Lovsång till… Hagapoolen

Litet instick mellan reflektionerna kring de olika platåerna i Jönköpings icke-linjära historia – något om städers oförlösta kapaciteter.

Under året som gått har jag pratat om Göteborgs icke-linjära historia på SEAS-konferenserna i Istanbul, Göteborg, och Skegness. I allmänhet har jag bidragit med lite flödiga perspektiv på staden – ett hopkok av det som står i texterna ”Hamnstadens flöden”, ”Cities are flows of urban magma”, ”Om Koyaanisqatsi och staden” och lite till. Tänker inte upprepa mig så mycket om detta, endast plocka upp en tanke som poppat upp i anslutning till pratet i Skegness (där även Kerstin Elias och Mats Rosengren deltog).

När jag arbetade med Rhizom-laget – en av de sex konstellationer som bidrog med idéer för utvecklingen av Södra Älvstranden i Göteborg – tänkte jag lite kring hur man kan undvika att hamna i de traditionella positionerna kring stadsutveckling. Som jag och Otto skriver i urban magma-texten:

On the one hand, [we] did not want to act in a classical social engineering manner – acting as the privileged experts in the planning of the south bank, applying their exclusive knowledge about function and aesthetics to sketch a blueprint for the city. On the other hand, the authors also tried to steer clear of the cliché role of the ’critic’, who has assumed the role of debunking or deconstructing the claims made by the established architects and city planners.

På den tiden figurerade Latours tankar om ”why critique has run out of steam” – kritikern är inte den som dekonstruerar, utan den som konstruerar nya publics. Vi tänkte mycket i termer av att vår roll i Lag Rhizom var att bygga plattformar för att strukturer skall kunna uppstå spontant – att ”designa självorganisering”, typ. Med andra ord:

The aim was to explore how abstract logics of self-organisation could replace traditional hierarchical planning, and how Deweyan publics could replace expert opinion.

Om man här inte läser självorganisering som ”anarki”, utan att den kan designas genom välfungerande protokoll, så kan man nå framåt i stadsplaneringsdiskussionen: Man undvika den trötta motsättningen mellan planeringsivrare och planeringskritiker. Diskussionen förskjuts – nevermind planeringens utsträckning, vilket diagram skall ligga till grund för tillblivelsen av urbana strukturer?

I anslutning till Skegness funderade jag och mina kolleger över ett alternativt sätt att tänka kring stadsplanering – genom den Spinozistiska tankegången kring att ”vi ännu inte vet vad en kropp kan göra”. Det vackra med städer är ju att människor har en fantastisk förmåga att finna nya sätt att begagna den – att utforska nya affektiva samband med den.

Alltså: Går det att tänka sig en stadsplanering som sätter denna aspekt i första rummet? Går det att planera utifrån tanken att det planerade resultatet kan ha en mångfald av mer eller mindre okända kapaciteter, som väntar på att förlösas? Går det att åtminstone undvika att överkoda rummet med förutbestämd funktionalitet?

I förra posten refererade jag till ”Bodies without Bodhis”, som diskuterar denna tankegång i relation till skejtandet:

Den person som satte hjul på sin surfbräda visste till en början ingenting om den kropp som kommit till. Under åttiotalet experimenterade amerikanska skejtpionjärer med detta assemblage: Rodney Mullen undersökte vad själva skejtare-bräda-assemblaget är kapabelt till, och Natas Kaupas utforskade hur detta assemblage i sin tur kunde ingå affektiva samband med husväggar, trottoarkanter och trappräcken.

Det intressanta med skejtandet är ju just hur personer som Natas har förlöst nya kapaciteter i staden: Innan dess visste vi mycket mindre om just husväggar, trottoarkanter, trappräcken – och självklart fire hydrants. (Passande nog sjungs det om ”doubts regarding your ability” i det klassiska klippet från ”Streets of Fire”.)

Hagapoolen vid Kurs- och Tidningsbiblioteket i Göteborg är ett exempel på ett sådant rum. Kommunen verkar dock inte sett det intressanta i detta legendariska ställe. (Närmast ett kulturminne!) De ser Hagapoolen som… en ”damm”. En damm som visst har en särskild, ”avsedd funktion”.

Det går att läsa mer om Hagapoolen – med dess gnarly transition – här. Namnlistan skriver man under här.

4 tankar kring ”Lovsång till… Hagapoolen

  1. olle andrsson

    http://www.youtube.com/watch?v=s85KMLuiOyI

    Här är ett vacker klipp där några elever från Angered skateboardgymnasiets på skoltid smeker dessa gnarly transtioner. I nåt som man kan tro vara dess avsedda funktion.
    Men vars böj antagligen skapats med den avsedda funktionen att det är lättare att få bort alger och smuts från en damm med transition i stället för raka kanter.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Fint klipp! Ja – Hagapoolen ser sjukt svåråkt ut.

    Dessutom – glömde att flika in – tack för tipset om rabatt-hotet, Olle!

  3. Marcus

    Det är ju det här med detaljplanerna – dessa diaboliska byråkratiska produkter!

    Kanske skulle det vara spännande om detaljplanen uppdaterades efter faktiskt användande av det aktuella stadsrummet och samrådet snarare gäller att pröva ett exploateringsförslag mot detta, än mot det en gång avsedda användandet. Det skulle underlätta formerandet av verksamma offentligheter, om inte annat. Idag fungerar samråden mest som demokratistisk (sic!) kosmetika.

    Som ett parallellkört alternativ till att designa självorganiseringsrum…

  4. Victor A

    Tack för väldigt fint klipp, och mycket bra tankar om stadsplanering. Synd att Kalles funderingar kontrasterar så maximalt mot Göteborgs Stads notoriska blindhet för levande platser, med rabatt-påhittet som typexempel. Ska bli spännande att se om vi kan rädda denna så omtyckta plats genom smittspridning. Jag börjar hosta nu på momangen.

Kommentarer inaktiverade.