Jag har, av Evelina, blivit inbjuden att skriva något i Amnesty Business Groups bloggstafett FACKLAN. Här är min text:

Det är tre stora frågor som ställts, så låt oss börja från början: När det gäller internationella relationer så finns det, som säkert många av er känner till, två huvudskolor. En liberal skola, som framhäver vikten av ömsesidiga beroenden (complex interdependence) för att förstå världsordningen, och en realist-skola, som framhäver att internationella relationer till syvende och sidst handlar om machiavelliska maktspel mellan nationalstater.

Översatt till politiska hållningar tror den förra skolan på ökade samberoenden; intensifierade flöden av pengar, varor, tjänster, kunskap, idéer, människor. Den senare framhäver, mer skeptiskt, att sådana samberoenden och fria flöden kanske inte är i “vårt” intresse – dels i snäv mening (det egna rikets säkerhet), men också i en vidare mening (vilken världsordning som skapas i dessa samberoenden).

Som vanligt när det gäller två konkurrerande tankeskolor har båda sina poänger. Min egen position utgår från den liberala IR-skolan, men jag ser samtidigt skäl att vara realist: För oss som bryr oss om medborgerliga och mänskliga rättigheter finns det en hel del i den framväxande världsordningen att vara skeptisk inför. Dels ser vi att västsamhällena alltmer präglas av paranoia och nedmontering av civil liberties; dels ser vi framväxten av nya så kallade “auktoritära kapitalismer” – främst Kina och Ryssland – som sannolikt är mer stabila och uthålliga än vad många i väst verkar tro. Kina bygger någonting eget; det är naivt att tro att de oundvikligen rör sig åt “vårt” håll.

Denna naivitet tycker jag är påtaglig just i Sverige, inte minst när man hör storföretagens företrädare tala. Medvetenheten är avsevärt högre i mitt andra hem, Storbritannien. Där diskuteras inte bara de auktoritära kapitalismerna som sådana, utan även vår roll i att understödja dem – hur våra villkorslösa investeringar köper tid åt de auktoritära ledarna, hur vi hjälper dem att tysta misstycke, hur vi säljer vapen till dessa länder, hur vi glatt ställer upp på diverse legitimerande tillställningar.

1) Tror du att OS i Kina och den uppmärksamhet som medföljt är positivt eller negativt för de kinesiska medborgarna?

Dessvärre verkar IOK helt ha slarvat bort chanserna att göra livet lättare för de kinesiska medborgarna. De MR-krav som ursprungligen ställdes på de kinesiska ledarna har uppenbarligen inte följts upp, och IOK verkar inte heller särskilt intresserade av att diskutera frågan vidare. Här kan man fråga sig vem som lurat vem: Har Partiet lurat IOK, eller har IOK lurat oss?

Så, länge såg det ut som att OS skulle bli en lyckad charmoffensiv – en paraduppvisning i hur man fick omvärlden att helt glömma bort Kinas MR-situation. Sen, under några veckor i våras, vände allting. Helt plötsligt fick vi exempelvis höra mer om situationen i Tibet. Hade redaktörerna inom gammelmedia prioriterat denna fråga om vi inte hade haft ett OS i faggorna? Sannolikt inte. Speciellt scenerna från fackelbärarnas förhinder i London och Paris var ju som gjorda för TV.

På längre sikt kan vi kanske hoppas på positiva utfall av det faktum att OS, precis som Ostindiefararen Götheborg, är minst lika mycket business som underhållning. Vid dessa arrangemang knyts en hel del affärskontakter – indeed, det är dessa som finansierar hela balunset. Och, eftersom jag i hjärtat inte vill vara skeptisk IR-realist, så får man väl hoppas att näringslivets samverkan med landet kan komma att få positiva effekter efter spelen.

Problemet är bara att detta inte inte sker om västföretagen följer samma väg som de slagit in på. Om man ser på det senaste årtiondet kan man inte säga att företagens inverkan har stärkt MR-situationen, eller fått Kina att närma sig västerländsk liberal demokrati. Snarare det motsatta. Och det är lätt att peka på varför. Detta leder oss till nästa fråga.  

2) Ute i världen växer protesterna mot OS i Kina, men de svenska företagen håller låg profil i debatten. Skulle svenska företag kunna göra mer i debatten och i sin egen verksamhet för att värna mänskliga rättigheter?

Cordell Hull, FDRs utrikesminister och mottagare av Nobels fredspris, lär ha sagt att

if goods can’t cross borders, soldiers will

Detta är en grundpelare för den liberala hållningen inom IR – frihandel främjar freden. Och visst, det finns goda skäl att ha detta som en grundinställning. Frihandel och marknadsreformer anses också sätta igång demokratiseringsprocesser: Den klassiska teorin är att sådana reformer skapar ekonomisk tillväxt, som skapar en allt starkare medelklass, som förr eller senare kommer att kräva medborgerliga rättigheter och fördjupad demokrati.

Problemet är att detta inte skett i Kina. Som journalisten, OpenDemocracy-redaktören, och Kina-kännaren Isabel Hilton skriver i Granta,

instead of ushering in political change and an evolution to democracy, China’s economic growth has allowed the Communist Party to buy itself some more years of absolute power. China’s capitalism is developing in an environment beset by rampant corruption and law-breaking, in a state that remains obsessively secretive.

Vad är det då som gör att förändringarna uteblir? Well, en god förklaring står att finna i de sätt på vilka västföretagen opererar i Kina. Marknadsekonomierna i väst följer i allmänhet det diktum som säger att företag i största möjliga mån bör vara frikopplade från staten. På så sätt skapas viss maktdelning i samhället. Framförallt i USA är detta starkt – företagen beskrivs ofta som en del av “civil society”, och dess friheter beskrivs i termer av “civil liberties”. Den fria företagsamheten är – precis som föreningsfriheten – central för att skapa autonoma fristäder, frikopplade från de politiska makthavarna.

Detta ideal talas det sällan om, men det är icke desto mindre centralt för den liberala tanken om “fria-flöden-skapar-fred-och-frihet”. Problemet i Kina är att västföretagen inte är frikopplade från staten, att de inte är några autonoma fristäder. När västföretag etablerar sig i Kina gör det så under hård reglering i detta avseende; partiet vet att de är i en god förhandlingsposition, och kan därför ställa krav. Således finns det ett flertal sätt på vilket partiets långa arm sträcker sig långt in i västföretagen – genom representation av det statliga facket, genom att man ingår olika joint ventures med statliga bolag osv.

Med andra ord är Kinas näringsliv – i all sin ekonomiska liberalism – illiberalt vad avser statens makt över de medborgare som jobbar i dessa företag. Varor, pengar, tjänster får flyta fritt, men avvikande politiska idéer och initiativ hålls i schack. Varför? Jo, för att kinesiska intellektuella också läst liberala IR-teoretiker!

Alltför ofta hör man opinionsbildare och näringslivsföreträdare som menar att vi genom handel kan “lura” kinesiska ledare: “förr eller senare tvingas de demokratisera”. Dessa röster underskattar det projekt som Kina slagit in på: Kinesiska ledare och intellektuella har en klar vision om vilket samhälle de vill bygga, hur deras demokratisering kommer att se ut, och vilka medel man har för att uppnå sina mål. (Se Mark Leonards What does China think?) Frågan är bara vilken roll MR och demokratiska rättigheter – såsom vi förstår dem – spelar i denna vision.

Så, tillsammans med teorin “ekonomisk-tillväxt-skapar-demokrati” bidrar strategin “med-handel-lurar-vi-kineserna“ till bibehållandet av status quo. Att näringslivsföreträdarna väljer denna strategi är förståeligt – redan John Dewey skrev om hur bastard-former av liberalism är bekväma för big business. Att opinionsbildare, däremot, förespråkar denna strategi är snarare ett uttryck för panglossisk optimism och – faktiskt – viss arrogans.

Men, missförstå mig inte här – jag tror och hoppas på att handel och näringsliv kan driva på en eventuell demokratisering och förbättring av MR-situationen. Detta kräver dock en förändring av affärsvillkoren. Debatten om företagens roll i Kina skulle alltså må bra av en fokusförskjutning: Det är bra att diskutera svårigheterna med att kontrollera underleverantörer, men ur MR- och demokrati-synpunkt måste vi alltså även diskutera vilka affärsuppgörelser som västföretagen accepterar. Och – inte minst – det är dags att vi slutar tro att vi kan lura kineserna, och börjar ta deras ambitioner på allvar.  

3) Anser du att mänskliga rättigheter är ”politik” och inte har med idrott och affärer att göra?

Det är svårt att förneka att MR är politik, och viktigt att inse att såväl idrott och affärer inte kan separeras från politik. I själva verket är ju denna sammankoppling en viktig aspekt av den demokrati som hela denna diskussion handlar om.

Det är just det faktum att business tvingas krocka med demokratiska samtal som gjort att marknadsekonomin varit så innovativ. Det är ekonomiska friheter + yttrande- och föreningsfriheter som drivit på utvecklingen av nya produkter. (Jämför exempelvis bilindustrin i väst med bilindustrin inom östblocket.)

På samma sätt är idrotten – och andra kulturyttringar – typexempel på företeelser som skapar offentligheter (publics). Se bara på ovan nämnda fackel-incidenter. Just förmågan att skapa offentligheter, där människor som anser sig berörda av en viss sakfråga samlas, är ju det som är måttet på en välfungerande demokrati.

Med andra ord – såväl näringslivsföreträdare som idrottsfans borde inte vara rädda för “politik”. Inga publics, ingen business och ej heller någon sport. Let the games begin.