FACKLAN: Om OS och business i Kina

Jag har, av Evelina, blivit inbjuden att skriva något i Amnesty Business Groups bloggstafett FACKLAN. Här är min text:

Det är tre stora frågor som ställts, så låt oss börja från början: När det gäller internationella relationer så finns det, som säkert många av er känner till, två huvudskolor. En liberal skola, som framhäver vikten av ömsesidiga beroenden (complex interdependence) för att förstå världsordningen, och en realist-skola, som framhäver att internationella relationer till syvende och sidst handlar om machiavelliska maktspel mellan nationalstater.

Översatt till politiska hållningar tror den förra skolan på ökade samberoenden; intensifierade flöden av pengar, varor, tjänster, kunskap, idéer, människor. Den senare framhäver, mer skeptiskt, att sådana samberoenden och fria flöden kanske inte är i ”vårt” intresse – dels i snäv mening (det egna rikets säkerhet), men också i en vidare mening (vilken världsordning som skapas i dessa samberoenden).

Som vanligt när det gäller två konkurrerande tankeskolor har båda sina poänger. Min egen position utgår från den liberala IR-skolan, men jag ser samtidigt skäl att vara realist: För oss som bryr oss om medborgerliga och mänskliga rättigheter finns det en hel del i den framväxande världsordningen att vara skeptisk inför. Dels ser vi att västsamhällena alltmer präglas av paranoia och nedmontering av civil liberties; dels ser vi framväxten av nya så kallade ”auktoritära kapitalismer” – främst Kina och Ryssland – som sannolikt är mer stabila och uthålliga än vad många i väst verkar tro. Kina bygger någonting eget; det är naivt att tro att de oundvikligen rör sig åt ”vårt” håll.

Denna naivitet tycker jag är påtaglig just i Sverige, inte minst när man hör storföretagens företrädare tala. Medvetenheten är avsevärt högre i mitt andra hem, Storbritannien. Där diskuteras inte bara de auktoritära kapitalismerna som sådana, utan även vår roll i att understödja dem – hur våra villkorslösa investeringar köper tid åt de auktoritära ledarna, hur vi hjälper dem att tysta misstycke, hur vi säljer vapen till dessa länder, hur vi glatt ställer upp på diverse legitimerande tillställningar.

1) Tror du att OS i Kina och den uppmärksamhet som medföljt är positivt eller negativt för de kinesiska medborgarna?

Dessvärre verkar IOK helt ha slarvat bort chanserna att göra livet lättare för de kinesiska medborgarna. De MR-krav som ursprungligen ställdes på de kinesiska ledarna har uppenbarligen inte följts upp, och IOK verkar inte heller särskilt intresserade av att diskutera frågan vidare. Här kan man fråga sig vem som lurat vem: Har Partiet lurat IOK, eller har IOK lurat oss?

Så, länge såg det ut som att OS skulle bli en lyckad charmoffensiv – en paraduppvisning i hur man fick omvärlden att helt glömma bort Kinas MR-situation. Sen, under några veckor i våras, vände allting. Helt plötsligt fick vi exempelvis höra mer om situationen i Tibet. Hade redaktörerna inom gammelmedia prioriterat denna fråga om vi inte hade haft ett OS i faggorna? Sannolikt inte. Speciellt scenerna från fackelbärarnas förhinder i London och Paris var ju som gjorda för TV.

På längre sikt kan vi kanske hoppas på positiva utfall av det faktum att OS, precis som Ostindiefararen Götheborg, är minst lika mycket business som underhållning. Vid dessa arrangemang knyts en hel del affärskontakter – indeed, det är dessa som finansierar hela balunset. Och, eftersom jag i hjärtat inte vill vara skeptisk IR-realist, så får man väl hoppas att näringslivets samverkan med landet kan komma att få positiva effekter efter spelen.

Problemet är bara att detta inte inte sker om västföretagen följer samma väg som de slagit in på. Om man ser på det senaste årtiondet kan man inte säga att företagens inverkan har stärkt MR-situationen, eller fått Kina att närma sig västerländsk liberal demokrati. Snarare det motsatta. Och det är lätt att peka på varför. Detta leder oss till nästa fråga.  

2) Ute i världen växer protesterna mot OS i Kina, men de svenska företagen håller låg profil i debatten. Skulle svenska företag kunna göra mer i debatten och i sin egen verksamhet för att värna mänskliga rättigheter?

Cordell Hull, FDRs utrikesminister och mottagare av Nobels fredspris, lär ha sagt att

if goods can’t cross borders, soldiers will

Detta är en grundpelare för den liberala hållningen inom IR – frihandel främjar freden. Och visst, det finns goda skäl att ha detta som en grundinställning. Frihandel och marknadsreformer anses också sätta igång demokratiseringsprocesser: Den klassiska teorin är att sådana reformer skapar ekonomisk tillväxt, som skapar en allt starkare medelklass, som förr eller senare kommer att kräva medborgerliga rättigheter och fördjupad demokrati.

Problemet är att detta inte skett i Kina. Som journalisten, OpenDemocracy-redaktören, och Kina-kännaren Isabel Hilton skriver i Granta,

instead of ushering in political change and an evolution to democracy, China”™s economic growth has allowed the Communist Party to buy itself some more years of absolute power. China”™s capitalism is developing in an environment beset by rampant corruption and law-breaking, in a state that remains obsessively secretive.

Vad är det då som gör att förändringarna uteblir? Well, en god förklaring står att finna i de sätt på vilka västföretagen opererar i Kina. Marknadsekonomierna i väst följer i allmänhet det diktum som säger att företag i största möjliga mån bör vara frikopplade från staten. På så sätt skapas viss maktdelning i samhället. Framförallt i USA är detta starkt – företagen beskrivs ofta som en del av ”civil society”, och dess friheter beskrivs i termer av ”civil liberties”. Den fria företagsamheten är – precis som föreningsfriheten – central för att skapa autonoma fristäder, frikopplade från de politiska makthavarna.

Detta ideal talas det sällan om, men det är icke desto mindre centralt för den liberala tanken om ”fria-flöden-skapar-fred-och-frihet”. Problemet i Kina är att västföretagen inte är frikopplade från staten, att de inte är några autonoma fristäder. När västföretag etablerar sig i Kina gör det så under hård reglering i detta avseende; partiet vet att de är i en god förhandlingsposition, och kan därför ställa krav. Således finns det ett flertal sätt på vilket partiets långa arm sträcker sig långt in i västföretagen – genom representation av det statliga facket, genom att man ingår olika joint ventures med statliga bolag osv.

Med andra ord är Kinas näringsliv – i all sin ekonomiska liberalism – illiberalt vad avser statens makt över de medborgare som jobbar i dessa företag. Varor, pengar, tjänster får flyta fritt, men avvikande politiska idéer och initiativ hålls i schack. Varför? Jo, för att kinesiska intellektuella också läst liberala IR-teoretiker!

Alltför ofta hör man opinionsbildare och näringslivsföreträdare som menar att vi genom handel kan ”lura” kinesiska ledare: ”förr eller senare tvingas de demokratisera”. Dessa röster underskattar det projekt som Kina slagit in på: Kinesiska ledare och intellektuella har en klar vision om vilket samhälle de vill bygga, hur deras demokratisering kommer att se ut, och vilka medel man har för att uppnå sina mål. (Se Mark Leonards What does China think?) Frågan är bara vilken roll MR och demokratiska rättigheter – såsom vi förstår dem – spelar i denna vision.

Så, tillsammans med teorin ”ekonomisk-tillväxt-skapar-demokrati” bidrar strategin ”med-handel-lurar-vi-kineserna” till bibehållandet av status quo. Att näringslivsföreträdarna väljer denna strategi är förståeligt – redan John Dewey skrev om hur bastard-former av liberalism är bekväma för big business. Att opinionsbildare, däremot, förespråkar denna strategi är snarare ett uttryck för panglossisk optimism och – faktiskt – viss arrogans.

Men, missförstå mig inte här – jag tror och hoppas på att handel och näringsliv kan driva på en eventuell demokratisering och förbättring av MR-situationen. Detta kräver dock en förändring av affärsvillkoren. Debatten om företagens roll i Kina skulle alltså må bra av en fokusförskjutning: Det är bra att diskutera svårigheterna med att kontrollera underleverantörer, men ur MR- och demokrati-synpunkt måste vi alltså även diskutera vilka affärsuppgörelser som västföretagen accepterar. Och – inte minst – det är dags att vi slutar tro att vi kan lura kineserna, och börjar ta deras ambitioner på allvar.  

3) Anser du att mänskliga rättigheter är ”politik” och inte har med idrott och affärer att göra?

Det är svårt att förneka att MR är politik, och viktigt att inse att såväl idrott och affärer inte kan separeras från politik. I själva verket är ju denna sammankoppling en viktig aspekt av den demokrati som hela denna diskussion handlar om.

Det är just det faktum att business tvingas krocka med demokratiska samtal som gjort att marknadsekonomin varit så innovativ. Det är ekonomiska friheter + yttrande- och föreningsfriheter som drivit på utvecklingen av nya produkter. (Jämför exempelvis bilindustrin i väst med bilindustrin inom östblocket.)

På samma sätt är idrotten – och andra kulturyttringar – typexempel på företeelser som skapar offentligheter (publics). Se bara på ovan nämnda fackel-incidenter. Just förmågan att skapa offentligheter, där människor som anser sig berörda av en viss sakfråga samlas, är ju det som är måttet på en välfungerande demokrati.

Med andra ord – såväl näringslivsföreträdare som idrottsfans borde inte vara rädda för ”politik”. Inga publics, ingen business och ej heller någon sport. Let the games begin. 

20 tankar kring ”FACKLAN: Om OS och business i Kina

  1. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Marcus,

    tack för att du uthärdar – jag gillar ju egentligen optimister! 😉

    Ja, som min kompis, den oberoende Göteborgsliberalen Johan alltid hävdar så är det ju lurigt med beskrivningen av Kinas diktatur – det är ju inget Nordkorea; auktoritärismen är inte lika tät, kontrollen är inte lika total. Inte minst är ju landet STORT. Så visst står det och väger. Frågan är bara vad det är som skall få detta vågspel att tippa åt ”rätt” håll.

    Visst – där har du ett annat argument – ökad tillväxt leder till möjligheten att köpa vardagsteknologier som underminerar makten. Det tycker jag är mer relevant än ”tillväxt>>medelklass>>demokrati”-teorin, speciellt i fallet Kina.

    Samtidigt slår ju teknologin åt båda hållen: Som bekant har ju västföretagen – till följd av ovan nämnda affärsdealar med Partiet – givit ledarna nya möjligheter att såväl övervaka spridningen av dissident-tänk, som att stoppa feltänkare i fängelset. Och allt detta genom det faktum att vanliga kinesiska medborgare använder de teknologier du nämner.

    Men absolut – det är här kampen står – det är just därför det är så spännande att följa min kompis Heja Världens beskrivningar av Burma – de fajter som utspelas kring informationsspridningen. (Chris skriver ju också om detta ämne.)

    Bästa världsförbättrarhälsningar

    /Kalle P

  2. Johan

    Några bra tänkvärdheter om vardagstekonologier i Kina i artikeln som refereras här:
    http://www.mothugg.se/2007/11/19/kinas-brandvagg-lacker-som-ett-sall/

    Problemet som vi panglossliberaler ofta gör är väl att vi så gärna vill tolka världen i termer av gott vs ont, demokrati vs diktatur, liberalism vs totalitarism etc och därmed gärna missar att världen inte alltid låter sig reduceras till så enkla begreppspar. ”Är OS positivt eller negativt?” Jag tror jag har avinstallerat pluginet som behövs för att förstå frågan.

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Absolut – håller med, Johan – vi skulle alla må lite bättre av att tona ned det manichaeiska en aning.

    Dessutom – jag misstänker att det finns en korrelation mellan
    A: det faktum att du (och jag) tycker att ja/nej- och positivt/negativt-frågor är problematiska, och
    B: det faktum att vi nu sitter på våra kontor vid Göteborgs Universitet, och inte minglar nere i Almedalen…

  4. Marcus

    Hej igen,

    jag håller med dig, teknologin kan användas för både frigörelse och förtryck. Men någonstans tror jag på att teknologin gör att fem myror blir fler än fyra elefanter. Lika lite som marknadsekonomin kan planeras och styras centalt, så tror inte jag att information kan styras och planeras centralt i långa loppet. Kinas uteckling är fortfarande i sin linda, betänk att Sydkorea saknade demokrati till mitten på 80-talet..
    Men visst är det fortfarande smärtsamt att stå vid sidan av och betrakta alla övergrepp under tiden- man vill att utvecklingen ska gå fortare!

    Samtidigt tror jag också det är ett typiskt västerländskt perspektiv, vi är vana vid demokrati och ser det som en självklar ingridiens i ett gott liv. Inte för att jag är någon kulturrelativist, men när jag diskuterar vikten av demokrati med mina kinesiska vänner som flyttat till Sverige, så förstår de inte riktigt problemet. Flertalet kineser verkar faktiskt inte tycka det är något större problem att de bor i en diktatur. De är bara fantastiskt glada att de inte längre lever i fattigdom. När mina kinesiska vänner växte upp fanns inte tanken på en egen lägenhet ens i deras vildaste fantasi, än mindre en egen bil. Nu är dessa saker en realitet för väldigt många. Vad ska de med demokrati till (lite tillspetsat)?

    Vidare brukar de (helt korrekt) påpeka att vi kanske ska sopa framför egen dörr först, inte minst med tanke på att USA numer börjat använda tortyr igen, och att vi i Sverige blivit fällda i FN´s kommité mot tortyr lite för många gånger.. För att inte dra upp FRA-debaclet.

  5. Marcus

    Finns MR? Jag menar, det är så fullständigt harmlöst att peka finger mot verkligheten och hojta att den inte motsvarar ett representationellt ideal för den… Harmlöst, kanske rentav fegt, och under alla omständigheter föga verkningsfullt (av drygt hundrafemtio stater har inte en enda, på 60 år, kommit i närheten av att uppfylla kraven de åtagit sig att uppfylla).

    MR kan fungera som ett politiskt-retoriskt verktyg, och de äger också en egen materialitet och påverkan på verkligheten – liksom alla idéer, abstrakta och representationella as they may. I stort är dock MR skapade (formulerade) för att tillämpas, ovanifrån, av regeringar, men frågan är om representationer med universella anspråk kan appliceras på verkligheten bara sådär top-down…

    Någonstans finns en ju ett kluster av processer som leder fram till en ”kränkningssituation”, och ett annat kluster av processer måste leda fram till en situation där MR är ”uppfyllda”. Tanken på ”rättigheter” känns öht väldigt 1.0, modernt, representationellt, panglossianskt. Varken Dewey eller Deleuze skulle ha hittat på något så dumt.

    Tycker jag. Lite lagom provokativt en tisdagförmiddag.

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    Mac,
    nejdå, det är väl inte så provokativt. Självklart är hela MR-grejen ett retoriskt verktyg. På samma sätt som tanken om att alla skall ha fri tandvård är ett retoriskt verktyg. Eller?

  7. Marcus

    Ja, jag säger ju inte emot dig egentligen, Kalle. Du är ju med och vet allt detta (?):

    Egentligen vill jag bara pröva att ifrågasätta hela principen med rättigheter, mänskliga såväl som individuella, för att de är i stort sett verkningslösa och onödigt kraftslukande. Rättighet-schmättighet, liksom.

    Rätten till fri tandvård kan enkelt kritiseras ur ”negativa rättigheter”-perspektivet (och definitivt som inkonsekvent med andra ”rättigheter”), men även exempelvis rätten att yttra sig, vad betyder den? Ingenting, vill jag påstå (och visst är det väl lite provokativt ändå? Snälla… Jag har ANT:s kliande i radikalitets-benen). Det är ju fortfarande i praktiken en fråga om vilja och förmåga att göra sin röst hörd.

    Missförstå mig inte, jag säger naturligtvis inte att regeringar gott kan få förbjuda yttranden bäst de vill, jag säger bara att frånvaron av censur (till exempel) inte nödvändigtvis har med frihet att göra.

    Kanske kan man formulera det så här: Internetfriheten är långt viktigare än tryckfriheten, eftersom den ger fler enskilda yttrandemöjlighet. Men den som inte har tillgång till internet är inte hjälpt av det. Lokalt (där livet och verkligheten faktiskt formeras) kvarstår problemet. Rättigheternas problem – särskilt så kallat negativa rättigheter – är att de lägger all sin energi på att säga vad de där uppe inte får göra, och alldeles för lite energi på att lösa de faktiska lokala problemen, bristsituationerna etc, på botten – fall för fall.

    Positiva rättigheter är starkare än negativa ur ett pragmatiskt perspektiv (Dewey eller Deleuze, välj själv!), men tappar även de så fort de ges universella anspråk. Rättighet-schmättighet, som sagt.

  8. Marcus

    Kan vi förresten inte börja snacka pragmatism på riktigt, för sig själv, så slipper vi lib.- och soc.-representationerna som bara kastar in oss på sidospår?

  9. Kalle P Inläggsförfattare

    Absolut. Som utgångspunkt – hur skall vi se på kopplingen mellan ”pragmatism” a la Dewey/James/Pierce och ”pragmatics” a la Deleuze?

  10. Marcus

    Dewey är inte riktigt min avdelning egentligen… Jag möter hans tankar då och då (genom en viss Dr Palmås bland annat) och känner mig alltid mycket hemma – i nomadisk mening, naturligtvis.

    Kopplingarna behöver inte vara så långsökta dock. Det finns en viss Inna Semetsky som verkar ha utforskat dem i t ex icke-gratis-tillgängliga ”The Problematics of Human Subjectivity: Gilles Deleuze and the Deweyan Legacy” och ”Deleuze’s New Image of Thought, or Dewey Revisited”, men också i boken ”Deleuze, Education and Becoming” som jag började läsa häromdagen och som finns i pdf-format här!

    Själv tänker jag att man möjligen kan förstå publics i assemblage-termer, lärande (Dewey var ju pedagog) som becoming, och hela den experimentiella hållningen gentemot ”utsidan” finns ju hos båda tänkarna. Not?

    Kan vara värt att återkomma till. När ”liberalerna” till höger nu slutligen tappat trovärdigheten och när ”socialisterna” till vänster sedan länge befinner sig i identitetskris kan det vara läge att helt enkelt tala om pragmatism istället, och skrota ideologin. Det gäller bara att etablera pragmatism som någonting i sig, och inte bara en teknokratisk-byråkratisk politik i brist på ”verklig” ideologisk förankring (ja, som om verkligheten verkligen låg i det abstrakta och inte i det konkreta… Så tokigt!).

  11. Marcus

    Jag har studerat och funderat vidare över natten…

    Dewey och Deleuze verkar kunna samsas väldigt bra, bäst av de tre urspungliga pragmatikerna, men nämns aldrig av Deleuze. Deleuze använder dock Peirce direkt, som en av de viktigaste teoretiska utgångspunkterna i sina arbeten om film (som jag dock inte har läst). Deleuzes affekt-begrepp har uppenbara likheter med James teori om ”emotion”. Och så vidare. Den felande länken är nog framför allt Bergson, som nämns som en direkt influens till åtminstone James.

    Mer produktivt än att leta interna referenser och göra läsningar av dem med varandras glasögon, är nog att titta på samtida skillnader mellan olika traditioner av pragmatism. På bussen i morse gjöt jag följande mycket grovkorniga avstamp för vidare diskussion:

    1. Vi har en samtida anglosaxisk pragmatism, som får symboliseras av Rorty (Berlin, på sitt sätt också Popper), där p. används för att tona ner de idealistiska utgångspunkterna och universalistiska anspråken hos liberalismen. Den enskildes handlingsmöjligheter är i fokus, experimentalism är en livsstil.

    2. Vi har en tysk riktning, som får symboliseras av Habermas (Horkheimer-Marx), där p. används för att tona ner de idealistiska utgångspunkterna och universalistiska anspråken hos marxismen. Denna pragmatism är makropolitiskt orienterad, en demokratisk experimentalism.

    3. Och så har vi då en fransk, post-strukturalistisk riktning, här symboliserad av Deleuze, där p. uppställs som ett fullödigt alternativ till varje idealistisk utgångspunkt och universalistiskt anspråk. Tänkandets frihet är huvudpoängen, det experimentella utforskandet av tankens (obegränsade) möjligheter.

    Alla dessa har naturligtvis beröringspunkter och gemensamma influenser, och kan också blandas till mycket potenta kroppar av kunskap, men var och en kan också finna ingångar till kritik av de andra. Uppställt så här ser vi att det handlar om en bred och mogen samhällsteoretisk rörelse, som i sitt ointresse för social/individuell-dikotomiseringar måste betecknas som icke-modern (post.modern, för de som inte utvecklat en överkänslighet mot begreppet).

  12. Kalle P Inläggsförfattare

    Om kommentar 11: Ja, det finns någonting i publics-grejen som resonerar fint med becoming-/process-grejen. Jag skrev något om detta i posten om community art och relational aesthetics:
    http://www.isk-gbg.org/99our68/?p=213

    K 12: Känns som en rimlig uppställning.

    En sak som jag tror är viktig för att sätta samman de två D’na – kan vi ta och plugga in deleuziansk realist-/flödes-/process-ontologi i publics-begreppet?

    Med andra ord – hur kan vi beskriva – i materiella termer – hur an issue sparks a public into being? Hur kan vi tänka oss atmospheres of democracy i realist-termer, i abstrakta maskin-termer?

    Det tycker jag hade varit coolt.. och det är alltid så jag sett på Dewey och publics.. det blir så vackert då.

  13. Kalle P Inläggsförfattare

    … dessutom gillar jag att tänka publics-demokrati versus expert-styre i termer av meshworks versus hierarki… Deweys projekt att tänka kring kunskapsbyggande och demokrati är ett avstratiferingsprojekt…

  14. Marcus

    Jodå, det ska funka det här! Men jag är alldeles för dålig på Dewey… Du kan honom uppenbarligen mycket bättre, som ställer de rätta frågorna.

    Å andra sidan är det inte nödvändigt för mig att Dewey och Deleuze ska paras ihop, dock gillar jag tanken på att pröva deleuzisk pragmatik i lite mer handfasta projekt, och inte bara som ontologi. Dewey verkar kunna ge lite ingångar där. Hur ”an issue sparks a public into being” är en sådan lämplig ingång, tror jag, som man för övrigt också enkelt borde kunna applicera både Tarde och ANT-tänkande på.

    Vad gäller demokrati som avstratifieringsprojekt finns en hel del intressant att säga. Jag är mer skeptisk än du verkar vara, kan man säga… Men jag återkommer kanske i den frågan.

  15. Marcus

    Min tveksamhet kring demokrati kanske inte har bäring på just Deweys uppfattning av begreppet – jag kan honom inte som sagt. Du kan kanske relatera till följande resonemang?

    Vad jag tvekar inför är att en av de viktigaste insikterna från Deleuze och andra neomaterialistiska filosofier är att meshworks och strata inte enbart består av mänskliga aktörer. Demokrati i de flesta uppfattningar berör dock i princip enbart det mänskliga (vars gräns mot det icke-mänskliga vi inte ens är säkra på)…

    En avgörande skillnad mellan amerikansk pragmatism, tysk och deleuzisk/fransk kan kanske spåras här: Amerikanarna har en mer instrumentalistisk grundsyn på sin pragmatik, det vill säga att kunskap och sanning relateras till utsagors förmåga att förklara eller förutsäga fenomen, medan den tyska pragmatismen (critical theory etc) är inriktad på att förändra samhället (i sin helhet). Fransmännen är inriktade på den skapande experimentaliteten, på att tänka och göra nytt, hitta flyktlinjer – inte att förklara eller förutsäga fenomen, eftersom fenomenen inte är statiska utan ständigt i förändring, och inte att förändra, omforma, utan finna nya vägar, göra andra konmstellationer etc.

    Problemet är att ta den franska pragmatiken till en realpolitisk nivå, och inte bara bedriva den som ett privat litet projekt…

  16. Marcus

    (Och för tydlighetens skull: Att vara tveksam inför demokratins möjligheter innebär inte att jag föredrar diktatur för att få något gjort, det är en allmän tveksamhet inför tendensen att förväxla styrelseformer med organiseringssprinciper.)

  17. Kalle P Inläggsförfattare

    Hållå Mac, just tillbaka från konferens i Amsterdam, har varit offline – är med på noterna imorron igen…

  18. Kalle P Inläggsförfattare

    Mac, ang. ”demokrati i de flesta uppfattningar berör dock i princip enbart det mänskliga”

    Japp, men det är här som Latours och Marres användning av Dewey är så intressant – de bygger vidare från tanken att publics (och samhälliga dispyter i allmänhet) inte kan separeras från icke-mänskliga entiteters aktans.

    Där finns alltså ett fokus på den roll som objekt spelar för att öppna upp, eller för att stänga ned, en diskussion.

    Så, här kommer vi tillbaka i ontopolitik – och i någon mån i hacktivism: Teknologin spelar exempelvis ”en roll” i frågan om fildelning. De mänskliga subjekten kan bråka hur mycket de vill, men flödet av ettor och nollor genom bit torrentprotokollet spelar också en roll i förhandlingen.

    Denna pragmatism säger alltså att sanningen blir det som människor – och icke-människor – förhandlar fram gemensamt.

    Så – icke-mänsklig agens finns absolut med i Dewey-grejen. Dock har väl dessa Dewey lovers inte bakat in att själva debatten som sådan kan följa vissa mönster.

Kommentarer inaktiverade.