Så fick vi då vårt kulturkrig - typ tio-tjugo år för sent.

Genom nya numret av Axess, och gårdagens DN Debatt, är debatten om kulturradikalismen i full gång. Sverige har äntligen fått sitt “kulturkrig” - den aspekt av den politiska diskussionen som präglat såväl amerikansk som dansk debatt. (Se texten om en “vänsterliberal vokabulär“.) Kulturradikaler vill bryta sig loss från traditioner och normer, kulturkonservativa lyfter fram att traditioner och normer kan vara viktiga för att hålla samman samhället.

Det paradoxala i sammanhanget är att när denna debatt väl kommit igång, så gör den det i en samhällelig kontext som sprungit ifrån de fundamentala premisserna för kulturradikalismen. I en föreläsning på KTH förra veckan - läs moddade föreläsningsanteckningar - pratade jag just om att “kulturkonservativa” som Axess Johan Lundberg och “kulturradikaler” som Expressens Nils Schwartz är eniga på en central punkt: Att den politiska kampen utkämpas inom ett väl avgränsat fält - “Kulturen” - som är fritt från icke-människor (teknologier, artefakter etc).

Kulturradikalism-debatten är alltså hopplöst fast i det som Bruno Latour kallar den moderna konstitutionen – en stark distinktion mellan Natur och kultur, objekt och subjekt, icke-människor och människor. Inom vetenskapssociologin har man visat att denna uppdelning är svår att upprätthålla. Natur och kultur kan alltså inte ses som ontologiskt skiljda domäner – de är en del av samma verklighet. Via teoretiker som Donna Haraway pratar vi därför nu om “naturkulturer”; de monstruösa konstellationer där “naturliga” och “kulturella” entiteter som vävts samman. (Läs min intro till Latour/Haraway, addresserad till just Axess, men även “kulturradikala” Arena.)

Med andra ord, begreppet “kulturradikalism” framstår alltmer som en anakronism. Inte minst 2009, då 00-talets förvandling av “det politiska” (såklart grundlagd 1999!) summerats upp av ett dokument som inleds enligt följande:

SAKEN

En fil är en samling data, vilken kan innehålla musik, filmer och andra typer av data, som t.ex. datorspel. Filer kan lagras på datorers hårddiskar, men också på exv. CD- och DVD-skivor. […]

Pirate Bay-domen visar alltså att detta juridiska drama inte bara har människor i rollbesättningen. Huvudrollen – den karaktär som först måste etableras – är BitTorrent-teknologin. De första sidorna av domen utgörs av en lång diskussion om en sak, ett ting, och dess beskaffenhet. Lagens roll blir att fastslå: Vad är BitTorrent? Hur skall vi förstå funktionen av komponenterna i naturkulturen kring BitTorrent? Ontologin, beskrivningen av den teknologiska verklighetens beskaffenhet, är i sig politisk. Ett klockrent exempel på att samtida politiska spel utspelas i naturkulturer - inte i “Kulturen”, såsom vi en gång såg den.

Vi lever alltså i en spännande tid - nya förståelser av “det politiska” växer fram. Förståelsen av detta politiska må stabiliseras av kulturkriget på debatt- och kultursidorna, men detta verkar ju inte stoppa den nya generationen av “naturkulturradikaler” i deras försök att hacka verkligheten.