Arkitekturen går först i ledet

Läser Fredric Jamesons intro till Lyotards Postmodern Condition, ser en intressant passage om relationen mellan högmodernism och senkapitalism:

[Lyotard’s] diagnosis is confirmed by that area in which the question of postmodernism has been mostly acutely posed, namely in architec­ture, whose great high modernists, the architects of the International Style – Le Corbusier, Frank Lloyd Wright – were very precisely revolutionaries in the senses enumerated above: proponents of innovations in form and transformations in architectural space that could be expected in and of themselves to transform social life as a whole and, by replacing political revolution (as Le Corbusier put it), to serve as the latter’s substitute […]

Han fortsätter:

the new buildings of Le Corbusier and Wright did not finally change the world , nor even modify the junk space of late capitalism, while the Mallarmean ”zero degree” of Mies’s towers quite unexpectedly began to generate a whole overpopulation of the shoddiest glass boxes in all the major urban centers in the world. This is the sense in which high modernism can be definitively certified as dead and as a thing of the past: its Utopian ambitions were unrealizable and its formal innovations exhausted.

Analysen känns igen. Samtidigt är det intressant att fästa vikten vid något annat – den inledande poängen, att arkitekturen är den konstform (alternativt den designgren) som går först i ledet. I övermorgon – på Frihamnsdagarna – kommer jag medverka på seminarium om samskapande. Även där arbetar vi utifrån samma premiss – att samskapandet som princip och arbetssätt har testats grundligt inom arkitektur och samhällsbyggnad, och nu håller på att omstöpa övriga designvetenskapliga aktiviteter (alltså även ingenjörskap i bred mening). Här är beskrivningen av seminariet:

Idag framhävs samskapande (co-creation) som det nya imperativet för teknikutveckling i allmänhet, och stadsutveckling i synnerhet. Chalmers deltar i och undersöker sådant samskapande, exempelvis i nya Masthuggskajen och vid Gärdsås mosse i Bergsjön.

Samskapande processer syftar till att skapa djupare medverkan och inflytande för medborgare och andra samhällsaktörer. Detta ställer nya krav på ingenjörer och arkitekter: Förutom teknisk expertis behöver de även kunna hantera design- och utvecklingsprocesser där deltagandet från icke-experter är centralt.

Är framtidens ingenjör en samskapare? Om så är fallet – vad betyder detta för Chalmers verksamhet, och för ingenjörens ställning i samhället?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.