“The turn to affects”, som ju sveper genom social theory, is alive and kicking inom intelligence världen, och ligger implicit i Tolgfors tankar. Därför måste vi diskutera det krångliga A-ordet.

Det verkar som att jag fått ett litet beting av Copyriot - mycket bra uppslag. Skall försöka ta tag i det någon gång, brukar ju ta hemuppgifter på allvar. Men först är det en annan sak som måste avhandlas: Häromdagen kom ju ett svar från försvarsminister Tolgfors på vår artikel om FRA på DN Debatt. I en kommentar till föregående post frågade Charlotte vad jag tyckte om Tolgfors replik. Ville inte föregripa vårt gemensamma svar, även denna gång koordinerat av den eminente Mark, så jag bad att hålla på kommentarer. Nu är svaret är spikat så kan jag fylla i med min egen social theory-influerade analys.

I: Tolgfors flöden och mönster

Låt oss ta avstamp i Tolgfors invändning om vad som är objektet för övervakningen:

Signalspaningen får dessutom aldrig inriktas mot endast en viss fysisk person. Någon omfattande kartläggning av svenska medborgare genom signalspaning är alltså icke tillåten. […]

Ett sociogram utgår från en individ medan ett trafikmönster visar trafikflöden oavsett vem eller vad som kommunicerar.

Detta är spännande, för nu är vi inne på just det som jag skrivit om tidigare i relation till FRA.  Det seende som utvecklas i panspektrisk övervakning - genom stora mängder loggade data, och mönsterigenkänning/data mining genom “super crunching” - är ett seende som är annorlunda än det som finns i panoptiska system. Det är - som Tolgfors skriver - just (trafik-)mönster och (trafik-)flöden som är det intressanta i sammanhanget.

Tolgfors hävdar att detta betyder att vi som individer inte skall vara rädda. Det kan ju bara kallas övervakning om en praktik innebär (visuell/optisk/okulär) inspektion av individer, avskurna från någon kontext. Tänk fången i panoptikon-cellen, eller arbetaren vid det löpande, eller den sjuke i sjukhussängen med ett eget bås.

Men i panspektrisk övervakning (och i hela det panspektriska samhällsdiagrammet) tror vi ju inte på kontext-oberoende, autonoma mänskliga subjekt. Poängen med denna “nya” typ av övervakning är ju att den bygger på att studera individer såsom de formas genom flöden - i deras successiva kopplingar till webbsidor, till platser, och till andra människor. (Det är detta senare som fångas i sociogram. Sociogrammen är alltså en “antropocentrisk” delmängd av alla relationer mellan såväl människor och icke-människor.)

Panspektrisk övervakning sätter alltså inte fokus på autonoma individer som sådana, utan på flödena mellan människor, om semiotiken mellan människor. Genom att studera det som är “mellan” tror man sig kunna förutspå beteenden. Panspektrisk övervakning, som i fallet FRA, bygger alltså på en annan ontologi kring mänskliga subjekt - kring mänskligt handlande - än den ontologi som ligger till grund för panoptisk övervakning. Nedan kommer jag återkomma till hur denna ontologi slagit igenom inom intelligence-världen. Först något om hur det yttrat sig inom social theory.

II: Affekt-vändningen

Flitiga läsare kanske minns - nu när jag droppade ordet ontologi - att just “the turn to affect” nämndes i förbifarten i en tidigare post om huruvida STS-fältet behöver en ontologi. Då var det Ros Gill som skrev att

ontology seems antithetical to radicalism. Where ontology lurks, essentialism never seems far behind and then before long you’re in a Deleuze reading group being asked to embrace the ‘turn to affect’ and accept that some things are outside of (prior to?) the social… 

Ganska träffande.. speciellt för oss som just tycker att måndagskvällarna inom ramen för vår Deleuze-läsgrupp är det roligaste som finns. (Dessutom, for the record, Gill verkar inte acceptera tanken på att just Deleuze ontologi möjliggör att vi kan tänka på strukturer utan att falla in i platonska essenser.)

Hur som helst, den “turn to affect” som Gill pratar om är ganska påtaglig inom social theory - se exempelvis Brian Massumis Parables for the Virtual: Movement, Affect, Sensation, eller inflytelserike Nigel Thrifts arbete med non-representational theory, i boken Non-representational theory: Space, Politics, Affect. En hel del av de som skriver om kroppen - nu oxå poppis, se nya journalen Body & Society - jobbar också affekt; se exempelvis The Affective Turn.

Gills dubbeldiss av affekt och Deleuze är inget sammanträffande - det är delvis från Deleuze som affekt-intresset uppstått. Begreppet är krångligt, men jag skall försöka ge ett kort intro:

Gregory Seigworth skriver, i sitt bidrag till boken Deleuze: Key Concepts (red. Stivale, 2005), att Deleuze och Guattari “fann varann” i just ett gemensamt intresse för affekt-begreppet. Deleuze ville reclaima och göra någonting mer med Spinozas affekt-begrepp, som han ansåg var missförstått och felöversatt. Guattari ville använda affektbegreppet i psykoanalysen, inte minst som ett sätt att bråka lite med Lacan. Ett sätt att förstå affekt är just i relation till psykoanalys - se det som ett sätt att tänka nytt kring begär, eller kanske - något enklare - vad som skapar “driften” till en viss handling.

Med andra ord måste vi tänka bort det dagliga talet om “affekt” som ilska, såsom “att handla i affekt”. Seigworth beskriver Spinozas ursprungliga mening av ordet som såhär:

Spinoza’s “affectio”, is the transitive effect undergone by a body (human or otherwise) in a system - a mobile and open system - composed of the various, innumerable forces of existing and the relations between those forces. More succinctly, “affectio” (affection) is the state of a body is in as much as it affects or is affected by another body. Affect, then, cannot be converted into or be delimited by the discursive, by images or representations, by consciousness or thought. Equally significant too […] is the notion that affect has its own autonomy (sida 161)

Affekt är alltså någonting som finns i relationen mellan kroppar. Denna relation skapar möjligheter för handling, den skänker olika kapaciteter åt de respektive kropparna. I mötet mellan mig, min vindsurfingbräda, samt vind- och vatten-flöden uppstår affekter - vi blir kapabla att göra någonting - och detta sätter igång en massa (lycko-)processer i mig. Detta kopplas till beskrivning av begär och sexualitet - tänk Gyllene Tider, “känna din kropp emot min”, “när vi två blir en” etc. etc. - men Deleuze och Guattari ville inte reducera detta till mänsklig sexualitet. Omvänt kan man säga att vi alltid - i våra relationer till olika kroppar (alltså icke-snuskuellt) - idkar älskog med världen. (Så, i någon mening älskar jag med brädan, vinden och vattnet.)

Denna relation mellan kroppar bör alltså ses som autonom, fristående, från kropparna själva. Det finns ingenting i mig, eller i min bräda, eller i flödena av vatten och vind, som skapar dessa kapaciteter. Återigen, de uppstår mellan oss. Affekten lever sitt eget liv, på ett nästan mysteriskt vis. Det var för övrigt detta om Lacan hade problem med: Vad är detta obestämbara  och oredovisningsbara som uppstår “emellan”? Kan vi verkligen tro att det existerar?

Här kan det för övrigt vara värt att notera likheterna med Tardes teorier om att ”det sociala”, i ordets vanliga bemärkelse, inte existerar. Det enda som finns är associationen mellan människor; samhälliga mönster uppstår när de är “massed together” tillräckligt mycket för att epidemier av mystiska “imitative rays” skall börja uppstå.

Deleuze och Guattari tog så affekt-ordet, och kopplade samman det med deras process-ontologi - tanken att ingenting bara är, utan att saker och ting är i en kontinuerlig process av att hela tiden bli. Paul Patton skriver i Deleuze and the Political (2000):

Defining bodies in terms of the affects of which they are capable is equivalent to defining them in terms of the relations into which they can enter with other bodies, or in terms of their capacities for engagements with the powers of other bodies. In A Thousand Plateaus, what Deleuze and Guattari call processes of ‘becoming’ are precisely such engagements with the powers of other bodies. This is the reason for their assertion that ‘affects are becomings’ (sida 78)

Så, med andra ord, som subjekt är vi i en ständig tillblivelseprocess. Våra ingivelser, våra begär, vår uppfattning av världen etc. är resultat av ett ständigt flöde av kopplingar - till andra människor, och icke-mänskliga objekt. Subjektiviteter uppstår i alla dessa små skillnader som uppstår i våra sinnen genom dessa ständiga möten. Någonstans på vägen, när vi börjar se våra subjektiviteter på detta vis, slutar vi tro att våra tankar och vårt medvetande finns enbart inne i oss. “Becoming-Karl” är en process som skapas i de mystiska affekter som uppstår i mötena med alla objekt omkring mig.

Om vi nu köper denna ontologi av jaget - ja, då borde det ju gå att göra någon form av diagnos över människors psyken genom att studera alla dessa möten. Genom kartläggning av loggade händelser går det att följa alla de små ingivelser som gör oss till de vi är. Och visst - det är denna ontologi som ligger till grund för den panspektriska övervakningen. Övervakarnas intresse för allt det där mystiska som finns “emellan” är ett uttryck för att även de påverkats av affekt-vändningen.

III: Både Raytheon och Tolgfors har fattat grejen

På panspectrocism.org finns det flera exempel på hur olika aktörer försöker förstå oss, och förutspå våra framtida begär och handlingar, genom att studera databaser över möten och kopplingar. En ny klass av “numeratis” lär sig att alltmer - som det står i en ny bok - “avkoda våra begär, våra rädslor, och våra behov”. På så vis kan de se vem som är becoming-gå-hem-från-casinot-för-att-man-förlorar, becoming-välja-annat-flygbolag - eller becoming-terrorist. 

Intresset för det mellanliggande går att utläsa i Technology Today, ett nyhetsbrev från försvarsföretaget Raytheon. (Uppdatering: Tipstack Chris och Gustaf borta på vetenskapsteori.) Företaget (som startades av Vannevar Bush med flera) är kanske mest känt som de som gav oss Patriot-missilen, men nu verkar de forska mycket på teknologier för att följa affekter. Exempelvis beskriver de (i ett nummer från förra året) ett projekt där de vill integrera social network analysis med “geospatial” information (sida 12-13). Företaget tänker sig följande scenario:

An analyst is interested in determining when a particular individual has published one or more documents. Her goal is to determine when others had access to the information, thus when it had the potential to make an impact. To pose this question, she simply scrolls to the author name, clicks on it, and views a display of publication dates associated with this author (reference top Figure). If she is interested in a particular publication, she can click on it to determine (by highlighting in the list) who the co-authors are and (by viewing the map) where the coauthors are in relation to the main author.

Notera att företagets utvecklare - eller rättare sagt företagets kunder; staterna - primärt är intresserade av dokumentets väg genom det sociala, vilka affekter de kan ha varit del av. I nyhetsbrevet finns det flera exempel på liknande forskningsprojekt, inriktade på att kartlägga det mellanliggande. Allt detta kartläggande skulle självklart vara meningslöst om man inte hade trott att detta betyder något - att semiotiken kring människor spelar roll. Återigen, affekt-ontologin verkar vara central för deras tänk.

Notera även hur man talar om att få rådatan från “crawling the Web of communicated messages (or documents) or using Web logs of people” - naturligtvis blir ju verktyget en riktig killer app om man har tillgång till den data som FRA vill få tillgång till.

Så, för att summera upp, två poänger:

För det första, som jag påpekade förra veckan, det är svårt att skriva ut oss själva (som Deleuzianer, Tardianer, affekt-tänkare) från det panspektriska diagrammet.

För det andra, är det viktigt att få ut detta krångliga budskap i relation till FRA. När Tolgfors skriver att han “bara” kollar på flöden och mönster så skall vi inte vaggas till ro. Tvärtom tyder det på att Tolgfors är helt med på noterna i relation till övervaknings- och krigsteknologier: Det är precis här som maktkampen nu står. Jämför med kartor, som ju länge varit strategiska verktyg, föremål för militär kontroll. Nu växer en ny kartografi fram, som synliggör “inter-psykologiska” mönster. Vem skall få kontrollera detta “nya seende“?