Något denna om det speciella med denna dag - och om Lazzaratos Tarde.

Idag, när FRA-lagen träder i kraft, känns det helt rätt att ha mailat ett utkast till artikel som inleds enligt följande:

Den nionde september 2008 publicerar DN Debatt en text som markerar ett skifte i den samtida regeringskonsten. Försvarsminister Sten Tolgfors kommenterar den diskussion som just uppstått kring Försvarets Radioanstalt (FRA), och dess föreslagna rättigheter att fånga upp all kommunikation i landets fiberoptiska kablar. Denna övervakning, försäkrar han, kommer “aldrig inriktas mot endast en viss fysisk person. Någon omfattande kartläggning av svenska medborgare genom signalspaning är alltså icke tillåten.” Inga övervakningspraktiker som “utgår från en individ” kommer att tillåtas. FRA kommer endast att söka efter särskilda “trafikmönster” i “trafikflöden”, “oavsett vem eller vad som kommunicerar.”

Textens syfte är att lugna läsarna: Kalla och omänskliga “trafikflöden” som cirkulerar genom olika kanaler, “oavsett vem eller vad”, är någonting helt annat än “en individ”, “en viss fysisk person” – det mänskliga subjektet. Tolgfors resonemang undviker dock en central punkt i sammanhanget: Alltfler aktörer – säkerhetstjänster och storföretag, men även akademiker och aktivister – har börjat förstå människan såsom inget annat än just “flöden” av influenser. Ju mer detaljerad loggning av informationskanalernas flöden, desto bättre insyn i människors psyken. 

Sedan följer en massa tankar om panspektrocism etc som många av er säkert känner igen. Oavsett utfallet så blev FRA-debatten en möjlighet att diskutera de nya former av ordningsskapande och kontroll som nu växer fram. Dessutom var ju FRA en av alla de sakfrågor som fick den nätpolitiska offentligheten att blossa upp. (Sedan kom ju ipred, TPB-rättegången, telekompaketet osv.) Det är en fröjd att se hur ChrisK och resten av den distribuerade hjärnan nu bygger med sådan frenesi att staten inte hänger med.

Har på senare tid läst om hur Maurizio Lazzarato skriver om denna distribuerade hjärna utifrån Tarde - se exempelvis denna text. Han kallar den “the cooperation of minds”, och beskriver den som en kraft som blir allt svårare att fånga. (Notera - hans bok om Tardes Psychologie Economique heter ju just Puissances de l’invention - “uppfinningens krafter”.) För det är ju just detta som antimarknaderna vill göra - stycka upp de sammankopplade sinnena genom att separara konsumtion från produktion, införa copyrights etc. Denna process stukar den kreativa process som uppstår i the cooperation of minds, och därmed blir det som han kallar “kapitalismen” alltmer oproduktiv.

De samarbetande sinnena är ett resultat av det som Tarde noterade redan för hundra år sedan - att samhällets medborgare blir alltmer uppkopplade (associerade), för att i praktiken skapa en gemensam hjärna (genom vilka imitativa strålar sprids). Tarde var intresserad av massmedia, men vi kan ju se hur denna process utökats ytterligare - med internet, fildelning etc. Vi är alltmer del av en hjärna av hjärnor.

Problemet för den process som Lazzarato kallar “kapitalism” - den uppstyckning av den distribuerade hjärnan som jag talade för ovan - får det allt svårare att hålla jämna steg med den kreativa massa som uppstår bland sammankopplade, samarbetande sinnen. Intressant är hur Lazzarato dissar de marxläsare som förutsätter att arbetarna behöver fabriken för att kunna producera - så är ju inte längre fallet i den samtida ekonomin. Existensen av the cooperation of minds föregår ju existensen av de hierarkier som vill fånga dessa sammankopplade sinnen. 

Med andra ord: Nu tvingas “kapitalismen” hela tiden springa efter en frenetiskt kreativ process, som uppstår spontant och inte längre behöver företagets hierarkier. Hur länge orkar de långsamma hierarkierna jaga efter de sammankopplade sinnenas kraft?