Kulturradikalt prat… i en tid av naturkulturradikal handling

Så fick vi då vårt kulturkrig – typ tio-tjugo år för sent.

Genom nya numret av Axess, och gårdagens DN Debatt, är debatten om kulturradikalismen i full gång. Sverige har äntligen fått sitt ”kulturkrig” – den aspekt av den politiska diskussionen som präglat såväl amerikansk som dansk debatt. (Se texten om en ”vänsterliberal vokabulär”.) Kulturradikaler vill bryta sig loss från traditioner och normer, kulturkonservativa lyfter fram att traditioner och normer kan vara viktiga för att hålla samman samhället.

Det paradoxala i sammanhanget är att när denna debatt väl kommit igång, så gör den det i en samhällelig kontext som sprungit ifrån de fundamentala premisserna för kulturradikalismen. I en föreläsning på KTH förra veckan – läs moddade föreläsningsanteckningar – pratade jag just om att ”kulturkonservativa” som Axess Johan Lundberg och ”kulturradikaler” som Expressens Nils Schwartz är eniga på en central punkt: Att den politiska kampen utkämpas inom ett väl avgränsat fält – ”Kulturen” – som är fritt från icke-människor (teknologier, artefakter etc).

Kulturradikalism-debatten är alltså hopplöst fast i det som Bruno Latour kallar den moderna konstitutionen – en stark distinktion mellan Natur och kultur, objekt och subjekt, icke-människor och människor. Inom vetenskapssociologin har man visat att denna uppdelning är svår att upprätthålla. Natur och kultur kan alltså inte ses som ontologiskt skiljda domäner – de är en del av samma verklighet. Via teoretiker som Donna Haraway pratar vi därför nu om ”naturkulturer”; de monstruösa konstellationer där ”naturliga” och ”kulturella” entiteter som vävts samman. (Läs min intro till Latour/Haraway, addresserad till just Axess, men även ”kulturradikala” Arena.)

Med andra ord, begreppet ”kulturradikalism” framstår alltmer som en anakronism. Inte minst 2009, då 00-talets förvandling av ”det politiska” (såklart grundlagd 1999!) summerats upp av ett dokument som inleds enligt följande:

SAKEN

En fil är en samling data, vilken kan innehålla musik, filmer och andra typer av data, som t.ex. datorspel. Filer kan lagras på datorers hårddiskar, men också på exv. CD- och DVD-skivor. […]

Pirate Bay-domen visar alltså att detta juridiska drama inte bara har människor i rollbesättningen. Huvudrollen – den karaktär som först måste etableras – är BitTorrent-teknologin. De första sidorna av domen utgörs av en lång diskussion om en sak, ett ting, och dess beskaffenhet. Lagens roll blir att fastslå: Vad är BitTorrent? Hur skall vi förstå funktionen av komponenterna i naturkulturen kring BitTorrent? Ontologin, beskrivningen av den teknologiska verklighetens beskaffenhet, är i sig politisk. Ett klockrent exempel på att samtida politiska spel utspelas i naturkulturer – inte i ”Kulturen”, såsom vi en gång såg den.

Vi lever alltså i en spännande tid – nya förståelser av ”det politiska” växer fram. Förståelsen av detta politiska må stabiliseras av kulturkriget på debatt- och kultursidorna, men detta verkar ju inte stoppa den nya generationen av ”naturkulturradikaler” i deras försök att hacka verkligheten.

12 Comments

  • 2009/09/18 - 13:41 | Permalink

    Det där låter ju misstänkt likt min avhandling! Ett mer slutgiltigt utkast börjar bli klart nu…

  • 2009/09/18 - 14:46 | Permalink

    Jonas: Roligt att du tycker så!!! Skulle vara roligt att läsa utkast!

    Dessutom – skulle ändå ta kontakt med dig – såg om Gitarrmongot som jag ju fick av dig. 🙂 Tänkte höra hur du tänker om den… skriver på text till filmtidskrift, känner att jag inte vill trampa i klaveret… kan ju inget om media studies…

  • 2009/09/18 - 16:37 | Permalink

    Ah, Gitarrmongot – en i mitt tycke egensinnigare (och därmed antagligen bättre) film än De Ofrivilliga.

    Jag har sen ett tag tillbaka själv funderat på att skriva om en annan film om påstått ”egensinniga” människor, Plötsligt i Vinslöv, i termer av slem, faktiskt. Och nu när uppföljaren är på väg (tydligen har den världspremiär i morgon) kan jag nog ge mig på det, i mån av tid. Det handlar om slembildningen runt originalverket, och rätt mycket om slemmet som en negativ grej faktiskt. (Trots att det på det molekylära planet må vara drivet av affekt!)

    Låter mkt intressant med en Palmåsiansk analys av en tillika Göteborgsk särling, hojta mig om det – antingen här eller via nåt annat medium!

  • 2009/09/18 - 16:55 | Permalink

    PS, jag snubblade över en artikel som från den amerikanska synvinkeln ger en annan version av hur kulturkriget kan ha trappats upp, vad gäller infantiliseringen av debatten där borta, och den nakna aggression som tillåts florera även i offentliga sammanhang.

    Visst, artikeln ger en oförtjänt mörk bild av sociala medier och teknikfetischismen kring Web 2.0, och bortser från hela kärleks/affekt/99-aspekten av Internet som vår svenska debatt ändå get uttryck för, men det den uppdaterar frågeställningen kring populismens natur i en nutida kontext. Ökat självbestämmande till mediepubliken, minskad paternalism/vanguardism – leder det också av nödvändighet till anarkism eller vargflockmentalitet, eller övervinner möjligheten till självorganisering såna tendenser? Vågar man ha den tilliten till mediepubliken, givet att det i USA för tillfället finns en stark ressentiment bland medelålders vita män, som just nu påhejas av starka, populistiska medieintressen typ Murdoch?

    Kanske knäckfrågan handlar om individuell moral? Återigen, detta är en del av slutsatsen jag gör kring den ohämmade fildelningen; globalt sett till synes omöjlig att reglera von oben, därför blir frivilligmoralen den springande punkten i det nya medielandskapet….

    PPS
    Gissa hur jag fann artikeln? Googling på ”Prince of Networks”…. nya boken om Latour. Vad tycker du om den?

  • GS
    2009/09/22 - 23:18 | Permalink

    Jo, kulturkrig må vara passé (och nu får vi fan hoppas att den här fördummande diskursen inte slår rot i vår samhällsdebatt). Men jag fattar inte riktigt din invändning. Visst handlar väl debatten om mer än bara Kulturen, om man skrapar på ytan, eller?

    Upplys mig! 🙂

  • 2009/09/23 - 09:36 | Permalink

    Hej GS,

    jag bör kanske förtydliga – om man måste välja mellan kulturradikalism och kulturkonservatism står jag på radikalismens sida.

    MEN: Jag vill ta diskussionen vidare, genom att ifrågasätta premisserna för denna debatt. Jag menar nämligen att den kom till för 100-150 år sedan (då ”kulturradikalismen” blev ett begrepp), i en tid då modernismen fortfarande ansågs vara alive and kicking. Så är inte fallet nu – därför måste vi modifiera debattens terminologi etc.

    Min poäng är lånad från Bruno Latours teori om modernitet: Den moderna världsbilden bygger på en strikt separation mellan objekt och subjekt, Natur och kultur osv. Denna separation är en fåfäng aktivitet som vi lade oss till med när vi blivit sturska nog att tro att vi (mänskliga subjekt) kan finna Sanningen om hur olika system ”därute” (icke-mänskliga objekt) fungerar.

    (Jämför med det moderna vetenskapsidealet etc. – vetenskapliga experiment har funktionen att få Naturen att ”tala” till oss människor, via de opartiska, objektiva, ”tysta” vittnen som vi kallar vetenskapsmän.)

    Problemet är att vi aldrig riktigt lyckas med denna manöver. Natur/kultur-uppdelningen läcker som ett såll. Vi låter kulturella föreställningar påverka vårt byggande av kunskap om Naturen, och icke-mänskliga aktörer spelar en roll i framväxten av kulturen. Det moderna samhället finner dock hela tiden olika sätt att släta över dessa läckor. Vi har alltså ”aldrig varit moderna” – vi har i praktiken aldrig levt upp till modernitetens premisser.

    Att tro på att vi lyckats med den moderna uppdelningen mellan Natur och kultur är alltså att hyckla – och det får oss även att missa många av de processer som formar samhället/skapar samhällsförändring.

    Idag ser vi alltfler exempel på att den ”moderna konstitution” som Latour talar om inte håller. Jag menar att TPB-fallet är ett exempel på detta (icke-mänskliga aktörer som formar människans ”kultur”) – och dessutom finns det ju flera exempel på hur kulturen formar vår förståelse av Naturen. (Tänk allt det som brukar kallas socialkonstruktivism.)

    Alltså – alltfler börjar tvivla på den illusion som kallas modernitet. Alltfler inser att vi inte lever i en ”kultur”, utan i en naturkultur. (Egentligen borde vi tala om dessa i plural, men ändå.)

    Och om vi inte längre tror att ”kultur” existerar, måste vi kanske även modda begreppsparet radikalism/konservatism – eller åtminstone vad de betecknar. De tu är ju ytterst uttryck för en viss syn på ”människans natur” – och om vi inte tror på en separation mellan människor och icke-människor så blir ju det krångligt att prata om en ”mänsklig essens” eller motsvarande. Men det är ju en annan historia…

    Hmm – förstår du vad jag är ute efter?

  • 2009/09/26 - 20:16 | Permalink

    Vet inte om du läst något av antropologen Tim Ingold? Hans studier (framförallt av ”jägare-samlare”) utgår mer eller mindre från vad vi kan kalla naturkulturradikalism. Det finns några referenser till Deleuze och Bergson, man framförallt Bateson och Gibson. Driver man Ingolds tankar till sin spets kan man närmast se ”jägare-samlare” som neorealister. Skriver nog något blogginlägg om detta framöver.

  • 2009/09/28 - 10:35 | Permalink

    Hej Johan,
    nej – har inte läst Ingold, men känner till namnet. Roligt – uppskattar dessa tips, måste bege mig in i antropologin alltmer framöver, med nya forskningsprojektet http://tracinginnovations.info

  • Marcus
    2009/09/28 - 13:44 | Permalink

    @Johan. Jag tar tillfället i akt att utropa: Din blogg och din forskning ser riktigt spännande ut! Kul att ha upptäckt den, synd att jag inte upptäckt den tidigare.

  • 2009/09/28 - 13:46 | Permalink

    @Marcus: Eller hur? 🙂

  • Marcus
    2009/09/28 - 13:51 | Permalink

    Nonlinear ftw! (Eller hur de där telekompaketsslynglarna (@Intensifier…) nu skulle ha sagt!)

  • Pingback: Tunnlar, Google och Kina » Jonas Andersson

  • Comments are closed.