”Vilken kritik? Ingrepp i planeringen av Södra Älvstranden och Gårda”

Återpublicering av text publicerad i tabloiden Ingrepp: En tidning om städer, planering och konst.

De senaste åren har jag deltagit i ett forskningsprojekt som heter ”Ingrepp”.  Inom ramen för Göteborgs Universitets arbete med konstnärlig forskning har vi undersökt stadsutveckling utifrån olika perspektiv. Under den kommande helgen kommer Ingreppsgänget att arrangera en samling tillställningar nere på Södra Älvstranden. Exempelvis kommer jag själv att vara med i en diskussion om ”Demokrati och medborgarinflytande i staden” nu på torsdag (den 13 maj, 17oo – 19oo framför Göteborgsoperan). Medverkar gör även Emma Corkhill, Catharina Thörn, Johannes Åsberg från Yimby – allt modererat av den eminente Hans Abrahamsson.

I samband med dessa begivenheter har Ingrepp även satt samman en tabloid, som går att hitta lite här och var ute på stan. Till denna tidning har jag bidragit med följande text:

För drygt fem år sedan samlade Dialog Södra Älvstranden in hundratals synpunkter från göteborgarna. Bland dessa ”Tyck till”-lappar finns det strålande exempel på att det går att – på begränsad plats, med ett lättförståeligt språk – säga väldigt mycket om stadsutveckling. Vi konstnärliga forskare har uppenbarligen mycket att lära av dessa mästare.

Ett exempel: Någon av våra medgöteborgare skrev en ”vision” som också var ett ”starkt minne”. Texten återberättar ett singulärt ögonblick vid älvstranden, skriven från framtiden; en sepiatonad tablå över det vackra kajliv som vi har att se fram emot. Framtidsscenoriot är, i all sin enkelhet, hyfsat uppbyggligt – fram tills dess att man ser att minnet är daterat sommaren 2008. Ögonblicket fanns i den framtid som aldrig blev av. Minnet ger oss en känsla av de möjligheter som slarvats bort: Våren 2010 är älvstranden alltjämt död, sånär som på den biltrafik som inte alls letts ned under jorden.

Detta framtidssvärmeri är ett exempel på det ”imaginära” vi ofta diskuterat inom ramen för Ingrepp. Göteborg är inte bara den bistra verklighet som vi möts av på den tomma älvstranden-som-vi-känner-den; Göteborg är även medborgarnas skilda förhoppningar och passionerade planer för älvstranden-som-vi-drömmer-den. ”Tyck till”-lappen visar hur dessa två Göteborg samexisterar, och hur tröstlöst det kan vara att drömma när förhoppningar grusas. Hoppas skribenten inte släppt drömmen om en annan älvstrand.

Måhända är det för tidigt att döma ut Södra Älvstrandsprocessen. Kajen kan ju börja leva sommaren 2010; det begagnade pariserhjulet kan ju bli det som får våra drömmar att besannas. Och kanske bör vi inte döma ut processens förmåga att tappa in på de samlade drömmar och förhoppningar – de socialt imaginära betydelser – som finns utspridda i göteborgarnas sinnen. Samtidigt undrar vi: Hur mycket utrymme för alternativa älvstränder har det funnits? Exakt hur öppen har framtiden varit? Har vi hela tiden – medborgardialogen till trots – graviterat mot en på ett tidigt stadium bestämd lösning? Och i så fall, vems är felet?

Politik och uppfinning

En handling kan ses som politisk om den öppnar upp möjligheten för nya perspektiv och avvikande ståndpunkter. Omvänt kan man säga att en handling som slätar ut olika perspektiv till ett generellt konsensus är ”antipolitisk”. Den demokratisk-politiska processen har alltså, utifrån detta perspektiv, alltid antipolitiska effekter: Medborgarnas vitt skilda uppfattningar måste kokas ned till ett gemensamt åtgärdsprogram. Detsamma gäller, i högsta grad, planeringen av en stad.

På ett liknande vis kan vi tala om skapande, kreativitet och uppfinningar. En handling kan sägas vara uppfinnande om den öppnar upp möjligheter för nya materiella och teknologiska framtider. Omvänt kan den vara anti-uppfinnande, ”nedfinnande”, om den stänger ned olika teknologiska utvecklingslinjer. Även här finns en paradox: Teknologisk utveckling kan ha nedfinnande, inlåsande effekter – se bara på de teknologier som för hundra år sedan styrde oss bort från det som vi idag kallar alternativa bränslen för bilar.

Kritiken mot Södra Älvstrands-processen har ofta berört dess anti-politiska aspekter: På vilket sätt har vi sett att avvikande ståndpunkter desarmerats? Mindre har sagts om bristen på uppfinnande; avsaknaden av alternativa materiella lösningar för utrymmet nere vid vattnet. Kan det till och med vara så att gravitationen mot en och samma lösning inte enbart berott på avsaknaden av mobilisering kring en alternativ ideologisk-politisk ståndpunkt, utan även på avsaknaden av ett alternativt planförslag? Här kan vi jämföra med diskussionen om Gårda, där den alternativa framtidsbilden verkar ha vunnit – åtminstone fram till valet. Mer om detta senare.

I texten ”Cities are flows of urban magma”, publicerad i Ingrepps publikation The Politics of Magma, skriver Otto von Busch och jag om vår medverkan i Dialog Södra Älvstranden. Såsom medlemmar i lag Rhizom hade vi ambitionen att inte vara den person som säger sig veta Sanningen om stadsbyggnad. Vi ville inte heller vara den person som säger sig veta Sanningen om den som säger sig veta Sanningen om stadsbyggnad. Med andra ord, vi ville undvika både rollen som Expert, och rollen som Kritiker.

Vilken roll ville vi istället inneha? Jo, vi ville vara den aktör som kom med konstruktiva, konkreta, realiserbara lösningar som kunde öppna upp för alternativa framtider på älvstranden. Vi ville förskjuta vad som anses möjligt, görbart och önskvärt nere vid Älven. Vår handling skulle vara lika ”uppfinnande” som ”politisk”. Här kan vi konstatera att vi misslyckades; vi orkade inte fortsätta utforska och driva nya planförslag och ritningar. Detsamma kan sägas om processen som helhet. Få kände sig manade att – även om vi inte var direkt inbjudna – stanna kvar inne i den politisk-planerande maskinen. Däremot var vi flera som valde att såga bristfälliga förslag, se igenom ideologiska konstruktioner, och peka på maktintressena i frågan – allt från en betryggande ”kritisk distans”. Denna form av kritik är nödvändig, men uppenbarligen inte tillräcklig, för att öppna upp för alternativa framtider.

Staden som fetisch

Hur kan man då göra en ”uppfinnandets politik” i staden? Hur öppnar man upp möjligheter för den urbana apparaten att börja fungera på nya vis? Ett sätt, som vi kan kalla mikrotaktiskt, beskrivs i ”Cities are flows of urban magma”.

Tänk dig att staden ytterst är ett flöde av materia-energi – en ström av människor, tankar, skräp, pengar, cement, bilar, avlopp, krediter, mat – som virvlar runt på en viss geografisk plats. Går det då att handgripligen söka förändra dessa virvlar, exempelvis genom att intensifiera vissa flöden och stänga av andra? Kan man exempelvis förändra flödet av människor och bilar genom att organisera en återkommande gatumarknad? Eller skapa nya ekonomier genom att tappa in sig på folkmassan som samlats på Heden för en korplagssmatch? Eller förhindra byggandet av nya parkeringsplatser genom att mobilisera nya hyresgäster till ett rivningshotat landshövdingehus i Gårda?

Denna tanke – att staden är ett flöde, och att dess karaktär bestäms av de turbulenser och resonanser som uppstår vid olika hastigheter och intensiteter – har Ingrepp lyft fram under ett par tillfällen. Exempelvis talade Mats Rosengren och jag på Göteborgs Internationella Filmfestival om hur dokumentären Koyaanisqatsi visar att staden är en flödande process, inte ett fixt tillstånd eller ting. Genom att visa staden i olika hastigheter – slowmotion såväl som uppsnabbat tempo – beskriver regissören Godfrey Reggio den ständiga ”tillverkningsprocess” som producerar staden.

Varför är detta intressant? Jo, för att det är först när vi kommer bortom illusionen ”den fixa staden”, och istället ser dess bakomliggande tillblivelseprocess, som nya möjligheter att förändra öppnar sig. Tankefiguren att den fixa verkligheten är en illusion, som döljer en bakomliggande produktionsprocess, är lånad från Gilles Deleuze, som i sin tur lånar från Henri Bergson och Karl Marx.

Just Deleuze marxism är intressant i relation till kritiken av Dialog Södra Älvstranden. För honom var den ideologikritiska gesten missriktad – Deleuze värjde sig från idén att massorna är lurade, och att upplysta intellektuella kan genomskåda deras sömngångarlika tillstånd. Istället använde han sig av Marx tankar kring varufetischism, applicerade på verkligheten självt: Vår fetisch för att se världen som fix sak döljer dess bakomliggande produktionsprocess. Vi fetischerar exempelvis den fixa staden, och missar de möjligheter som ryms i att experimentera med de intensiva flöden som ger staden dess form.

Kritikerns dubbelmanöver

Begreppet fetisch kan dock ha antipolitiska och nedfinnande effekter, om det används på ett alltför dogmatiskt vis. Deleuze är främst intresserad av det tänkande som producerar nya utvecklingslinjer; han är mer intresserad av det som funkar än det som gör anspråk på att vara Sant. Läs hans böcker på samma sätt som du lyssnar på Lou Reeds låt ”Berlin”: Fråga dig inte om boken eller låten är Sann, utan om den får dig att känna, tänka eller agera på nya vis. (Om du inte gillar Deleuze, eller Lou Reed för den delen, finns det ju så annat att gå igång på.)

En alltför dogmatisk användning av fetischbegreppet kan vara problematisk – i alla fall om vi skall tro Bruno Latour. Nio av tio kritiker, menar han, arbetar utifrån en förvillande dubbelmanöver. Först angriper Kritikern det slumrande folket; de som naivt tror på gud, de som brinner för mode eller sport, de som faktiskt har roligt i ett pariserhjul: ”Det du tror på är i själva verket en projektion av någonting annat; det du ser som någonting substantiellt är i själva verket en fetisch!” Kritikerns mål är alltså att visa hur ”naiva troende” projicerar sina önskningar på någonting som i själva verket är tomt och dött.

Sedan angriper Kritikern samma stackare från ett annat håll: ”Ni fetischister tror att ni är fria, men i själva verket är ni påverkade av krafter som ni inte är medvetna om!” Kritikern hävdar att dessa krafter springer ur exempelvis den kapitalistiska produktionsordningen, hegemoniska diskurser, olika former av social underordning – kategorier som fungerar som obestridliga fakta, vars ursprung och framväxt inte undersöks.

Latour hävdar att den som gör denna dubbelmanöver inte är konsekvent: Kritikern lyckas med konststycket att samtidigt vara antifetischist och positivist, och detta genom att särbehandla vissa kunskapsanspråk. Inom sitt eget tankesystem är dock Kritikern onåbar: Det är denna kritiska distans som gör det så bekvämt att vara Kritiker. Kritik av detta slag kan mycket väl bidra till politisering (till att ifrågasätta konsensus), men befattar sig inte med uppfinnandet – och avhänder sig därmed en central politisk hävstång. Som vi skall se är nämligen uppfinnande och politisering närbesläktade; den förra arbetar materiellt, den senare diskursivt.

Total brist på distans

Vilken typ av kritik vill då Latour se? Vilken roll bör en samhällsengagerad, mer eller mindre konstnärlig forskare inta? Han skriver:

Kritikern är inte den som plockar isär, utan den som sätter samman. Kritikern är inte den som rycker undan mattan under naiva troendes fötter, utan den som skapar en arena där deltagare kan mötas. Kritikern är inte den som godtyckligt alternerar mellan antifetischism och positivism ”¦ utan den som ser att någonting som är konstruerat också är ömtåligt och därför i stort behov av omsorg och försiktighet.
(Fritt översatt ur ”Why has critique run out of steam?”)

”Sätta samman” skall här förstås i både materiell och demokratisk mening. Kritikern är dels en som engagerar sig i den materiella uppfinningsprocessen, men även någon som sätter samman en folkförsamling i miniatyr. Låt oss ta nätverket Yimbys inblandning i Gårda-frågan som exempel. Här ser vi hur politiseringsprocessen – att öppna upp för en alternativ position att samlas kring – gick hand i hand med uppfinningsprocessen. Kom ihåg: Ett fildelningsprotokoll spelade huvudrollen domstolsdramat kring The Pirate Bay. På samma sätt spelade Yimbys alternativa programförslag en avgörande roll i processen kring Gårda.

Detta programförslag lyckades mobilisera allierade just på grund av den totala bristen på kritisk distans. Det är talande att Yimbys förslag ritades på det kontor där även kommunens ursprungliga plan ritats. De bägge förslagen – det ena skapat på uppdrag, det andra på fritiden – kom efter ett tag att ses som jämbördiga. Detta trots att endast det förra hade den officiella kommunala kvalitetsstämpeln på sig. Här ser vi alltså ett strålande exempel på det som sociologer kallar den nya produktionen av kunskap: Idag produceras så mycken tankekraft att de gamla auktoriteterna (i detta fall kommunens stadsplaneringsinstanser) mist sitt tolkningsföreträde.

Samma brist på distans hjälpte även Yimbys förslag genom byggnadsnämnden: Det var genom intimt umgänge och samexistens med partiapparaterna som rivningsivern kunde stoppas. Samtidigt skapade existensen av en alternativ plan goda möjligheter för uppkomsten av en ny miniatyrförsamling. En ”offentlighet” – enligt Dewey, en sfär av aktörer som kände sig tillräckligt berörda för att bry sig – formerades alltså kring sakfrågan Gårda. Och i denna offentlighet skapades även ett nytt politiskt subjekt.

Stadsutvecklingsglädje

Vid skrivande stund verkar den ursprungliga planen – att omvandla Gårda till en parkeringsplats för det expanderande konferensghettot kring Korsvägen – skrotad. Framtiden för området är ännu oviss, men det finns mycket att lära sig av turerna kring Gårda. Vem hade trott att de som engagerade sig i Gårda faktiskt hade den kraften? Att det gick att uppfinna nya framtider, sätta samman nya offentligheter och nya politiska subjekt? Att man kunde påverka utan kritisk distans? Att Makten inte var mer allsmäktig än så?

Latour må vara elak i sin karaktärisering av Kritikern – men har vi inte någonting intressant att utforska i hans fotspår? Här kan vi återknyta till Deleuze, som flera gånger lyfte fram Spinozas tanke att vi aldrig känner till vår fulla kapacitet till handling:

Detta är frågan: Vad är en kropp kapabel till? Vilka affekter är du kapabel till? Experimentera, men det krävs mycken flit för att experimentera. Vi lever i en värld som kan vara allmänt otrevlig, där inte bara andra människor men även den rådande makten har ett intresse i att sända sorgens affekter till oss. Sorg, sorgens affekter, är alla de som reducerar vår handlingskraft. Den givna ordningen behöver vår sorg för att förslava oss.
(Fritt översatt ur Gilles Deleuze, Dialogues)

Från fallet Gårda kan vi se att det inte finns någonting magiskt eller onåbart i Göteborgs kommunpolitiska apparater. Kanske är det så att den farligaste fetischen är den om Makten självt? Finns det någonting som mer effektivt reducerar handlingskraft – någonting som genererar mer av det som Spinoza kallar sorg – än just tanken om den totala, oövervinneliga Makten? Efter Dialog Södra Älvstranden, och all kritik av densamma, är det alltså glädjen – nyfikenheten inför handlingskraften, tilltron till autonomin – som vi måste återfinna.

5 tankar kring ””Vilken kritik? Ingrepp i planeringen av Södra Älvstranden och Gårda”

  1. Sarha

    Eftersom jag bara har bott här i stan sedan September så missade jag ju hela Dialog Södra Älvstranden och har bara fått allt återberättat. Men jag tycker att det är så sjukt intressant med hur olika alla uppfattade det. En del är jättebittra och andra menar att själva projektet var lyckat och att det är för tidigt att säga något om resultaten.

    I en skolarbete höstas undersökte jag och min grupp medborgarinflytande, då i samband med revideringen av den Göteborgs kulturpolitiska strategi och tittade då närmare på Dialog-projektet. Vi såg hur viktigt intentionerna hos de inblandade är, för jag tror att det är där ett stort problem ligger. Folk hoppades på så olika saker och hade olika förväntningar på resultatet. Grejen är ju stadsplanering och andra tydliga, konkreta saker är rätt tacksamma att använda sig av medborgarinflytande, till skillnad från såna flummiga saker som politiska strategier. Men det tar ju lång tid att planera och bygga (framförallt planera) så det direkta resultatet uteblir och har folk falska förhoppningar om snabba beslut så är det klart att de blir frustrerade och bittra.

    En man som läste vår rapport på nätet skrev bl.a. ”I rapporten omnämns medborgargrupperna i samband med Södra älvstranden som ett misslyckande. Skulden läggs orättvist helt på myndigheterna. Om medborgargrupperna hade agerat som i Saltholmen – Långedragsplaneringen hade de ombildat sig till medborgarkraftsgrupper och drivit sina frågor vidare med hjälp av bland annat medborgarnätverk.”

    Och nu har jag glömt vad min poäng var. Nåväl, bra text iaf!

  2. Stefan Larsson

    Kul att du riktat ditt deleuzeianska/latourska/delandska flöde och sökljus även mot den ibland rätt osexiga stadplaneringen. Fastnar för tre saker.

    1. Kopplingen mellan samhällsplaneringens, den ”fysiska planeringens”, absolut relevanta och så oerhört angränsande koppling till vad så många pratat om i ”internetsammanhanget” om kollektivt kunskapande utanför de traditionellt formaliserade strukturerna. Visst har planerarteoretiker pratat om en våg av deltagandeplanering sen 1980-talets Habermasinfluenser, men aldrig på det sätt som nätet nu bjuder på ännu mer deltagande, ännu mer hierarkinedbrytande potential och till och med en nedmontering av expert-deliberations-dikotomin. I ”deliberationen” finns frön till både expertis och demokrati. Man kan ifrågasätta det reglerade ”samrådet” för vad det egentligen ger i termer av deltagande demokrati.

    2. Vilken kritikerroll vill man infoga sig i? Kritiker är man ju jämnt, kanske speciellt som rättssociolog. Man säger ”så här dåligt, precis så här dåligt, fungerar den här rättsliga institutionen”. Och lämnar systembyggarna i ett okonstruktivt kaos. Att något inte fungerar är inte svårt att säga. Hur det kunde fungera, är det svåra, och det man borde rikta sina resurser mot. Visst kan det vara viktigt att plocka isär. Men inte utan att försöka sätta samman, eller ens peka på, ett bättre fungerande alternativ (för att låsa in mig i bättre/sämre-metaforen). Det hänger väl ihop med

    3. ”Tankefiguren att den fixa verkligheten är en illusion, som döljer en bakomliggande produktionsprocess, är lånad från Gilles Deleuze, som i sin tur lånar från Henri Bergson och Karl Marx”. Det är i kikandet bakom det illusoriskt fixa som man måste visa på processen och på det alternativa till det ”fixa”. Om det så rör en stadsdels utveckling, metaforer i en upphovsrättslag, eller hur samhällsplanering ska gå till enligt miljöbalkar och plan- och bygglagar.

    Jaja, inspirerande text.

  3. Per Herngren

    Spännande text och kommentarer!

    Här är en möjlig nyans:

    ”En handling kan ses som politisk om den öppnar upp möjligheten för nya perspektiv och avvikande ståndpunkter. Omvänt kan man säga att en handling som slätar ut olika perspektiv till ett generellt konsensus är ”antipolitisk”.”

    Risken blir här kanske att man reducerar politik till perspektiv och ståndpunkter, något sorts upplysningstänkande.

    Politik är väl den omöjliga uppgiften att ta beslut, att stoppa samtalet och engagemanget genom beslut.

    Vi får därmed en svängning när samtal/aktioner rycker upp beslutet för att sedan på nytt stoppas genom ett nytt beslut. Vi kan kalla dessa svängningar för politisk resonans eller politisk puls.

  4. Pingback: 99, our 68 » Om viljan att inte veta

  5. Pingback: The space where we live, work, study and spend our freetime effect our lives… | "I am linked therefore I am"

Kommentarer inaktiverade.