calling myself a liberal”, eller
– ”Am I a liberal? Quite frankly, I don’t care anymore!”.
Detta är ett uttryck för en viss desillusion. Sorry för att jag tappat tron; avvikit från projektet att bråka med Timbro/Neo-gänget. Men – som sagt – jag skyller på Marcs! 😉
Samtidigt – som jag sade till ChrisK – det finns ju fortfarande en poäng i att visa att de svenska upplysnings-liberalerna inte hänger samman i sitt eget tänkande.
Kalle: Hehe… Ett sista petande i såret:
Jag läser Stanford Encyklopedia of Philosophy’s artikel om ”Liberalism”, som är en mycket upplysande genomgång av ett antal kvalitativt olika kontroverser kring vad L-ordet egentligen är tänkt att beteckna. Jag delar slutsatsen:
”Given that liberalism fractures on so many issues ”” the nature of liberty, the place of property and democracy in a just society, the comprehensiveness and the reach of the liberal ideal ”” one might wonder whether there is any point in talking of ”˜liberalism”™ at all.”
(Det känns f ö väldigt skönt att lämna den här unkna debatten. Det har varit en så meningslös och låst diskussion – även mellan oss, min vän.)
Mac: Äh – jag tror det har varit en bra diskussion – inte alls meningslös – den har ju ändå lett fram till denna slutsats, eller hur?
Sant! Någon lär väl dock hävda att du har gett upp och tagit ett steg bakåt…
Någon?
Hallå?
Så är det – utan etiketter har man inga ovänner, men heller inga vänner.
Vänner har du! Vänskap och kärlek är exterioritetsrelationer, INTE uteslutande gemenskaper – ”the hatred of interiority, the exteriority of forces and relations”.
🙂
Låter bra det där Kalle. Varför fastna i kattrakande om etiketter när man kan gå till sakerna själva?
En liten fundering bara om det du skriver om modus vivendi: Jag håller med dig i mycket där, visst är insikten om den mänskliga kunskapens principiella felbarhet viktig och visst måste vi lära oss att leva med att andra inte delar våra åsikter eller värderingar. Men det är ju viktigt att komma ihåg att sanningsanspråk inte bara är en nödvändig komponent i totalitär logocentrism, utan även i den sociala mekanism vi kan kalla kommunikativt handlande – och även om kommunikativt handlande naturligtvis kan skapa många problem och motsättningar så är det också det främsta redskapet vi har för att lösa dem, för att uppnå ”fredlig samexistens”.
Ibland behöver vi komma överens om vad vi ska göra tillsammans, som ett samhälle bestående av många olika preferenser och intressen, och då behöver vi en legitimerande instans som sträcker sig över de partikulära preferenserna och intressena. Rationalitet är nog ett bättre val än lidelse som sådan legitimerande instans. Jag förmodar att du håller med mig om detta eftersom rationalitet så vitt jag kan bedöma alltid utgör den legitimerande instansen i dina egna inlägg. 😉
Intressant diskussion!
Kalle: du har givetvis rätt. Man ska jaga hyckleriet med blåslampa… jag har bara tappat hoppet lite…
Ang. Popper är jag mera skeptisk. Möjligtvis kan man använda honom strategiskt eller roa sig med att befria honom från Sturmark-religionens vantolkningar.
Men jag är osäker på om hans metaperspektiv för att avgöra vad som är sant/rationellt och falskt/vidskepelse är så mycket att hänga i julgranen. Det blir lätt institutionaliserad social ingenjörskonst, vad han kallade piecemal social engineering. (jag har skrivit mera utförligt om det i denna essä).
Johannes: Jag tror att det största problemet med kommunikativt handlande är upprättandet av ett ”gemensamt rum”. Jag tror inte att dessa kan upprättas, endast uppstå självorganiserat. Då blir det problematiskt att uppställa regler för hur detta samtal ska föras… (men så kanske är jag anarkist i denna fråga, vet ej).
PS. Mac har nu öppnat upp en frihetsdiskussion inom ramen för partiapparaten…
@ chrisk: Visst, jag håller med dig. Men ”reglerna” behöver ju inte komma ”utifrån”, från någon föreställd transcendental sfär. De kan ju vara inbäddade i homo sapiens kommunikativa praxis, ett evolutionärt steg i utvecklingen av artens socialitet. Man kan kanske tänka sig det som ett set memer istället, om det känns bättre. 😉
Johannes: Well, nu ska jag kanske inte vara tjatig. Men jag tror inte att det finns en inbäddad kommunikativ praxis hos homo sapiens. Snarare finns det repetitioner, maskiner som kopplar med andra maskiner och skiftande konstellationer av produktiv makt, som alltid uppstår i den konkreta situationen, men som kan leva vidare genom the laws of imitation (för att låna Tardes begrepp).
Det räcker inte att själv definiera reglerna (autonomi). Vi måste även befria begären från molekylära mikrofascismer, ett arbete som troligtvis är svårare på många sätt, och som kanske medför att vi måste överge tron på samhället som en helhet en gång för alla (vet inte om jag vågar, har viss existentiell ångest).
Du har helt rätt i att inget kommer från den transcendentala sfären. Denn finns nämligen inte. 🙂
(hoppas att jag inte var negativ nu. jag upplever din kommentar som extremt viktig, och den fick mig att bygga).
@ chrisk: Du kanske har rätt, även om jag tror att det är bra att ifrågasätta allt man tror att man ”måste” göra (även när det gäller så trevliga saker som att ”befria begären från molekylära mikrofascimer”).
Vad gäller det transcendentala sfären så är det ju svårt att avgöra om den ”finns”, vad nu det skulle betyda. Som föreställning/mem verkar den ju uppenbarligen finnas iaf…
I felt no bad vibes 🙂 Bygg på!
Christopher: Du skriver i 15.:
”Ang. Popper är jag mera skeptisk. Möjligtvis kan man använda honom strategiskt eller roa sig med att befria honom från Sturmark-religionens vantolkningar.
Men jag är osäker på om hans metaperspektiv för att avgöra vad som är sant/rationellt och falskt/vidskepelse är så mycket att hänga i julgranen. Det blir lätt institutionaliserad social ingenjörskonst, vad han kallade piecemal social engineering. (jag har skrivit mera utförligt om det i denna essä).”
Poppers vision om stegvis social ingenjörskonst är långt ifrån ”institutionaliserad”, den är bara ett försök att peka ut en väg till problemlösning i samhället som nyttjar den grundläggande vägen till all mänskllig kunskap: försök och misstag. Och din essä innehåller heller inget, vad jag uppfattar, som stöder din farhåga om institutionalisering.
I din essä skriver du om D&G: ”…man fokuserar på vetenskapens görande innan subjekt och objekt har uppstått som stabila ontologiska entiteter. Vetenskapen är en i grunden social aktivitet, inte för att den utgörs av en grupp människor, utan för att den uppprtätar relationer i världen och förändrar den. … Detta förhållande kallar D&G för nomadisk vs. Kunglig vetenskap,…”
Det problem som du här beskriver i sociologin är, enligt min uppfattning, en av anledningarna till Poppers idé om en stegvis social ingenjörskonst. Den omedelbara anledningen är förstås Poppers förnekande av historicismen, men ytterligare en anledning är, som jag ser det, att framtiden är helt oförutsägbar på grund av människans nyckfullhet och eviga ömsesidiga inblandning i den sociala ingenjörens försök. Jag förstår alltså inte motsättningen.
Du skiver vidare i essän: ”Vetenskapen (förmodligen menar du naturvetenskapen här, TS) har därmed en samhällsförändrande potential enligt D&G eftersom den bryter givna ordningar genom att föra in nya entiteter i sociala flöden…. Kan samhällsvetenskapen verkligen föra in nya entiteter som styr om flöden och deterriotarialiserar ordningar på samma sätt som naturvetenskaperna?”
Ja, visst kan den, det är väl just detta som Popper kallar social ingenjörskonsts, steg för steg?
Jag tror absolut att D&G&co har mycket viktiga nya idéer, men de tycks komplettera Popper mer än de går emot honom. Och oavsett det så är jag övertygad om att en tillämpning av Poppers sociala ingenjörskonst, steg för steg vore ett avgörande framsteg om det slog igenom i politiken. Betänk att dagens politik främst grundas i utbrända ideologier och religioner, att den är djupt influerad av historicism.
Jösses vad ni bygger 🙂
*gnuggar händerna* det här verkar återigen intressant läsning……
Chris och Thomas: Intressant diskussion, det där med det sociala ingenjörskonsten. Har just varit på möte med Fronesis, som skall göra ett nummer där jag gärna vill att vi ”reclaimar” den sociala ingenjörskonsten. Går det? I så fall, hur?
Jag menar, så mycket av 90-talet har gått ut på att dissa just denna aspekt av det svenska samhällsbygget. Men nu känns det som att denna rädsla för att ”lägga samhället till rätta” har urartat till en ängslig kritik av alla försök att ordna och framförallt beteckna världen. Visst, detta är kanske en sund grundinställning, men
– hur skall vi kunna experimentera med flöden om vi är så ängsliga?
– Hur bygga i den tid då framförallt vänstern alltmer inriktat sig på att dekonstruera?
Jag skulle även vilja reclaima socio-biologin och Darwin i samma nummer, men det blir nog svårt att sälja in… 😉
Det glädjer mig Kalle, att du känner för att prova denna väg. Det är nästan så att till och med jag kan utbrista: vi bygger!
Jag tror absolut att det går, det handlar bara om att omsätta Poppers idéer i vardagsproblemen och kombinera det med den öppna attityd till misstag som är nödvändig för framsteg, men så sällsynt i politiken.
I pedagogiskt syfte skulle man emellertid nog tjäna på att hitta på ett nytt uttryck för den sociala ingenjörskonsten, då detta är så historiskt misskrediterat att inte ens tillägg som steg-för-steg, bit-för-bit, eller piecemal kan bryta de negativa associationerna. Kanske något med byggnadskonst?
Att återupprätta Darwin och socio-biologin låter också som ett utmärkt projekt, här gäller det väl då att se biologin som en oerhört väsentlig, men inte allenarådande, faktor i flödena.
Du har en beundrare, Kalle.
…och det hade du förstås redan sett. Jag fick av någon anledning inte upp kommentarerna först.
@Jimmy: Jag noterade detta. Är fortfarande – såhär ett par timmar senare – rödblossig om kinderna. 🙂
@ Thomas och alla andra: Well, att re-claima social ingenjörskonst kanske kan vara en bra idé. Men det skulle i så fall vara en radikal sådan som kanske väljer bazaarer framför katedraler.
Men frågan är om det då är ingenjörskonst? Kanske är det civilsociologiska projektet just en strävan mot en community-baserad styrning snarare än en hierarisk och toppstyrd.
Om kodningar: Både natur- och samhällsvetenskaperna kodar om flöden, fast på olika sätt. Men fysiken omkodar atomer och gör dem delbara i ett kärnkraftverk, molekylärbiologin kodar om gener (något som vi gör ”naturligt” när vi lever och reproducerar oss) och samhällsvetenskaperna kodar om sociala problem genom att rekonfigurera centrala sociala institutioner, ex. migrationsverket, sjukvården osv.
På en deskriptiv nivå är det alltid den/det med mest kraft som bestämmer hur kodningen ska se ut. Min centrala fråga är hur man kan tappa in på flödena och styra om dem. Om detta görs med förnuft, vidskepelse eller vanföreställning är en metodologisk fråga, och vilken som funkar bäst är en pragmatisk.
Social ingenjörskonst associerar man kanske i Sverige främst till makarna Myrdals politik, när det nu begav sig. Dess steriliseringsidéer var väl typiska. De grundade sig på en övertro, dels på de intellektuellas överlägsenhet (dvs. de själva), dels på tilltron till teorier. De grundade sig helt enkelt på en föregiven kunskap om världen. Poppers steg-för-steg-variant grundar sig på raka motsatsen, på vår oundvikligt dåliga förmåga att förutse samhällsutvecklingen, på vår okunskap. Att han ändå vill kalla det för ingenjörskonst skulle jag förklara med att ingenjörsvetenskapen skiljer sig från naturvetenskapen i det att den söker lösa konkreta mänskliga problem. Naturvetenskapen har mer långsökta mål, avseende nytta, och drivs ju tom ofta av ren nyfikenhet.
Christopher: Jag förstår tyvärr inte allt du skriver, men kan ändå kommentera din slutkläm:
”…Om detta görs med förnuft, vidskepelse eller vanföreställning är en metodologisk fråga, och vilken som funkar bäst är en pragmatisk.”
Detta kan jag inte invända mot, men all möjlig mänsklig erfarenhet har väl ändå visat att förnuft funkar allra, allra bäst!
Chris och Thomas:
Jag håller med – det finns någonting viktigt i tanken om att lära sig hantera basarens/självorganiseringens abstrakta maskin.
Detta är ju social ingenjörskonst, i meningen att man försöker tappa in på den morfogenetiska potential som finns i flöden av materia-energi – precis som Myrdalarna – men att den struktur man vill skapa inte är hierarki, utan just basar/självorganiserad struktur.
Myrdalarna sökte utnyttja en viss abstrakt maskin, vi söker utnyttjandet av en annan. När vi pratar om en kopimism, eller om en avstratifierad ekonomi som skall hänga ihop på ”ett annat” sätt är det ju detta vi pratar om.
Sedan är det ju roligt att reclaima något som är så bespottat, även om detta reclaimande kräver en hel del moddande av Myrdalarnas ansatser… 🙂
Thomas: Det beror på vad man menar med förnuft. Historien visar oss att detta är mycket skiftande, och jag kan inte förstå dess uppbyggnad och effektuerande annat som ett power-takeover, snarare än något som skulle ha en essentiell innebörd.
Kalle: Tja, det kanske det är. Men det skulle nog krävas en hel del energi från vår sida att ta över begreppet. Jag är kanske mera tveksam till att det går… men om vi bygger så bygger vi!
Dock är civilsociologi och social hackerkonst bra synonymer 🙂
@ChrisK: ”social hackerkonst” – det gillar jag! Känns som att det inte är helt synonymt med civilsociologi – som väl rymmer en större insikt om att civilsociologerna mycket väl kan komma att vara morgondagens redskap för makten? Folk på FRA kan vara civilsociologer lika väl som du och Kalle är det?
ChrisK: Jag gillar också ”social hackerkonst”! Så får det bli.
Jimmy: Precis – det finns något mörkt i ”civilsociologi”. Det finns där för att vi just skall komma ihåg att vi är en del av samma historiska rörelse som FRA – att vi måste tänka på vår roll som civilsociologer.
Christopher. För mig, och alla de människor jag umgås med, har ordet förnuft en mycket klar innebörd, speciellt i kontrast till orden vidskepelse och vanföreställning.
Jag förstår för övrigt inte vad ”power-takeover” betyder men det är tydligt att vi talar förbi varandra. Språkförbistringen tycks oöverstiglig!
Jag skulle ändå vilja försvara etiketten ”liberalismen” lite.
Det som förstör orden liberalism, queer, socialism, feminism är när man gör dem till idé-containrar som omsluter ett tänkande: innesluter, låser in.
Om man istället tar fasta på dem som en uppsättning innovationer, speciella tekniker, för att hantera vissa problem (ej helheter), då blir etiketterna intressantare.
Då kan man se dem som singulariteter som sätter fart och har möjlighet att producera multipliciteter snarare än helheter eller helhetslösningar.
När jag deltar i ett samhälle, ex vårt motståndskollektiv i Hammarkullen där jag är med, då kan jag hävda att det krävs en viss uppsättning tekniker för att hantera olika problem: Vi behöver bli mer konservativa för att låta vissa problemlösningar få tid att verka. Vi behöver bli mer liberala när det gäller självkritik, levnadssätt, livsstil, för att inte bli ett sekteristiskt samhälle (boendekollektiv).
När man däremot försöker använda liberal eller socialistisk på hela vårt samhälle (fortfarande vårt boendekollektivet) så blir det inneslutande och fastlåsande, begreppen driver in oss i containrar och sekterism.
(Om någon undrar över samhällsbegreppet jag använder så ligger det nära Tarde. Familjer, kollektiv, arbetsavdelningar bildar samhällen. Jag bryter med container-bilden av samhället. Nationalstaten är aldrig Samhället.)
Karl: Bra inlägg, tvingar mig att tänka om kring mina allergiska reaktioner på L-ordet (jag är helt klart formad av min uppväxt i Timbro-Sverige, hur mycket jag än vurmar för vissa Jefferson-citat). Du ställer två frågor i en av dina egna kommentarer här, dels en om ängslan inför att experimentera med flöden, dels en om (den intellektuella, får man förmoda) vänsterns upptagenhet med dekonstruktion (och medföljande identitetspolitik, får man förmoda).
Man kan i fråga om vänstern och dekonstruktionen kanske påminna sig om att den senare intresserar en begränsad mängd kulturvetare och kritiker, annars blir den fortfarande mest utskälld av mer eller mindre pålästa fyrkantsmarxistiska ”gubbar” (av båda könen) – jämför det märkliga temat i senaste Arena där tre skribenter tar sig an att rädda ”postmodernismen” för svensk vänster. Det är väl förstås mer ”er” (neomaterialistiska… liberaler?) i linje att se till vad ”dekonstruktionisterna” vill GÖRA och inte vad de råkar säga på vägen till handling – ni har nog mer gemensamt med dem än vad ni har med Andreas Malm, Åsa Linderborg eller Mikael Nyberg.
Däremot tror jag att en avgörande del i den här ängsligheten kring att ”experimentera med flöden”, för vänsterns del åtminstone, växer ur dess historiska misslyckande. Med det menar jag inte revolutionen 1989, utan den (konservativa varianten) 1979 då Thatcher, Reagan och Khomeini kom till makten – en konstellation som har format den värld vi har idag lika kraftfullt som någonsin 1914 eller 1917. Vänstern, i bred bemärkelse, slogs verkligen i spillror. Vi lider inte brist på analyser av orsakerna till detta faktum (vi kan med största säkerhet cirkulera kring det här i all evighet beroende på vilka tänkare vi föredrar och vilka omständigheter vi fokuserar på, låt oss lämna den dansen till andra tillfällen), men det kvarstår. Man kan kanske säga att vänsterns splittrande också underminerade positionerna för mer socialt orienterade liberaler (man kan se det på det sätt som realliberaler förändrat sitt sätt att resonera under perioden 79-09 om man vill). Dekonstruktionen skulle kanske kunna betraktas som ett uttryck för misstanke mot nya omständigheter och jakten på ”ny politisk subjektivitet”. Hur pass fruktbart det arbetet har varit kan diskuteras, det har åtminstone varit en del av en bred kulturell förändring vad det gäller synen på sexualitet och etnicitet. På många sätt har väl dekonstruktionens praktik de facto legat närmare en modus vivendi-liberalism än den traditionella socialismen. Man kan kanske säga att den har krattat manegen för neomaterialismen (eller vad du nu vill kalla ditt projekt, jag vill ju inte komma här och vara helt fallogocentrisk över din grej s.a.s.) – Per Wirtén tog ju till och med till Latour mot Nina Björk (på ett sätt jag tvivlar på var vare sig relevant eller egentligen i linje med Latours avsikter, men ändå).
I vilket fall, med den reflektionen så tror jag att jag kommer fram till vad jag egentligen vill ha sagt: det är dags för en analys av de konkreta förutsättningarna för den politik du anser bör föras. Alltså: maktanalys efterfrågas. Och jag menar det i bredast möjliga mening. Vilka är omständigheterna vi/ni arbetar under? Vilka (om några) motsättningar är avgörande (vänner/fiender – institutionella fästpunker)? Dekonstruktionens politiska problem har väl varit att dess imperativ är flyktlinjens (alla skillnader Deleuze och Derrida till trots). Det är möjligt att jag är fast i min containrade vänstervärldsbild, men är det inte så att en viss reterritorialisering är ofrånkomlig? En traditionell liberalism – oavsett om den undetecknas Berlin eller Hayek – föreskriver väl ändå en viss uppsättning proceduriella och konstitutionella regler och ramverk för det politiska?
Eller är det du/ni är ute efter något annat som jag missar? Och apropå den här frågan om kollektiviteter – jag förstår att sådana måste se annorlunda ut från en deleuziansk horisont – vilka är ”vi” i dina texter här?
Freunde – krigstid och Per – tack för bra kommentarer! Är på konferens med kass uppkoppling nu, men skall försöka svara så snart jag är tillbaka!
Uppenbarligen omfattar liberalismen två oförenliga tanketraditioner, vilket gör det problematiskt för någon utanför dessa att ta till sig etiketten. Ser man sig själv vara en del av någondera rörelsen är det dock inget större problem – då handlar det bara om att hävda ”rätten” att få kalla sig liberal; en oerhört futtig fråga som inte betyder ett smack utanför liberalismen själv…
Någonstans måste vi nog undvika att förstå liberalismen som ett begrepp med ett visst fixerat idéinnehåll, skilt från den verklighet i och om vilken l-ordet har uttalats. Det är helt enkelt inte en etikett man kan peela av och klistra på den ena eller andra företeelsen utanför liberalismen själv och dess smittande imitationsstråle genom historien. (Jag tror för övrigt att man måste göra tjänst för marxismen – vad den ”är” brukar också föranleda oändliga diskussioner och exegetiska krumbukter.) Begrepp har också en materiell tillblivelse, de är sammansatta av mängder av heterogena element, eller åtminstone de sägbara, kännbara, tänkbara spåren av sådana.
Att vara tolerant mot åsikter, religioner, etniska ursprung etc är inte liberalt, bara akten att kalla det för liberalt. Det görs som en fortsättning av en viss rörelse genom historien. Att idka tolerans kan, mitt i en annan rörelse, lika gärna beskrivas som humanism, amerikanskt, eller varför inte hinduistiskt. Att klistra på en etikett är oundvikligen att klejma en företeelse, dra med den i en viss rörelse genom historien.
Vi är alla snöbollar i rullning – även du, Per! 🙂
Nu behöver det ju inte vara något fel att sno med sig saker i sin förbifart – jag värderar inte här – men jag vill också påpeka möjligheten att ändra riktning, att krama en ny liten snökula och rulla iväg den. Och kanske förenas i ett litet skred…
”Thomas Hobbes and David Hume express the liberalism of peaceful coexistence.”
Ni som har bättre koll: kan man verkligen säga att Hobbes hör till skaran ”peaceful coexistence”? Bygger inte Hobbes (samhälls)filosofi mycket på ”icke-fredliga” inslag: egoism, makt, krig/konflikt, primitivitet etc. etc. Och staten/institutionerna skall vara den ”stora makten” som pressar in människorna i en ”fredligt” fåra?
Karl P: ”Fredlig samexistens är det enda vi kan hoppas på, eftersom vi saknar av den Pangloss-liberala tron på att samhällets värderingar konvergerar”
Jag återkommer till den här frågan då jag inte riktigt förstår hur du tänker på den här punkten. För att först beskriva mitt perspektiv innan jag ställer min fråga: Det finns en oändlig mängd värderingar, och att tro att alla (eller ens de flesta) av dessa värderingar skulle konvergera tror jag inte någon, ”pangloss-liberal” eller ej, tror.
Däremot tror jag det är så att för att kunna uppnå det mål som vi alla delar oavsett om man lite nedsättande blir kallad ”pangloss-liberal”, eller om man är en lite klokare ”modus-vivendi”-liberal, nämligen ”fredlig samexistens”, så måste vi dela åtminstone ett minimum av värderingar (om du inte håller med mig på den punkten, så protestera gärna).
Kanske är det värderingarna att det är viktigt att respektera mänskliga rättigheter, eller om man ska vara ännu mer minimalistisk, J S Mills tanke att man är fri att göra vad man vill, så länge man inte skadar någon annan (hans berömda ”Harm principle”).
Och då är min fråga till dig: Hur ska man kunna uppnå ”fredlig samexistens” om inte *dessa* värderingar, som jag lite vagt beskriver ovan, inte redan har konvergerat?
Jag tror personligen inte det är möjligt. Fredlig samexistens kräver att man respekterar varandras frihet och att man överens om åtminstone *den* basala värderingen. Annars är inte samexistensen längre fredlig.
Detta är som sagt mitt perspektiv, och jag tar tacksamt emot dina synpunkter på det, så jag bättre kan förstå hur du tänker på den här punkten.
Heiti: Jag tycker att det här är enklare att förstår Hobbes ur ett konservativt perspektiv än ett liberalt (eller ett socialistiskt; hänförde inte självaste Hayek den gode Hobbes till socialismens urfäder?), och ur ett konservativt perspektiv är det inte alls så konstigt att makt (i form av en suverän) är en stabiliserande faktor som förhindrar alla( egoister)s krig mot alla – och sålunda upprättar fredlig samexistens. Liberal blir väl Hobbes först om man fokuserar på hans tidiga teori om sociala kontrakt, och hur de är ”a means to peaceful coexistence” (snarare än a means to underkastelse och självdisciplinering).
Marcus:
Tack för förtydligande – förstod det nästan. Och det makar nästan sense att Hobbes skulle vara en förgrundsfigur för socialism, både när det gället statens roll och de ontologiska/epistemologiska ansatserna. Även om dagens socialister måhända inte skulle hålla med detta påstående.
Lite svårt att göra kopplingen, tycker jag. Statssocialismen är för det första bara en fåra i socialismen (som minst lika ofta varit starkt statskritisk), för det andra ser statssocialisterna övertagandet av staten som ett revolutionärt verktyg (mot kapitalismen) och inte ett verktyg för att nå samhällelig stabilitet. Den atomistiska ontologin hos Hobbes, reduktionen till natuttillstånd etc är också väldigt långt från socialism i allmänhet… Om frågan ens är intressant: Jag tror att vi gör bäst i att klejma våra EGNA auktoriteter, bygga en EGEN tradition, och strunta i att försöka utreda den omöjliga frågan om vad som ÄR det ena eller andra. Det är dömt att misslyckas…
Spontant tänkte jag på socialingengörskonst a la Myrdal&Co, samt statssocialismen (med planekonomi) i Sovjet – som ”kräver” en ontologi som är atomistisk (och mekanistisk). Men samma sak gäller det ju för panglossliberalerna…olika sidor på samma mynt?
Heiti och Marcus (av den 27:e): Ang. Hobbes så kan han tas som en förgrundsfigur inom en viss typ av konservatism av idag (men inte för sin tid, nota bene), men man får inte glömma bort att Hobbes grundar sin argumentation i individuellt och rationellt egenintresse (alltså: individen som samhällets minsta byggsten). Kontraktet överlever f.ö. in i Leviathan-staten, det är bara suveränen som undantas kontraktet (fast det lever kvar på så vis att en suverän ex. inte kan beordra en undesåte att ta sitt eget liv, en sådan order upplöser istället undersåtens band till sin suverän). Syftet med den starka centralmakten är att upprätta en sfär där fredlig samexistens ö.h.t. är möjlig. Det är kanske här Libertas-Veritas-Marcus invändning kommer in: Hobbes vill helt enkelt ge någon instans inom staten makten att avgöra grundreglerna för samexistens. Tanken är att Leviathan ska garantera en jämlik mängd frihet, lika för alla rikets undersåtar – och här är Hobbes väldigt liberal på så sätt att han därmed bryter med medeltida politiskt tänkande och introducerar vad man kan kalla en ”borgerlig” jämlikhetslogik. ”Lika inför lagen” alltså. I naturtillståndet är alla människor fria, men vid inträdet i staten så ger vi upp några av våra friheter i syfte att kunna leva i fred tillsammans.
Å andra sidan tycks Hume fungera utmärkt som en inspirationskälla till konservativt tänkande han med (föga förvånande). Men att det skulle finnas olika potentialer till uttolkning hos vissa tänkare (och övergångar mellan liberalism och konservatism, inte minst i en värld där liberalismen påverkat samhället grundligt) är kanske inte så märkligt. Det var kanske Karls poäng med inlägget, förstås.
Jag är helt med, Krigstid! Min poäng var bara att för att förstå hur makt och fredlig samexistens öht kan sägas hänga ihop är det enklare – utifrån vårt perspektiv: Hobbes kände nog varken liberala, konservativa eller socialistiska etiketter på sin tid, det är bara efterkonstruktioner – om man ser det från en konservativ synvinkel, snarare än en liberal. Hobbes och Hume kan ju (till skillnad från den mer begränsa(n)de Locke, är värt att anmärka) inspirera alla möjliga tankeriktningar. Hobbes har dock i mina ögon inte något att hämta gentemot Hume – som ju också själv formulerade en direkt och mycket träffande kritik av Hobbes filosofi.
Pingback: Ior-liberalernas utmaning | Magasinet Neo
Pingback: Socialdemokratins tre ansikten - strötankar och sentenserströtankar och sentenser