Betraktelse nummer två från helgens nonlinear history tour i Jönköping, arrangerad av macdeleuzian.

Redan när man närmar sig Jönköping på riksväg 40 (”dödens väg”) från Göteborg får man en försmak av vad som händer i platå 2. Staden ligger i än sänka, som någon gång för länge sedan visade sig exceptionellt levbar för människor. När man passerat det krön som sedan viker in mot Jönköping kan man notera det särskilda mikroklimat som bildas av de nordliga vindarna som väller in mellan sänkans bergsväggar. I denna platå är det två andra geografiska egenskaper vi skall uppehålla oss vid - vattenfallen, men framförallt järnet i marken.

I platå 1 lärde vi oss att “stasis is death”, att moderniteten alltså är logistisk, och att staden kan ses som “habitable circulation”. Nuförtiden upprätthålls detta flöde av förbrännandet av fossilt bränsle, men tidigare i Jönköpings historia var det vattenkraften som kom att bidra till upprättandet av levbara flöden. Här ser vi alltså att liv uppstår genom skillnader i intensitet. I senaste Glänta skriver jag om just intensitetsbegreppet - inte minst utifrån följande citat från Deleuzes Difference and Repetition:

Allt som sker och allt som uppenbarar sig är korrelerat ordningar av skillnader: skillnader i nivå, temperatur, tryck, spänning, potential, skillnader i intensitet. (s 222 eng, s 286 fr)

I fallet Jönköping är det påtagligt att de tidiga näringarna - på ett väldigt påtagligt vis - drevs av skillnader i nivå, vilka kom att driva vissa morfogenetiska processer. (Jämför med de processer som diskuterades i platå 1, Turing och Prigogine.) När man står och ser ut från järnhaltiga Tabergs topp inser man dock att vi måste använda det som DeLanda kallar “den utökade meningen” av det intensiva för förstå Jönköpings uppkomst. Kort sagt: Vi måste tänka i affekter.

Låt mig vara lite lat och citera nämnda “Bodies without Bodhis”:

Nya sammansättningar mellan kroppar – mänskliga såväl som icke-mänskliga – förlöser alltså nya kapaciteter. DeLanda pratar om detta fenomen som den ”utökade meningen” av det intensiva: ”en process är intensiv om den relaterar skillnad till skillnad”. En kropp präglas inte bara av den spatio-temporala dynamik som beskrivs av termodynamiken. Den präglas även av skiftande kapaciteter att affektera och affekteras, vilka alltid lockas fram av sammansättningar; assemblage. Dessa är alltid relationella – möjligheten att surfa på gatan sitter varken i brädan eller hjulen, utan i sammansättningen som sådan.

DeLandas framställning i Intensive Science and Virtual Philosophy kopplar samman begreppet “kapacitet” (som för Deleuze härrör från Spinoza) till det som James Gibson kallar “affordances“:

Gibson distinguishes between the intrinsic properties of things and their affordances. A piece of ground does have its own intrinsic properties determining, for example, how horizontal or slanted, how flat, concave or convex, and how rigid it is. But to be capable of affording support to a walking animal is not just  another intrinsic property, it is a capacity which may not be exercised if there are no animals around. (72-73)

Återigen, affordances/capacities är relationella, uppstår i sammansättningen som sådan. DeLanda fortsätter:

the interactions which organisms have with the organic and inorganic components of an ecosystem are typically of the intensive kind (in the enlarged sense), an ecosystem itself being a complex assemblage of of a large number of heterogeneous components: diverse reproductive communities of animals, plants and micro-organisms, a geographical site characterised by diverse topological and geological features, and the ever diverse and changing weather patterns.

Med andra ord, någon gång för länge sedan råkar ett antal olika komponenter - järnhaltig jord, människor, klimat, tankesmittor om att omvandla jord till verktyg, osv. - samman. Delarna i detta assemblage må ha modesta “intrinsic properties”, men sammansättningen skapar en högst kapabel maskin. Inte minst när - under den svenska stormaktstiden . detta assemblage pluggas in i ett assemblage av kungar och krigande arméer. Metallurgerna “fångas” av statsmaskinen, och blir alltså en del i territorialiseringen av den landmassa (och lite till) som vi idag kallar Sverige.

Även den utveckling som föregår denna statens fångande av smederna - lilla istiden, agrarkrisen, digerdöden, som dels vittnar om icke-linjäriteten i dessa assemblage, men även om vilken roll olika virusartade replikatorer spelar i sammanhanget. Digerdöden visar ju på hur Virilios tanke om staden/staten som “administration av hastigheter” inte bara handlar om att öka cirkulationen - minst lika viktigt är att motverka cirkulationen av vissa entiteter.

På samma sätt kan vi tänka oss att agrarkrisen hade fått ett annat utfall om nya tankesmittor - nytt germ capital - om odling hade förlöst nya kapaciteter i jorden. Kom ihåg - under 1900-talet har just nytt germ capital (såväl inom kemi som meterologi) fått oss att trefaldiga skördarna, utan att tillsätta mer resurser (cotyledon capital/hårdvara/frövita). Ekonomin är en maskin för att sprida smittor av kunskap, och när denna nya kunskap flyter genom alla associerade aktörer förlöses nya kapaciteter.

Tabergs järnfyndigheter spelade dessutom även en viktig roll under andra världskriget - under tre år exporterades lika mycket järnmalm till Tyskland som berget tidigare producerat, under 250 år. Men det är en annan historia.

—

Fortsättning följer.