Hur tänka kring text utan att bli textbesatt?

Med avstamp från en replikväxling med Johan: Här följer lite tankar om text, utifrån en UKON-uppläsning på Göteborgs Konsthall.

Härom kvällen var jag och såg UKON och Njurmännen göra sin grej uppe vid Götaplatsen. Spännande. Har förstått att det finns kopplingar till tidskriften OEI och den ”språkmaterialism” som visst diskuterats flitigt i litteratur- och poesi-kretsar.

Hur som helst: Det textflöde som strömmade mot oss åhörare i Konsthallen hade i stora partier en viss struktur: En del av satsen repeterades ständigt, en annan del av satsen byggde på element som till synes var slumpvis sammansatta.

Budgetarbetet går in i Mellanöstern och blir Vårdnadshavaren
Vårdnadshavaren går in i Weltschmerz och blir Hembiträdet
Hembiträdet går in i Bröstvårtan och blir Knivskuren
Knivskuren går in i Räcket och blir Avtalspensionen
Avtalspensionen går in i Räntesatsen och blir…

Språket hade alltså en mekanisk karaktär, fungerade som en maskin, textflödet var en apparat. Jag kan ingenting om poesi (är säkert helt ute och cyklar med denna analys), men tyckte mig notera att uppläsningen var befriad från de romantiska formuleringar, konstpauser, alliterationer etc. som man ofta hör på liknande uppläsningar.

Detta betyder dock inte att uppläsningen inte var medtryckande, eller att man inte blev intagen av den: Repetitions-strukturen skapade en rytm som man drogs in i. Dessutom var uppläsningen, trots språkets mekaniska karaktär inte befriad från mening. Trots att textflödet framstod som en apparat sammansatt av repetition och slump, upparbetade man en inlevelse i det som UKON läste upp.

En annan intressant aspekt av uppläsningen var att UKON, i någon mån, var displacerad från rollen som den stora Poeten. Istället för att sitta ensam på en barstol var han en del av hel ensemble på scen – en ensemble som även inkluderade laptops och en skärm där textflödet projicerades.

Man skulle kunna säga att det finns en relation till posthumanism här, i meningen att textflödet inte kunde härledas enbart ur  det mänskliga subjektet UKON. Speciellt om det visat sig att att ”slump-elementen” i satserna inte var bestämda av den Store Auteuren, utan exempelvis av en dator. (Pratade kort med Christopher och Fredrik om detta, men uppenbarligen är det UKON som satt samman textflödet själv – ingen datoriserad slumpgenerator, alltså, utan ett mänskligt subjekt. Nåväl.)

Kom ut från Konsthallen och tänkte att detta måste kunna relateras till den social theory som jag normalt brukar skriva om på bloggen. (I föregående post summerades den upp med trenderna posthumanism, vitalism och komplexitetsteori.) I detta fält är just textens (såväl som diskursens och berättelsens) inverkan på samhällsstrukturer rätt omdiskuterad.

Exempelvis vänder sig Manuel DeLanda mot den ”textbesatthet” som präglat kultur- och samhällsvetenskaperna under de senaste decennierna. Akademiker, konstnärer och kritiker har ”dyrkat texter såsom de utgjort verkligheten självt”. MEN – samtidigt kan inte ens DeLanda förneka att texter/diskurser/narrativ verkligen spelar en roll i samhället. Hur skall vi då tänka kring text?

1. Utifrån diskussionen ovan om UKON – se text som flöden av ord och meningar, som sätts samman enligt repetition-och-slumpmässiga-avvikelser. (Redan Lucretius skrev om sådana slumpmässiga avvikelser i sin De Rerum Natura, Tarde skrev om imitative rays som korsas etc.) Se dessa flöden (och förändringar) av meningar som analoga med flöden av gener genom generationer, energi genom fysikaliska system, magma under jordskorpan osv.

2. Dessa flöden av materia-energi kan sammanfalla, och bilda strukturer. En sådan sammansättningsprocess bygger på att flöden av både synliga (materiella) och uttalabara (expressiva) komponenter sammanförs. DeLanda skriver om ord och gener som speciella typer av expressiva komponenter, vilka kan stabilisera en struktur. Det finns

processes in which specialised expressive media [som ord och gener] intervene, processes which consolidate and rigidify the identity of the assemblage or, on the contrary, allow the assemblage a certain latitude for more flexible operation while benefiting from genetic or linguistic resources (processes of coding and decoding)

3. Även om ord, och än mer gener, kan ses som ”ritningar” för en viss struktur, så bör man vara försiktig med att säga att dessa utgör essensen för en viss struktur. Deleuze & Guattaris tänk i exempelvis Mille Plateau var ett försök att förklara uppkomsten av systematiska helheter, utan att behöva vara essensialister – utan att behöva tro på Platonska, transcendenta essenser, som gör att en viss struktur alltid kommer att ha samma fixa identitet.

Därför pratar man om att systematiska helheter (i ett ”assemblage”) uppstår genom emergens, där alla ingående delar bildar något som är mer än summan av dess ingående delar. Den relation som alla ingående delar har med varandra kallas ”relations of exteriority”:

a component part of an assemblage may be detached from it and plugged into a different assemblage in which its interactions are different. […] Relations of exteriority also imply that the properties of the component parts can never explain the relations which constitute a whole.

Alltså, ordens betydelse är att fungera som bara en plug-in av flera olika komponenter – och ingen av dessa kan själva uppbringa strukturen. Exempelvis kan en välläst bok som reflekterar fördomar om kvinnor kan inte upprätthålla ett helt samhälles genusstrukturer.

Dessvärre har kultur- och samhällsvetenskaparna stirrat sig blinda på att just titta på diskursiva komponenter i samhällsapparaten. Enligt DeLanda har det gått så långt att det diskursiva har börjat ses som det som utgör essensen av en viss struktur.

Detta har gjort att vi har
1) glömt alla materiella komponenter som också spelar en viktig roll i att skapa sammanhållna samhällsstrukturer, och
2) inte frågat oss om det finns en bakomliggande ”logik” (abstrakt maskin) som sätter samman dessa strukturer.
Det är detta som kritikerna av ”textbesatthet” vill råda bot på.

Puh – lång post igen – God Jul från Coffee@ på Brick Lane!

5 Comments

  • 2007/12/22 - 18:17 | Permalink

    Word! Nu börjar jag tro på möjligheten att analysera ”konst” igen. Textbesatthetten inom hum/sam befinner sig ju endast på expression-sidan i den Hjelmslevianska lingvistik som D&G utgår ifrån. Den ena sidan av en dubbel artikulering kan ju knappast vara konstitutiv för ”samhället”. En annan fälla hos hum/sam-vetenskaperna är vad jag kallar den ”kognitiva fällan”. Den liknar textbesattheten, men är lite annorlunda. Här är det ”det mänskliga tänkandet och reflektionen” som står i centrum och är konstitutivt. Man skulle kunna anklaga Foucault för att sitta fast i denna, men det beror nog på hur man förhåller sig till hans filosofi. Men problemet med denna (kognitiva) socialkonstruktivism är att den stannar vid tänkandets gränser. Världen är vad vi tänker den till och tolkar den som. Då missar man både förhårdnader (ex teknologier, naturvetenskapliga fakta, ekonomiska koncentrationer(företag)), men även ”naturen som sådan”. Latour löser kanske detta i viss mån, men där finns ju andra problem.

    Jag ska någon gång ge mig an en konstanalys, även om jag har svårt att ta det på allvar. Men ditt inlägg visar en väg!

  • 2007/12/23 - 19:38 | Permalink

    Kul! Jag har för övrigt diskuterat med nämnde Fredrik att skriva något om min medverkan i Who Makes And Owns Your Work – om hur en ekonomisk sociolog försöker förhålla sig till ”relationell estetik” osv. Ha!

    Tycker för övrigt att det finns en hel del konst som är spännande nu, som mer direkt kopplar mot det vi håller på med: Köpte just en bok om Doug Aitkens ”Sleepwalker”-projekt, där man pratar om städer som flöden av energi, ganska likt DeLanda. Skall bli kul att läsa!!

  • J Njurmännen
    2007/12/24 - 18:22 | Permalink

    Kul, Kalle, med dina kommentarer!

    Visst finns det kopplingar med cybernetik/posthumanism och de ”posthumana” kompositioner UKON/Njurmännen slänger ihop

    Utan att göra mig till tolk för Ulfs skapandeprocess kan jag intyga att han ”skriver allt” – men förstås kan graden av ”skapande” i romantisk mening trots allt diskuteras. I mina ögon/öron handlar det om att rycka upp språket, klichéer, från vardagsmyllan, upphöja dem till poesi (eller kanske ”sänka poesin”) och därigenom synliggöra språkets mekanismer.

    Vi jobbar gärna på samma sätt med ljudbilderna. Jo, det tangerar ju inte sällan ”vanlig popmusik”, men utgånspunkterna kan hämtas i snart sagt vilka ljud som helst: en simhall, en uteservering i Napoli, bordtennis.

    Samtidigt som text och ljud på dessa sätt ”desautomatiseras” (en härlig term från den ryska formalistiska skolan) får det också en motsatt effekt – flödet REVERSERAR: ALLT kan bli poesi; ALLT kan bli soundscape/musik – precis som när Duchamp och Cage nådde fram till insikten att allt är konst. När man läst UKON, eller – jag insisterar! gör det!!! – Sonja Åkesson, förvandlas en enkel spårvagnstripp till en språkresa, och när man hört mAx mixa om en fjädermekanism till en snudd på poetisk loop, så laddas hela tillvaron med potentiell konst.

    Arthur C. Danto skrev en klassisk estetikbok för ca 20-25 år sen – titeln säger det mesta: »The Transfiguration of the Commonplace». Jag skulle gärna se en samläsning av dessa estetiska tankegångar (kanske Cage är radikalast ändå) och posthumanistiska skott som Luhmann, D&G, DeLanda etc.

    Shoot!

  • 2007/12/25 - 13:36 | Permalink

    J Njurmännen,

    tack för att du poppade förbi och expanderade på ämnet. Gissade just att det fanns en koppling. Alltid lika roligt att se samma tankar gå igen i flera fält.

    Så, vi kör vidare – tack för en bra kväll, förresten!

  • Pingback: 99, our 68 » Tate Modern för kultur- och samhällsvetare

  • Comments are closed.