Andra delen om Guattaris och Batesons ekologier.

I föregående post nämndes att Guattaris The Three Ecologies inleds med ett citat från Batesons “Pathologies of Epistemology” i Steps to an Ecology of Mind:

There is an ecology of bad ideas, just like there is an ecology of weeds (492)

Citatet är väl valt, eftersom Bateson just i denna text börjar utforska tanken om “mind” som en ekologi. ”Minds” är inte bara aktualiserade i mänskliga sinnen, utan även i övriga organismer, såväl som i datorer. Främst av allt var det viktigt att se att “minds” främst uppkommer i symbiosen mellan dessa olika entiteter. Som Mary Catherine Bateson skriver i introt till Steps…:

a mental system was for Gregory one with a capacity to process and respond to information in self-corrective ways, a characteristic of living systems from cells to forests to civilisations. […] a mind is composed of multiple material parts, the arrangements of which allow for process and pattern. […] The emphasis on mental systems as including more than single organisms leads Gregory to the insistance that the unit of survival is always organism and enviroment. (x-xi)

Just den senare punkten är central - i “Pathologies of Epistemology” gör Bateson upp med Darwins fokus på att se enskilda, autonoma arter som fokus för evolutionen. Bateson var mer intresserad av de symbiotiska förhållanden som växte fram - evolutionärt - mellan olika, ofta heterogena, arter.

Denna tanke kom senare att vidareutvecklas av komplexitetsteoretiker inom den evolutionär-biologin: Forskare som Maturana, Varela och Kauffman började studera evolutionära processer i termer av morfogenesis. Evolutionen drivs alltså inte bara av mutationer + naturligt urval (enligt Darwins ursprungliga modell), utan även av olika replikatorer som hamnar i samklang och symbios med varandra (skapar autokatalytiska loopar).

Hur som helst, Batesons kritik av Darwin leder fram till följande:

Formerly we thought of a hierarchy of taxa - individual, family line, subspecies, species, etc. - as units of survival. We now see a different hierarchy of units - gene-in-organism, organism-in-environment, ecosystem, etc. Ecology, in the widest sense, turns out to be a study of the interaction and survival of ideas and programs (i.e., differences, complexes of differences, etc.) in circuits. (491)

Det är i denna passage av texten som Guattari finner sitt “ecology of bad ideas”-citat, och det är härifrån han kan bygga en “symmetrisk” bild av de tre olika ekologierna. Det är även så Guattari kan börja sudda ut gränsen mellan mänskligt och icke-mänsligt, genom att introducera sin och Deleuze maskinska ontologi:

We might just as well rename environmental ecology machinic ecology, because Cosmic and human praxis has only ever been a question of machines, even, dare I say it, of war machines. (43)

Med andra ord, om vi börjar förstå vår omvärld i termer av “abstrakta maskiner” så är det ointressant - rent ontologiskt - att skilja på exempelvis en ångmotor och en tropisk storm, eftersom bägge fenomen drivs av den abstrakta “heat machine” som Carnot specificerade. (På samma sätt behöver vi inte skilja på sandsten och sociala hierarkier, vars tillblivelser också följer samma abstrakta ”stratiferings-maskin”.)

Gränsen mellan det mänskliga och det icke-mänskliga suddas alltså ut - och Guattari är explicit kring vikten av att släppa vår antropocentriska världsbild. Om inte annat för att kunna leva goda liv framöver:

There is at least a risk that there will be no more human history unless humanity undertakes a radical reconsideration of itself. (45)

Upplösandet av Natur/kultur-distinktionen leder dels till nya sätt att se på mekanosfärens ekologi (det som ibland kallas Naturen), dels till vi kan börja tänka ut “gröna” hållningar även vad avser de sociala och individuella ekologierna.

Så, för det första, politiken kring mekanosfärens ekologi förändras då längre tror på något Naturligt. Guattari skriver:

Natural equilibriums will be increasingly reliant on human intervention […] The pursuit of mastery over the mechanosphere will have to begin immediately if the accelleration of techno-scientific progress and the pressure of huge population increases are to be dealt with.
In the future much more than the simple defence of nature will be required; we will have to launch an initiative if we are to repair the Amazonian ‘lung’, for example, or bring vegetation back to the Sahara. The creation of new living species – animal and vegetable – looms inevitably on the horizon (43-44)

Då “konserveringen” inte längre är ett självändamål blir mänskliga interventioner för att upprätthålla gynnsamma ekologier legitima. Därmed växer alternativa hållningar fram, i frågor som

Men kanske mer intressant, för en ny grön idédebatt, är politiken kring de andra två ekologierna - vars politik ofta underordnas mekanosfärens ekologi. Ibland hör man att någon vill lyfta fram den “gröna” aspekten i, säg, internationella relationer. Då avses i allmänhet att man skall ta med exempelvis förbrukningen av naturresurser i ekvationen. Utifrån detta perspektiv kan ett grönt perspektiv på IR rikta in sig på ekologin mellan stater.

Det är någonting i stil med detta som Bateson gör i föreläsningen “From Versailles to Cybernetics”. Under Batesons livstid, menar han själv (som antropolog), hände två viktiga saker som förändrade världen. Dels Versailles-freden, som satte ekologin mellan stater i obalans (och därmed påverkade hela det blodiga 1900-talet), dels upptäckandet av cybernetiken, med vilken vi kan lära oss förstå dessa obalanser. Under föreläsningen, som hölls 1966, säger han

consider the difference between my generation and you who are under twenty-five. We all live in the same crazy universe whose hate, distrust, and hypocrisy relates back (especially at the international level) to the Fourteen Points and the Treaty of Versailles.
We older ones know how we got here. […] But from your point of view, we are absolutely crazy, and you don’t know what sort of historic event led to this craziness. (481)

Så, med andra ord, internationell politik kan ses som ekologier av tillit som byggs upp över tid. Omvänt kostar nedbrytandet av dessa ekologier liv. Här börjar vi närma oss traditionellt IR-territorium - om diskussionen mellan realister och liberaler. Ett grönt perspektiv lutar, som jag ser det, åt det liberala, med dess fokus på att aktivt skapa ömsesidiga beroenden mellan stater. Ju mer vi kan bryta ned misstanke, genom dessa ömsesidiga beroenden, desto bättre.

En annan ekologi som det gröna perspektivet kan lyfta fram är den som berör demokratin. Kom ihåg - Deweys mått på en god demokrati är huruvida den lyckas bära ett oändligt antal publics kring sakfrågor. Lägligt nog har Latour talat om dessa i termer av “atmospheres of democracy”. Att främja en demokrati är som att odla och se efter ett ekosystem.

Hur skall en politik som öppnar upp publics kring sakfrågor se ut? Här känns det som att många av de frågor som lyfts inom open source-/copyleft-/kopimist-miljöerna är relevanta här - på vilket sätt verkar dagens syn på ägande/icke-spridning av kunskap/information anti-politiskt (stänger ned, snarare än öppnar upp, för diskussion)? Här känns det spännande att Jakop Dalunde (språkrör för Grön Ungdom) puffat för min lilla film “A robot historian ponders the cathedral and the bazaar” som ett sätt att tänka kring en grön demokratisyn. (Att låta robothistorikern prata är för övrigt ett sätt att komma från antropocentrism.)

Detta är bara ett par exempel - det finns säkert flera politikområden där ett ekologiskt perspektiv (i dess vida, Batesonska/Guattariska mening) kan bidra. Genusfrågor? Kulturpolitik? Arbetsmarknad? Indeed, detta är bara början.