Min röst går till Liberaldemokraterna

LibDems representerar en liberalism som dessvärre inte existerar i svensk politik.

Det är partikongresstider i Storbritannien, och idag drar Liberaldemokratiska veckan igång nere i Brighton. Tidningarnas täckning av liberala kongressen har såhär långt fokuserat på partiledaren Menzies Campbells vara eller inte vara. Mediatäckningen har även inkluderat en hel del intressanta policyvinklar som fångat LibDems vänsterliberalism. (Partiet betecknar sig som radikalt, icke-socialistiskt, och vänster om mitten).

En sådan vinkel är att LibDems nu går ut med att kräva åtgärder för att beskatta de som tjänar allra mest. Under de senaste tio åren har inkomstgapet ökat dramatiskt – något som bland andra Tony Giddens menar är ohållbart. LibDems backar upp detta inspel med statistik – 84% av britterna tycker att inkomstklyftorna är för stora. (Till och med Tory-väljare håller med, enligt The Guardian.)

En annan intressant vinkel märks i LibDems kritik av de senaste årens smygande auktoritärism. The Guardian publicerar idag en intervju med Nick Clegg, inrikespolitisk talesman. Europavännen Clegg anses, tillsammans med Chris Huhne, vara främsta kandidaten för att efterträda Campbell. Huhne är gräsrotsfavoriten, mer vänster än Clegg. Trots Cleggs image – han ser ut att vara lite Tory – känns hans liberalism mer vänster än New Labours reformerade socialdemokrati. Detta rimmar för övrigt väl med det faktum att brittiska folket ser LibDems som mer vänster än Labour.

Clegg framhåller dock hellre att skillnaderna mellan partierna främst beskrivs enligt en auktoritär/frihetlig-skala. Han konkretiserar med exempel från sitt eget sakpolitiska område: De senaste åren har Labours politik präglats av en 

legislative hyper-activity resulting in 3,000 new offences, populist tough talk and a policy of mass incarceration.

(Här följer han för övrigt upp det budskap som Menzies Campbell framförde i Andrew Marrs politikmorgonprogram på BBC: Nya Labour har översett upprättandet av ett alltmer auktoritärt Storbritannien.)

Visst är det härligt med en politiker från ett liberalt parti som drar liberala politiska slutsatser? (När hade vi sist en svensk liberal inrikespolitiker som resonerade i dessa termer?) Detta är dock en paradgren för LibDems: Den bästa inrikesministern som britterna haft var Roy Jenkins, som istället för att hetsa om hårdare tag drev igenom långtgående medborgerliga rättigheter, exempelvis inom HBT-området. (Jenkins var en nyckelperson i bildadet av LibDems – han bröt sig 1981 ur Labour, bildade the Social Democrat Party, vilket 1988 sammanfogades med det redan existerande liberala partiet.)

I intervjun nämner även Clegg fyra huvudteman som bör utgöra stommen för en samtida liberal politik:

  1. hur kan vi finna en rimlig balans mellan medborgerliga friheter och säkerhet i en tid som domineras av rädsla?
  2. hur kan vi anpassa 1900-talets centraliserade, one-size-fits-all-välfärdssamhälle till en mer individualiserad tid?
  3. hur kan vi hantera den ekonomiska och miljörelaterade turbulens som skapats av globaliseringen?
  4. hur kan vi övertyga allmänheten om det nödvändiga i att introducera åtgärder för att hantera klimatförändringarna?

Vilket parti i det svenska politiska landskapet kan sägas driva en liknande agenda?

14 tankar kring ”Min röst går till Liberaldemokraterna

  1. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej Charlotte, hoppas allt väl med dig. Det finns flera hakar:

    1. Jag får inte rösta på LibDems.

    2. Min eventuella röst spelar endast en marginell roll – britternas first-past-the-post-valsystem innebär att LibDems är dömda till att vara ett parti med begränsad faktisk makt. (I alla fall på nationell nivå; vissa kommuner styrs av LibDems.)

    3. En frivillig ”Lib-Lab-allians” med Labour verkar inte sannolik, även om detta är en återkommande våt dröm för flera opinionsbildare inom den frihetliga mittenvänstern. Dock har Gordon Brown tagit in en hel del LibDemmare (exempelvis Shirley Williams) som rådgivare till sin nya regering. Inga seniora LibDem-figurer har dock accepterat Browns inviter. (Det ryktades ett tag om att han ville rekrytera Ming Campbell som utrikesminister.)

    Som det ser ut nu står LibDems främsta hopp till ett val som slutar med ett ”hung parliament” – oavgort. I så fall skulle någon form av allians behöva bildas, där endera av Labour eller Tories skulle behöva hoppa i säng med LibDems. I så fall skulle liberalerna med största sannolikhet välja Labour.

  2. Marcus

    Ärligt talat: Varje svenskt parti driver just den agendan, men varje svenskt parti påstår också att varje annat parti inte gör det – precis som du…

    Problemet är inte att agendan inte finns här, utan att de etablerade partiernas föreslagna lösningar inte matchar dina. Det är nämligen ingen ”liberal” agenda, lika lite som den är ”socialistisk” eller ”grön”. Det är samtidens frågeställningar som kan angripas från flera alla dessa håll.

    (Jag har alltså fortfarande inte begripit vad du egentligen anser är ”liberalt”? 😉 )

  3. Kalle P Inläggsförfattare

    Tjing Mac, är du lite kinkig idag? 😉

    Om agendan: För det första ser jag inte att alla svenska partier gör denna prioritering av samtidens politiska utmaningar.
    > Det var endast Piratpartiet som satte tema 1 som sin huvudpunkt under valet. (PP är ju, som bekant, en sammanslutning som bryr sig om mer än fildelning.) De etablerade partierna valde ju att diskutera helt andra frågor – främst jobben och socialförsäkringarna. Du kan väl inte ärligt hävda att alla svenska partier sätter civil liberties högst på agendan?

    För det andra tror jag inte att mittfåran av svensk partipolitik skulle formulera dessa utmaningar på samma vis:
    > Svenska partier har främst valt att fokusera på medborgarnas säkerhet, snarare än att tala om en drift mot auktoritärism; inte ens mp talar uttryckligen om att en kultur av rädsla får oss att lägga för mycket makt i händerna på staten och säkerhetstjänster. (Tema 1.)
    > Välfärdsdebatten i Sverige har fastnat i att diskutera huruvida 1900-talets välfärdsinstitutioner skall bevaras eller inte. Jag har inte sett någon svensk partipolitiker resonera kring hur offentliga struktur skall kunna fungera utan stordriftsfördelar. (Tema 2.)
    > Globaliseringsdebatten handlar mer om Sveriges möjlighet att konkurrera med Kina om jobben, än att kritiskt diskutera hur de globala ramverken bör förändras. (Tema 3.)

    Om ”Liberalt”: Men det är ju just detta som är min poäng – i UK eller USA avses någonting annat än i Sverige. Som det ofta påpekas i svenska översättningar av böcker av amerikanska ”liberals” – att vara liberal är nästan lika mycket ett förhållningssätt som en stringent politisk ideologi. Dessvärre vill svenskar – både till höger och vänster – inte anamma detta språkbruk.. bägge verkar tjäna på att behålla denna svenska säregenhet.

    Detta betyder också att folk tillskriver mig politiska uppfattningar som jag inte helt är med på. Uppenbarligen är ”liberal”-ordet rätt laddat. Jag behåller dock det anglo-amerikanska språkbruket, känns som tiden är på min sida i denna fråga…

  4. Marcus

    Jag är lite kinkig, ja. Jobbar sjukt mycket just nu. Sålla bort allt som låter orättvis och elakt. 🙂 Jag vill inte tillskriva dig några andra politiska uppfattningar än de som du uttrycker. Det var inte meningen att låta på det viset! Vad du eller jag eller andra kallar våra uppfattningar är en helt annan historia, som ju inte alls är särskilt intressant….

    Vad jag menar är för det första att bedriva partipolitik givetvis är något annat än att tillämpa ideologi. Men därefter skulle jag faktiskt vilja framhärda i att alla, eftersom det är samtidens utmaning, försöker hitta balansen ”mellan medborgerliga friheter och säkerhet i en tid som domineras av rädsla” – men att få visserligen skulle uttrycka det just så. Frågar du Bodström respektive Falkvinge vad som är en rimlig balans får du två olika svar. Båda har dock ställt frågan och satt den på sin politiska agenda. Förmågan att ställa de frågorna har inget med liberalism eller socialism eller någon annan ideologi att göra – bara med graden av samtidighet. Det är min poäng.

  5. Karin

    Visste inte att libdems hade miljön så högt på agendan – positivt!

    Jag våndas lite inför att kommentera det här inlägget, är inte helt bekväm med att ta på mig en språkrörsroll;-)

    Men för mig är, om inte alla, så åtminstone 1,2 och 4 typiska mp-frågor.

    1. Mp är väldigt offensivt när det gäller integriteten och har gått ut hårt mot alla övervaknings- och avlyssningsförslag oavsett om de kommit från höger eller vänster.

    2. Mångfald av driftsformer är en klassisk mp-fråga, särskilt tydlig vad gäller skolpolitiken, men samma tankar om huvudmannaskap finns vad gäller vården. Två stora välfärdsinstitutioner.

    4. Övertyga medborgarna genom att göra det lättare att leva miljövänligare är ju en självklar kärnfråga för mp sedan begynnelsen. Konkret politik har främst handlat om ekonomiska styrmedel,t ex genom skatteväxling.

    Trean är jag faktiskt mer osäker på själv.

    En spontan reflektion är att politiken ofta rör sig om konkreta förslag och konkreta reformer. Att det kanske inte är tydligt för andra än de mest insyltade vilka ideologiska ställningstagandes som ligger bakom, hur och varför man föreslår de reformer man föreslår.

    Motioner och rapporter är proppfulla med ideologi och värderingar, men vem läser dem?

  6. Kalle P Inläggsförfattare

    Härligt att höra från er mina vänner!

    Marcus: Har förstått att du har en massa på ditt fat.. jag stalkar dig på Facebook. Jag menar inte att du tillskriver mig något speciellt – jag menar ”folk i allmänhet”. (Känns som du förstår mig rätt väl! 🙂 )

    Håller med dig om det krångliga i att rubricera ovanstående enligt någon av de tre stora ideologierna. Jag börjar själv känna att liberalismetiketten börjar bli tröttsam. (Hade ett samtal med Jakob Wenzer om detta igår.) Vet inte om jag känner att jag nödvändigtvis måste tvinga in sig själv i någon viss Stor Tradition särskilt mycket längre till.. åtminstone inte för en mycket stor del av vad jag håller på med. Det är roligare att vara obestämbar – det är exempelvis först då som man kan få Deleuze-läsare och Hayek-läsare att börja prata med varandra!

    Karin: Tänkte faktiskt på mp när jag skrev inlägget. mp är nog det parti som ligger närmast LibDems i Sverige – även om de senare är mycket pro-EU (starkaste Eurofilerna i UK).

    Håller med dig om att mp finns med i alla de teman som Clegg radar upp. Tror även att trean är rätt framträdande inom mp. (Jag menar, globala rättviserörelsen finns väl väl representerad i mp?) Det är för övrigt roligt att LibDems är så experimentellt inriktade när det gäller att diskutera rättvisa globala ramverk. Men det är klart – det är väl Keynes anda som lever kvar.

  7. Marcus

    Äh, vafan. Jag hinner egentligen inte men jag kan inte riktigt släppa de tankegångar du har väckt, så här drabbas du nu av lite agitation (mot vem vet hag inte riktigt…)! 🙂

    Vi är helt enkelt fast i den moderna begreppsapparaten – de tre stora ideologierna är ju alla sprungna ur moderniteten. Att jag distanserar mig från liberalismen och hellre erkänner mig till socialismen beror i stort sett på att idéutvecklingen, som mynnat ut i samtidens allvarliga kritik mot modernitetens kategorier, till största delen har skett i en rentav marxistisk diskurs – vår käre Deleuze är inte det enda eller det sämsta exemplet på det.

    Liberalismens styrka i det eftermoderna samhället är att den tillåter verkligheten att utvecklas. Socialismens styrka är att den tillåter sig själv att utvecklas i takt med verkligheten.

    Det går inte nog understryka hur viktigt det materialistiska grundstråket i socialismen är. Det är just detta som illustreras av Marx’ teori om basen och överbyggnaden, om den materiella realitetens förhållande till ideologin, om flöden och relationer mellan materialiteter i den faktiska dimensionen och deras betydelse för hur vi bör förhålla oss till dem och varandra.

  8. Kalle P Inläggsförfattare

    Mac,

    jag förstår mycket väl hur man, som modernitetskritiker, kan hamna i Marx och (i närheten av) socialismen.

    Samtidigt är det just de intima kopplingarna till modernismen som gör att jag skyr bådadera.

    Marx är ju trots allt en av de främsta arketypiskt moderna (eller, om du vill, modernistiska) tänkarna. Han må vara en kritiker av moderniteten, men hans tankegods är – åtminstone som jag känner honom – av modernt snitt.

    Således är hans tänkande baserat på
    – essensialism (Kapitalet fungerar si och så, alltid och överallt)
    – tilltron till totaliteter (Det Kapitalistiska Samhället fungerar enligt principer x, y och z)
    – linjär, deterministisk historieskrivning (dialektik-motorn driver oss framåt, från feodalismen, via kapitalismen, fram till socialismen = utopin)
    – en separation av objektens/Naturens lagar och subjekt/kultur (pace Latours kritik av det moderna projektet).
    (Jag är dock medveten att det finns en mer postig, ”everything solid melts into air”-läsning av Marx.)

    Som DeLanda säger om Deleuze & Guattari – Marx är deras lilla Oedipus som hela tiden känner sig tvingade att återkomma till efter en hård dags deterritorialisering. D&G ifrågasatte mittfåran av västerländsk tanketradition, men kunde inte förmå sig själva att gå hela vägen, och skippa även Marx kategorier.

    Mycket av socialismen (återigen, som jag känner den) är arketypiskt modern – bygger på essensialism, determinism etc. Dessutom är socialismen minst lika ansvarig för upprättandet av moderna monster som de andra två stora ideologierna.

    Om något är jag dock mer socialist än Marxist – håller med de som tycker att socialismen var mer sympatisk innan dess att Marx (eller rättare sagt Marxisterna) omvandlade den till en förstelnad och modernistisk ideologi.

    Om att jag närmar mig liberalismen beror på att jag tycker att det finns en hel rad liberala tänkare vars idéinnehåll bättre rimmar med modernism-kritiken – John Dewey, Richard Rorty, Isaiah Berlin m.fl.

    Men jag är villig att acceptera att vi hamnar olika utifrån våra liknande utgångspunkter. Det är bara att acceptera att vi alla har våra olika lilla Oedipussar. Det viktiga är att vi alla har olika, så att vi kollektivt kan komma vidare.

    Problemet med vänstern är dock, enligt mig, att alltför många har valt att behålla just Marx – och, vad värre är, de värsta delarna av Marx. Detta leder till att vänstern, i bred mening, har en alltför deterministisk syn på Kapitalismen, ett alltför starkt fokus på arbete/kapital-konflikten osv.

    Vänstern kommer att förbli ”kapitalocentrisk” fram tills dess att fler av oss väljer att sluta tro på Marxistsika järnlagar. Och än så länge verkar det som att Marx-memet lever och frodas i våra sinnen..

  9. Marcus

    Det är fascinerande vilka olika anlyser vi gör här! 😀 För mig är det tveklöst socialismen (dock inte Marx) som är mer öppen för ett eftermodernt paradigm. Liberalismen är den arketypiskt moderna tankefiguren från min horisont. Visst är det coolt!

    Marx är dock definitivt en modern tänkare, och därför blir det så fel att använda Marx i en eftermodern verklighet. Precis som du säger behåller alltför många ur vänstern sin Marx, och jag vill påstå att detta paradoxalt nog för dem bort från marxismen… Marx-ism är just att utgå från den materiella verkligheten, analysera konkreta maktstrukturer. Produktionsförhållandena i 1800-talets industrisamhällen, ackumulationsaxiomatiken och arbete/Kapital-konflikten – det är Marx, en marx-ism i det tidiga 1800-talet.

    På samma sätt bör man skilja på liberlism som katalogen av ”typiskt liberala” tillämpningar – tryckfrihet, rösträtt och så vidare – och liberalism som tänkande eller som tankemönster. Det är i det sistnämnda hänseendet som jag ser en större stringens hos säg en socialistisk flödesontologi, än en liberal dito.

    (Jag räknar inte mig själv som marxist, kan jag säga för säkerhets skull…)

  10. Kalle P Inläggsförfattare

    Hej igen,
    jo – jag glömde att tillägga – jag ser absolut att liberalismen varit ”ansvarig” för många av de moderna projektets avarter. (Mycket viktigt tillägg.) För många är ju den ”liberala demokratin” som samhällsform mer eller mindre liktydig med modernitet.

    Dessutom är finns det ju gott om liberaler som är
    – essensialistiska,
    – historiedeterministiska,
    – totalistiska
    – fast beslutsamma i att försöka separera objekt/Natur och subjekt/kultur.
    Här går ju Timbroiter och marxister i takt med varandra. Det är denna oheliga allians som vi måste argumentera mot.

  11. Marcus

    Kontentan är väl att det är att dödfött sidospår att försöka utröna vilken av de moderna ideologierna som är minst modern egentligen… 😉

Kommentarer inaktiverade.