Houellebecq och nollnoll-talets nanokultur

Det måste varit kring 2001 som jag började läsa Michel Houellebecqs Atomised. Den utgåva från Vintage som jag läste publicerades åtminstone då.

Någon gav mig den, tyckte att den borde passa mig. Så jag läste, men mitt intresse fejdade över mot annat. (Det finns så mycket att läsa.) Jag släppte taget efter 300-350 sidor av Houellebecqs långrandiga beskrivningar av händelser på hippieläger.

Kanske hade jag fortsatt om jag varit äldre. När man är i sina tjugo har man nog svårare att uppskatta den form av misantropiska humor som jag antar gjorde att så många trots allt tog sig igenom den. Utan denna motor hade nog färre orkat sig igenom berättelsen om Bruno och Michel. (Vid närmare eftertanke; de detaljerade beskrivningarna av händelser på hippieläger kanske var just det som fick folk att läsa.) Hur som helst, sedan kommer ju epilogen – och då öppnas ju en annan dimension av berättelsen.

Jag påmindes just av det olyckliga i detta fejdande intresse när jag läst Kate Marshalls text i boken Nanoculture, publicerad 2004 och redigerad av Katherine Hayles. Introduktionen, skriven av Hayles, är som man kan vänta sig klargörande – där framskrivs exempelvis klyftan mellan den mekanistiska och den biologi-influerade förståelsen av nano-teknovetenskap. Jag fastnade dock i Marshalls text, som kopplar till dels Becks och Giddens resonemang om ”reflexive modernity” (som jag umgicks med just kring 2001/2002), men även till nämnda Atomised. I Houellebecqs bok används inte etiketten nanovetenskap, men i vid mening är det just i det fält som karaktären Michel verkar. Michel och hans kollega beskrivs som

the only members of the National Scientific Research Center who had studied physics and who understood that once biologists were forced to confront the atomic basis of life, the very foundations of modern biology would be blown away. (citerad i Marshall, sid 151)

Två reflektioner: För det första ser vi alltså att Michel befinner sig i den konvergens av olika teknovetenskapliga utvecklingslinjer som präglar nano. För det andra – visst ekar det kommunistmanifest?

… and man is at last compelled to face with sober senses his real conditions of life…

Så – även bortsett från gubbsjukan och misantropin – visst är Houellebecq inne på kända domäner: Moderniteten-som-Faust-pakt-temat, Prometheus-temat… och såklart 2001-temat. Epilogens omforhandling med läsaren får oss att se att berättelsen handlar om en mutation som förändrar/förintar mänskligheten.

För visst är det lite intresssant: Under det faktiska året 2001 söker sig mänskligheten inte uppåt och utåt i rymden, utan inåt i materien. Inte mot ljusåren, utan mot nanoskalan. Tematiken är densamma, men scenen för brottet mot/med mänskligheten är en annan. Helt plötsligt är det i det lilla allting sker – i en skala där vi är alltför klumpiga, i en domän som vi fåfängt söker bringa kontroll över. (I ovan nämnda intro understryker Hayles att det är just frågan om hur denna domän skall kontrolleras som står på spel i nano-teknovetenskapen.)

Det känns produktivt att se Atomised i denna kontext – tillsammans med alla andra nollnolltaliga kulturuttryck där nano är inskrivet. Visst kan boken kopplas till helt andra frågor – det är ju så den, såväl som Houellebecq själv, främst kommit att diskuteras. Samtidigt är boken ett uttryck för något – för nollnolltalets nytolkning av frågan om exakt på vilket sätt allt fast förflyktigas.

Så återstår frågan – vad innebär det att nano-teknovetenskapen under denna tid tolkades och diskuterades inom litteraturen, och att den under denna tid var sammanflätad med frågeställningar (och personer) från STS? Har denna samexistens med humsam spelat någon roll? Får återkomma.