En liten presentation av en hundra år gammal småskrift, högst intressant ur smittontologiskt perspektiv.

“Varje människa, säger man, är barn av sin tid.” Så inleder Bror Gadelius sitt föredrag “Massornas själsliv”, och mycket riktigt är Gadelius i allra högsta grad ett barn av sin tid. Resonemangen är rätt unkna här och var, men om man orkar med att läsa sig igenom föreställningarna om “folkslag, som stå på en jämförelsevis låg kulturnivå” och “sydliga, mer varmblodiga folk” så kan man konstatera att texten är rätt intressant läsning.

Föredraget ifråga hölls under “sommarkurserna i Stockholm”, juli 1907, året innan denne Överläkare vid Stockholms Hospital även blev ordinarie professor vid Karolinska Institutet. Den lilla skrift som jag kommit över publicerades dock först 1912, och innehåller även ett föredrag betitlat “Andlig smitta”, baserat på föredrag hållna under 1906 vid Arbetare-Institutet i Stockholm. Efter lite administrativ databehandling finns nu texten som direktskannad pdf (2Mb), och Kullenberg-OCRad pdf för textsökning (endast text, 120kb; eller med bilder, 22Mb).

Låt oss återgå till introt till “Massornas själsliv”:

Hela [människans] livsgärning är en återverkan av de många människors verk och handlingar, med vilka hon direkt eller indirekt kommer i beröring, men en återverkan, som innebär en personlig omsättning. Antingen nu denna omsättning av tidens andliga innehåll, som utgör varje människas livsgärning, är att förlikna vid en flykt på egna vingar eller vid ett beskedligt krälande i den stora människostacken, så är individen dock utgången ur denna stack och avlastar där i sin ordning resultatet av sin livsgärning.

Redan i detta inledande stycke kan vi sluta oss till två saker:

  1. Här ser vi ett tecknande av subjektiviteten såsom uppkommen av “beröringen” av andra människor, inte helt olik Tardes tanke kring att uppkomsten av såväl sociala stukturer som subjektiviteter är utfallet av att människor är “associerade” med varandra, och därmed kan bli ett medium för tankesmittor.
  2. Gadenius gillar inte massan - det beskedliga krälandet i den stora människostacken - och framhåller att god karaktär innebär att man står över massbeteenden; att man “flyger med egna vingar”.

Punkt ett är rätt straightforward: Gadelius resonemang bygger på just “the greats” inom masspsykologin, Gustave le Bon och Tarde, samma personer som Freud lyfter i sin text Masspsykologi och Jaganalys.

Punkt däremot två kräver en utvikning. Vid denna tid, och kanske än mer senare under 1900-talet, så var man generellt sett rädd för massans kapacitet att lyfta fram det sämsta - det djuriska, det låga, det primitiva, det korkade - i människan. Detta var kanske ett naturligt sätt att försöka undvika revolter - den gamla truismen om att varje härskare måste akta sig för att en självorganiserande, monsterlik multitud skall resa sig ur myllret av medborgare. (Rädslan för massorna kom bland annat att påverka hur vi planerade städer; uppkomsten av folkmassor och mobbar skulle i allmänhet förebyggas.)

På många sätt är vi fortfarande rädda för massan - eller multituden! - men vår rädsla är mer subtil idag. På många sätt har vi ju hyllat mass-beteenden, och försökt att kontrollera dem, göra dem produktiva. Exempelvis pratar vi ju idag om “the wisdom of crowds“, om “inkubatorer” och “drivhus” där nya idéer förväntas uppkomma då vi klämmer samman folk i heterogena grupper, och om hur bra det är med distribuerade hjärnor. Jämför detta med Gadelius, som väljer att citera Guy de Maupassant:

Samvaron, allt som säges, som man måste åhöra, lyssna till och besvara, återverkar på tanken. Ett ständigt kommande och gående från huvud till huvud av ideer gör att nivån slutligen kommer att utgöras av de församlades medelintelligens. En enstaka individs förmåga av intellektuellt initiativ, skarpsinnighet och ingivelse kan försvinna, när han blandar sig med en mängd andra. (18)

Eller som Gadelius själv uttrycker saken:

Varje medlem av församlingen är visserligen i och för sig en betydande kapacitet, men i den mån kapaciteterna äro heterogena (och oförenliga) blir vars och ens förmåga inom församlingen ett dött kapital. Vid sidan av sin speciella förmåga äger dessutom var och en en viss rest sunt bondförstånd, som för alla är’ gemensam, identisk, och som därför bestämmer utslaget. Resultatet blir alltså ett slags intellektuell siktning, där de bästa möjligheterna förbli obrukade och stanna i sikten, medan det jämnstrukna och ytterst medelmåttiga går igenom. (20)

Alltså - det rena tänkandet uppstår i enskildhet. (Detta resonerar för övrigt med Deleuze/Bergsons tal om “den dogmatiska bilden av tänkandet” - se “Bodies without Bodhis“) Det finns även en annan, moralisk aspekt av detta. Det är inte bara så att man blir smartare av att inte vara en del av massan - man är även en bättre människa om man lyckas flyta över massan. Genom eftertanke och förnuft kan man motstå de imitativa strålar som medieras av massan:

Ju svagare eftertanken, d. v. s. medvetandet, funktionerar, dess mera ovillkorligt komma dylika reflexartade rörelser till utförande. (6)

Här hänvisar Gadelius till djur-riket; ju “lägre djur” (5), desto mer benägen är man alltså att dras med i de “efterapningar” som uppstår i massan. Även detta känns ju - även om vi bortser från det unkna - anakronistiskt: Tanken om det ensamma geniet som “tänker själv” känns ju rätt passé idag.

Hur som helst, redan i Gadelius märker vi alltså en olycklig trend som kom att förstärkas under 1900-talet: Tankar om suggestion och imitation - yttre påverkan på sinnet - kom att förknippas med det primitiva, och således att kontrasteras med ett “rent förnuft” som antogs uppstå inuti hjärnan. Man kunde alltså inte tänka sig att sinnet - även när det fungerar “som bäst” - är ett emergent resultat av ett myller av yttre smittor, som cirkulerar bland våra associerade hjärnor. I och med denna manöver uppstår alltså en stark skiljelinje mellan det som händer innanför och utanför våra kranier - psykologer tittar på insidan, samhällsvetare på utsidan.

Intressant läsning i sammanhanget är Lisa Blackman - jag har tidigare skrivit om hennes försök att lyfta frågan om suggestionen som central i formandet av subjektivitet och samhälle. Än mer central är dock den fantastiska Isabelle Stengers, som verkar varit först med att försöka “normalisera” vår syn på suggestion, inte minst i hennes samarbete med Leon Chertok.

Nästa post kommer med största sannolikhet handla om “Andlig smitta”.