The horizon leans forward

Från Guggenheims utställning: En post om ropen på återgång till ordning, till tradition, till de klassiska värdena.

Såhär till hösten, efter valet, har några av oss lagt lite extra tid på att tänka kring det stora F-ordet.* Lämpligt nog har Guggenheim Museum tappat in på samma tema, i ”Chaos and Classicism: Art in France, Italy, and Germany, 1918–1936”. Ja, ni ser ju – redan i titeln märker man vartåt utställningen barkar.

Enligt Guggenheims historieskrivning var mellankrigstiden en tid då vi försökte överkomma det första världskrigets kaos, genom att söka oss tillbaka till klassicismens ordning. Kaoset kan nog sägas vara moderniteten som helhet – WWI var ju det första moderna kriget, som i sin tur hade föregåtts av en tid av såväl globalisering, folkförflyttningar, teknologisk utveckling, och samhällsförändringar som genererat lika delar spänning, yrsel, och rädsla. (Ni känner till Marx-citatet: All that is solid melts into air.) De klassiska idealen – traditionen, arvet – blev då det där säkra vi kunde hålla kvar vid.

Utställningen tar intressant avstamp från tanken om ”the durable self”; försöken att återskapa någon slags sammanhållet och stabilt mänskligt subjekt. Här såg man alltså en motreaktion på konstens försök att lämna representationen för att komplicera bilden av människan – kubismen, expressionismen. Nog med problematisering, tillbaka till ordning! Inte sällan kom detta att utmynna i mer naturalistiska studier av människan/individen som sammanhållen kropp – inte som ett flödande medvetande eller en fragmenterad samling masker.

I den tyska kontexten kom Franz Roh att ställa expressionismen mot en ”post-expressionism”: Den förra underströk det dynamiska i tillvaron, den senare det statiska. Den förra var intresserad av rytmer, den senare representationsinriktad. Den förra ville deformera och problematisera objekt, den senare ville förenkla och rena objekten. Den förra ifrågasatte ramarna för det konstnärliga uttrycket, den senare underströk respekten för den givna ramen.

Ett genomgående tema är det tvetydiga i denna tid. Det moderna, och fascinationen för framsteget och vetenskapen lever i viss mån kvar, men kommer att få sällskap av intresset för det klassiska; traditionen. Vi ser Hygienutställningen i Dresden 1930, men även hyllandet av kroppen och de klassiska idealen, som inför olympiska spelen i Paris 1924:

Hygiene 1930

1924 Paris Olympics

I Italien var denna tvetydighet påtaglig: Novecento Italiano-kretsen ansågs, av dess beskyddare Margherita Sarfatti (tillika Mussolinis lover), sammansmälta det bästa av den romerska traditionen och samtidens originalitet. Detta gällde dock främst 20-talet – under 30-talet tilltog antimodernismen alltmer. Kvar blev bara romanita-kulten, vilket gjorde att gamla futurister som Marinetti marginaliserades. (Uppenbarligen tyckte han att allt tillbakablickandet till det klassiska var vämjeligt.)

I denna rörelse kom primitivistiska uttryck att spela en central roll. Det strävsamma bondeskrået – de som brukade jorden som de alltid gjort, de som levde i genuina byar som de alltid gjort – kom att hyllas som bärare av klassiska ideal. I denna rörelse såg man även att det enkla, traditionella, fötterna-i-myllan-livet kom att beskrivas på närmast religiösa vis – det folkliga representerades som gudomligt. Tillbaka till ordning, tillbaka till det enkla!

Vurmen för det klassiska, det traditionella, det folkliga, det enkla blev alltså det som kom att överkoda, och skapa enhet. Referensen till traditionen fungerade slutande, men även det som kom att intensifiera systemet. (Kom ihåg D&Gs diktum: ”Unlike the totalitarian State, which does its utmost to seal all possible lines of flight, fascism is constructed on an intense line of flight, which it transforms into a line of pure destruction and abolition.”)

Här ser vi ju vissa paralleller med vår situation. Zizek har nog rätt när han säger att det europeiska politiska landskapet har förändrats. Kampen mellan en social-konservativ höger och en socialdemokratisk vänster håller på att omorienteras. Nu ser vi en annan skiktning: De som trivs i den nya globaliserade (och, som han menar, nyliberaliserade) världen ställs mot de som ser sig som förlorare i denna situation. De senare vill se en återgång till ordning, och stödjer därför diverse brunsvarta strömningar.

Jag passade på att prata lite med en av guiderna på utställningen; sade att detta är högst relevant om man ser till utvecklingen i europeiska länder, Sweden included. Guiden svarade att den är högst relevant även i USA: Vi måste kanske vänja oss vid tanken att Sarah Palin kommer att bli nästa president, just genom att åkalla traditionella värden, just genom att åkalla det som varit såsom mallen för det som skall komma.

Stickers in Chelsea

Så, vad göra? Well, låt oss först och främst vara uppmärksamma på hur vår tids motsvarigheter till mellankrigstidens rop på ordning låter. Jag tror exempelvis inte att detta är tiden att hänfalla åt primitivism. (Dr Frankensteins misstag var att han gav upp i omvårdnaden av sitt monster.) Tror inte heller att det är dags att lämna den flödiga, vitalistiska, ”skapande-orienterade” ontologin. (Eller vad säger du, mac?)

Som så många sagt tidigare: Reaktionen kommer att dominera så länge som det inte finns någon catchy och inkluderande ansats till vad som är ”next level samhällsteleologi”. Vem skriver vår tids Acceptera!-text? (Man kan för övrigt köpa den översatt till engelska på MoMA.) Vilka är vår tids motsvarighet till de experimentella tiotalister som tänkte uppåt framåt?

Kortversion av ovanstående: 2010 års valanthem må ha varit DJ Falcon/Bangalters ”Together”, men såhär efter valutgången kan vi gått gå tillbaka till LTJ Bukems ”Horizons”, med det fina citatet från Maya Angelous text från Clintons installationsceremoni:

Each new hour holds new chances
For new beginnings. …
The horizon leans forward,
Offering you space to place new steps of change.

Det nya väntar vid varje ögonblick, horisonten lutar framåt, vi kan inte backa.

*: I förlängningen kan man tänka sig att detta utvecklas till någonting minst lika tungt som SIPRI, Stockholm International Peace Research Institute). SIFSI, anyone?

8 tankar kring ”The horizon leans forward

  1. Christopher Kullenberg

    Fast, måste vi inte problematisera Zizek här. Det är ju inte bara de marginaliserade arbetarna, de vita männen utan utbildning i vilka fascismen gror. Det är långt mycket bredare.

    Exempelvis visar ju skandalerna kring förbundet Humanisterna visar upp en brun sida hos medelklassen, även de med akademisk utbildning. Man hatar islam istället. Man är emot religion.

    Fascismen gror inte bara i de marginaliserade samhällsklasserna, utan minst lika mycket i övre skikt. Men det maskeras som humanism, religionskritik, vetenskap och en massa andra saker.

    Det är den medelklassige akademikerfascisten vi måste dräpa. Och hänga ut dem i stor skam över sina bruna affekter!

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Jo, där finns ju en viktig gränsdragning som vi på institutet måste tänka vidare kring. Inte bara måste vi skilja på F som statsskick och F som abstrakt logik – vi måste även skilja på den vardags-F som finns i SD-väljare och den vardags-F som finns i Humanisterna. Jag har en känsla av att Humanisterna skulle kalla sig liberaler, och rösta typ fp eller något. Jag menar alltså att vi ser två olika utfall i hur F – i abstrakt mening – verkar i politik/samhällsdebatt.

    Sedan har jag ju faktiskt ingen aning om hur medel-Humanisten brukar rösta. Vore roligt att ställas i kontakt med någon.

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    … eller, för att gå tillbaka från fyrfältaren som vi gjorde på Gyllene Prag: Humanisterna jobbar ju universalism, det vet vi ju, men hur jobbar SD-folket?

  4. Kalle P Inläggsförfattare

    … om jag minns det rätt så finns det en identitär-koppling där… som ju inte har samma universalistiska anspråk.

  5. Christopher Kullenberg

    Mja, rösta fascistiskt kan man nog göra på nästan alla partier. Att SD fick dem nu är blott expressivt, den grundläggande affekten fanns där tidigare.

    Alltså, humanismen är i grund och botten imperialistisk, dvs ej fascistisk. Den är inte bättre för det, men den är inte suicidal på samma sätt. Den är snarare totalitär.

    Det som kommer fram hos humanisterna är egentligen anti-humanistiskt på det sättet. Det är därför de konsumeras av sin egen ”religiösa scientism”, lite som hygienen och nationen gjorde i den historiska fascismen innan WW2.

    Mycket intressant allt detta. Helt klart ett ämne för vidare funderingar och tankar.

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    Hmm – visst bör vi visa på hur dessa affekter alltid existerat, och kommer/kommit till uttryck på flera olika vis. Samtidigt finns det en risk att vi också överrelativiserar.

    Om vi skall hålla oss till empiri så tycker jag att SDs intåg i riksdagen (och uttåg från den där kyrkceremonin) är intressant. Jag tror att vi missar någonting viktigt om vi säger att dagens situation inte representerar någon form av kvalitativt brott – att det inte kan ses som någon form av singuläritet/tipping point (även om dessa förekommer hela tiden).

    Fast det är klart, detta brott kanske bara kan påvisas om man lutar sig mot frågor om förväntningar etc. Typ som det Zizekska om att vi kanske inte längre förväntar oss att riksdagen skall stå över dessa explicita former av F-positioneringar. Visst har exempelvis fp vinkat åt de bruna affekterna inför val – men detta har alltid varit utifrån föreställningen att detta inte är förväntat från dem, vilket föranlett korrektioner osv. Med SD är det inte längre någon som förväntar sig något annat. (”De ser ut som ex-nassar, de beter sig som sådana, men låt inte detta lura er – de är ex-nassar”-grejen.)

    Kan man fånga detta på något sätt som är mer i linje med en D&G-verktygslåda eller så? (Hmm, hur hamnade jag i denna positionen?)

  7. Christopher Kullenberg

    Yes. Den deleuzeoguattarianska semiotiken fångar detta väl. Reichsmark -> Rentenmark. Från ”förneka SD” -> Till att det är okej att säga att man ska ”säga sanningen om invandringen”.

    Det är ett kvalitativt skifte. Expression och content dubbelartikuleras, å ena sidan val, symboler, immaterialiteter, å andra sidan materiella affekter. Fascismen är en hummer på detta sätt, den knipsar från båda hållen.

  8. Pingback: Nysaklighet, post-expressionism, magisk realism |

Kommentarer inaktiverade.