Beckminnen

Vid årsskiftet gick Ulrich Beck bort. Här en kommentar till Giddens och Lashs minnesord.

Under min doktorandtid på LSE var Beck visiting professor. Minns att jag satt med på ett av hans seminarier; tror att det var där jag först hörde om Deweys resonemang om The Public and its Problems. Minns även att vi diskuterade ett papper från hans München-gäng, som sedan publicerades som ”The theory of reflexive modernisation” (PDF här). På LSE var Giddens och Becks sociala teorier, och deras beskrivning av exempelvis ”individualisering” och ”avtraditionalisering”, viktiga. Dessa smög sig in i vissa delar av Den barmhärtiga entreprenören.

Noterar för övrigt att i denna bok (skriven sommaren 2002) nämner jag Beck aningen oftare än Giddens, och dubbelt så många gånger som Latour. (Åtta, sju, respektive fyra omnämnanden.) Detta har kommit att ändras; min avhandling kom att luta sig mot Latour, och Beck nämdes knappt alls. Och så kom det att förbli. Detta är, enligt Lash, ganska typiskt:

Though Beck has remained highly influential, Bruno Latour”™s ”˜actor-network”™ theory has outstripped him in terms of popularity and in establishing a dominant paradigm among sociologists.

Har faktiskt ett annat minne, på just detta tema. Jag står i trapphuset utanför sociologi-institutionen på LSE, och hasplar ur mig att Beck är ”passé” eller motsvarande – minns inte exakt vilket ord jag använde, bara att det var korkat och onyanserat. Bara detta är ju lite pinsamt att tänka på, såhär i efterhand – men självklart passerar Professor Beck vid just detta tillfälle. Han gav mig en blick som jag har svårt att förklara. Jag tolkar den hur som helst som att den ville säga ungefär ”oj, vad ledsen jag blir – not”, fast med glimten i ögat. Vid det laget var hade han nog mött en lång rad osnutna studenter som helt tappat fattningen då de fallit pladask för något visst perspektiv (som ibland inte var hans egna). Så, jag förstår vad Giddens är ute efter när han skriver:

For such a distinguished figure he was refreshingly down to earth and approachable, highly popular with his students everywhere. I used to tease him quite often, since he never mastered the British sense of humour, with its mixture of self-deprecation and smug superiority. More often than not though I was the one who ended up looking foolish. He had a good line in put-downs when he needed to.

Efter doktorandtiden tog det ganska lång tid fram tills dess att jag på allvar läste Beck igen. I våras, i anslutning till EU-valrörelsen läste jag German Europe.

Under valrörelsen var jag alltså ren Beckian. Det är Beck som skiner igenom när jag – i artikel med Max Andersson – skrev att jag tror på ”integration nerifrån”, och på att ”Europa måste börja uppfattas som levd erfarenhet och inte som en samling institutioner i Bryssel”.  (Direkt översatt från German Europe.)

Oavsett vilket – Becks bredd var imponerande. Han var både inflytelserik inom social teori, och – i god kontinentaleuropeisk anda – exceptionellt aktiv som uppbyggelig ”public intellectual”. Det var nog detta som jag kände var så uppfriskande när jag läste Beck igen. Lash avslutar med något viktigt, i anslutning till att alla är Latourianer nu;

the instrumentalist assumptions of actor-network theory do not open up the ethical or the hope dimension of Beck”™s work. Hartmut Rosa, one of the leaders of Germany”™s 1960s-born generation of sociologists, has referred to today”™s 1980s-born Latourians as a lost generation. Beck”™s work has been a counter-poison, an antidote to the instrumentalism at the heart of today”™s neo-liberal politics, in which our singularity has been eroded under the banner of a uniform and possessive individualism.

Allt latouriserande till trots; Lash har en poäng. Bra att ta med sig in i det nya året.

6 tankar kring ”Beckminnen

  1. Christopher Kullenberg

    Det intressantaste med Lash passage om Latour är ju att dessa ärkesociologer på något sätt har accepterat anti-sociologen Latour som just sociolog.

    Nyliberalt!

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, det är _de_ som kapitulerat inför den instrumentalism som utgör kärnan av dagens nyliberala politik!!!

  3. Christopher Kullenberg

    Oklart bara hur de hittar instrumentalismen i Latour. Kärnan i nätverksbegreppet är ju precis att instrumentalism är en omöjlig figur. Alla relationer är krökta, även de som försöker vara raka, ex. vetenskap [REF] eller teknik [TEC].

    Hittar inte referensen till Hartmut Rosa. Hade varit intressant att läsa hur ”80-talisterna” blev en ”förlorad generation” pga vilken teori de läste.

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    Rosa-referensen bör nog vara på tyska, tänker jag. Har dock försökt googla ”verlorene generation” och ”soziologie”, men inte funnit något.

    Instrumentalism-anklagelsen finns väl med sedan tidiga ANT? Ofta då med referens till ”managerialism”. Typ Susan Leigh Stars text om att vara allergisk mot lök; Nick Lee har även skrivit en del om detta. Ser att han även gjort ett specialnummer tillsammans med Hassard och Law kring detta tema. (Organization, Vol 6, no. 3, 1999 )

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    PS. Kanske värt att testa ’ ”verlorene generation” + ”soziologie” + ”NEOLIBERALISMUS!!!” ’ i sökningen?

  6. Pingback: Mer Beck |

Kommentarer inaktiverade.