Liberalerna – den nya vänstern

Det föds en ny liberalism. En som säger nej till USA:s maktspråk, som säger ja till skatter och välfärd, som attackerar socialdemokrater från vänster och normer med frihetsargument. Den lever i Europa. Inte i Sverige. Karl Palmås har hittat en modern radikalism.

(Denna text publicerades i Arena, nr 5, 2003.)

Mycket har skrivits om hur socialdemokratin under 199o-talet »moderniserades« till att likna klassisk liberalism. En parallell, om än mindre omskriven, trend är att liberalismen nu föder fram radikala alternativ till socialdemokratin. Liberala partier i exempelvis Storbritannien, Danmark och Nederländerna (se mer info om dessa nedan) har i många frågor plötsligt hamnat till vänster om socialdemokratin.

Vänsterliberalerna säger sig företräda en position väl avskild från den klassiska, borgerliga liberalismen. Så gör inte minst holländska liberala partiet D66 som är noga med att distansera sig från högerliberaler och som startades med intentionen att bryta upp traditionella sociokulturella normer. På samma sätt betecknar sig danska Radikale Venstre som kulturradikalt och de brittiska liberaldemokraterfla som motståndare till »konformitetens slaveri«.

Vänsterliberalerna utgår i stället från en humanistisk position i linje med det som Steven Pinker kallar »den utopiska människosynen«: Sociala arrangemang och kulturella traditioner är kvarlevor från gårdagen, vilka hämmar människans självförverkligande.

Vänsterliberalismen är därför kulturalistisk ”” den framhäver kulturens roll i att forma samhället. I partiprogrammen ekar den radikale amerikanske filosofen John Deweys syn på individens handlingsmöjligheter såsom bestämd av det omgivande samhället. Denna position är med andra ord diametralt motsatt den atomism som präglar högerliberalismen och som Thatcher sammanfattade med att »det finns inget samhälle, bara individer«. Kulturalismen innebär dels att sociokulturella förklaringsmodeller föredras i stället för essentialistiska eller materialistiska (exempelvis i liberaldemokraternas analys av social utslagning), dels att kulturen ses som politiskt relevant (exempelvis av Radikale Venstre, som vill sanera det offentliga rummet från pornografi).

En tredje avvikelsegrund gentemot högerliberaler är synen på frihet. Vänsterliberalerna framhäver det positiva frihetsbegreppet (frihet till självförverkligande) före det negativa (frihet från yttre tvång). På samma sätt har D66 valt att sätta immateriell (personlig och identitetspolitisk) frihet över materiell (ekonomisk och lagstadgad) frihet.

Detta öppnar för en liberalism som erkänner existensen av sociala strukturer. Vänsterliberaler värnar därför om den offentliga välfärden såsom nödvändig för att garantera samtliga medborgares positiva frihet. Av samma skäl föredras en kulturalistisk radikalfeministisk position i stället för en mer legalistisk liberalfeminism.

En fjärde skillnad åskådliggörs av motsatsparet monism och pluralism. Den liberale filosofen lsaiah Berlin menade att liberaler kan klassificeras som antingen monister (vilka bygger sin frihetssyn på en tro på absoluta sanningar och objektivt rättfärdiga politiska lösningar), eller pluralister (vilka erkänner mångfalden av motstridiga ideal som måste samexistera). Berlin företräder en pluralistisk position, eftersom tron på ett absolut ideal öppnar för fundamentalistisk tilltro till slutgiltiga politiska lösningar: Om någon verkligen tror att en sådan lösning är möjlig är inga uppoffringar för stora för att uppnå den.

Distinktionen mellan monism och pluralism är relevant inte minst när det gäller Irakkriget. Monistiska liberaler förespråkade ett krig, under föresatsen att Saddams statsskick var tillräckligt odemokratiskt och icke-liberalt för att legitimera offrandet av liv. Pluralister ”” exempelvis Liberaldemokraterna eller Radikale Venstre ”” motsatte sig däremot ett amerikanskt anfall. Samma ställningstagande kan generaliseras till globaliseringsdebatten: Från en pluralistisk-liberal ståndpunkt är projektet att bygga en världsordning baserad på USA:S statsskick och ekonomiska system både dödfött och orättfardigt.

Debattören John Gray talar, inte helt olikt Berlin, om liberalismens två motsatta traditioner ”” en baserad på upp- lysningens framstegsoptim ism och en på upplysningskritik. Denna motsättning märks i inställningen till framsteg och vetenskap. Högerliberaler tenderar att inta en framstegsop- timistisk position som jämställer vetenskaplig med samhällelig utveckling. Vänsterliberalerna föredrar däremot en mer restriktiv hållning, exempelvis beträffande genmanipulerade grödor, för att låta det demokratiska samtalet hinna ikapp vetenskapen.

Det demokratiska samtalet är därför det bärande ideal som ställs över tradition, ideala statsskick och vetenskap. D66 och andra avfärdas ofta som tandlöst relativistiska, och referenserna till det demokratiska samtalet eller dialogen gör dem till föremål för samma kritik som de amerikanska pragmatisterna (till exempel John Dewey) och Jurgen Habermas. Icke desto mindre har just relativismen och demokratitanken blivit alltmer effektiv i vänsterdebatten ”” dels för att påvisa nya former av marginalisering, dels för att utmana nya eliter.

Det är alltså förändringar i den samhällspolitiska agendan ”” i hur vi ser på marginalisering och eliter ”” som ligger till grund för positionsförskjutningen mellan socialdemokrater och vänsterliberaler.

För det första har förtryckets natur omvärderats i takt med att identitetspolitiken givits en central ställning i samhällsdebatten. De senaste decennierna har inneburit en så kallad kulturell vändning inom samhällsvetenskaperna, vilken gjort att kulturella förklaringsmodeller för samhällsprocesser har blivit populärare och att strukturalistiska teorier underminerats.

För det andra har individualiseringen ”” uppluckringen av gemensamma normer och traditioner ”” satt frågetecken kring kollektivistiska politiska lösningar. Vänstern har därför tvingats tillföra »olikhetspolitik« till de mer etablerade doktrinerna kring »jämlikhetspolitik«.

För socialdemokrater har denna omställning visat sig gå trögt. Brittiska Labour har varit notoriskt dåliga på att ta till sig identitetspolitiska frågor, exempelvis beträffande sexuella minoriteters rättigheter. Det strukturalistiska arvet lever i allra högsta grad kvar ”” klass är fortfarande det centrala analytiska begreppet, och det är främst i egenskap av arbetare som medborgare kan vara utsatta. Samma tendenser finns även inom den svenska vänstern, vilket påtalats av exempelvis Aftonbladets Åsa Petersen och förre SSu-ordföranden Mikael Damberg. Den kulturalistiska vänsterliberalismen, fri från socialdemokratins strukturalistiska arv, har enklare kunnat anta en mer radikal identitetspolitisk agenda.

En tredje förändring berör hur utslagningens natur har förändrats. Den av Marx studerade systematiska underbetalningen av arbetare har blivit mindre framträdande och andra utslagningsprocesser har vuxit fram. I stället för »fattigdom» talar samhällsvetare nu om »social utslagning», ett mer dynamiskt begrepp som beskriver mekanismen med vilken individer och grupper stängs ute från sociala, ekonomiska, demokratiska och kulturella kretslopp. Dessa nya former av utslagning motverkas inte nödvändigtvis av etablerade välfärdsåtgärder, exempelvis fördelningspolitik och samförståndslösningar, vilka ursprungligen skapades för att motverka Marx utsugningsprocess. Sverige är ett intressant exempel på att utslagningen ökar i många storstadsförorter trots relativt generösa välfärdssystem.

Många radikaler, exempelvis den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation, hävdar att en radikal politik mot social utslagning i stället bör bygga på decentraliserade initiativ ”” exempelvis sociala företag för att öka sysselsättning och social sammanhållning, samt så kallade LETS eller bytesringar för att behålla kapital och skapa likviditet i utsatta närområden. (Om LETS: läs Dan Jönssons artikel i Arena 4/03.)

Problemet för socialdemokratin är att dessa åtgärder är just decentraliserade, och därför relativt frikopplade från statlig kontroll. Återigen har vänsterliberaler, exempelvis Radikale Venstre, funnit det enklare att anta en ny radikal agenda, där civilsamhället tillåts fungera på mer autonom basis.

Socialdemokratins centralistiska arv visar sig även utgöra ett problem i relation till hur offentligheten har decentraliserats. Politiken präglas allt mer av det som sociologen Ulrich Beck kallar sub-politik ”” att nya politiska frågor drivs genom mobilisering av civilsamhällesgrupper och sociala rörelser utanför det politiska och korporativistiska systemet. Samma tendens märks även i Lulas reformering av vänstern i Brasilien, där lokalsamhällesgrupper inbjudits till att delta i budgetarbetet.

Socialdemokratin har traditionellt stått tvekande inför de nya sociala rörelsernas roll i politiken, eftersom staten och fackförbunden ansetts vara de främsta representanterna för offentligheten. Vänsterliberaler är därför mer benägna att ge civilsamhällesgrupper ökat inflytande ”” antingen som leverantörer av offentliga tjänster eller som samarbetspartners i den demokratiska prdcessen.

Riskpolitiken ”” diskussionen kring medbestämmande över teknologisk utveckling ”” är ett annat område som blivit allt mer brännande. Det faktum att teknologisk utveckling tiliskrivs ökad samhällspolitisk betydelse, samtidigt som den styrs av en forskar- och företagselit, har skapat ett demokratiskt underskott. Vänsterliberalerna har varit snabba med att uppmärksamma detta. Medan exempelvis Blairregeringen föredrar att låta statligt tillsatta expertinstanser bestämma framtiden för genmanipulerade grödor, har liberaldemokraterna funnit ett nytt politiskt fält som bör styras demokratiskt. Detta förhållningssätt är, enligt Beck, typiskt för samtidens reflexivitet ”” etablerad expertis kan inte längre åtnjuta samma tolkningsföreträde som under 1900-talets modernistiska vetenskapsromantik eftersom medborgarna nu kräver att få använda det egna omdömet.

Att expertisen blivit politiserad märks inte minst på att ekonomerna nu ifrågasätts. Det akademiska fältet politisk ekonomi, som studerar marknadsekonømins inneboende politiska spänningar, har traditionellt dominerats av marxistisk strukturalism. På senare år har en ny politisk ekonomi börjat växa fram, vilken studerar den nationalekonomiska vetenskapens roll i att forma ekonomin. De menar att nationalekonomin inte beskriver den faktiska ekonomin, utan fungerar som den ritning enligt vilken ekonomer, politiker, byråkrater och företagsledare bygger samhällsinstitutioner. Det är ekonomelitens abstrakta teorier ”” inte Marx orubbliga järnlagar ”” som bestämmer marknadsekonomins utfall.

Detta sätter ett frågetecken över vänsterns ortodoxa syn på ekonomin, enligt vilken marknaden har en oförbätterlig inbyggd logik och måste regleras centralt. Denna deterministiska syn på marknaden har befästs ytterligare efter det att tredje vägens politik har byggt en bro mellan socialdemokrati och nyliberalism.

Den nu rådande ekonomisk-politiska modellen ”” så kallad omfördelande marknadsliberalism ”” bygger på klassisk marknadsteori: det allmänna goda tjänas av att isolerade individer agerar i självintresse, dock inom de råmärken som staten fastställer centralt. Den tredje vägens politik har gjort detta till en beprövad och accepterad modell som tilltalar de flesta »moderniseradee socialdemokrater. Sedda som olika former av omfördelande marknadsliberalism är socialdemokratin och den tredje vägen inte kvalitativt olika ”” graden av statlig reglering skiftar, men homo oeconomicus-idealet är detsamma. Tredje vägen skulle av vissa klassificeras som socialliberal; när exempelvis folkpartister kallar sig socialliberala är det just en omfördelande marknadsliberalism de förespråkar. Tredje vägens största bedrift kan därför sägas vara att den skapat ett ekonomisk-politiskt konsensus som sträcker sig över ett brett politiskt spektrum.

Holländska D66 vänder sig mot detta konsensus och hävdar att deras »fjärde väg» är en alternativ ekonomisk modell. Samhället skulle bli rättvisare och marknadsekonomin fungera bättre om medborgare och organisationer inte tvingas vara isolerade nyttomaximerare. I stället förespråkas något som liknar den brittiska vänsterdebattören Will Huttons »stakeholderism«: ett aktivare civilsamhälle och social ekonomi, ett ökat socialt ansvarstagande inom privata näringslivet och ett främjande av lokalsamhällets sociala kapital. På detta sätt decentraliseras makten över ekonomin ”” från ekonomernas nyklassiska ideal (och de institutioner som tilllämpar modellerna) till medborgarna. Individer tillåts vara mer än materialistiska nyttomaximerare, och organiserade verksamheter tillåts vara mer än blinda vinstmaskiner.

I Sverige talas det däremot aldrig om någon fjärde väg. Istället ser vi hur två tongivande partier graviterar mot tredjevägsiösningar ”” det ena från vänster, det andra från höger. Den omfördelande marknadsliberalismen håller på att bli norm även i Sverige.

Att SAP:s ledning influeras av »förnyelsen» inom den europeiska socialdemokratin är väntat. Mer intressant är att följa utvecklingen inom folkpartiet, som försiktigt börjat anta delar av New Labours program. Våren 2002 insåg Tony Blair att integrationsfrågan var för het för att inte lyftas. I den påföljande svenska valrörelsen gjorde folkpartiet samma bedömning. I våras lade Leijonborg beslag på ett av den förnyade socialdemokratins stridsrop (»inga rättigheter utan skyldigheter»), och de liberala ledarsidorna applåderade hans forcering mot mitten. Nästa valrörelse kan mycket väl komma att domineras av ett folkparti som skickligt tillgodogör sig olika Blairismer.

Att folkpartiet antar en radikal vänsterliberal agenda är däremot osannolikt. De nu tongivande krafterna inom partiet ”” Leijonborg, Björklund, Hamilton, Rojas ”” kan knappast sägas vara vänsterliberaler i samma mening som de radikala partierna i Holland, Danmark och Storbritannien.

Högerprofilen cementeras av det faktum att folkpartiet har givit upp något av sin karaktär som idéparti, för att i stället framstå som ett statsbärande borgerligt parti. Vänsterliberala ställningstaganden kan inte annat än underminera denna ambition, inte minst eftersom de allt tydligare hamnar på konfrontationskurs med de klassiskt högerliberala.

I flera svenska sakfrågor ser vi därför en polarisering av liberalismerna. Beträffande könskvotering och föräldraledighet krockar borgerlig liberalfeminism med vänsterliberal radikalfeminism. I frågan om biltullar och genmanipulerade grödor krockar högerliberal framstegsoptimism med vänsterliberal framstegskritik. I relation till Irakkriget (och globaliseringen i allmänhet) krockar högerns vision om en världsomspännande liberal demokrati av anglo-amerikanskt snitt med vänsterliberalernas pluralism av kulturer och samhällssystem.

Orsakerna till att vänsterliberalismen i Sverige saknar partipolitisk hemvist kan även sökas utanför folkpartiet. För det första är blockpolitiken stark i Sverige ”” Danmark och Nederländerna har vänsterliberalernas politiska överlevnad varit beroende av möjligheten att kunna samarbeta över blockgränserna. En annan förklaring är att Liberaldemokraterna, Radikale Venstre och D66 kunnat inta en radikal vänsterliberal hållning eftersom det även finns högerliberala partier i deras partisystem. Ensamma »pan-liberala» partier (som folkpartiet) tenderar att i stället kantra mot en klassiskt högerliberal agenda.

En ytterligare förklaring kan spåras i att den svenska vänsterns socialistiska identitet är stark, inte minst på grund av att ett borgerligt parti ensamt har haft tolkningsföreträde beträffande liberalismens mening. Dessvärre är den svenska synen på liberalism som en helt igenom borgerlig ideologi både ensidig och okonstruktiv, inte minst från ett vänsterperspektiv. I Danmark har Radikale Venstre försett socialdemokratin med nya idéer; partiet är en identitetspolitisk motvikt till en klasscentrerad vänster, en internationalistisk vänsterröst med en uttalat federalistisk EU-vision, och en radikal förespråkare för en ny social ekonomi. På den svenska politiska arenan kan en liknande agenda knappast beskyllas för att slå in öppna dörrar. Liberalismen har ju som bekant alltid ”” även i Sverige, trots att det var länge sedan ”” fungerat som vänsterns radikala tankesmedja.

Karl Palmås är verksam vid London School of Economics. Förra året gav han ut boken Den barmhärtiga entreprenören (Agora).

Liberalerna som utmanar socialdemokratin från vänster

Liberaldemokraterna (Storbritannien)

Sedan New Labour kom till makten 1997 är det Liberaldemokraterna som levererat den beskaste vänsterkritiken av regeringen. Liberaldemokratiska partiet ”” betecknat som radikalt, icke-socialistiskt och mittenvänster skapades 1988 då det gamla liberala partiet och socialdemokraterna (Roy Jenkins utbrytargrupp från Labour) slogs samman. Sakpoltiskt har de positionerat sig till vänster om Labour på en rad områden; de motsätter sig till exempel Labours dogmatiska privatiseringsiVer och värnar välfärden genom att utlova skattehöjningar öronmärkta för sjukvården. Men kritiken sträcker sig längre än till välfärdspolitiken. De opponerar sig även mot Blairs restriktiva syn på invandring, inrikesminister Blunketts strikta rättspolitik och den prohibitionistiska drogpolitik inom vilken behandling, informationsspridning och förebyggande åtgärder endast utgör en fjärdedel av budgeten.

Liberaldemokraterna är britternas mest internationalistiska part och företräder en rad progressiva idéer beträffande global rättvisa; de är positivt inställda till någon form av Tobinskatt och har även föreslagit att WTO ska skapa regler som säkerställer handelspartnernas miljö, hälsa och arbetsförhållanden. Inte minst förespråkar liberaldemokraterna att britternas ambition att vara en länk mellan USA och EU (vilken företräds av Labour) avvecklas till förmån för ett närmare EU-samarhete. Inför Irakkriget intog man en starkt kritisk hållning och partiledaren Charles Kennedy var huvudtalare vid Londons stora antikrigsdemonstration i våras.

Slutligen har liberaldemokraterna företrätt radikala linjer inom både identitets- och riskpolitiken. Liberalerna har envist drivit HBT-fråqor (HBT står för homo-, bi- och transpersoner) beträffande diskrimine ring på jobbet, hatbrott samt lika rättigheter inom socialförsäkringssystemen. Labour har lika envist motarbetat förslagen genom att kategoriskt (15 gånger!) blockera dem i underhuset. Inom riskpolitiken ar fragan om genmanipulerade grödor mest omdiskuterad ”” liberaldemokraterna har motsatt sig Blairs positiva hållning, och förespråkat försiktighetsprincipen.

Radikale Venstre (Danmark)

Även i Danmark har ett vänsterliberalt parti intagit en mer radikal hållning än socialdemokratin i många frågor. Radikale Venstre har konsekvent motarbetat Dansk Folkepartis framlingsfienthga politik och samtidigt kritiserat socialdemokraternas eftergifter i frågan. Inför Irakkriget höll vänsterliberalerna, till skillnad från sitt samarbetsparti socialdemokraterna, fast vid policyn att eventuella militära insatser måste beslutas av FN. Socialdemokraterna fann Powells anklagelser mot Irak trovärdiga, medan Radikale Venstre konsekvent framhöll att USA:s röst inte skulle gälla som slutgiltig,

I likhet med de brittiska liberaldemokraterna är partiet starkt internationalistiskt (man framhäver inte minst vikten av ett starkt EU i en USA-dominerad värld) och utmärker sig inom identitets- och riskpolitik.

En punkt där man skiljer sig avsevärt från socialdemokratin är synen på den sociala ekonomin. Vänsterliberalerna vill inte bara att sociala företag ska leverera Vissa offentliga tjänster, utan även att denna »fjärde sektor« ska stimuleras till att överta delar av den privata sektorns verksamheter.

D66 (Holland)

Det holländska vänsterliberala partiet D66 skapades 1966 som ett initiativ för att driva fram demokratireformer. Reformerna skulle främst gälla konstitutionella frågor, men initiativet vände sig även emot de kulturella normer som ansågs kringskära egenmakten. Partiet var ursprungligen »radikal-pragmatiskt«; man intog ingen uttalad position bland etablerade ideologier, eftersom deras stelhet ansågs utgöra ett demokratiskt problem i sig. I stället ville partiet förändra själva demokratiprocessen.

Med tiden blev partiet, såsom del av den röd-blå »regnbågskoalitionen, pådrivare av de friheter som normalt förknippas med det liberala Nederländerna: dödshjälp, samkönade äktenskap och avkriminaliserade droger. Sedan några år betecknar 066 sig som liberalt, men framhåller att deras immateriella frihetsbegrepp skiljer sig avsevärt från exempelvis högerliberala vVD:s ekonomiska frihetsbegrepp. Man är även noga med att distansera sig från socialdemokratiska PvdA och Polder-modellen (den nederländska tredjevägspolitiken), eftersom man anser att en nyliberalisering av socialdemokratin återskapar det sämsta av de båda ideologierna, nämligen samförståndsandans exkludering av vissa grupper från det demokratiska samtalet, samt nyliberalismens snävt vinstmaximerande imperativ.

11 Comments

  • Pingback: 99, our 68 » Europas vänsterliberala partier fyra Ã¥r senare: D66 och LibDems

  • 2007/05/18 - 11:51 | Permalink

    Mycket intressant! Har inte kunnat läsa artikeln tidigare.

    Verkar som att det blev Moderaterna, snarare än Folkpartiet, som tog upp blairismens fana i Sverige. Frågan är vilka som ska ta upp vänsterliberalismen… De Gröna? Det är min förhoppning.

  • 2007/05/18 - 12:05 | Permalink

    Ja,

    borde ha lagt ut denna text långt tidigare… men ändå. Kul att läsa artikeln igen, can’t believe att det gått fyra år sedan jag skrev den. Håller med dig; Reinfeldt (eller vad han nu heter) blev den politiker som tog till sig blairismerna.

    Om det ändå varit så väl att fp hade varit New Labour… i själva verket utvecklades partiet till något mycket värre än så.

    Ja, de gröna har varit bra på att profilera sig som ett parti för vänsterliberaler. När texten ovan skrevs tyckte jag att vi behövde en vänsterliberal rörelse eller ett vänsterliberalt parti. Tycker fortfarande att detta behövs, men inser att det är osannolikt att sådana kommer att bildas… vi får bygga utifrån existerande strukturer.

  • Pingback: 99, our 68 » Europas vänsterliberala partier fyra Ã¥r senare: Det Radikale Venstre

  • Johan Frick
    2008/02/10 - 20:16 | Permalink

    Björklund & Co har gjort en alltför vid högersväng, och detta kommer att bli ödesdigert på sikt. Jag, som fritänkande vänsterliberal, blir i alla fall väldigt frustrerad varje gång det kommer ett nytt populistiskt utspel. Folkpartiet borde snarast kopiera de brittiska liberaldemokrateras manifest om de ska behålla sin socialliberala trovärdighet. Finns det förresten någon som kan se skillnad på gårdagens moderater och dagens folkpartister?

  • 2008/02/10 - 21:51 | Permalink

    Japp, Johan – absolut – jag är ännu (artikeln skrevs 2003) en stor fan av liberaldemokraterna i UK. Tycker att de hamnar rätt i alla sakfrågor i den brittiska politiska debatten.

    Hur tycker du, Johan, att det går för vänsterliberalerna i Sverige – finns det några bra sammanhang där ”en annan liberalism” frodas?

  • 2008/05/26 - 11:18 | Permalink

    Jag tycker mig se något av en motsättning mellan å ena sidan den vänsterliberala kulturalismen, å andra sidan den deleuzianska posthumanismen. Den kulturella vändningen inom samhällsvetenskaperna är ju något som du under de fem år som gått sedan du skrev ovanstående artikel har kritiserat som ”textism” och ”68-tänk” (det senare främst i fallet Cultural Studies). Du har skrivit ett par uppföljande inlägg om D66 och LibDems respektive Det Radikale Venstre. Dags för en uppföljning om kulturalism ur ett posthumanistiskt perspektiv?

  • Johan Frick
    2008/06/27 - 08:22 | Permalink

    Nej, det ser dystert ut för oss vänsterliberaler i Fp. Personligen har jag precis lämnat mina kommunalpolitiska uppdag som en protest mot FRA-lagen. Ibland måste man följa sina liberala ryggmärgsreaktioner. Jag förväntar mig inte att mitt avhopp ska ge någon större genklang, men jag hoppas att den debatt som nu blossat upp så småningom kan stämma till eftertanke i Fp-ledningen. För om vi inte håller fast vid vår ideologi, vad är då politiken värd? Idag finns det de facto folkpartister som aldrig har läst en rad av J S Mill, L T Hobhouse eller J Rawls men som gärna slår sig för bröstet och kallar sig för socialliberaler. Det hela är mycket märkligt. Faktum är att dagens Folkparti företräder en oppurtunisk och populistisk linje som inte ens är avlägset besläktad med den hedervärda anglosaxiska idétraditionen. I ärlighetens namn så är det väl Miljöpartiet som ideologiskt ligger mig närmast i dagsläget (om de bara kunde överge sitt hårdnackade EU-motstånd, så kanske…?) Hur ser du på det politiska landskapet i Sverige anno 2008?

    Liberala hälsningar från vänster
    Johan Frick
    ————-

  • Johan Frick
    2008/06/27 - 08:32 | Permalink

    Nej, det ser dystert ut för oss vänsterliberaler i Fp. Personligen har jag precis lämnat mina kommunalpolitiska uppdag som en protest mot FRA-lagen. Ibland måste man följa sina liberala ryggmärgsreaktioner. Jag förväntar mig inte att mitt avhopp ska ge någon större genklang, men jag hoppas att den debatt som nu blossat upp så småningom kan stämma till eftertanke i Fp-ledningen. För om vi inte håller fast vid vår ideologi, vad är då politiken värd? Idag finns det de facto folkpartister som aldrig har läst en rad av J S Mill, L T Hobhouse eller J Rawls men som gärna slår sig för bröstet och kallar sig för socialliberaler. Det hela är mycket märkligt. Faktum är att dagens Folkparti företräder en opportunistisk och populistisk linje som inte ens är avlägset besläktad med den hedervärda anglosaxiska idétraditionen. I ärlighetens namn så är det väl Miljöpartiet som ideologiskt ligger mig närmast i dagsläget (om de bara kunde överge sitt hårdnackade EU-motstånd, så kanske…?) Hur ser du på det politiska landskapet i Sverige anno 2008?

    Liberala hälsningar från vänster
    Johan Frick

  • Frederick
    2008/07/14 - 17:02 | Permalink

    Det känns som om begreppet socialliberal nuförtiden kan betyda allt från vänsterliberal till högerliberal. Men mer ofta tycks ”socialliberal” användas som alibi av högerliberaler. För att de ska framstå som mjukare och folkligare än de är.

    Sen kan jag tycka att vänsterliberalismen ofta betonar livstilsliberalism alltför mycket (hbt-frågor, samlevnadsfrågor, djurrätt, miljö). Alla dessa frågor är såklart viktiga, men de blockerar ofta ett perspektiv på mer akuta problem såsom ett förnyat välfärdssamhälle, internationell solidaritet, kamp mot diktaturer.

    Jag kände mig tidigare stå nära en radikal socialliberalism. Men jag vet inte ens om socialliberalismen finns. Eller socialliberaler. Synd, för kärnan i det klassiska socialliberala budskapet är egentligen alltför god för att vi ska gå miste om den.

    Högerliberalismen har helt kastat det sociala patoset överbord och kastat sig in i ett enögt och ohumanistiskt, teknokratiskt och ekonomistiskt perspektiv.

    Även jag tycker att miljöpartiet vore ett intressant alterantiv till valet 2010. Om de bara tar steget fullt ut och skippar kravet om utträde ur EU, skippar flummet om att försvaret inte behövs (nu en moderat paradfråga! Dags att gå i opposition) och starkt betonar sociala rättvisefrågor. Den gröna linjen med småskaligt tänkande och idéer om ökad livskvalitet och mindre fixering vid arbetsliv och ekonomisk tillväxt tror jag kommer att betyda mer och mer i framtiden.

  • Pingback: Ior-liberalernas utmaning | Magasinet Neo

  • Comments are closed.