Någonting har hänt

Framtiden är redan här. Destillat från helgens konst- och kultur-intryck.

Saatchi Gallery, söndag 14h30 GMT

Charles Saatchi har blivit med nytt galleri. Det ligger i början av Kings Road, nära Sloan Square. Han har även köpt in sig i den kinesiska samtidskonsten. Han reste över, köpte den fetaste konsten, tog med sig verken hem, och ställde ut i sitt nya slottsliknande galleri. Som vanligt kommer hans verksamhet sätta spår; som vanligt kommer han att skapa en marknad. Det är nog köptillfälle nu, han går nog in i exakt rätt tillfälle. (Han gjorde samma sak med det nya måleriet för några år sedan.)

Materialist's art 

Hela fenomenet – Saatchi, huset, Kinaresan – känns på många sätt mer tänkvärd än själva verken. Hur kommer det sig att det är just kinesisk konst som ompaketeras för att kunna hajpas härborta? Varför är det inte konst från, säg, södra Afrika som görs till nästa stora grej?

Här, mer än i Sverige, hänger konsten samman med finansen. Har varit på otaliga konsttillställningar där någon bank står som värd. Lägligt nog kommer min investment-bankar-vän förbi galleriet. Vi pratar om Saatchi, och konstaterar att huset vid Duke of York Square inte kan separeras från den roll som Kina spelar politiskt och ekonomiskt.

För ett halvår sedan var det mycket tal om att vi i väst borde oroa oss för kinesernas investeringar i väst-tillgångar. Debatten om ”Sovereign Wealth Funds”, ägda av Partiet i Kina eller oljestater, och statsägda företag som ryska Gazprom – skall man se deras verksamhet som business eller utrikespolitik? – var det dominerande innehållet i exempelvis Financial Times.

Idag, menar bankar-kompisen, är det ingen som bryr sig längre. Eller rättare sagt; de finansiella och politiska makthavarna i väst kan inte längre kosta på sig att oroa sig. The Credit Crunch, krisen, har gjort alla tacksamma att det finns någon som är villig att investera alls. Det verkar till och med som att de där potentiellt ”skumma” regeringarna som kontrollerar dessa Sovereign Wealth Funds har tappat sugen. Varför investera i de finansiella luftslotten i väst?

Det är en no-win situation. Framtiden för väst kommer att vara en kombination av lika delar ekonomisk svångrem, å ena sidan, och avhändande av ekonomisk-politisk makt, å den andra. Politik kommer att handla om att finna en någorlunda behaglig mix mellan dessa två komponenter.

The Serpentine Gallery, söndag 17h00 GMT

Det är Manifesto Marathon i Frank Gehry-ritade paviljongen utanför galleriet. Charles Jencks inleder sitt 20-minuters-manifest med att säga att han inte tror på manifest. (Han var ju tidig med att skriva just om det postmoderna; att inte tro på metanarrativen.) Han avslutar med att repetera en hel del om hur han ser på sitt begrepp ”critical modernism”.

Såväl början och slut är rätt träiga, men däremellan säger Jencks något intressant: Han visar upp en av alla bilder som finns på den grimaserande Hank Paulson, och talar länge om denna bild som talande för vår tid. Dels som ett uttryck för den ilska och oro som ”alla” känner i dessa kristider, men kanske mest som en symbol för ett USA som blivit till åtlöje för resten av världen.

Därefter stiger 91-årige Eric Hobsbawm upp till podiet. (Hade spanat in honom dessförinnan; han satt utmed läktaren och frös med sin fru. De var så gulliga!) Den gamle historikern går igenom 1900-talets manifest (hinner dissa en del på vägen), innan allt går över till en frågestund. Hobsbawm får frågan om han är med i något kommunistparti, och han svarar att det var en rörelse som hörde 1900-talet till – åtminstone om man talar om ett leninistiskt avantgarde. Inte heller tror han på en komplett socialisering av ägande eller styrning.

Manifesto marathon 

Detta betyder inte att han inte tror på att världsordningen bör och kan ändras. Tvärtom tror han att förändringens tid är nu. Hans hållning kanske inte är så radikal: Han talar mjukt och försiktigt om behovet av att lära känna ”den princip som vi kallar socialdemokrati”, om än på övernationell nivå. (”Politiken är det enda som inte globaliserats.”)

Men det mest slående är att han varken är triumfatorisk eller agiterande. Man får en känsla av att han utgår från att världsorningen är på väg att ändras. Fait accompli. Är framtiden är redan här? Vad gör vi nu? Man lämnar paviljongen med känslan av att något stort redan hänt – och att vi ännu inte fattat vad.

Tate Modern, måndag 16h30 GMT

Sitter och ser ut över finanskvarteren. Det är spännande att flanera runt i City nu. På glaspalatsen ser man då och då loggor, företagsnamn, som man känner igen från SWF-debatterna i Financial Times. På norra stranden, vid London Bridge har Blackstone sitt kontor. Ett hus som i någon mening är kinesiskt terriorium; Kommunistpartiets fond China Investment Corp har köpt in sig (12,5%) i strukturen.

Foreign capital as fleet in being 

Tänker på vännerna som sitter på Humanisten i Göteborg och läser Nomadologin. Jag slår upp boken och läser med dem, i realtid:

One of the fundamental tasks of the State is to the striate the space over which it reigns, or to utilize smooth spaces as a means of communication in the service of striated space. It is a vital concern of every State not only to vanquish nomadism but to control migrations and, more generally, to establish a zone of rights over an entire ”exterior”, over all the flows traversing the ecumenon. If it can help it, the State does not dissociate itself from the process of capture of flows of all kinds, populations, commoditites and commerce, money or capital, etc. There is still a need for fixed paths in well-defined directions, which restrict speed, regulate circulation, relativize movement, and measure in detail the relative movements of subjects and objects. (D&G, A Thousand Plateaus, sid 425, Continuum Impact)

Jämför med diskussionen om SWFs. Den internationella finansvärlden är precis ett sådant rum som D&G skriver om. Detta rum – för flödet av kapital, och äganderätter – kräver någon form av ordning, räffling. Det är ju detta som debatten mellan olika IR-skolor handlar om; hur mycket ömsesidiga beroenden skall vi tillåta oss att ha, när vi inte riktigt vet om vi kan lita på andra stater? Därför måste rummet för internationell handel räfflas, så att den lever upp till mallen om ”ren”, profithungrig business. (Detta har dock inte hindrat den rika världen att rigga reglerna för räfflingen till deras fördel.) Kopplingen till räfflingen av havet ligger nära till hands:

The sea is perhaps the most principal among smooth spaces, the hydraulic model par excellence. But the sea is also, of all smooth spaces, the first one attempts were made to striate, to transform into a dependency of the land, with its fixed routes, constant detections, relative movements, a whole counterhydraulic of channels and conduits. One of the reasons for the hegemony of the West was the power of its State apparatuses to striate the sea by combining the technologies of the North and the Mediterranian and by annexing the Atlantic. But this undertaking had the most unexpected result: the multiplication of relative movements, the intensification of relative speeds in striated space, ended up reconstituting a smooth space or absolute movement. (426-427)

Kanske är det såhär vi skall förstå maktskiftet som vi nu genomgår? Den ekonomiska globaliseringen, avregleringen av de internationella finansiella marknaderna, har fått ett ”oväntat resultat”. Rörelsen av kapital har intensiferats, men på ett sätt som blivit oöverblickbart för den räfflande parten. När politiker och finansfolk i väst tittade åt ett annat håll – terrorismen – så började en ”oväntad” (nåja) krigsmaskin verka i det finansiella rum man trodde att man räfflat nog.

I en senare platå fortsätter D&G att prata om havets räffling, utifrån Virilios resonemang Speed and Politics (se mer nedan och hos Chris):

in the aftermath of striation, the sea reimparts a kind of smooth space, occupied first by the ”fleet in being”, then by the perpetual motion of the strategic submarine, which outflanks all gridding and invents a neonomadism in the service of a war machine still more disturbing than the States, which reconstitute it at the limit of their striations. The sea, then the air and the stratosphere, become smooth spaces again, but, in the strangest of reversals, it is for the purpose of controlling striated space more completely. The smooth always possessed a greater power of deterritorialization than the striated. (530)

Det är alltså detta väst har att dras med nu. Kapital från länder som Kina, som agerar som en ”fleet in being”, eller en strategisk ubåt. Kina behöver inte använda sitt ägande av finansiella institutioner och amerikanska statspapper. Det räcker med att alla vet om att ägandet finns där. Det räcker att alla vet om att Kina har en ”finansiell-logistisk apparat” som hypotetiskt sett möjliggör mobiliserandet av potentiella maktresurser.

The fleet in being is logistics taking strategy to its absolute point, as the art of movement of unseen bodies; it is the permanent presence in the sea of an invisible fleet able to strike no matter where and no matter when, annihilating the enemy’s will to power by creating a global zone of insecurity in which it will no longer be able to ”decide” with certainty, to want – in other words, to win. Thus, it is above all a new idea of violence that no longer comes from direct confrontation and bloodshed, but rather from the unequal properties of bodies, evaluation of the number of movements allowed them in a chosen element, permanent verification of their dynamic efficiency. (Paul Virilio, Speed and Politics, sid. 62)

Med andra ord, västledarna kommer alltid att veta att kinesiska ledare kan agera på avstånd. Detta blir ett osäkerhetsmoment för dem; deras beslutsmöjligheter alltid är inskränkta av det kinesiska ägandet. Osynligt, allestädes närvarande, och redo att slå till, när som helst och var som helst.

Är det därför Saatchis kinesiska konst kommer att bli så dyr? För att vi måste förstå? För att vi måste bli friendly med Kina? Annars blir osäkerheten så olidlig?

Odeon Covent Garden, måndag 21h10 GMT

I introt till filmen cirklar vi kring jorden, perspektivet lånat från satellitövervakning. Vi zoomar alltmer in på en viss punkt, och landar i CIAs högkvarter i Langley, Virginia. I bröderna Coens nya film Burn after Reading landar vi i samma USA som Jencks pekade mot. Det USA som man inte vet om man skall skratta eller gråta åt; det tragiska och patetiska USA.

Undertiteln ”Intelligence is relative” säger allt. I filmen beskrivs USA som ett land där alla är involverade i den paranoida post-9/11-apparaten. De ”vanliga människoöden” – av otrohet och småaktighet – som man för följa råkar i detta fallet alla verka inom CIA/NSA/FBI/etc. (Jämför med The Ice Storm, eller American Beauty – samma småaktiga liv, dock i annan miljö.) Alla övervakar alla; landet har blivit ett Spook Country.

Filmen handlar även om ”intelligence” i meningen ”intelligens”. Eller snarare bristen på intelligens. För de människor som inte arbetar inom national security apparaten arbetar på ett gym. De är ytliga, och ganska korkade. Dock inte fullt så korkade som de som jobbar inom CIA/NSA/FBI/etc. I första scenen blir John Malkowich sparkad från ”the agency”, och i resten av filmen ondgör han sig över hur korkat landet – inte minst dess statecraft – har blivit. Bättre var det under det kalla kriget, på George Kennans tid, då det fanns något att kämpa för.

Under filmen eskalerar vansinnet och paranoian. De satiriskt överspelade rollfigurerna dras in i en absurd härva där alla börjar döda varandra, ofta av misstag. Cheferna på CIA fattar ingenting av vad som pågår – hela historien är ett enda oöverskådligt och oförklarbart ”cluster fuck”. Problematiken löser sig dock genom att national security-apparaten betalar för den så viktiga skönhetsoperation som satte ingång vansinnet in the first place.

För ett halvår sedan skrev jag om Paul Kennedy, som höll kvar vid sin tes om att USA-imperiet snart faller. Det känns som att såväl konsten, finansen, politiken och populärkulturen redan intecknat detta fall.

Så, någonting har hänt. En annan värld är inte bara möjlig. Det känns som att den redan är här.

18 tankar kring ”Någonting har hänt

  1. Spectraz

    Jag är nyfiken på Speed and Politics, är den värd att läsa? Kan du tipsa om någon/några andra böcker av Virilio? Det vore givande ifall du kunde tipsa om fler böcker, artiklar och uppsatser framöver, det skulle verkligen uppskattas. Angående D&G ska jag själv börja ta itu med dem omgående efter år av velande.

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej och välkommen Spectraz; jodå, jag tycker nog att boken är värd att titta på. Den bygger upp en massa tankar om makt och dominans helt baserat på territorier och hastigheter. Den kom ju ut tre år innan A Thousand Plateaus, så man kan se hur D&G tagit in mycket av dess teser. Dessutom är den inte så krånglig att läsa!

    Samtidigt skall man säga att Virilio är mer specifikt intresserad av krig än D&G. Den senare boken är mycket mer generell. Och längre… och krångligare… 😉

    Har inte läst någon annan av Virilio, dock tittat lite i Pure War. Samtidigt är det i allmänhet Speed and Politics som man ser refereras till mest.

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    PS. Som ytterligare ett tecken i tiden, läste New York Times på bussen igår. Såg en spännande text, som säger såhär:

    “One thing seems probable to me,” Peer Steinbrück, the German finance minister, said recently. “The U.S. will lose its status as the superpower of the global financial system.” At another time, that remark might have sounded like mere nationalist bluster. Right now, it doesn”™t seem so ridiculous to ask whether 2008 will come to be seen as the first year of a distinctly non-American century.

  4. Marcus

    USA verkar liksom stora delar av västvärlden kväva sig själva med sin paranoia, sina hårt kodade räfflingar och sin Statsapparat. Det är mycket instängd energi som vill fly, som läcker, och som därmed deterritorialiserar västerlandets ekonomiska-politiska strata. Kinas Statsapparat är för tillfälligt klart bättre på att utnyttja farbarheten på ”de sju haven”, det släta rum där kapital, människor etc färdas och flyter omkring. ”Fleet in being” är som sagt mycket användbart som analytiskt begrepp i det som händer.

    Det är hursomhest viktigt att komma ihåg att det tyvärr (?) inte handlar om ett utslätande av det globala rummet, utan en omräffling. Därför kan det bli lite intressant att se om ”vår” generella attityd gentemot exempelvis panspektrisk övervakning och terroristiska krigsmaskiner möjligen byter hjälte-/skurkroll med varandra, nu när det är Kinas ”onda” Statsapparat som skyddar sig själv genom övervakning och universell modulering, och terroristerna som bekämpar denna ”ondska”…

    En fråga uppstår: Vad innebär det för vårt motstånd och politiska handlande att makten byter gravitationscentrum? Det är onekligen intressant huruvida man tror sig se makten innifrån eller utifrån.

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, det är detta som kändes så påtagligt – i exempelvis Hobsbawms prat – vilsenhet, snarare än eufori.

    Unilateralismen är på väg ut, detta är början på ett ”icke-amerikanskt” århundrade – allt det där som vi hoppats på för fem år sedan. Men, som du säger, när imperiet viker så kommer andra räfflingar till.

    Tror att det finns en öppning nu för att lyfta en himla massa diskussioner om hur världsordningen skall se ut.. exempelvis de globala handels- och finanssystemen. Frågan är väl om tillfället kan tas tillvara?

  6. Marcus

    Ja, samtidigt som öppning och upplösning sällan (aldrig?) uppdagar möjligheten att påverka i någon högre grad. Snarare blir den vitknogade konservatismen som allra mest relevant i kristider: Vi lär få höra ökade krav på att sluta strukturerna, bevara ordningen, räffla hårdare! Det kanske rentav, och paradoxalt nog, är så att experimentlustan och kreativiteten – multipliceringen av produktion i alla riktningar och på alla nivåer – är som störst när en struktur är som mest rigid?

    Jag menar – eller snarare gissar utan särskilt mycket på fötterna; detta är ju din hemmaplan, Kalle 🙂 – samtidigt som de största bolagen har skapat enorma strata under 1900-talet, större och mäktigare än stater i många avseenden, så har diversifieringen av alternativa produktions- och organisationsformer också exploderat. Till exempel.

    Risken skulle alltså vara att vi på grund av den rådande osäkerheten om nuläget väljer att följa de räfflade, välkända fårorna (mot ”undergången”, för att verkligen bli dystopisk) snarare än ta tillfället i akt och utforska det släta rummets möjligheter.

    Eller är jag bara pessimistisk surgubbe nu?

  7. Kalle P Inläggsförfattare

    Nej, du kan nog ha rätt… eller åtminstone känns det inte riktigt som att någon vet hur detta tillfälle skall tas i akt. Och den öppningen som finns kanske främst handhas av personer som Gordon Brown och andra tunga makthavare – gillar ju inte att tro på Den Store Ledarens roll, men det känns om det är där den största öppningen finns. Men vad vet jag..

  8. Marcus

    Det är väl både och, kan jag tro. Den Store Ledaren är väl mer än bara en myt ENDAST i kristider. Men det gäller ju att ”rätt” person hamnar i ledarposition… Under vilka omständigheter får någon mandat att styra skutan rätt ut i det okända?

  9. Kalle P Inläggsförfattare

    Tack Krigstid! Utmärkt! Måste skriva ihop en text om detta till en konferens. Skall presentera den på en militärakademi i Holland.. (Därav posten ovan.)

    I intervjun är ju Virilio inne på hans tankar om olyckan – ”the original accident” – måste verkligen kolla upp den. Där talar ju han om en eventuellt stundande finanskrasch. Se här. Har du läst den?

    En hel del spännande grejer sägs i intervjun för övrigt.. Vad skall man säga om detta:

    ”I do empathise with critics who say that some people have made obscene profits. I do not deny the damage caused by the accumulation of riches in a few hands. But to merely criticize this acceleration of profits and History, this ’run-away avarice”, as Eugene Sue called it, while remaining in the materialist framework of profit, is a deficient, reductionist analysis.
    What is happening is much more complex, and profoundly disturbing. We have gone into something of a different nature. This economy of wealth has become an economy of speed. By the way, this is the problem the Left is currently facing. The Left is stuck in its old framework, states that capitalism is dead, and now thinks that more social justice is to come about. This is a bit hasty a deduction. We do really have a major problem on our plates…”

  10. Krigstid

    Jag har läst flera av Virilios böcker, förutom dem du nämner ovan bl.a. ”The Information Bomb” och ”Desert Screen” – dock in ”The Original Accident”. Har den och ”Negative Horizon” på listan (den ständigt växande listan).

    Virilio är ganska trevlig läsning, men tyvärr ganska bristande vad det gäller systematiken. Det är lätt att tröttna efter ett tag eftersom man tycker sig läsa om samma text. ”Speed and Politics” är väl det i sig viktigaste verket där man får grundidéerna klara för sig. Sedan tangerar han lite reaktionära positioner med sitt katastrofperspektiv (en del tvivelaktiga resonemang om abort och eugenik förekommer t.ex. i ”Ground Zero” – man får inte glömma bort att Virilios politiska engagemang växer ur hans katolska tro).

    Jag fastnade också för det där med ”an economy of speed”. Det är ganska märkligt att ingen tycks ta hänsyn till det dromologiska – Virilios ”vetenskap” om hastighetens betydelse – perspektivet som den globala ekonomin bygger på och förutsätter. Hastighet, simulationer och virtualiteter framstår som omistliga begrepp att analysera med.

  11. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja,

    jag har förstått att han kör på någon form av katolsk grej där… Och jag håller med om att hans katastrofprat känns lite reaktionärt.

    Men absolut – det är något intressant med att analysera USA-imperiets vikande inflytande just utifrån ekonomiska maktens hastighet (alt. fleet in being etc.) – ägande av aktier eller stadspapper ger ju en upphov till en makt-på-avstånd som går med ljusets hastighet…

  12. Kalle P Inläggsförfattare

    … sedan vet jag inte exakt vad han menar i citatet om vad vänstern skall göra, om den nu inte skall analysera krisen i termer av ”the accumulation of riches in the hands of a few”…

  13. Krigstid

    Frågan är vilken ”Left” det är han menar. Jag skulle tro att han syftar väldigt specifikt på det franska socialistpartiet, men jag har egentligen inga djupare insikter i hur den franska politiska scenen ser ut just nu. Generellt finns det väl en tendens till en allmän uppvärdering av Keynes kombinerad med populistiska utfall mot girighet just nu (globalt sett alltså). Ingetdera är särskilt analytiskt djuplodande eller progressivt (den svenska uppslutningen bakom keynesianska idéer var ju redan så total att den närmade sig totalitarism, och Sarkozys försök att få till stånd ett nytt Bretton Woods är väl ett fint exempel på ”det minsta man kan begära”).

  14. Kalle P Inläggsförfattare

    Ja, jag tror iofs. att det finns en poäng att lyfta fram att klyftan mellan rika och fattiga i väst nu är på samma nivå som på 20-talet, innan The New Deal och alla välfärdsbyggen. Och jag tror att det finns en poäng att, som Hobsbawm, plädera för att vi måste återstifta bekantskapen med principen om socialdemokrati.

    Men samtidigt – jag håller med – det känns lite tråkigt, lite blodfattigt, inte särskilt framåtblickande.

  15. Krigstid

    Jag är kanske grinig, men jag förhåller mig skeptisk till tanken om ”socialdemokrati ovanifrån”. Det som drev fram socialdemokratin till en inflytelserik position till att börja med var de våldsamma sociala strider som omgav demokratiseringen av Europa. Utan konfliktperspektivet tror jag att det hela blir ett teknokratiskt elitprojekt. Socialdemokratins grundidéer är jag däremot en varm anhängare av – jag är ju trots allt svensk.

  16. Kalle P Inläggsförfattare

    Nejdå, du är inte alls grinig, håller med dig – det finns mycket problematiskt i socialdemokratin och dess historia. Känns som sagt tråkigt om vi inte kan hoppas på någonting annat inför framtiden…

  17. Pingback: 99, our 68 » Näringsministern och pragmatismen

Kommentarer inaktiverade.