The perverse core of Odell-diskussionen

Såhär inför Göteborgs Internationella Konstbiennal: Skulle verkligen konsten må bra av en friande Odell-dom?

Har just lämnat slutversion av text om surfing och subjektskap, samt Peter Hallwards och Slavoj Zizeks kritik av Deleuze, allt i relation till filmen Point Break. (Bygger upp en katalog av texter som kopplar till nittiotalsfilmer, har ju redan skrivit om Fight Club och The Matrix.) Just Zizeks utmaning till Deleuze är ett intressant tema, som dessvärre inte uttöms i den kommande texten. Hans bok om Deleuze (Organs without Bodies) är inte på något sätt klockren, men icke desto mindre slutar den i en lyckad frågeställning:

How, then, are we to revolutionize an order whose very principle is constant self-revolutionizing? Perhaps, this is the question today. (Sida 213)

Det som Zizek kallar ”senkapitalism” bygger ju – som vi såg i fallet Johan Lindeberg – på att exploatera den ständiga ström av revolutioner som driftiga medborgare iscensätter. Alla försök till förändring sugs upp av Staten/Systemet/Kapitalismen; det är svårt att finna en ”utsida” att revolutionera ifrån. Staten sväljer allt – den uppmanar till och med till ständiga överskridanden.

— — —
Jag har än så länge funnit Odell-grejen rätt ointressant. Kan sympatisera med de ledarskribenter som velat se en fällande dom, men även de kulturskribenter som velat att Anna Odell skulle frias (eller inte ens hamna inför rätta). De förra pekar på vikten av att alla skall vara lika inför lagen, och att psykvården redan går på knäna; de senare undrar vad som händer med den fria kulturen – och specifikt konstnärens roll i samhället – efter en fällande dom. Det som gjort Odell-frågan intressant är hur kulturskribenterna, såhär efter domen, resonerar kring ”den fria konsten”.

Odells verk har liknats med grävande journalistik. Jag tycker att liknelsen haltar. Journalistiken kallas ”den tredje statsmakten”, och är följaktligen en väl integrerad del av den moderna Staten. Inom ramen för denna Stat har det nogsamt byggts upp en samling regler (meddelarskydd och allt vad det heter) som skall säkra den liberala demokratins fortblivande. Konsten, som jag har förstått det, har däremot en ambition att stå utanför – vara autonom från – denna Stat. Konsten har en ambition att undslippa Statens/Kapitalismens/Förnuftets räfflingar.

Det är därför det är så intressant att läsa att vissa kulturskribenter fäster sådan vikt vid just Staten skall sanktionera Odells verk. Ingen verkar ju vara inne på plogbills-/civil olydnads-spåret – bryt mot lagen, gå till rätten, se till att få ut ditt budskap, acceptera ditt eventuella straff, och ta udden av maktens hotfullhet genom att vara trevlig. (Bevittnade i april hur Per Herngren agerade enligt denna devis i Mölndals Tingsrätt; respekt!) Snarare är kulturskribenterna mer intresserade av att skriva om hur Lagen bör uppvisa tolerans inför konsten.

Visst finns det poänger med att vissa företeelser skall kunna skapa sig lite mer juridiskt utrymme. Visst bör vi se till att den tredje statsmaktens rättigheter inte stympas. Samtidigt bör vi fråga oss vad vi mister om vi bränner allt vårt krut på att prata Statligt godkännande. Är inte den svenska konstscenen redan lite för Statssanktionerad? Konstnären är inte bara utbildad och finansierad av Staten (i någon form av public-private-partnership) – den skall även verka i särskilda legala rum, utformade av (just det) Staten?

Tänk er kontaktannonsen: ”Ung, arg och kreativ? Välj konstnärslinjen, och testa din revolutionära potential! Vi visar hur du förlöser din kreativitet, och vilka budgetmässiga och juridiska ramar du har att förhålla dig till!” Som sagt: ”How, then, are we to revolutionize an order whose very principle is constant self-revolutionizing?”
— — —

Spinoza gjorde en stark åtskillnad på ordet och handlingen. I ord och tanke skall medborgaren vara fri, i handling bör Statens lagar lydas. Övergången från ord till handling är inte trivial: Om Odell hade skrivit om psykvården, eller re-enactat enbart med skådisar, hade situationen varit en annan. Hennes verk går bortom representationen, och griper in rakt i en samhällsinstitution som ligger bortom det som kan kallas konstvärlden. Den trygga och abstrakta världen av ord överges till förmån för den konkreta och mer oförutsägbara världen av psykvårdspersonal, mediabevakning, ekonomiska flöden, och (i slutändan) domstolar. Gott så!

Jag tycker att det hade varit roligt om vi fick stanna kvar i denna värld av oförutsägbara samhällsinstitutioner, även när rättsprocessen påbörjats. (Vilka ytterligare oväntade vändningar hade exempelvis kunnat uppstå om mediabevakning och ekonomiska flöden hade korsbefruktats? Vilka nya komponenter hade kunnat bli en del av assemblaget? Även här är Herngrens ansats spännande.) Dessvärre blev intåget i domstolen en reträtt till orden, till abstraktionen, till principerna. (För det är ju just en principfråga som Odell-fallet utvecklats till – straffet som sådant är ju relativt milt.) Helt plötsligt är vi tillbaka i de domäner av generella resonemang som verket ursprungligen valde bort.

Vi ser alltså samma rörelse som ovan, i diskussionen om konstens relation till Staten. Officiellt görs det anspråk på rebelliska överskridanden av Lagen, men sedan visar det sig att man egentligen utvecklat en fixering vid just denna Lag. Inom psykovärlden finns det ett ord för detta – perversion. Vet för lite om saken för att kunna säga någonting om hur prognosen för denna åkomma ser ut. Känns dock som om den perversa kärnan i Odell-diskussionen gjort att vi hamnat i en alltför State-happy syn på konstens vara. Eller?

19 tankar kring ”The perverse core of Odell-diskussionen

  1. jimmy

    Bra! Just civil olydnads-spåret har jag tänkt rätt mycket på under bevakningen av rättegången, och jag tycker inte att någon direkt tagit upp det.

  2. Marcus

    Ja! Intressant… Kom att tänka på den statligt (kommunalt) underblåsta 365saker-”rörelsen”. Statsapparaten har liksom territorialiserat aktivism-begreppet, i uttalade syften att skapa en kreativ entreprenörsanda bland medborgarna. Det är ju bizarro-world!

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Jimmy och Marcus: Så ni köper resonemanget? Jag är själv osäker, ville mest lyfta tanken… Är ju varken estetiskt eller psykoanalytiskt bildad… 😀

  4. monki

    Jag köper det. Om konsten är fri eller ej måste påläggas ett ekologiskt perspektiv. Inte hur staten sanktionerar den. Snarare – kan konsten frodas trots fällande domar, trots sämre resurser på konstskolor osv. Vilka gråzoner är möjliga? Vilka icke-sanktionerade organisationsformer och utrymmen kan skapas.

  5. Kalle P Inläggsförfattare

    Exakt, monki! Tänkte just i (Piratbyråeska) gråzoner igår kväll, innan jag skrev posten, men det kom inte med. Den tredje statsmakten bör om möjligt ges utrymme så att den kan existera på den vita sidan av en svart-vit gränsdragning – konsten är (i likhet med aktivismen) som mest intressant när den finner gråzoner (eller flyktlinjer om man hellre vill använda det ordet).

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    Tomas M: Nice rubrik! ”Odell fri att göra allt hon vill, utom att bryta mot lagen”

    Förtydligande är på sin plats här, så att vi inte blir missförstådda: Jag tror att det viktiga i sammanhanget är att säga att även bortom diskussionen om likhet inför lagen så borde konstvärlden tänka mer på hur en friande dom skulle ge Zizek med flera rätt. Det ondaste, det som vi bör frukta, är en utveckling där alla överskridanden/all kritik låter sig omfamnas och, därmed fångas, av Staten.

  7. Marcus

    Kalle: Jag håller med i resonemanget fram till perversionsanalysen, som nog inte heller jag är tillräckligt kompetent för att bedöma. Men jag är alldeles för dumdristig för att låta min inkompetens hindra mig från att spekulera… 😉 Och jag brukar vara allmänt skeptisk till sånt där psykologiserande.

    Dels riskerar vi att hamna i antropocentrism, där vi använder människan (här: människans psyke) som mall för våra vidare analyser. Dels ligger det något i D/G:s kritik av psykoanalysen, detta att den bygger på brist-tänkande. Med risk för att vara helt ute och cykla:

    Även i Lacans tappning är frånvaron av något det som driver psykets maskin, ett tomrum som behöver fyllas. Intensitet får inte lov att vara i-sig-själv, utan uppstår som något negativt i spänningen mellan A och icke-A. Perversion ses som ett förhållande till sociala normer, där det negativa begäret efter en frånvarande auktoritet som sätter normerna sägs trigga sjukliga beteenden av överskridanden, normprovokation – ofta parat med kraftfulla offentliga fördömanden av varje överträdelse som någon begår…

    Nej, vi måste nog förstå det perversa som produktivt om vi ska förstå det alls. Kan det inte bara vara så att Statsapparatens konst-institutioner måste kontrollera, genom territorialisering/deterritorialisering, att de affekter som konsten producerar inte bryter sönder den kausala redundans som håller institutionerna i semistabila tillstånd? Bedömningen att det är en pervers fixering kommer ju utifrån, appliceras av analytikern på detta sätt att fungera, eftersom analytikerna har ”upptäckt” en inkonsekvens i tal eller handling…

    (Apropå Zizek och The Matrix, förresten. Seen this: http://www.lacan.com/zizek-matrix.htm ?)

  8. Thomas Svensson

    Nej, Kalle du ”är ju varken estetiskt eller psykoanalytiskt bildad”, vilket här kanske är din styrka.

    En imponerande analys, för övrigt, som jag inte vet om jag håller med om, men om fler vågade tänka själva på detta sätt så skulle vi nog kunna nå stora framsteg i samhällsbygget.

  9. Maria Lj

    Något som förvånat mig i hela processen runt Anna Odells verk – med reservation för att jag inte sett utställningen eller följt rättegången och inte läst all debatt – är att väldigt få har kommenterat att hon (som det ser ut) ha klarat av att bli utskriven från psykiatrin efter sitt experiment med framprovocerat tvångsomhändertagande, trots en tidigare historia av psykossjukdom. Även om hon inte uppgav sitt namn så att sjukhuset kunde ta fram gamla journaler under det akuta skedet borde ju någon ansvarig läkare ha reagerat åtminstone efteråt och med sin auktoritet ställt frågan om det är en frisk eller sjuk konstnär som har agerat? Med konsekvenser…

    En annan sak jag tänkt på är att debattens polarisering mellan ”hederliga men förbannade skattebetalare” och de professionella aktörerna i ”konstvärlden” helt missar att det existerar en marginaliserad subkultur – i utkanten av psykvården och jämförbara institutioner – av ”hederliga men förbannade bidragstagare” som anser sig vara konstnärer av samma klass och av samma skäl som Anna Odell, och som avd jag har förstått menar att samhället borde respektera dem för det. Även om de inte klarar av att komma in på konstskolor och göra karriär. Även om deras terapeutiska kitschkonstverk aldrig kommer att ställas ut, och deras luddiga och new-ageinspirerade teorier om meningen med livet och bakgrunden till tillståndet i världen aldrig kommer att hamna på kultursidorna.

    Så den där gråzonen som behöver undersökas av konstnärer och intellektuella är viktig. Men tänk på att det lever många sorters människor där, och visa er solidaritet inte bara med de förutsägbara kollegerna, utan även med dem vars hela liv är en akt av civil olydnad – genomförd inom bidrags- och vårdsamhällets snäva gränser.

  10. Marcus

    …en analys av konstnärens perversion som taktisk becoming kunde vara något att gå vidare på… thirdspace.ca/articles/3_2_maccormack.htm

  11. Per Herngren

    Kul! Tack Kalle och alla!

    Kalle/Zizek: ”Alla försök till förändring sugs upp av Staten/Systemet”

    Jag undrar om detta inte är aktivistens/konstnärens eget fel. Det är inte staten som ’orsakar’ detta. När staten genom pulser, rytmer skapar intensitet och affekt skapas det samtidigt en stark dragningskraft. Då blir det en fara när aktivister vänder sig för mycket mot staten som planeter som cirkulerar runt staten(ex genom protester eller för att legitimera sina handlingar).

    Genom att vända sig till staten sugs man upp av dess dragningskraft. Detta kan man dock inte klandra staten utan snarare på att folk övar upp sin förmåga att dras med av statens affekt. Det är nästan det viktigaste jag fått ut av Spinoza, att affekteras förutsätter förmåga till affekt.

    Man behöver skapa nya pulser och rytmer som andra kan haka på i resonans och dissonans, vända sig till, imitera, dansa med, och även vidareutveckla till helt andra rytmer.Det här utvecklar jag i mitt senaste blogginlägg om karnevalen som revolutionärt samhälle.

    Med detta skulle jag vilja föreslå att man aldrig kan sugas in inuti staten. Man kan dras till och koppla sig till, men man (ens handlingar) är då alltid på dess yta, aldrig inuti, aldrig uppslukad av. Staten är ingen container, bara yta.

  12. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej (och välkommen) Maria, håller med dig om att inte glömma den subkultur du nämner. Hur menar du att de påverkas av domen, och av Odell-diskussionen som helhet (min post inräknad)?

  13. Kalle P Inläggsförfattare

    @Marcus: Ja, jag är också förvånad över detta… du måste påminna mig om att begäret inte har något objekt, att det skall ses i produktiva termer… men jag känner icke desto mindre att perversions-begreppet rätt väl fångar paradoxen i kulturskribenternas hållning… hur hamnade vi här? 😉

    Om länken ifråga: Vill bara understryka – jag är mer intresserad av kulturskribenternas hållning än av konstnärens eventuella hållning… vill inte in och spekulera om Odells psykologiska konstitution.

  14. Kalle P Inläggsförfattare

    @Thomas: Ja, hur var det nu det stod i boken – ”ignorance is strenght!”… 🙂

  15. Kalle P Inläggsförfattare

    @Per: Nästan samma svar som till Marcus – jag vet inte vad som tagit åt mig på senare tid… har helt plötsligt börjat skriva om K-ordet och Staten sväljer allt motstånd… måste ha förläst mig under sommaren… 😉

  16. Marcus

    Kalle: Nej, jag menade inte att vi skulle försöka diagnosticera konstnären. Usch nej! Jag tror att man ska förstå det perversa hos Deleuze på samma sätt som det schizofrena, det vill säga inte bara som en diagnos utan även abstrakt, som ”modell” för ett sätt att förhålla sig till sin utsida. Att vara pervers – att överskrida normer liksom för att bekräfta att de finns där, nästa befästa dem – är liksom en del av konsten; perversion är ett analytiskt begrepp man (ibland) kan applicera på konstens affektskapande. Typ. (Jag måste läsa på bättre här. Tycker att MacCormacklänken är värd att utforska…)

    Nå, jag lovar att hålla dig på positiv kurs och styra bort från negationer även i fortsättningen. Stay off the Zizek (Big Other commands you)!

  17. Mau

    Grymt bra artikel. Jag har själv just avslutat en lång reflektion om den så kallade fria konsten. Publiceras snart på en sida nära dig!

  18. Heiti Ernits

    ”Spinoza gjorde en stark åtskillnad på ordet och handlingen. I ord och tanke skall medborgaren vara fri, i handling bör Statens lagar lydas. Övergången från ord till handling är inte trivial”

    Hmmm…denna åtskillnad måste vi nog undersöka mer känns det som. Finns det en kvalitativ eller kvantitativ skillnad mellan tanke och handling? – för borde det inte vara samma sak enligt Spinoza? Kroppen och tanken är bara variationer på samma substans (modi av attribut) – vi kan expandera (ha en utsträckning) i rum-tiden, möta andra kroppar och tankar, substanser möts, påverkars (affekteras) och affektueras, ibland slås ihop eller plockas isär. Tanke och handling – eller kropp och tanke (idé/mind) är samma sak enligt den fluffhåriga filosofen.

    Kan det vara så att Annas handling effektueras på ett sätt där affectio maximeras? Bäraren för tecknet (semios) är inte en ”text”, utan – på ett mer ”direkt” sätt – hennes ”kropp-tanke”. Antal abstraktionssteg minskas till ett minimum. Emotion (”movere”) -> sätta i rörelse -> aktivhet

    (PS. ”citatet” avslöjar kanske möjligheten att det ändå finns tecken på att Spinozas rationella filosofi har en normativ komponent – vilket har påpekats av somliga Spinozaforkare har jag för mig.)

Kommentarer inaktiverade.