Om Noko-smittan och statens ordning

Skriver idag på GP Kultur om fenomenet Noko Jeans, och jämför lite med The Pirate Bay. Texten ännu inte online på GPs hemsida, men finns lyckligt nog tillgängling för den distribuerade hjärnan via PasteBay.

I artikeln finns det teoretiska spår av de vanliga influenserna – Latour, Deleuze, och Tarde. Det talas således om en ”helig separation” mellan marknad och politik, entreprenörskap och aktivism. Flitiga bloggläsare kommer att känna igen att detta är min take på Latours teori om moderniteten – en helig separation av natur från kultur, icke-människor från människor osv.

I linje med Latour så är inte min poäng att vi först nu börjat blanda politik och ekonomi – detta har vi ju alltid gjort, utan att kännas vid att dessa flyter i varandra på ett godtyckligt sätt. Det som eventuellt är nytt är att vi nu börjat tala om dem såsom iflätade i varandra. Vi ser även tecken på att folk medvetet spelar på denna implosion av natur och kultur – därav ser vi naturkulturradikalism i stil med The Pirate Bay, som också nämns i artikeln.

Deleuze och Tarde finns representerade genom begrepp som ”affekt” och ”passion”. Uppenbarligen har vi, såsom del av en befolkning, en kapacitet att bli politiskt berörda, och en motsvarande kapacitet att göra andra berörda – vi har en kapacitet att affekteras och affektera. Det är alltså denna egenskap i/mellan oss – dessa immanenta begär som kan lockas fram i olika sammansättningar – som Noko tappar in sig på. Detta är ju i linje med Tardes beskrivning av den moderna ekonomin (i meningen ”the economy”) såsom en maskin för att sprida tankesmittor och begär – i detta fallet ”Noko-smittan”. Därav Tardes beskrivning av ekonomin (i meningen ”economics”) som ”vetenskapen om passionerade intressen”.

— — —

Nog om teori: Det intressanta med att skriva denna text var insikten om hur svårt det är att upprätthålla den rena distinktionen mellan demokrati och diktatur. På inte mindre än tre ställen i texten sprang jag på patrull:
1. ”Ekonomiskt samarbete med diktaturer är politiskt känsligt, framförallt då regimen ifråga är ekonomiskt obetydlig.” Well, det är ju knappast någon nyhet att ”vi demokratier” (Sverige/EU/”väst”) inte är helt stringenta i hur vi förhåller oss till stater som är förmenta diktaturer/totalitära stater/autokratier. Finns det exempelvis pengar att tjäna brukar vi ju skruva ned våra förväntningar på mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Ofta sker ju detta under förevändningen att ekonomiskt utbyte främjar demokratisk utveckling, men detta återstår ju att se. Exempelvis finns det ju Kinakännare som hävdar att de senaste årtiondenas investeringar från väst inte gjort mycket för demokratiska utvecklingen. Detta är inte så konstigt, om man beaktar att de ekonomiska samarbetena i allmänhet arrangeras på ett sätt som motverkar uppkomsten av kulturella smittor: Målet verkar ofta vara att relationen skall vara så ”rent ekonomisk” som möjligt.

2. ”Dra i en tråd och från denimtyget och produktens ursprung (fabriker och fångläger, propaganda och personkult) följer med.” Detta är en Latoursk tankebild – vill minnas att han i början av We have never been modern pratar om hur en viss story i en tidning öppnar upp ett vitt nätverk av hybrider. Allitterationen kring fabriker/fångläger och propaganda/personkult, som skulle fånga nordkoreanska kontexten, var dock svår att få ihop: Många av de hemskheter som jag grävde fram om Nordkorea är anklagelser som kladdar av sig även på oss.

Jag tänkte först använda ”dödsstraff”, men det funkar ju som bekant inte som ett sätt att skilja den ”fria världen” från den ”ofria”. Jag använde ordet ”fångläger”, men post-9/11 är ju även det något som också kladdar av sig på oss. Som Zizek hävdat – under de senaste årtiondet har vi tillåtit oss själva att utöva våld på det som han ser som ”our civilization”™s greatest achievement”, nämligen ”the growth of our spontaneous moral sensitivity”.

3. ”Lagen har alltjämt makt att släcka den Prometheuska eld som hotar starka intressen”. (Visste först inte om ”prometheuska” var ett ord, men kunde konstatera att så är fallet.) Detta gäller ju i alla samhällen – födseln av nya teknologier kan ibland ha samhälleliga utfall som vi kan ogilla. Som Latour skriver om i detta papper; kanske är ”den försiktige Prometheus” det ideal som vi bör sträva mot.

Frågan är bara vem som avgör vilka tekno-ekonomiska skapelser som är önskvärda. I en demokrati är det genom rättsprocessen som vi fäller detta avgörande, och förhoppningsvis fälls dessa skapelser på grunder som är följer vissa överenskomna principer. Problemet i sammanhanget är såklart att idealet om att ”alla är lika inför lagen” är svårt att upprätthålla; den princip som följs blir istället ”makt är rätt”.

Den Hobbeska tematiken – hur konstruera en civilisation där de svaga kan leva på samma villkor som de starka? – förutsätter att Leviathans maktutövning inte kan bändas på ett sätt där de starka trots allt får sin vilja fram. Tyvärr lever vi inte i ett samhälle där vi ärligt kan säga att så är fallet. Pengar och makt spelar en avgörande roll i spelet kring vilka teknologisk-politiska världar som är möjliga – vilka tekno-ekonomiska skapelser som skall få överleva.

— — —

För ett par år sedan såg jag Andreas Gurskys utställning på White Cube (Mason’s Yard) i London. En mycket slående utställning: Enorma bilder från en nordkoreansk festival i minne av Kim Il Sung – 50’000 deltagare i koreograferad synkronicitet på en stadium-yta, 30’000 skolbarn med färgade skyltar på läktaren bakom. Klicka på bilden nedan, för att se större och högupplöst bild – man ser då tydligt hur de räta linjerna och vackra formerna består av unika människor, precist ordnade. Som det står i utställningstexten:

Gursky”™s photographs describe, in panoramic dimensions, the incongruity of the brilliant colours and smiling faces of the performers within the controlled, totalitarian nature of the event.

Gurskys tekniskt fulländade bildexperiment – hur får han till sådan tokig krisp i bilden? – är ett utmärkt uttryck för staten såsom en maskin för att ordna myllret av medborgare. (Från Virilio vet vi att statens/stadens roll är att administrera hastigheterna i detta myller; i deleuziansk terminologi är totalitarism en stat vars ordningsskapande tagits till extrema former.) På samma sätt beskriver Lazzarato hur ekonomin (”kapitalismen”) idag förutsätter att myllret av medborgare ordnas – att de alltmer sammankopplade sinnena styckas upp (konsumenter skiljs från producenter, immateriella äganderätter etableras osv.).

Det går inte att jämföra de uttryck som dessa former av ordnings-skapanden upprättar. Det är skillnad på Nordkoreas stat och den ekonomiska ordningen där de sammankopplade sinnenas kraft stympas. Samtidigt kan man hävda att just den ordningsskapande logiken – och risken för att ordningen upprätthålls av ”the powers that be” – är besläktade. Utifrån denna ”samhälleliga sanning” är har världens alla medborgare mycket gemensamt.

Nödvändig brasklapp: Självklart behöver vi i ordningar (”stratifieringar”) – rättsstaten är ju exempelvis en viktig ordning att upprätthålla. Återigen, vi skall undvika att göra normativa bedömningar kring stratifiering/avstratifiering, räffling/utslätning av rummet. Som jag skriver i ”Bodies without Bodhis”: Deleuze erbjuder inga politiska principer eller övergripande strategier, det som han ger oss är en ontologi över dessa processer av ordningsskapande, vilka eventuellt kan användas taktiskt. Varje ordnings rättfärdigande måste utredas, case by case.

3 tankar kring ”Om Noko-smittan och statens ordning

  1. Thomas Svensson

    Du beskriver Tardes observation som ”den moderna ekonomin såsom en maskin för att sprida tankesmittor och begär”.

    Vad menar han med det? Jag får följande tanke i huvudet: I vår västerländska ekonomi som domineras av varor som vi egentligen inte behöver blir tankesmittor av allt större betydelse. Det går inte att bli rik på att göra affärer på basbehov då konkurrensen där är alltför hård.

    Kan man däremot så ett frö som blir en tankesmitta har man ett garanterat försprång och kan, med hjälp av smittornas ökade hastigheter, bli stormrik innan konkurrenterna hinner blinka.

    Detta ger incitament till att söka starta dylika smittor som tyvärr är förödande för vår framtid. Väl planterad kan ju inte smittan stoppas och de nya behov som skapats blir snart permanentade och källa till försörjning för många människor.

    Hur hackar man det?

  2. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Thomas!

    Tarde var lite speciell, i att han – redan för drygt hundra år sedan – pratade om vikten av kunskaper (”immateriellt kapital”) i en ekonomi. Detta kunksapskapital betecknade han som ”nödvändigt”, medan det som Marx och politisk ekonomi-traditionen kallade ”kapital” betecknas som endast ”stödjande” (”auxillary” i engelska översättningar).

    Han tänkte ungefär: Om du skall producera något så måste du ha kunskap för hur du skall gå till väga. Du behöver kanske bygga på med ytterligare arbetskraft och pengar, men detta är endast något som snabbar på processen. Du kanske till och med kan vänta på att du får tag på detta tunga ”frövite-kapital”, med vilket kunskapen (”germkapitalet”) senare kan få blomma ut. Men om du helt saknar germkapital – den ”nödvändiga” kunskapen – kommer du ingenstans, även om du skulle ha arbetstid och pengar.

    Alltså – det är mer produktivt att se den moderna ekonomin som en ackumulation av kunskaper, än en ackumulation av kapital. Allt det vi konsumerar idag är beroende av den samlade massan av innovationer som vi samlat på oss under århundradenas lopp. (Självklart är vi även beroende av energiflöden, men detta är inte Tardes fokus.)

    Tarde var även fascinerad över hur hans värld dominerades av ständigt fluktuerande andliga smittor: Olika tankesätt, olika produktionssätt, olika klädestrender sköljde över samhället. Detta kopplade han till att samhället sinnen sammankopplades alltmer, via den tidens kommunikationsteknologier.

    Fram växer alltså en tankebild av ekonomin som en maskin för att sprida dessa smittor. Dels för att spridningen av dessa smittor är en fråga om kunskaper som blommar ut i nya artefakter, dels för att spridningen samtidigt är en spridning av begär.

    Om att hacka smittor: Well, alla onda smittor är ju inte effektiva – de kan ju dö ut. Och de kan konkurreras ut av andra smittor. Eller hur tänker du att de inte kan stoppas?

  3. Thomas Svensson

    Tack, Kalle, för den intressanta sammanfattningen.

    Det som bekymrar mig, och då tänker jag på miljöperspektivet, är att de nya artefakter som blommar ut ur vår ackumulerade kunskap har en tendens att överutnyttja våra resurser. Och just smittoeffekten gör det svårt att kontrollera dem. Vad värre är, och det var den tanken som slog mig när jag skrev mitt inlägg, det ekonomiska systemet driver fram just de innovationer som kan få en okontrollerad spridning, då det är dessa som ger de snabba vinsterna.

    Man borde alltså dels sträva efter att förändra det ekonomiska incitamentet, dels främja konkurrerande artefakter som kanske i första hand är immateriella.

    Varje ny materiell pryl vi uppfinner, kommer inom en allt kortare tidsrymd att konsumeras av miljarder och det håller helt enkelt inte.

Kommentarer inaktiverade.